Snygg som sin pappa (?) är han lillpojken Anders och säkert ännu lyckligare än han!

Den lycka jag upplevde i helgen fick mig att inse att den lycka jag tror mig få uppleva den dag då jag vinner 1 miljon på Kombilotteriet inte alls är så mycket att se fram emot.

Vad jag tänker på är den lycka som genomströmmande mig, när jag insåg hur lycklig min son nu är i sitt nya förhållande. Jag är ännu uppfylld av den och kan inte låta bli att berätta det för "hela världen" genom detta blogginlägg.

I bortåt två veckor eller kanske mer har denna fina anslagstavla funnits vid skolan i Brån utan att ett enda anslag kommit upp på den.

Kan det beror på att folk inte har förstått vad planket är avsett för? Därför har jag på bilden talat om vad det är 🙂

Fortfarande är jag kritisk till privata äldreboenden. Nu lär Umeå kommun ha sagt nej till en förlängning av avtalet med Carema och äldreboendet Skräddaren i Umeå.

Samtalet med verksamhetschefen där, eller vad som nu är hennes titel, Laila Alevik, påminde mig om något jag borde ha tänkt på tidigare.

Kritik riktad mot ett företags ägare eller mot en socialnämnd, när det gäller kommunalt äldreboende, drabbar ofta helt orättvist folket på det som brukar kallas "golvet".

Mitt ärende hade ingenting att göra med frågan om privat eller kommunalt äldreboende utan gällde någonting helt annat.

Man hade just nåtts av kommunens besked att inte förlänga avtalet. Det beslutet drabbar inte bara Carema som företag och dess ägare utan också också och kanske i ännu högre grad de enskilda anställda.

Chefens bekymmer för den närmaste framtiden gick inte att ungå att inse. Avtalet gäller fram till hösten nästa år och nu är hennes primära uppgift att försöka behålla sin personal och förstås även att få dem att prestera så bra som möjligt trots kommunens beslut.

Anställda i kommunala äldreboenden behöver inte riskera att hamna i samma situation som personalen på Skräddaren. Det är alltså inte bara de boende utan också personal som tar vissa risker, om de arbeter eller bor i privata äldreboenden.

Valfrihet som begrepp har blivit ett slags honnörsord som allt oftare används och då kanske främst av KD, som jag tror är den mest framträdande förespråkaren för det.

Politiska slagord låter nästan alltid tilltalande men när de granskas närmare är de bara just slagord som saknar verklighetsförankring.

Valfrihet in den utsträckning som bl.a. KD säger sig kämpa för är ouppnåelig. En gammal vårdbehövande persons önskan om att få välja mer eller mindre fritt kan vare sig lagen om valfrihetssystem inom vård och omsorg (LOV) eller andra lagar tillmötesgå.

I den senaste tidens debatt har valfriheten främst handlat om möjligheten att kunna välja mellan kommunalt eller privat s.k. särskilt boende. Redan där slår möjligheten slint att välja fritt. Den äldre kan inte en dag själv välja att flytta från sitt ordinarie boende till ett särskilt boende. Först måste socialtjänsten utreda om rätten finns till det bistånd som bl.a. boende i särskilt boende utgör. Där finns alltså ingen valfrihet för den äldre.

Och inte heller när bistånd i form av särskilt boende har beviljats kommer det någonsin att finnas en oinskränkt valfrihet att välja var man vill bo. Ingen kommun i Sverige kommer någonsin ha flera tomma lägenheter/rum stående tomma på alla sin särskilda boenden, för att därigenom ge den som fått biståndet möjlighet att fritt välja boende. I de privata, vinstdrivna boendena är det ännu mera sannolikt att det alltid skulle finnas lediga rum, som möjliggör valfrihet.

Dessa båda oemotsägliga fakta, biståndsbedömningen och tillgång till lediga rum i alla boenden i kommunen, kvarstår även om kommunen frivilligt eller med tvång inför LOV. Valfrihet i dessa avseenden skulle i stället kräva en ändring i socialtjänstlagen och en kraftig ökad resursförstärkning för kommunerna, varifrån nu den skulle komma.

Införandet av LOV styrs inte av en strävan att göra de äldres sista år angenämare att leva. Det borde för alla vara helt uppenbart att syftet med LOV bara är att ge kapitalstarka intressen ytterligare något att tjäna ännu mera pengar på.

