I dag får Axlagårdens patienter ta del av en 40-minuters underhållning med sång och musik.

Min kära fru kommer att stå för den och utöver sång kommer hon att spela på sin hammered dulcimer, tvärflöjt, och gitarr.

Min uppgift är den traditionella roadiens, nämligen bära intrument in och ut, svara för transportfrågan och diverse andra springpojksuppgifter. Något "utanförskap" i sammanhanget behöäver jag alltså inte känna.

(Gitarrkompet i bakgrunden är Peggys eget, inspelat på cd just för detta tillfälle.)

Annonsmakarna har lyckats att ge uppmärksamhet åt en fullkomligt idiotisk annons som finns i dagens VK, Folk pratar om den och jag bloggar om den nu.

Utan direkta kunskaper i ämnet tror jag mig veta att det viktigaste med en annons är just detta att den skall bli uppmärksammad. Hur den innehållsmässigt är utformad kommer i andra hand.

Vid köksbordet i morse såg jag Twilfits trosannons och räckte direkt över den min fru för en kommentar. Som väntad blev hon upprörd och lämnade en antal negativa omdömen om den i sin egenskap av kvinna.

Annonsen visar en kvinna på väg att ta ev (eller på) sina minimala trosor. Jag skäms inte för att medge att bilden direkt fångade min blick. Tar hon av dem eller på dem blev en av frågorna som väcktes.

Så läser jag texten i annonsen och ser då hur otroligt dum den är. Dock ger den svar på frågan, om trosorna håller på att tas av eller på.

För att göra annonsen litet mera cool är texten en blandning av svenska och engelska. I annonsen sägs:

"BJÖRN BORG SÄGER JA! TILL INGA UNDERKLÄDER"

Hans dröm som "snuskgubbe" är alltså enligt annonstexten att våra kvinnor skall gå omkring troslösa! Texten appellerar säkert till anda män som också ser kvinnan enbart som ett sexobjekt.

Annonsen är alltså inte bara förnedrande för kvinnorna utan också en uppmaning till dem att inte köpa trosor av märket Björn Borg! Han tycker ju inte att kvinnor skall bära trosor överhuvdtaget!

Hur länge skall en sådan här annons få vara oanmäld, frågar jag mig?

Nog ser det ut som om det råder ett speciellt förhållande mellan Moderaterna och Carema ändå.

När jag för en tid sedan ställde en fråga om det och hänvisade till en ledare i Aftonbladet, fick jag ett argt brev från Lycksele.

Nu ställer jag mig frågande igen och hänvisar till ett blogginlägg av P-O Moström i Vännäs.

Var så goda och läs det. Här hittar du det.

Så här fint knoppas vår fina Pelarfuchsia, eller vad den nu än må heta :-). Att den gör det tackar jag främst min kära hustru för.

Tiden som jag bodde ensam som änkeman här i huset dog krukväxterna en efter en. Jag tror att jag helt enkelt dränkte dem med för mycket vatten. Det hade nämligen aldrig varit mitt ansvar att se till att de fick lagomt med vatten m.m. Min förra fru var den som hade det ansvaret - och tur var ju det tänkte jag, när jag såg hur krukväxter dog.

Så kom Peggy från USA, där krukväxter inomhus inte är så vanliga, åtminstone av vad jag kunnat se i de hem vi besökt där. Hennes närvaro gav livet åter till såväl mig som de döende krukväxterna.

Jag upphör aldrig att imponeras och glädjas över hennes breda kompetens inom så många olika områden.

Tänk så härligt det är att ständigt kunna känna sig stolt över sin fru!

Julbordsfestandet i Kussjö i går bjöd på en något annorlunda händelse. Sida vid sida satt nämligen en kvinna från USA, min fru, och en kvinna från Guatemala. Om detta var resultatet av en ren slump eller om de som gjort bordsplacerinegn hade tänktb på det, vet jag inte.

Det visade sig under kvällen att de båda hade en hel del gemensamma erfarenheter att prata om.

Båda förundrades t.ex. över det märkliga att körtkortet från deras respektive hemländer var giltigt här det första året, när vägskyltar och en hel del andra företeelser i trafiken var helt okända för dem. Och när det sedan efter ett år hade vänjt sig med den svenska trafikmiljön, måste de ta ett svenskt körkort.

Dubbelt medborgarskap kan även en guatemalier som bor i Sverige få, något som Peggy redan har. Den guatemaliska kvinnan måste vänta än ett antal år för att kunna få det.

På ett annat väsentligt område hade de också mycket gemensamt. Hon, liksom Peggy, träffade den man hon nu är gift med på internet!

Tänk så internationellt det kan bli i en liten bondby som Kussjö! Och allt har vi internet att tacka för.

Hur kan man förena julbord med ridning barbacka, undrar nog många. Och det var precis min tanke med att välja just den rubriken.

I går afton åt vi årets första julbord, rikligt, välsmakande och välordnat var det. Arrangörer var Kussjö byagårdsförening och byns gamla skola var det lokal där julbordet serverades.

För mig och min syster var allt särskilt märkligt, eftersom Kussjö är vår mors hemby och skolan var den som hon gick i med början 2018, så vitt jag kan förstå. På äldre dar har både min syster och jag blivit alltmer intresserade av våra förfäder. Kvällen gav oss båda tillfälle till en enklare form av just släktforskning. Vi fick en del oklarheter klarlagda och bekräftade och träffade också några avlägsna släktingar.

