I dag fick vi ett brev från Amerika, ett vanligt brev alltså med frimärke på.

Under en av våra cykelturer under vår vistelse i Michigan i fjol besökte vi en äldre man, som flaggade med den svenska flaggan och hade en skylt uppsatt vid vägen, som sa "Välkommen". Han var svenskättling och visade sig vara mycket intresserad av oss och Sverige. Vi hade tänkt besöka honom ytterligare en gång, men det blev inte av.

Peggy skickade ett julbrev till honom och jag skrev ett brev och skickade med några CD-skivor med musik från Peggys olika band.

I dag kom ett brev från honom med ett fantastiskt erbjudande. Han lovar nämligen att hämta oss i Chicago och skjutsa oss tillbaks dit, när vi skall hem. Han vet inte att vi alltid hyr en bil där och så gör vi även i år.

Han är hur som helst en mycket fin man, som vi kommer att besöka även i år.

Jag börjar nästan undra om jag möjligen har en skruv lös ändå, som väljer att gå och lyssna på kommunfullmäktige i stället för att vara ute i det vacka vädret.

Lyckligtvis har jag hunnit med en lång och snabb promenad på förmiddagen och dessutom varit till Umeå för att köpa några skaer som inte finns i Vännäs.

Nu ser jag fram emot fullmäktigesammanträdet även om själva föredragningslistan inte verkar vara alltför upphetsande.

"She dumped me cause she said I wasn't paying enough attention to her, or something. I don't know, I wasn't really listening".

Jag fann det här citatet, som kanske inte behöver översättas, men här kommer ändå en s.k. fri översättning:

"Hon lämnade mig och sa att jag inte brydde mig nog om henne eller något liknande - jag vet inte, jag lyssnade inte så noga."

"Interstate Highways" är highways som går mellan flera stater i USA. Hawaii är en av USA stater och som alla vet helt omgiven av hav.

Men även på Hawaii finns det "interstate highways". En vacker dag kanske vi tar vår hyrbil och kör dit, eller åtminstone försöker göra det.

Varför "cargo" och inte "shipment"?

Why is it that when you transport something by car, it's called shipment, but when you transport something by ship, it's called cargo?

Mina språkkunskaper räcker inte till för att avgöra om detta bara gäller amerikansk engelska.

"Vännäs" i San Fransisco

(Jag testade bara, om man kan plocka fram ett gammalt blogginlägg och publicera det igen. Det går tydligen, men till vilken nytta gör man det, kan man ju fråga sig? I och för sig kör ju TV med repriser också..)
 

Första kvällen på vårt hotell i San Fransisco frågade vi i receptionen hur vi enklast kunde ta oss 'down town'. Svaret på vår fråga blev minst sagt överraskande:

"Just walk two blocks towards Fisherman's wharf and you'll reach Van Ness. Take a bus there!" Hans uttal av det holländska (?) Van Ness lät exakt som Vännäs, och vi kände oss därmed som hemma.

Som jag förstått det finns ett klart samband med det antal individer som tar del av ett reklaminslag och priset för att få det spritt.

VK säljer annonsplats mellan de olika blogginläggen. Att VK när det görs kan redovisa det stora antalet besökare på bloggsidorna, måste göra det lättare att få annonsörer. Det måste säkert också göra det lättare att ta bra betalt för annonserna.

Enligt denna enkla logik är det väl inte helt fel att påstå att alla vi flitiga bloggare med våra gratisbidrag indirekt bidrar till VK:s ekonomi. Rätta mig, om jag har fel, som det brukar heta!

Naturligtvis är det bloggutrymme vi får att se som en förmån och inte något som vi har den minsta anledning eller tanke på att få betalt för mer än i ett enda avseende.

Jag tycker, att VK i görligaste mån borde försöka fånga upp och besvara/kommentera inlägg som rör kritik eller andra åsikter om just VK. Det skulle för mig ses som en slags "betalning" för den hjälp jag och alla andra ger till annonsförsäljningen.

Det är förstås svårt för VK att kommentera alla sådana inlägg, men så många torde det väl ändå inte vara. Säkert kan VK också lätt hitta dem i en automatisk sökning på "VK" i sitt datasystem.

Åtminstone något eller några av dem kanske skulle vara möjliga att kommentera. Vad säker VK om detta?

Ett intresse finns tydligen hos fler än mig, när det gäller olika texters läsbarhet.

Här kan man lätt testa detta. Hur vetenskapligt det är, vet jag förstås inte, men nog tror jag i alla fall att man får en kvasivetenskaplig bedömning av läsbarheten.

Här finns webbplatsen:

http://www.lix.se/

Om jag finns tillgänglig, ber Peggy mig ofatst läsa igenom hennes blogginlägg, direkt som de blivit publicerade.

Den enda hon vill jag skall kolla är om de är begripliga. Stavfel eller udda formuleringar vill hon stå för helt själv.

I dag berättade hon om när jag i natt blev stående utlåst utanför våra musikvänners hyreshus på Mariehem. Men när hon skulle ta om hur hon till sist sprang ner till entrédörren för att kolla vad jag egentligen hade råkat ut för, blev det fel, ett roligt fel dessutom.

Hon skrev nämligen att när hon såg mig där genast släpade in mig! Nu vet hon för resten av sitt liv skillnaden mellan att "släpa in" och att "släppa in".

Vi fick oss båda ett gott skratt när jag som den skådespelare jag är också demonstrerade skillnaden för henne i dörren till ett rum i huset.