Moderaterna har uppenbarligen en koppling till Carema, om man ska tro det som skrevs i ledare i Aftonbladet häromdagen.

LEDAREN FINNS HÄR

Äldreminister Maria Larsson har det uppenbarligen inte lätt. Den uppfattningen blir mer och mer stark hos mig.

På radion i morse hörde jag henne gå emot Reinfeldt, när det gäller synen på omfattningen av vanvården inom äldreomsorgen.

Han påstår att det bara rör sig om "enskilda" fall, men den uppfattningen delades inte av Maria Larsson. Det var starkt av henne att tillstå det i radio.

Jag tror faktiskt att hon och hennes parti (KD) vill så mycket mer med äldreomsorgen än partiets litenhet och därmed maktlöshet förmår uträtta. Makten ligger dessvärre hos regeringen största parti, Moderaterna. Jag ser därför gärna att KD vid nästa val får bli större och då på bekostnad av Moderaterna.

Så ser han ut skolministern, Jan Björklund (Fp), om nu någon undgått att se hans fagra nuna efter alla hans framträdanden i media.

Ingen kan heller ha undgått att höra hur han kritiskt kommenterat den gamla socialdemokratiska skolan och hur han samtidigt ordrikt beskrivit vad han och hans regering nu vill göra av den.

Bättre skall skolan bli under hans ministerledning är det säkert många som trott.

I dag nås vi av beskedet att statsbidraget till kommunerna kommer att minska så kraftigt, att åtskilliga lärare kommer att förlora sina jobb. Blev lilla Folkpartiet överkört igen av Moderaterna?

Oberoende av partifärg torde det inte finnas någon som tror att kvalitén i skolorna kommer bli bättre med färre lärare.

Hans "fagra" nuna förresten – var har jag fått det i från, undrar kanske någon. Jag frågade en närstående, om hon visste vem Jan Björklund var och det gjorde hon! "Den där snygga ministern inom skolan menar du"?, blev hennes svar.

FOTO: Robert Ingerlund

Häromdagen berättade jag att det gamla vårdhemmet rivs, d.v.s. det som fanns före Vängården, som nu inte heller finns.

En läsare undrade om jag hade någon bild av huset. Via en f.d. vängårdsanställd har jag fått ta på en fin bild av vårdhemmet, såsom det såg något år innan det revs.

När det en gång stod färdigbyggt och nytt måste det ha utgjort ett av Vännäsbys absolut största byggnader, gissar jag. Kanske var det bara kyrkan och garveriet som var större.

I går kväll hade jag förmånen att få besöka en synnerligen annorlunda pub. Anledningen till det var att jag som så ofta som möjligt vill vara med, där det irländska umebandet O’Grejdi Nua spelar.

Hur skiljde sig nu denna pub från andra pubar i Umeå? För det första var genomsnittsåldern på gästerna rekordartad hög. Minst hälften av dem satt i sina rullstolar. Priset på de drycker som serverades låg långt under vad man är van på en pub. Sortimentet var förstås jämförelsevis begränsat, men där fanns både vin, öl, whisky, Bailey’s och kaffe.

En annan skillnad var att här tycktes gästerna dricka mer måttligt av de drycker som erbjöds. De föreföll i stället vara mer intresserade av den musik och sång som det uppträdande bandet bjöd på.

Felet med den här puben är bara att den inte har öppet så ofta och att andra än de som tillhör det s.k. slutna sällskap som de boende och deras anhöriga utgjorde inte fick köpa och förtära annat än kaffe och läsk.

Pubkvällen hade anordnats på Tegs äldrecenter. Tänk om fler äldreboenden kunde ta efter! Helt klart skulle det uppskattas av de boende.

I går hörde jag ett intressant svar i radion av en ekonomijournalist på frågan om vilken risk det är att satsa pengar i företag som äger Carema.

Radioreportern undrade vari risken egentligen låg i att satsta s.k. riskkapital på ett så säkert kort som äldreomsorgen.

Svaret blev att risken främst ligger i att den dag ett företag som Carema ordentligt missköter sig och därefter förlorar uppdragsgivare, så kan investerarnas pengar gå förlorade.

Risken är helt klart något som bör beaktas, eftersom det vinstmotiv Carema och andra privata vårdgivare har förr eller senare driver effktiviseringar för långt med nu välkända följder.