Kopplingen till vår mor blev extra stark, när jag fick möjlighet att prata litet med byns äldste, Rune Magnusson (f. 1923). Hans berättelse var någonting alldeles extra.

I korthet berättade han att Lotten, vår mor, sannerligen inte var rädd av sig. Hon hade tjänat som piga i hans hem ock skött honom under hans första barnaår. Jag gissar att hon var tonåring då. Bara det kändes fantastiskt för mig att höra. Att möta en 84-årig man, som i späd ålder hade skötts av ens mor, är något som inte händer varje dag.

Mamma var orädd och äventyrlig av sig, berättade Rune Magnusson vidare. En dag klev hon upp på en unghäst, som aldrig haft någonting på sin rygg förut, inte ens ett seltyg. Hästen blev helt vild och rusade ut ur logen med mor kramptigt fasthållande sig i manen. Den vilda ritten bar av genom i stort sett hela byn.

Hur det hela exakt slutade och mer om vår mor tänker jag ta reda på vid ett senare tillfälle genom att besöka den gamla mannen i hans hem. Möjligen minns jag fel beträffande hans förnamn, men då får väl någon rätta mig.

I afton åker vi till Kussjö för att äta julbord. Det kommer bli extra trevligt, eftersom julbordet serveras i byns gamla skola, där min mamma gick för många år sedan.

Nu har jag funderat över varför byn heter som den gör. Kanske kan någon hjälpa mig med att lista ut det.

En snabbsökning på internet ledde mig till Svenska akademins ordbok, SAOB, och där finns några betydelser av "kuse" angivna. Jag antar nämligen att Kussjö är en sammansaättning av "kuse och sjö", där e-et har fallit bort.

Kuse kan bl.a. betyda följande saker:

husbonde, herre, bröd, hin onde, varg, insekt, stock,  hård klump 

För mig är det svårt att passa ihop något av dessa betydelser med just "sjö".

Hjälp, please!

Bloggvännen Hans-Inge Smetana, beklagar i en med humor vald rubrik att han inte får LOV (att dansa) med mig. Frågan gäller synen på lagen om valfrihet i vården.

Den smarte Hans-Inge använder den här gången en vanligtvis effektiv metod i en debatt, nämligen att på många punkter hålla med motståndaren och därmed förstås dämpa dennes iver att bemöta honom.

Men däremot avstår han från att mera direkt bemöta mitt argument att det aldrig kommer att kunna vara den gamles rätt att bestämma OM och NÄR han vill flytta till särskilt boende. Det bestämmer kommunen utifrån sin skyldighet att bevilja särskilt boende om vederbörandes behov inte kan tillgodoses på annat sätt. Här går socialtjänstlagen före LOV. Det vet Hans-Inge mycket väl.

Inte heller bemöter han mitt påstående att kommuners och enskilda företags äldreboenden aldrig kommer att kunna ha rum eller lägenheter stående tomma och därigenom göra valfriheten möjlig.

Hans-Inge skriver:

"Förstår inte varför du vill förvägra dem det."

Jag hoppas att inte också andra läsare av mitt blogginlägg fått för sig att det är på det viset, att jag förvägrar de äldre valfrihet alltså. Med mitt inlägg ville jag bara påvisa de hinder som finns för att den gamle skall kunna få en reell vafrihet.

Svaret på din undran om "du får LOV" är alltså nej och dessutom kan jag inte alls dansa.

Efter att ha tagit del av en TV-intervju med Jimmy Åkesson nu på morgonen, vill jag erkänna att jag skulle kunna rösta på honom av EN anledning.

Innan jag går vidare vill jag förstås alldeles bestämt säga att jag aldrig skulle kunna tänka mig att göra det med tanke på den politik hans parti står för.

Men när det gäller hans retoriska förmåga och hans oslagbara sätt att slingra sig ur knepiga frågor och det med en smart och logisk argumentation, kunde jag göra det. I det avseendet kan ingen annan partiledare slå honom.

Inte ens den erfarne intervjuaren, Mats Knutson kunde, så vitt jag kunde se, få Åkesson ur fattning.

Åkesson är sitt partis största tillgång och också den som utgör störst fara för Sverige i politiskt hänseende. Här gäller det verkligen lyssna på det han säger "mellan raderna" och inte glömma partiets grunläggande politik. Den kan ingen ändring i deras idéprogram dölja.

Vännäs kommuns socialnämndsordförande ägnar ett blogginlägg åt den kritik som riktats mot maten på kommunens äldreboenden.

Det hon framför i det inlägget borde sannerligen kunna accepteras även av de ivrigaste kritikerna från oppositionen. De snålt tilltagna köttbullsportionerna är då möjligen undantaget, hur "vetenskapligt" motiv det än må ha funnits för dem.

Men att någon, inklusive VK, kunde göra en så stor sak av den icke uppdaterade matsedeln på kommunens webbplats, kan inte ha annat än illasinnade motiv som grund. Alla som verkligen trodde att man hade tänkt ersätta julmaten med blodpudding, är de som bör drabbas av kritik och inte Vännäs kommun.

Internet är full av webbplatser som av olika skäl inte har uppdaterats i den takt som skulle vara önskvärd. Finns det någon som inte är medveten om det? I det här fallet gavs ett sätt att visa att även kommunal äldreomsorg har sina "skandaler".