"Innan man kritiserar Bildt" skall man läsa på litet och finna att Socialdemokraterna inte heller har så rent mjöl i påsen, är ungefär vad Jan Nilsson (M) i Vännäsby säger i sitt blogginlägg.

Jag undrade då i min kommentar, om ett fel eller en dumhet blir bättre bara av att man kan peka ut andra, som gjort samma fel eller dumhet. Det där med att inte kasta sten, när man sitter i ett glashus borde inte vara ett användbart ordspråk i sammanhanget, tycker jag.

Jan verkar inte vilja förstå, vade jag menar, men han gör det ändå är jag helt säker på. I stället för att medge att Bilds hårt kritiserade uttalande om Libyen verkligen var oacceptabelt, tycks Jan mena att det kan godtas, eftersom man inte är så mycket bättre från vänsterhåll heller.

Jans kommentar blir bara:

Om man överlagt och som en del i sin politik sagt något så bör man tänka sig för hur man kritiserar någon som uttalar sig om samma område.

Alltså, den som sitter i glashus skall inte kasta sten!

Mycket händer inom mobiltelefonins värld, men än har vi inte nått så långt som detta videoklipp illustrerar.

Faxens tid är nog förbi och den tänkta utveckling av den som filmen visar, behöver vi nog inte befara.

I går hade jag fräckheten att kritisera VK:s kulturredaktör, Sara Meidell, för hennes krångliga sätt att skriva.

Jag kan inte riktigt kunnat släppa frågan än utan har tänkt mer på den. På nätet finns en plats, där man snabbt och lätt kan få en text analyserad utifrån dess läsbarhet. Där får man fram något som kallas LIX (LäsbarhetsIndeX). Webbplatsen ifråga beskriver LIX enligt följande:

"Läsbarhetsindex (LIX) kan användas för att få uppfattning om hur lätt eller svår en text är att läsa. LIX är baserat på medeltalet ord per mening och andelen långa ord (ord med fler än 6 bokstäver) uttryckt i procent. Det finns flera olika läsbarhetsindex, men i Sverige är LIX det mest använda. LIX utvecklades på 1960-talet av pedagogikforskaren Carl-Hugo Björnsson."

Om den aktuella texten sägs, att den är "Mycket svår, byråkratsvenska".

Två saker förvånar mig nu. Att jag, som i hela mitt yrkesverksamma liv läst och dessvärre även skrivit "byråkratsvenska", ändå har svårt att förstå byråkratsvenska. Det förvånar mig också en ung kulturredaktör på VK väljer att utestänga många från det hon skrivit genom att använda det språk hon gör.

Det är nog för sent för en gammal man att gå i säng vid den här tiden. Klockan är nu nära en kvart över två.

Men å andra sidan är det också för tidigt att börja lördagen redan nu.

I dag har jag varit på mitt förra jobb och bjudit kamraterna där på litet fredagsfika.

Det känns alltid lika trevligt att träffa dem och fastän ganska många nya har anställts och fastän det är drygt 2½ år sedan jag gick i pension kändes det "som förr" vid fikabordet.

Om ytterligare 2½ år tänker jag bjuda dem på fika igen. Det får ju inte ske för ofta och därmed riskera övergå till en vana för dem!!!

Jag har lärt mig att vår språk befinner sig i ständig utveckling. Men om det jag skall ta upp här skall ses som utveckling, är det bara att beklaga.

Sara Meidell har en stående spalt i VK. Den brukar jag inte läsa, men i dag gjorde jag det på rekommendation från min syster.

Jag hajade till redan inför rubriken: "Myten om de sociala nätverkens makt är stark och förtrollande." Redan den är för mig svår att förstå. Har vi "starka" myter och kan myter vara "förtrollande", undrar jag nu.

Men än värre var det att läsa själva artikeln. Jag tror inte jag har försökt ta del av något mer svårläst än den. Men när jag så tittar närmare på det skrivna, inser jag att en viktigt sak som gör den svårläst och därmed också svårbegriplig är dess otroligt långa meningar. Sakinnehållet är också svårt att ta till sig, men det av andra skäl än längden på meningarna.

Artikelns tredje mening innehåller hela sjuttiotre (73) ord! Visserligen har den också sju kommatecken, men det hjälper föga för att öka läsbarheten.

Sara M tycks skriva som man pratar och då behöver man ju inte använda sig av punkt - inte kommatecken heller för den delen. Några andra stycken består av bara EN mening.

Är det verkligen ute numera att försöka hålla sina meningar korta och därmed göra en text lättare att läsa?

Här "bjuder" vi på ännu en låt med New Mountain Music. Om ljud- och bildkvalitet samt själva filmandet inte är perfekt, så är det ok att skylla det på filmaren, Karl-Gustav, och på den lilla kameran, Canon 90 IS, som användes.

Kvaliten på själva spelandet får bandet helt ta åt sig äran av. Låten heter Poor Miss Liza Jane.

I natt 23:50 spelar New Mountain Music på Umefolk. Det bandet har funnits sedan 1996 men i sin nuvarande sammansättning sedan 2002.

Här kan man höra dem spela Reuben's Train, där framförallt Thord Söderberg ger exempel på sitt professionella hanterande av sin femsträngade banjo.

Det är f.ö. glädjande att man i den blivande kulturhuvudstaden Umeå kan lyssna till alltmer bluegrass och amerikansk old-time.

På Umefolk kommer också det nybildade bandet The Roots Family att spela. Det framträder på lördag kväll 23:20.

På lördag nästa vecka spelar ett annat, realtivt nytt bluegrassband, Sideshow Stringband på Bokacafé Pilgatan.