"Skandalen" i det här fallet var att ha en icke aktuell matsedel på kommunens webbplats.

Snygg som sin pappa (?) är han lillpojken Anders och säkert ännu lyckligare än han!

Den lycka jag upplevde i helgen fick mig att inse att den lycka jag tror mig få uppleva den dag då jag vinner 1 miljon på Kombilotteriet inte alls är så mycket att se fram emot.

Vad jag tänker på är den lycka som genomströmmande mig, när jag insåg hur lycklig min son nu är i sitt nya förhållande. Jag är ännu uppfylld av den och kan inte låta bli att berätta det för "hela världen" genom detta blogginlägg.

I bortåt två veckor eller kanske mer har denna fina anslagstavla funnits vid skolan i Brån utan att ett enda anslag kommit upp på den.

Kan det beror på att folk inte har förstått vad planket är avsett för? Därför har jag på bilden talat om vad det är :-)

Fortfarande är jag kritisk till privata äldreboenden. Nu lär Umeå kommun ha sagt nej till en förlängning av avtalet med Carema och äldreboendet Skräddaren i Umeå.

Samtalet med verksamhetschefen där, eller vad som nu är hennes titel, Laila Alevik, påminde mig om något jag borde ha tänkt på tidigare.

Kritik riktad mot ett företags ägare eller mot en socialnämnd, när det gäller kommunalt äldreboende, drabbar ofta helt orättvist folket på det som brukar kallas "golvet".

Mitt ärende hade ingenting att göra med frågan om privat eller kommunalt äldreboende utan gällde någonting helt annat.

Man hade just nåtts av kommunens besked att inte förlänga avtalet. Det beslutet drabbar inte bara Carema som företag och dess ägare utan också också och kanske i ännu högre grad de enskilda anställda.

Chefens bekymmer för den närmaste framtiden gick inte att ungå att inse. Avtalet gäller fram till hösten nästa år och nu är hennes primära uppgift att försöka behålla sin personal och förstås även att få dem att prestera så bra som möjligt trots kommunens beslut.

Anställda i kommunala äldreboenden behöver inte riskera att hamna i samma situation som personalen på Skräddaren. Det är alltså inte bara de boende utan också personal som tar vissa risker, om de arbeter eller bor i privata äldreboenden.

Valfrihet som begrepp har blivit ett slags honnörsord som allt oftare används och då kanske främst av KD, som jag tror är den mest framträdande förespråkaren för det.

Politiska slagord låter nästan alltid tilltalande men när de granskas närmare är de bara just slagord som saknar verklighetsförankring.

Valfrihet in den utsträckning som bl.a. KD säger sig kämpa för är ouppnåelig. En gammal vårdbehövande persons önskan om att få välja mer eller mindre fritt kan vare sig lagen om valfrihetssystem inom vård och omsorg (LOV) eller andra lagar tillmötesgå.

I den senaste tidens debatt har valfriheten främst handlat om möjligheten att kunna välja mellan kommunalt eller privat s.k. särskilt boende. Redan där slår möjligheten slint att välja fritt. Den äldre kan inte en dag själv välja att flytta från sitt ordinarie boende till ett särskilt boende. Först måste socialtjänsten utreda om rätten finns till det bistånd som bl.a. boende i särskilt boende utgör. Där finns alltså ingen valfrihet för den äldre.

Och inte heller när bistånd i form av särskilt boende har beviljats kommer det någonsin att finnas en oinskränkt valfrihet att välja var man vill bo. Ingen kommun i Sverige kommer någonsin ha flera tomma lägenheter/rum stående tomma på alla sin särskilda boenden, för att därigenom ge den som fått biståndet möjlighet att fritt välja boende. I de privata, vinstdrivna boendena är det ännu mera sannolikt att det alltid skulle finnas lediga rum, som möjliggör valfrihet.

Dessa båda oemotsägliga fakta, biståndsbedömningen och tillgång till lediga rum i alla boenden i kommunen, kvarstår även om kommunen frivilligt eller med tvång inför LOV. Valfrihet i dessa avseenden skulle i stället kräva en ändring i socialtjänstlagen och en kraftig ökad resursförstärkning för kommunerna, varifrån nu den skulle komma.

Införandet av LOV styrs inte av en strävan att göra de äldres sista år angenämare att leva. Det borde för alla vara helt uppenbart att syftet med LOV bara är att ge kapitalstarka intressen ytterligare något att tjäna ännu mera pengar på.

Moderaterna har uppenbarligen en koppling till Carema, om man ska tro det som skrevs i ledare i Aftonbladet häromdagen.

LEDAREN FINNS HÄR

Äldreminister Maria Larsson har det uppenbarligen inte lätt. Den uppfattningen blir mer och mer stark hos mig.

På radion i morse hörde jag henne gå emot Reinfeldt, när det gäller synen på omfattningen av vanvården inom äldreomsorgen.

Han påstår att det bara rör sig om "enskilda" fall, men den uppfattningen delades inte av Maria Larsson. Det var starkt av henne att tillstå det i radio.

Jag tror faktiskt att hon och hennes parti (KD) vill så mycket mer med äldreomsorgen än partiets litenhet och därmed maktlöshet förmår uträtta. Makten ligger dessvärre hos regeringen största parti, Moderaterna. Jag ser därför gärna att KD vid nästa val får bli större och då på bekostnad av Moderaterna.