Ingen illa sagt om jazz och blues, men nog behöver Umeborna ges fler chanser att också lyssna på den genunint amerikanska folkmusik, som bluegrass och old-time utgör.

Arrangörer och andra borde även börja inse att irländsk musik borde få avlyssnas också på fler ställen än bara på stans pubbar.

Då och då läser vi bl.a. VK om tragiska dödsfall i anknytning till att människor avvisats eller skrivits ut "för tidigt" från sjukhus. Händelserna får alltid stora rubriker.

Självklart ser även jag den stora tragiken för de närstående, när sådant händer. Jag försöker också sätta mig in, hur hårt sådana händelser också måste drabba inblandad personal inom sjukvården, d.v.s. de gjort "fel". Att göra sitt bästa, men sedan ändå indirekt bli anklagad för en annan människas dör, måste kännas tungt för dem.

Ibland undrar jag, om inte media också borde beakta och kanske rent av ta fram statistik på hur många det är som avlider också sedan de tagits omhand av vår fina sjukvårdsapparat. Jag har ingen aning om hur många de är, men utgår från att folk avlider även kort efter inskrivning på våra sjukhus.

I sammanhanget utesluter jag de som kommer till sjukhus efter svåra olyckor och dör där.

Den för anhöriga så tragiska händelsen i Vilhelmina, hade väl inte varit mindre tragisk om mannen som det gällde hade dött efter inläggning på ortens sjukstuga? Det hade han kanske gjort.

Jag inser att jag nu gett mig in på ett känsligt område, och ser fram emot kommenterar som låter mig förstå hur fel ute jag är. Eller får jag kanske rent av stöd för mina tankegångar?

Bloggkollegan och tillika musikvännen Per Lundholm har gjort ett strålande blogginlägg med fokus på vår utrikesminster och hans feghet att fördöma diktaurer i vissa fall.

Det är värt att flagga för, tycker jag. Här finns hans inlägg att läsa:

http://blogg.vk.se/211373

Efter att nyligen ha spytt galla över Kommunal, vill jag nu referera något som händer i USA och som också är en antifacklig aktion.

Som jag förstått det, vill republikanerna (USA:s "Moderater") i Wisconsin, ta ifrån fackets deras rätt att förhandla med arbetsgivaren och att teckna kollektivavtal.

I ett mycket svårt ekonomiskt läge vill man ta ifrån de offenliganställa ett antal förmåner som de har i sina anställningsavtal. Facket vill inte bara stillatigande acceptera detta utan vill åtminstone förhandla om saken. Men se den möjligheten vill man inte låta dem ha. I stället hotar man nu med massuppsägningar för dem som inte utan protester accepterar arbetsgivarens besked om försämringarna.

Min amerikanska fru har uppmärksammat mig på en mängd saker, som börjat i USA och sedan efter en tid också kommit till Sverige.

När det gäller vår regerings inställning till facket, så torde risken att den hellre än att stärka facket skulle vilja försvaga det. Regeringen hörsamhet för vad som händer i USA är tämligen uppenbar.

I dag läser vi i VK, att landstingets rutiner för utbetalningen av löner inte fungerar.

"Det finns risk att landstingsanställda inte får ut sina rätta löner. Kontrollen och rutinerna är dåliga, anser revisorerna och tar landstingsstyrelsen i örat med förslag på åtgärder". Så lyder ingressen till VK:s artikel.

På sterilavdelningen vid NUS har de anställda i hela 15 år "drabbats" av just detta. De har arbetat tre timmar mer varje vecka än vad de haft lön för. För de heltidsanställda skulle detta enligt avtal ha betraktats och betalts med tre timmar kvalificerad övertidsersättnng, d.v.s. 260 % av deras normala timersättning.

För de deltidsantällda skulle ersättningen för den extra tiden ha varit s.k. fyllnadstjänst, d.v.s. inte övertidsersättning.

Såväl de hel- som de deltidsanställda har i stället fått fullgöra övertiden respektive fyllnadstiden helt gratis åt landstinget. Nu medger landstinget att de har fått jobba för mycket och gör nu allt vad det kan för att komma undan så billigt som möjligt.

Landstingsdirektören, Sofie Edberg, "signalerar att hon har svårt att ta till sig kritiken" från revisorerna. Hon hävdar i stället "att landstinget har en mycket god kontroll av löneutbetalningarna".

Det som skett på Sterilen, där felaktiga löner betalts ut i femton år, tyder på synnerligen dålig kontroll av löneutbetalningarna. Jag utgår nämligen från att kontrollen både skall förhindra felaktigt höga utbetalningar som felaktigt låga.

En medel att förhindra skolmassakerna i USA enligt vissa

Det här läser jag i dag i Aftonbladets nätupplaga. Kommentarer är väl knappast nödvändiga.

Jag missade första åket, så nu får jag inte starta i det andra.

Då återstår det bara för mig att passivt titta på.  

I går fick jag ett vänligt brev från Peter Sjöstedt, verksamhetschef på operationscentrum på NUS.

Dessvärre meddelar han i det att han inte har för avsikt att i bloggkommentar eller på annat besvara mina frågor, som är orsakade bl.a. av hans märkliga uttalande i Kommunalarbetaren.

Han anser att om han gjorde det skulle det kunna jämställas med att "förhandla i massmedia". Att göra det skulle förstås vara helt fel, när han tydligen är inne i en förhandling på riktigt med Kommunal. Själv har jag förstås svårt att se det som en förhandling.