Så ser han ut skolministern, Jan Björklund (Fp), om nu någon undgått att se hans fagra nuna efter alla hans framträdanden i media.

Ingen kan heller ha undgått att höra hur han kritiskt kommenterat den gamla socialdemokratiska skolan och hur han samtidigt ordrikt beskrivit vad han och hans regering nu vill göra av den.

Bättre skall skolan bli under hans ministerledning är det säkert många som trott.

I dag nås vi av beskedet att statsbidraget till kommunerna kommer att minska så kraftigt, att åtskilliga lärare kommer att förlora sina jobb. Blev lilla Folkpartiet överkört igen av Moderaterna?

Oberoende av partifärg torde det inte finnas någon som tror att kvalitén i skolorna kommer bli bättre med färre lärare.

Hans "fagra" nuna förresten - var har jag fått det i från, undrar kanske någon. Jag frågade en närstående, om hon visste vem Jan Björklund var och det gjorde hon! "Den där snygga ministern inom skolan menar du"?, blev hennes svar.

FOTO: Robert Ingerlund

Häromdagen berättade jag att det gamla vårdhemmet rivs, d.v.s. det som fanns före Vängården, som nu inte heller finns.

En läsare undrade om jag hade någon bild av huset. Via en f.d. vängårdsanställd har jag fått ta på en fin bild av vårdhemmet, såsom det såg något år innan det revs.

När det en gång stod färdigbyggt och nytt måste det ha utgjort ett av Vännäsbys absolut största byggnader, gissar jag. Kanske var det bara kyrkan och garveriet som var större.

I går kväll hade jag förmånen att få besöka en synnerligen annorlunda pub. Anledningen till det var att jag som så ofta som möjligt vill vara med, där det irländska umebandet O'Grejdi Nua spelar.

Hur skiljde sig nu denna pub från andra pubar i Umeå? För det första var genomsnittsåldern på gästerna rekordartad hög. Minst hälften av dem satt i sina rullstolar. Priset på de drycker som serverades låg långt under vad man är van på en pub. Sortimentet var förstås jämförelsevis begränsat, men där fanns både vin, öl, whisky, Bailey's och kaffe.

En annan skillnad var att här tycktes gästerna dricka mer måttligt av de drycker som erbjöds. De föreföll i stället vara mer intresserade av den musik och sång som det uppträdande bandet bjöd på.

Felet med den här puben är bara att den inte har öppet så ofta och att andra än de som tillhör det s.k. slutna sällskap som de boende och deras anhöriga utgjorde inte fick köpa och förtära annat än kaffe och läsk.

Pubkvällen hade anordnats på Tegs äldrecenter. Tänk om fler äldreboenden kunde ta efter! Helt klart skulle det uppskattas av de boende.

I går hörde jag ett intressant svar i radion av en ekonomijournalist på frågan om vilken risk det är att satsa pengar i företag som äger Carema.

Radioreportern undrade vari risken egentligen låg i att satsta s.k. riskkapital på ett så säkert kort som äldreomsorgen.

Svaret blev att risken främst ligger i att den dag ett företag som Carema ordentligt missköter sig och därefter förlorar uppdragsgivare, så kan investerarnas pengar gå förlorade.

Risken är helt klart något som bör beaktas, eftersom det vinstmotiv Carema och andra privata vårdgivare har förr eller senare driver effktiviseringar för långt med nu välkända följder.

Häromdagen damp ett brev med ett nästan chockerande innehåll ned i min postlåda. Avsändaren var inte angiven. I kuveret låg ett utdrag från en akt hos Länsarkivet i Härnösand.

Jag kunde dock gissa att det kom från den som skulle göra bouppteckningen efter en nyligen avliden halvbror till min mamma. Just det hade jag hela livet trott att han var, eftersom hans pappa var min morfar, något som jag också hade trott i hela mitt liv.

Handlingen från Länsarkivet förändrade med ens min föreställning om vem som är mina släktingar och framförallt hur nära släkt jag är med dem.

Om min mor stod nämligen "fader okänd"! Noteringen antar jag kommer från den den dokumentation som kyrkan gjorde.

En egen snabbutredning gav följande fakta:

> När ogifta kvinnor födde barn, skrev man visst så av någon anledning att pappan sedan gifte sig med kvinnan, min mormor, och som tog fullt ansvar för barnet, min mamma, ändrade inget i kyrkboken.

> Samtal med några äldre i mors hemby gav mig beskedet att min morfar aldrig förnekat att han var far till min mor

> Till sist fann jag i en originalhandling från arvsskiftet efter min mormor en egenhändig underskrift av min morfar, som där angavs vara "barnens far", d.v.s. min mors och hennes två syskons far.

Nu är ordningen återställd eftersom de jag alltid trott har varit mina släktingar nu också bevisligen är det.

"Riskkapital" är ett begrepp som ofta förekommer i media i dag. Det har fått mig att undra vad det egentligen står för.

Hittills har jag trott att kapital som satsas på osäkra företag och därför riskerar att gå helt förlorade är vad man menar med begreppet "rikskkapital". Med den synen har jag förstått att sådana satsningar kan vara av stort värde för samhället.

I debatten kring hur privata vårdgivare sköter sig talas det också om riskkapital. Några har satsat riskkapital och köpt upp en mängd lukrativa kommunala företag inom bl.a. barn- och äldreomsorg. Var egentligen ligger risktagandet för dem som gjort det? Finns det t.ex. några privata äldreboenden som kunnat redovisa förlust utifrån det kapital de satsat?