Nu är det bara att hoppas, att den respekt för sina medarbetare som han har, leder till att han snarast klargör för dem, vad han menar med landstingets beslut att dra ner arbetstiden från 40 till 37 timmar i veckan. Det gör man alltså trots att arbetsveckan inte varit för lång sedan tidigare. Det var nämligen hans besked till Kommunalarbetaren.

För att ge alla ännu bättre möjlighet att ta del av vårt landstings oklara hållning i arbetstidsfrågan på sterilenheten vid NUS, återkommer jag här med ett direktcitat från Kommunalarbetaren.

"I början av mars kommer också arbetstiden minskas från 40 till 37 timmar per vecka. Även där har det tidigare varit fel, menar man från personalens sida.
- Vi anser ju att vi har jobbat tre timmar för mycket varje vecka under de här åren. Nu återstår att se hur mycket vi får ut i ersättning. Men det måste vara arbetsgivarens skyldighet att reda ut det här. Vi ska inte behöva sitta och göra det, säger Elisabeth Pehrson, arbetsplatsombud vid enheten.

Enligt Peter Sjöstedt, verksamhetschef vid operationscentrum på NUS, stämmer det inte att personalen haft för långa arbetsveckor."

Och inte blir frågan tydligare, när jag hos redaktionen för Kommunalarbetaren får veta att Peter Sjöstedt sagt att årsarbetstiden, inte skall minskas utan bara den genomsnittliga veckoarbetstiden. Han måste med det mena att 52 x 37 är lika mycket som 52 x 40!!

Ärendet med den obetalda övertiden för personalen på sterilavdelningen, tillhörande operationscentrum, blir alltmer spännande att följa.

Det blir också alltmer svårt att följa den, eftersom den dels är svår att gå till grunden med den för de inblandade och dels blir mer och mer oklar.

Rekordet i oklarhet slås dock av en uppgift, som operationscentrums verksamhetschef, Peter Sjöstedt, har lämnat till Kommunals medlemstidning Kommunalarbetaren. Just den uppgiften är så märklig, att man nästan måste fråga sig, om han överhuvudtaget varit inblandad i ärendet.

I artikeln, som finns att läsa för alla i Kommunalarbetarens nätupplaga (http://www.ka.se/), meddelas först att arbetstiden SKALL dras ner från 40 till 37 timmar per vecka.

Men högste chefen, Peter Sjöstedt, säger att det inte stämmer, att personalen haft för långa arbetsveckor!

Hur skall det tolkas? Anser han, d.v.s. landstinget som arbetsgivare, att arbetstiden inte skall dras ner till 37 timmar. En genomsnittlig arbetstid på 40 timmar i veckan är ju inte för "lång" enligt honom!

Eller menar han bara att även de anställdas veckor varit sju dagar långa och inte åtta eller fler?

Min skämtsamme lillebror bad mig stå still en stund, när vi var ute på promenad en dag och...

där stod jag som ett fån medan han gick runt mig en par varv och frågade sedan vilket TV-program han försökte efterlikna.

Alla har redan förstått, vilket program han menade. Det skall jag f.ö. titta på om en liten stund.

I dag besökte jag kommunkontoret och fikade tillsamans med några av mina gamla arbetskamrater och en del ganska nyligen anställda också.

Nog är det väl märkligt att jag efter dryga två och ett halvt år som pensionär ännu känner en längtan tillbaks till dem! Jag tar det som ett gott tecken på att jag måste ha trivts väldigt bra med så väl mina arnbetskamrayter som med mitt jobb. Annars skulla jag väl inte längta tillbaks efter en så lång tid som en fri och glad pensionär, eller hur?

En av dem "antydde" på ett mycket artigt och finstämt sätt, att det kanske börjar bli dags att jag bjuder dem på fika snart. Så får det nu också bli.

Så var det andra viktiga steget inför årets USA-resa avklarat. Hyrbilen är bokad.

Precis som tidigare år, kan man inte boka en bil hos Avis för avhämtning i Illinois för längre tid än 31 dagar i en följd. Och precis som tidigare år kan man inte förklara varför det är så. Det är litet frustrerande för en "vettasjuk" karl som jag.

Därför har jag i år - liksom tidigare år - nu två hyreskontrakt i min hand, eller i vart fall klara för utskrift.

Ett litet problem kommer vi sannolikt i år som alla andra år att möta hos Avis vid O'Hare, Chicago. Där brukar det ta en stund att få personalen att utöver det datorutskrivna avtalet också fixa ett manuellt avtal för de återstående dagarna.

Dessutom måste vi få acceptans för vår avsikt att inte komma tillbaks till O'Hare (2½ tim x 2) för att "lämna igen" bilen efter 31 dagar och sedan åka iväg med den igen på avtalet nr 2.

Som tur är, är personalen på Avis väldigt trevlig och hjälpsamm och dessutom har vi märkt att flera där känner igen oss. Vi har liksom blivit "stammisar" där.

Bra förrresten är det, att dollarn är så billig just nu.

Hittade detta på min frus Facebooksida. Fascinating, isn't it?

Uppdraget som förvaltare har gett mig mycken nu kunskap inom områden som jag tidigare inte hade den blekaste aning om. I dag fick jag bevis för byråkratin inom Jordbrukesverket.

Med posten kom två tillsammans nära havkilotunga försändelser. De innehöll blanketten SAM 2011 samt två tunga handböcker. Blanketten består av 12 A4-sidor och används som ju "alla" vet av våra bönder, när skall söka diverse stöd till sina jordbruksföretag.

Min huvudman skall inte söka några sådana stöd i år och det av den enkla anledningen att han inte längre äger något jordbruk.