Som på beställning redovisar VK i dag omsättningen och vinsterna för tre av äldreomsorgens största aktörer, Attendo, Carema och Aleris. Utan att ha några specialkunskaper i företagsekonomi, konstaterar jag att det knappast var förenat med någon större risk att satsa pengar i de företagen.

Då får man inte glömma att lagstiftning och kommunens ansvar gör att kunder alltid kommer att finnas.

Tillsammans omsatte de tre företagen 5 726 miljoner och tog in en vinst på 402 miljoner. Jag gissar vatt siffrorna gäller år 2010, vilket inte framgår av VK-artikeln. För mig ser därför inte satsningen ut att vara särskilt riskfylld, även om jag inbillar mig att man kanske hade förväntat sig en betydligt större vinst. Men å andra sidan lyckades man kanske göra en stor del av den skattefri!

Hur kan någon, regering, politiskt parti eller enskild individ fortsätta blunda för olämpligheten i att låta vinstdrivande företag ta över samhällets äldreomsorg?

Moderaterna tänker nu vidta en mängd "kraftfulla" åtgärder. Skriva och prata om dessa åtgärder kommer man nu att "förtroendeingivande" kunna göra fram till valet. Ingen skall på valdagen behöva tvivla på Moderaterna goda vilja i ämnet.

"Snacka går ju" kan man litet vanvördigt beskriva det hela, men kommer något att bli gjort? I dag läser jag i tidningen att regeringen för tre (3!) år sedan fick sig skrivet på näsan av Riksrevisionen i en kritisk rapport att allt inte stod rätt till inom den privata äldreomsorgen. Ingenting har gjorts under dessa tre år. Äldreminister Maria Larsson medger "delvis" att regeringen hade kunnat vara snabbare!

Bara för att ett äldreboende drivs med privata intressen behöver det ju inte vara sämre än motsvarande kommunala boenden. Däremot borde alla inse att den förväntade vinsten för ägarna står i direkt relation till hur snål man är med tilldelade resurser. Just den snålheten leder förr eller senare till den vanvård som vi den senaste tiden kunnat läsa om.

Kanske mest stötande för människor som förmår se saken "opolitiskt" och i stället betraktar den ur någon slags grundläggande moralisk synpunkt är nog ändå skattefifflandet. Här får man skattepengar för att ta hand om en kommunal angelägenhet. Så gör man god vinst på detta, men nyttjar sedan en laglig möjlighet att slippa beskatta vinsten.

Men "valfriheten mellan vård och vanvård", som en bloggkompis uttrycker det, är värdefull och skall finnas kvar anser regeringen fortfarande!

 I dagarna faller f.d. Vårdhemmet i Vännäsby för grävskopan och allt material och alla bittra minnen från husets ursprungliga användning åker iväg i kontainrar till okänd plats.

Vännäsby har i många år haft särskilt boende för äldre. Det började strax före sekelskiftet med det som senare kom att kallas Vårdhemmet i Vännäsby.

Någon gång i början på 50-talet ersattes det med vad som hette Vängården och som inte längre finns. Nyligen öppnades Vännäsby äldrecenter och därmed "försvann" Vängården.

Under flera år, ända fram till dess Rieck-Müllergården byggdes, köpte Vännäs köping ett antal platser på Vängården av Vännäs landskommun.

Vårdhemmet var ingenting annat än ett fattighus, där alla möjliga vårdbehövande togs in. Jag tror faktiskt att de "togs" in, ofta mot sin egen vilja.

Under min tid på som föreståndare på Vängården kunde jag ta del av den inskrivningsbok som användes på vårdhemstiden. Det var delvis en skrämmande läsning. Alla som togs in åsattes en diagnos. För väldigt många var diagnosen "sinnessjuk" och den diagnosen täckte sannolikt såväl demens, "riktiga" psykoser som psykiskt efterblivenhet.

En notering minns jag särskilt väl. En ung kvinna skrevs in en dag utan att någon diagnos var angiven. Några få dagar skrevs en pojke in och han hade samma födelsedatum som dagen då noteringen gjordes!

De som bodde på Vårdhemmet skulle nog ha upplevt Caremas kritiserade boenden som rena pardiset, antar jag. Blöjor kontrollvägdes dock inte på Vårdhemmet!

Vem vet, kanske var det ett misstag av konstnären att förse "pojkfiguren" (?) med änglavingar trots allt.

Figuren med änglavingar som står i huvudentrén till Vännäsby äldrecenter har nu förlorat även sin andra vinge. Den ena har varit borta länge.

Skall det tas som ytterligare ett tecken på avkristningen i vårt land? Eller har de kanske tagits bort på förslag från något av våra fullmäktigepartier?

Inte stör det mig särskilt mycket, men ändå hoppas jag att konstverket snart blir "reparerat".

Peggy Sjöström och Per Lundholm. Erik Anderberg var för kvällen förhindrad att delta.

I går kväll spelade två tredjdelar av det irländska bandet O'Grejdi Nua på Svenska Kyrkans församlingsgård i Umeå.

Än om jag i allra högsta grad är en "part i målet", vill jag påstå att det var ett av deras allra bästa framträdanden. Det berodde nog en hel del på att den publik, som de hade och som hela tiden tycktes lyssna koncentrerat.