Som den vän av ordning, som jag ibland är, ringde jag Länsstyrelsen för att meddela detta, så att dylika handlingar inte längre skall behöva skickas ut till honom.

Där får jag veta att det inte går att stoppa dem och de kommer att skickas ut ett par år efter det att ett hemman har sålts.

Nog borde man väl ändå kunna be någon kunnig konsult att fixa till deras datasystem, så att det, på begäran från behörig person inom verket, slutar skicka ut onödiga försändelser, kan man väl tycka.

Av för många välkända skäl har jag blivit en del av den verklighet som musiker befinner sig. Min lust att lära nytt tar aldrig slut.

Häromdagen kom jag att undra över de spelningar som ett antal i grupp gjort på en av stans pubar. Vad skall man benämna den typen av spelningar, var min fråga.

Jah hade sedan tidigare en svag aning om vad som menas med "jam session" och märkte att Peggy benämner dessa irländska gruppspelningar just för "sessions". Andra kallar dem för "jam". Nu tror jag mig inse att kalla dem för "sessions" nog är det mest "äkta".

Så här förklaras det i Wikipedia:

"En viktig del av den irländska folkmusiken, och det som främst håller den levande, är så kallade sessions, på iriska "seisún". Dessa tar oftast plats på pubar och bidrar starkt till Irlands färgstarka pubkultur. Där samlas musiker och jammar tillsammans och ofta är de öppna för alla. Instrumentalmusik dominerar, och man brukar hålla sig till ett antal standardmelodier som de flesta kan. Under irländska folkmusikfestivaler händer det ofta att kända artister spelar med i en session, vilket brukar uppskattas mycket av de andra musikerna. Under en session kan en musiker lära sig väldigt mycket från de som har spelat längre än han eller hon själv."

Man lär så länge man lever....

Bland alla högavlönade fanns också anställda med betydligt lägre löner, som dessutom till en del fick jobba gratis här på NUS

Det är svårt att helt lämna tankarna på landstingets gratisuttnyttjande av de anställda på NUS sterilavdelning. Här kommer en annan vinkling på frågan.

Enligt uppgift i VK:s artikel kommer de timmar som landstinget kunnat nyttja utan att betala för dem, inte att ersättas genom nyanställningar. De kunde användas för verksamheten bara så länge de anställda bjöd på dem utan kostnad för landstinget.

Den personalminskning som förändringen därmed för med sig utgör ca 7 %. Visserligen säger klinikchefen att man "får hitta på andra lösningar". Den enda lösning man då kan tänka sig torde vara att minska den arbetsmängd som den decimerade arbetsstyrkan i fortsättningen skall svara för. Något sådant är förstås inte möjligt.

Så till min egentliga poäng i sammanhanget. Om landstinget nu anser att man kan minska personalen med 7 %, måste väl det omvänt samtidigt betyda att man under 15 år slösat skattepengar på en lika stor överbemanning.

Av en slunp hamnade jag på Edwars Riedels blogginlägg titulerat "Du blir inte fattigare för att din granne blir rik". Jag hade nog först tänkt kommentera det, men avstod.

Jag upptäckte nämligen att inlägget hade hela 123 kommentarer och 24 "tummenup". Nog måste väl det vara inte bara Edwards personliga rekord utan kanske ett rekord för VK-bloggen också?

Visserligen fick jag intrycket att det i stort sett var två personer som debatterade mellan varandra i frågor som inte direkt hade så klar koppling till Edwards blogginägg, men ämndå 123 kommentarer!

Nu har jag både i ett blogginlägg och i en insändare i VK klagat på Kommunal. Jag ber alla försöka förstå, att det på många sätt tar emot för "gråsosse" och fackmedlem i många år att göra så.

De som läser mina blogginlägg vet, att anledningen är det som under många år förevarit på sterilen vid Umeå Universitetssjukhus. De heltidsanställda har där har under 15 år arbetat tre timmar i veckan helt utan ersättning. Så har det varit på grund av ett viktigt fel i deras arbetstidsscheman.

Vid några tillfällen har man uppmärksammat arbetsgivare och förmodligen även Kommunal om felet. Ingen har lyssnat, i vart fall inte gjort något åt saken.

Så gör VK ett reportage om saken. Reportaget visar sig antingen innehålla rena sakfel, eller bygga på felaktig information från Kommunals företrädare. Fortfarande jobbar man tre timmar för mycket per vecka. Felet rättas inte till förrän i början på mars och alltså inte vid årsskiftet, enligt en uppgift som VK förmedlar. Felet upptäcktes inte vid en arbetsplatsträff utan av en av de anställdas make, närmare bestämt av mina söners far.

Redan när min amerikanska fru fick fast jobb, försökte jag övertyga henne om värdet och nödvändigheten av att gå med i facket. De har hon inte gjort, antagligen mot bakgrund av den syn hon fåttt på facket under sin tid i USA. Hon är nu, liksom jag, helt övertygad om allt bra facket gjort genom åren för förhållandena för anställda. Men nu får man lätt intrycket att de lever på gamla meriter.

Själv var jag medlem i facket under all min tid som anställd. När jag så en "vacker" dag i det närmaste chockades av ett helt oväntat besked från min arbetsgivare och inte facket hörde av sig alls till mig, var jag mycket nära att lämna det. Det gjorde jag ändå inte.

Händelsen på NUS och min egen erfarenhet av facket, gör att jag inte längre kommer att få Peggy att gå med i facket. Jag är tämligen övertygad om att hon nog inte kommer att göra det på eget initiativ heller.

(En gammal låt dyker upp i min hjärna, något med orden "...allt jag begär är ge facket en chans". Vem var det som sjöng den?)

I dagens VK kan man läsa om hur Landstingets som arbetsgivare låtit sina heltidsanställda arbeta oavlönade tre timmar mer varje vecka i 15 år, än vad deras avtal stadgar.

Av artikeln framgår inte, vem eller vilka det är som skall bära ansvaret för det. För mig står dock helt klart, att det måste vara ett ansvar som arbetsgivaren i första måste ta på sig. Att arbetsgivaren följer lagar och avtal är sedan en av fackets viktigaste uppgifter att bevaka.

Nu finns det verkligen skäl för Kommunal att skämmas. Först har man låtit detta bestå i så många år. Och sedan när VK hör av sig i ärendet, har man inte kurage nog att erkänna att det var maken till en av de anställda, som i höstashörde av sig till Kommunal och uppmärksammade dem på felet. Det samtalet startade hrela processen. I stället låter man påskina att felet upptäcktes på ett arbetsplatsmöte.

Just nu väljer jag att utgår från att alla uppgifter i VK-artikeln är riktiga, men skall givetvis ringa upp den ansvariga reportern och ställa några frågor i anledning av den.

Nu har jag i alla fall helt tappat både lust och motiv att få min fru att ansluta sig till facket. Jag återkommer i den frågan i ett annat blogginlägg.

Kommentarerna till mina inlägg om den olyckliga 12-åringen, har fått mig att undra över en sak.

Att kvinnor och män skiljer sig åt i en väldig massa avseende, är inte precis någon ny upptäckt för mig. Här gäller det ett barn på 12 år, vars liv av henne upplevs som en stor plåga. Jag har engagerat mig i frågan. En enda man har kommenterat inläggen. Flera kvinnor har gjort det.

Är detta också ett tecken på skillnad mellan man och kvinna? Omtanken om våra barns bästa tänker jag förstås på nu.

Ok då - jag vet att jag naturligtvis inte kan dra allt för långt gångna slutsatser av de ändå tämligen få kommentarer som inläggen fått. Men håll med om att frågan tycks vara mer en mamma- och kvinnofråga än en fråga för män!

Nu har goda krafter har satts i funktion för att hjälpa den olyckliga 12-åringen.

Hennes musiklärare har ringt mig och vi hade ett långt samtal. Om det vill jag bara säga att det nu känns så mycket bättre för mig, sedan jag fått veta vad denna mycket sympatiska musiklärare är beredd att göra. Enligt vad hon sa förstärker min berättelse det engagemang för flickan som redan haft en tid.

Vi var också fullt eniga om att hon inte skall röja kontakten med mig, eftersom detta möjligen skulle kunna ta ifrån flickan lusten att fortsättningsvis ha mig som en slags "mentor.

Nu skäms jag nästan över att några gånger ha ifrågasatt hennes identitet och för henne antytt mina misstankar om att hon kunde vara polis. Flickan är så äkta hon någonsin kan vara och hennes egen bild av sitt liv har jag nu fått klart verifierad.

Ett par gånger har jag berättat om den olyckliga lilla 12-åring som jag kommit i kontakt med på Betapet. Här kommer en fortsättning på den historien.

Nu har jag gjort som några rådde mig att göra och dessutom litet mer. I morse när flickan ifråga som den förste av alla ville spela med mig, frågade jag henne om en del saker. Som vanligt var hon väldigt villig att svara på mina frågor.

Vad som då kom fram var att skolan känner väl till hennes situation. För ca ett år sedan kontaktade hon skolans kurator, men efter det blev det bara värre för flickan. Så har hon i alla fall upplevt det hela. Hon känner sig fortfarande väldigt ensam och skulle helst vilja lämna sin klass och börja ett par klasser högre upp.

För att till sist bli fri från min egen misstanke att jag hela tiden varit lurad av någon från polisen, ringde jag i dag till musikskolan i den stad som jag vet att flickan ifråga bor. Rektorn för musikskolan tog tacksamt emot min berättelse och kunde direkt identifiera den lärare, som flickan uppgett som sin enda kompis.

Nu har rektorn ringt tillbaks till mig och kan för det första intyga att det verkligen finns en flicka med de problem som jag beskrev. Hon undrade hur mycket hon kunde nämna om mig, när man jobbar vidare med ärendet. Vårt samtal avslutades med beskedet att hon skulle be den aktuella musikläraren ringa mig.

Jag är fullt medveten om att jag i brist på erfarenhet av sådana här saker förmodligen ser större dramatik i det hela än vad jag kanske borde göra. Självskadebeteende är vanligt. Det vet jag. Elever som känner sig utanför gemenskapen i en klass är inte heller så ovanligt, tror jag mig också veta.

Ändå känner jag mig personligen mycket illa berörd av vad det lilla och olyckliga flickebarnet berättat för mig, en helt främmande gammal gubbe långt upp i norrlandsskogarna. Så torde nog uppfatta mig, antar jag.

Vi tittar på America's Got Talent nu, ett program som vi verkligen gillar. Kanske delvis därför att vi börjat längta till USA.

Gör sammalunda, kolla på programmet alltså och varför inte också längta till USA!

För några år sedan lekte jag med ett "morfingprogram" och nu hittade jag resultatet av händelse på min hårddisk.

Visst har de många instrument som de dessutom behärskar väldigt väl. Glöm inte det "intrument" med vars hjälp de frambringar vacker sång!