Fiddler's Green sägs enligt myten vara alla sjöfarares, inklusive fiskarnas himmel, alltså de som fångar fiskar... Var döda fiskar hamnar sedan de dött känner jag inte till :-)

I ett par inlägg har jag ställt frågan i vad mån Rastad har politikerna med sig i frågan om fotoförbudet. Svar på den frågan har hittills saknats i VK:s rapportering.

I går ringde jag VK och undrade varför man inte tagit reda på vad politikerna tycker. Nu inbillar jag mig att det samtalet är orsaken till att man i dag till sist skriver om politikernas inställning.

Tydligen finns det inget politiskt beslut som stödjer Rastads fotoförbud. Av VK:s artikel kan man tydligt utläsa, att politikerna inte anser att det är en fråga som skall behandlas politiskt - inte än åtminstonde tycker Olle Edblom, som är Centerpartiets gruppledare.

Att ett beslut om fotoförbud, som enligt en samlad mediauppfattning alllvarligt hindrar våra olika media att via reportage granska en så viktig offentligverksamhet som sjuvården, inte skulle vara av politisk dignitet är märkligt. Om den nu är av en så stor betydelse för media, borde den tveklöst vara politiskt förankrad.

Artikeln är märklig på ett sätt. I den finns en bild av Peter Olofsson (S). Han i sin egenskap av företrädare för majoriteten har inte getts tillfälle att ge sin syn på förbudet. Av artikeln framgår bara att en annan landstingspolitiker ställt fyra frågor till honom, varav en är just den om ärendet skall behandlas politiskt!

Okritiska läsare av artikeln drar troligen automatisk den slutsatsen att fotoförbudet är sanktionerat av Socialdemokraterna. Och det är det kanske också. VK-artikeln ger inget svar på den för många så viktiga frågan.

Nu har äldreminister Maria Larsson (KD) meddelat vad hon tycker om misskötta äldreboenden.

Hon säger att det är "Oacceptabelt att missköta äldreboenden" och att det gäller såväl privata sådana som kommunala.

Det låter väl fint att hon tycker så, eller hur? Men när hon säger sig inte acceptera misskötta äldreboenden kan man inte låta bli att undra, varför hon tror sig behöva säga det. Har hon verkligen ett sådant dåligt självförtroende, att hon misstänker att det finns folk som tror att tycker motsatsen?

Politiker och även andra säger inte så sällan saker som är rena självklarheter och som samtidigt sprider ett löjets skimmer över den som på fullt allvar meddelar rena självklarheter.

Hon har sagt mer också och behöver sägas och även förstås åtgärdas. Caremas trixande för att slippa undan skatt i Sverige tycker hon också är oacceptabelt. Självklart är även det, även om den sittande regeringen hittills inte gjort något åt det.

Vårt landstings högste tjänsteman heter Jonas Rastad. Han väckte viss uppmärksamhet, när han för inte så länge sedan anställdes.

Många tyckte då att hans lön och övriga anställningsförmåner var alldeles uppåt väggarna för väl tilltagna. Själv blev han bara förbannad, när en reporter vid ett tillfälle kom in på just den frågan.

Kort tid efter anställningen fick han möjlighet att i media presentera sig. Det var mycket han tänkte göra och den viktigaste biten var att han med tuffa åtgärder tänkte få ordning på landstingets ekonomi. Där han inte lyckats särskilt bra så vitt jag kan förstå.

Sedan har det varit tämligen tyst kring honom och hans välbetalda jobb hos Västerbottens Läns Landsting.

Men så kommer detta med fotograferingsförbudet. Där han kraftfullt åstadkommit något som väckt uppmärksamhet.

Vad har i övrigt åstadkommit? Jag är kanske inte ensam som undrar över det.

I Publicistklubbens möte i går deltog landstingsdirektören Jonas Rastad. Där försvarade han förbudet och tyckte bl.a. att media gjort en för stor sak av frågan.

För mig, som anser mig vara en tämligen normal företrädare för allmänheten, är medias möjligheter att göra sitt jobb på ett avgörande sätt sammankopplat med vad man förväntar sig skall gälla i ett demokratiskt samhälle.

Jag har tagit upp frågan i ett tidigare blogginlägg och gör det än en gång. Är ändå inte frågan om fotograferingsförbudet också en politisk fråga? Stöder landstingtets politiska majoritet också Rastad inställning i frågan?

Det förvånar mig att media inte tagit reda på hur politikerna ser på förbudet. Kanske har man man gjort det och det gått mig förbi.

Förbudet kan ju inte ha ett sådan juridiskt status att den som bryter mot det måste räkna med straff. Vad händer om jag går in på NUS och tar några bilder i smyg och sedan visar dem här på VK-bloggen? Och vad händer om Rastad själv skulle se mig ta bilderna? Tar han då kameran ifrån mig eller kräver han att jag skall "deleta" bilderna under hans överinseende?

USA-moderaterna liksom f.ö. och våra Moderater förnekar sig inte. Fackets inflytande måste minskas, tycks man mena.

På radion hörde jag i dag att republikanerna i Ohio försökt ta ifrån facken stora delar av deras rätt att förhandla i olika frågor med arbetsgivarna.

Förslaget blev ämnet för en folkomröstning, i vilket de röstande satte stopp för det hela.

Man må ha vilken syn som helst på facket, men om att det behövs i samhällen som styrs av Moderater råder det ingen tvekan.

Problemet jag hade med att få tag på en laddare till en mobiltelefon modell ädre löste sig på ett utmärkt sätt i dag. Samtidigt påmindes jag om talesättet att man inte skall gå över ån efter vatten.

Jag hade äntligen spårat ett ställe i Umeå, där man eventuellt hade en laddare som passade. Det kostar där ca 250 kronor och ingen garanti fanns förstås, om det sedan länge tomma batteriet skulle kunna gå att ladda igen.

Min gammelmannasnålhet fick mig att hesitera inför köpet av laddaren. I stället begav jag mig av till Returcentrum i Vännäsby för att kolla där, om de möjligen hade en laddare av det slag jag sökte.

Det hade man inte, men i stället erbjöd man mig att köpa en begagnad telefon för blygsamma 100 svenska kronor, vilket jag förstås gjorde. Den telefonen fungerar alldeles utmärkt och är i mina ögon inte särskilt omodern, men helt säkert i andras.

Det blev alltså en Sony Ericsson Z310i för en så billig penning. Den kommer min bror säkert att bli helt nöjd med. Det är nämligen han som skall han den.

Den här mystiska saken hittade jag vid vägen på min promenad i dag. Jag visar den av två skäl. Dels vill jag förstås att ägaren skall kunna få tillbaks den men dels är jag också så förbaskat nyfiken på vad det är.

Vad i all sin dar är det för grej? Bilden är försedd med blåstick, som jag tror det heter. Föremålet är dock helt svart.

Undrar just om ett mobiltelefonbatteri som stått urladdat i åratal går att ladda upp igen.

Ge mig ett svar på detta, innan jag går och köper en ny laddare är ni hyggliga! Säkert finns "där ute" många som har svaret på frågan.

Vad sjutton betyder alla dessa blå figurer med inlägg utan innehåll?

Tänk om VK för en gång skull kunde svara på en fråga som kommer så här i ett blogginlägg!

Här kommer en "gammaldags" leverans

Visst har det hänt något med ordet "leverera", eller är det bara något jag själv inbillar mig?

När jag var ung, även när jag bara var yngre, hade ordet endast den betydelsen att något man beställt blev på endera sättet transporterat till en.

Nu "levereras" det hej vilt och själva leveransen kan utgöra allt möjligt, som t.ex. politiska beslut, en artists framträdande, en idrottsmans prestation m.fl. abstrakta saker.

Förr i tiden kunde man alltid TA på det som levererades, Man behövde allstå inga andra sinnen än känslen för att kontrollera att saken varkligen var levererad.

Språket förändras och utvecklas och jag hänger nog inte med, även om jag åtminstone märker det.

Mitt dagliga "sällskap" under mina promenader är radion och i den lyssnar jag ofta på Ring P1. I dag var det extra intressant.

En socionom och f.d. socialsekreterare ringde och var upprörd över hur media har rapporterat om fallet i Sandviken, där två barn togs från sina föräldrar. Åtgärden att ta barnen baserades på en anmälan från en privatperson.

Så här går det till i liknande fall berättade den "inringande" f.d. socialsekreteraren:

Vissa har laglig skyldighet att direkt till socialtjänsten anmäla liknande oegentligheter där alltså barn är inblandade. Anmälningar från andra kallade hon "böranmälningar".

Därefter anmäler socialtjänsten misstanken till polisen, som utan dröjsmål tar barnen från deras föräldrar.

Är det verkligen så illa att så snart någon anmäler en misstanke om sexuellt övergrepp på barn till socialtjänsten, tas barnen från familjen av polis?

Så kan det väl ändå inte vara i min kommun, Vännäs, eller är det kanske det ändå?

 Youtube-videon här ovan har haft 2 881 296 tittare. Nu blir det kanske några fler. DET måste jag förstås kolla senare i dag.

Det torde inte vara en särskilt ny tanke att påminna om hur litet vi ännu vet om hur vår hjärna fungerar. Ta bara detta t.ex.

Den absolut första tanke jag fick när vaknade i går morse var "Neil Sedaka". Jag såg namnet korrekt stavat för mitt inre utan att säkert veta, vem han egentligen var.

Min första fråga till Peggy blev därför: "Have you heard of Neil Sedaka"? Hennes svar blev ett förvånat: "Yes, and why do you ask"?

Hans namn fanns tydligen lagrat djupt i mitt minne och varför det så där helt oförklarligt poppade upp i mitt medvetande har jag inget svar på och säkert ingen annan heller. Så långt jag kan erinra mig har jag de senaste åren inte läst om honom, hört honom eller hört någon nämna hans namn. Ändå var hans namn det första som dök upp i mitt medvetande, när jag vaknade!

I dag 7.15 skall Carema försvara sig i TV 1.

Alla har inte möjlighet att titta på TV den tiden en måndag morgon, men som kan bör kanske göra det.

I en liten "notisstor" artikel i VK kan man förresten läsa om Caremakskandalen som den beskrevs i går kväll i Dokument inifrån.

Missa inte Dokument inifrån på TV 2 klockan 20.00 i kväll!

Det bör ge även privatiseringsförespråkare något att tänka på.

Mitt inlägg, där jag försöker ge min syn på oläpligheten att privatisera samhällets äldreomsord, har fått rekorartad många kommentarer. Signaturen RWR är en av dem som kraftigast gåt till privatiseringens försvar.