Det kul att finnas med på 20-itopplistan. Några finns alltid där och högt placerade. Jag är avundsjuk på dem.

En flitig bloggare, nästan alltid bland de 5 mest lästa, har jag märkt tycks ha kommit på ett knep för att bli ofta läst.

Han har en teknik att berätta om en massa spännande saker men utan att ange vad det är. Man läser honom i förhoppningen att han i nästa inlägg skall förklara det som han bara antydde i föregående inlägg, men se det gör han inte. Tummar upp får han och många läsare har han trots att hans sätt att berätat för mig av och till är riktigt frustrerande.

Hur länge kommer intresset att kvarstå, när han så ofta överlåter helt till läsaren att försöka räkna ut VAD det han inte berättar utan bara i kryptiska ordalag antyder?

Nu har jag gjort något som aldrig hänt förr.

Först en dusch efter långpromenaden, på med "utegångskläderna" och sedan kolla, vad jag egentligen behöver ut för. Jag tänkte mig en färd till Konsum, men upptäcker att allt nödvändigt redan finns hemma, tar på mig hemmamyskläderna igen och här sitter jag nu framför min kära leksak, datorn.

Mitt beslut sparar några kronor i bensinpengar samt en del onödiga inköp. Vad bra!

Visserligen fortsätter dagen utan den kontakt med levande människor som ändå en tripp till Konsum skulle ha gett mig, men det må vara hänt för i dag.

För en tid dan berättade jag om en 12-års skolflicka som jag spelade Betapet med och om hur öppen hon var med olika uppgifter om sig själv.

Hon dyker fortfarande upp då och då och vill spela med mig. Under spelet finns också en chatmöjlighet till hands. Nu känns det mer och mer som om hellre vill "prata" med mig än spela. Ingen annan än jag själv kan avbryta "kontakten" men ändå ber jag om råd i detta medium.

Flickan (jag utgår från att hon verkligen är den hon säger sig vara och inte är en polis som spanar efter "fula gubbar" på nätet) har uppenbarligen stora problem, inga vänner i klassen, säger sig vara en "udda" person, läser böcker och spelar klarinett. Hennes bästa "kompis" är den 52-årige musikläraren, en kvinna som hon nu dessutom också fått problem med.

I dag var hon särskilt nedstämd men berättade att nu hade hon också "skärt" sig på armar och ben. Hon hade rast, när vi spelade, men gruvade sig så enormt för nästa lektion som var gymnastik, och alla de frågor hon skulle då få angående sina skärsår.

Kan det verkligen vara så illa att en 12-åring tvingas vara med på gymnastiken, när hon så nyligen skurit sig? Och kan en sådan sak kanske vara okänd för skolan?

Jag får ett intryck av att hon tycker om att få prata med en gammal (men inte "ful") farbror om sina problem. Dock vet jag inte om det är klokt av mig att fortsätta med det.

Dessutom är jag ännu inte helt övertygad om hon verkligen ÄR den 12-åring hon utger sig för att vara. Mot detta talar främst hennes otroliga skicklighet i Betapet.

Som god man och förvaltare har jag lagt märke till hur olika det är hos olika myndigheter och liknande i ett visst avseende.

På många av dessa ställen får jag inte göra något för min huvudman, om jag inte begär det skriftligt och bifogar bevis på att jag verkligen är god man eller förvaltare för personen ifråga. På andra ställen är man oväntat generös med uppgifter utan att säkert veta vem man lämnar dem till.

Nyss gjorde jag en flyttanmälan via telefon, som samtidigt blev en begäran om att vederbörandes post skall skickas c/o undertecknad. Det kunde jag göra hur lätt som helst utan vidare krusiduller!

Det är alltså så enkelt att lägga beslag på någon post. Bara man har vederbörandes postnummer, så går det. I och för sig torde väl ingen komma på en så tokig idé, men ändå!

"Säljs som smör i solsken", sa Västerbottensradions reporter nyss om hur lätt det nu är att sälja t.o.m. skoterskrot.

Inte visste jag att det är lättare att sälja smör i solsken än i mulet väder!

En märklig rubrik på det här inlägget kan tyckas. Märkligt var också en friskolerektors försök att försvara friskolor genom att jämföra dem med t.ex. en herrfrisör.

För rätt länge sedan var jag inne i en debatt här med en av länets friskolerektorer. Ett av mina argument emot dem var att jag inte tyckte att det passade att våra skattepengar användes för att skapa vinst åt redan kapitalstarka ägare till friskolor.

I ett förtvivlat försök att försvara just den delen av mitt ifrågasättande av friskolorna, ställde han frågan varför man inte fick tjäna pengar där men däremot som ägare av en frisörsalong.

När jag i mitt nästa inlägg framhöll hur tokig den jämförelsen var, tog debatten slut. Jag väntar fortfarande på hur i all sin dar han kunde jämföra vinster som vi skall betala med våra skattepengar med vinster som skapas av det vi betalar direkt ur vår egen plånbok.

Hans försvar var f.ö. helt i linje med vad andra Moderater och andra försvarare av friskolornas vinster brukar framhålla. De ställer alltid den, som jag ser det, i sammanhanget urdumma frågan vad som är fel med att tjäna pengar i en verksamhet. Sedan kommer förstås det vanliga motivet att konkurrensen från friskolorna skall vara så bra för de kommunala skolorna.

Idag vet vi dessutom hur lätt det är även för gravt kriminellt belastade personer att starta, äga och sedan kamma hem vinster från en friskola.

En minne som väcktes, när jag tog fram min förra fru Karins undanhängda lappkolt, vill jag återge här.