I en av sina kommentarer har han dock enligt min mening hamnat totalt fel. Det verkar som om hans förråd av argument hade sinat, när han skrev den kommentaren. Så här lyder den:

Den som har sitt Taxi bolag och skjutsar barnen till skolan ska inte han/hon kunna göra en vinst i sitt bolag. Eller menar du att han/hon i det läget riskerar att vara en fara för barnen?

Såvitt jag vet finns det ingen kommun som driver taxiverksamhet och ingenstans i vare sig socialtjänstlag eller kommunallag sägs någonting om att kommunen skulle ha ansvar för taxiverksamhet.

At jämföra taxiverksamhet med den samhälleliga äldreomsorgen är verkligen ett "botttenskrap" i ett RWR:s från början dåliga förråd av argument för att försvara privat äldreomsorg.

Innebörden av kyrkboksnoteringen "fader okänd" har jag hittills trott mig förstå, men inte nu längre.

Jag har har stött på en sådan notering i ett ärende, där fadern i allra högsta grad var känd. Det finns t.o.m. skriftlig bevis i form av hans undetecknande av en arvsskifteshandling, där han i och med sin underskrift säger sig vara far till det barn, som kyrkboken anser ha en "okänd fader".

Hur ogifta mödrar har behandlats i vårt land i gångna tider är allom bekant och också en skam för samhället.

Att kyrkan med sitt "kärlekens budskap" ligger bakom det mesta av detta är lika bekant.

Min "utredning" fortsätter i morgon, när pastorsexpeditioner, landsarkivet och skatteverkets folkbokföringsenhet har öppet.

.

Dagen började med en lätt ångest. Den kommer alltid, när min dator inte uppför sig som den ska. Problemen i min lilla värld är alltså tämligen blygsamma och avståndet mellan lugn och ro och ångest är litet.

Det började med att jag inte kom åt min mailserver. I samma veva såg jag att mitt antivirusprogram Norton 360 inte var helt i sin ordning. Till råga på allt detta var vår laptop helt oresonabel. Ingenting fungerade på den. Till en början var det så, i alla fall.

Norton har en underbar support. Den kontaktade jag via webben och kunde chatta live med en man där. Han tog över och fjärrstyrde datorn och fann direkt att det fanns några "trasiga" filer i mitt virusprogram. Det fixade han då genom att ominstallera programmet. Det tog visserligen bortåt en halvtimme av min dyrbara pensionärstid, men nu är lyckan fullständig igen.

Möjligen har alla företag med visrusprogram samma fina service, men det hindrar mig inte att rekommendera just Norton.

Fortfarande fungerar inte e-posten, men vad gör väl det? Jag har ju telefon. Visserligen tar den ju inte emot några e-brev, men med den når jag ju i alla fall folk.

En alldeles perfekt mobiltelefon av senaste modell (!) med som saknar "laddningsmojäng". Den tycks inte finnas att köpa, men någon har kanske en liggade, som är till salu.

Så här ser det ut, där laddningskabeln skall anslutas. Avståndet mellan "hålen" är 8 mm, mätt i mitten på dem. Jag undrar förresten vad symbolerna ovanför hålen betyder.

Om någon undrar, så skall jag skänka telefonen till en person som behöver en "stationär" telefon, där han bor. Att bära den med sig är i stort sett uteslutet, tung som den är.

I går skrev jag ett inlägg med synpunkter mot privatiering av vår äldreomsorg. I dag hittade jag en några år gammal moderatkommentar till ett av mina inlägg mot privatisering.

Då handlade det om privatisering av skolor. En av förespråkarna för friskolor hade inget bättre försvar för sin sak än denna:

"Frisörer tjänar pengar på barn. Även serietidningsförlagen, klädindustrin, sportaffärerna och Konsum."

Underförstått borde det väl då också vara Ok att tjäna pengar på barnens skolgång och då förstås även våra äldres behov av vård, omsorg och boende. Jag minns att jag försökte få vederbörande att inse hur oerhört haltande hans jämföresle var, men tyvärr valde han att avbryta just den debatten med mig.

Så nås vi av ytterligare en bevis på att profittänkandet inom äldrevården i alls passar med vad vi vill få ut av den.

Det privata äldreboendet Tallbohov i Järfälla, som ägs av Carema, är det bevis jag just nu tänker på.

I månader fick en boende ligga på en madrass på golvet, sedan hans säng gått sönder, allt enligt text-TV. Det fanns tydligen inte ekonomi för att köpa en ny säng eller för att laga den gamla! Hade man gjort det hade man ju samtidigt behövt nagga i ägarnas vinst.

Gång på gång kan vi läsa om privata äldreboenden, dä helt oacceptabla saker händer.

Att kloka och ansvarskännande borgerliga politiker - sådana finns det faktiskt - ändå envist förespråkar privat inblandning i samhällets äldrevård är för mig omöjligt att förstå.

Deras huvudargument som jag förstått det är att man därigenom på grund av konkurrensen får en bättre kommunal äldrevård. Dessutom ges de äldre ett friare val, när det gäller sitt boende.

Skitsnack är det bästa ord jag just nu kan komma på som motargument.

Vad händer t.ex. med det fria valet sedan kommunerna allteftersom lagt ner sina boenden och överlåtit ansvaret för boendena i privata, vinstdrivna företag?