Jag tror förresten att trots att många samer inte längre vill höra ordet "lapp", så accepteras fortfarande att antal ord där "lapp" ingår. Lappkolt är nog Ok, tror . Min gamla svärfar som blev över 90 år gammal, kunde inte alls förstå varför vissa inte längre kunde godta benämningen lapp.

Under en period studerade min förra fru i Stockholm. Vid ett av mina besök där, bestämde vi oss för att gå på Hamburger Börs. Det finaste Karin då hade i klädväg var hennes lappkolt. Iförd den gjorde vi så entré på Hamburger Börs.

Det var ganska sent på kvällen och några hade redan hunnit bli på gränsen till överserverade av alkoholhaltiga och omdömesreducerande drycker.

När går mellan borden fram till vårt bord hörs en gästerna ropa:

- Titta, en lappkärring!

Karin var 152 lång och jag med mina 188 cm i kroppslängd gav direkt svaret:

- Och här ser ni lappgubben.

Tyst blev det och en annan bland gästerna visade med sina ansiktsuttryck på vems sida de stod.

Det tenntrådsbroderade barmklädet

Jag har en tid brottats med något som nog kan betecknas som ett känslomässigt dilemma. Det gäller ett materiellt minne efter min förra fru, som nu varit död i elva år.

Hon var av samisk börd. Vid ett tillfälle fick hon en vacker samdräkt av sina föräldrar. Den var förstås av det slags som samer i Arjeplogsområdet bar, de av dem som hade en äkta samekolt förstås, vilket ju var långt ifrån alla.

Alltsedan hon dog har den hängt skyddat i källaren. Då ock då har jag tittat på den och då har förstås många minnen väckts. Mer och mer har jag funderat över, vilka skälen för att behålla den egentligen är. Jag personligen behöver den inte för att hålla alla fina minnen av henne vid liv. De finns inom mig och behöver egentligen inga döda ting för att leva vidare i mig.

Vid några tillfällen har mina båda söner sagt, att de inte ser fram emot att dräkten en gång skall bli deras och stöder helt min tanke att göra mig av med den. Nu skall det också ske.

Ett problem är att jag inte har den ringaste aning om vad den kan ha för penningmässigt värde. Inte heller vet jag vad som kan vara en lämplig kanal att försöka sälja den igenom. Förhoppningsvis kan någon av bloggläsarna ge ett tips om de sakerna.

Det är inte helt lätt att förklara anledningen till att jag vill sälja den. Inte är det för pengarnas skull i alla fall, eftersom dessa oavkortade skall gå till mina söner eller mina barnbarn.

Bilden visar bara en liten del av kolten och det fina tenntrådsbroderade barmklädet, som på samiska kallas "sliehppá".

Dansgruppen utför en mycket stilenligt dans, trots att de av vad vi kan se är från Ungern eller Tjeckoslovakien. I slutet hoppar man rep, vilket dock inte tillhör cloggingen.

Så blev det klart till sist. Kul, även om vår planerade fredagspromenad fick stryka på foten. Hennes telefonsamtal men kontaktpersonen i Östersund tog för lång tid (och sedan känns det skönt att börja fredagsmyset redan nu).

Peggy har under en tid legat i "förhandlingar" med ABF i Östersund. Där vill man nämligen få henne som lärare/instruktör i något så ovanligt för svenska förhållanden som den amerikanska dansen clogging. I USA praktiserade hon den dansen och höll även "work shops" i clogging.

Första gången jag hörde henne berätta om clogging trodde jag att det var någon slaggs holländsk dans i träskor. Nu vet jag att den inte har någon koppling alls till träskor.

Dansen kan utföras på scen av en person, men också i större eller mindre grupper. De olika steg som ingår i den är en blandning av olika europeiska danser, som invandrarna hade med sig. Men även steg som ingick i de amerikanska indianernas danser kan urskiljas. Den rätta musiken som spelas till clogging är "American oldtime music".

Musiken kommer ett bluegrassband från Östersund att svara för.

Jag skall inte försöka beskriva dansen låter Youtubefilmen visa det.

Hur blir det med mig då, undrar kanske någon? Kommer jag att lämnas ensam hemma utan tillsyn? Nejdå, jag kommer att få följa med. Om inte annat så behövs en avlösare vid ratten.

Skulle kunna vara en hyrbil!

Som bekant kan företag hos olika kreditupplysningsföretag ta reda på en tänkt kunds soliditet genom att begära en s.k. kreditupplysning. Nu har detta hänt en av mina huvudmän.

Som den nitiska förvaltare som jag anser mig vara, ville jag naturligtvis ta reda på vem det var som begärt kreditupplysningen i fråga. Det ligger litet av misstänkt bedrägeri luften och det fick "Kalle Blomkvist- delen" i mig att gå igång.

Enligt lag måste den som någon begärt kreditupplysning på meddelas om detta. Ett sådant brev kom i dag från ett ställe som heter Minupplysning. I brevet angavs hur jag kunde logga in på deras webbplats med hjälp av personnummer och ett lösenord. Därmed fick jag veta, vem det var som hade begärt upplysningen.

Då ringer jag dit, eftersom jag fortfarande ville veta varför man begärt en sådan upplysning. Där (Statoil) kunde man inte ange varifrån kreditupplysningen var begärd. I deras databas fanns ingenting på den aktuelle personen. Det besked jag då fick var att upplysningen måste ha begärts av någon av landets flera hundra Statoilmackar!

Härmed lägger jag ner min utredning tills vidare i alla fall. Om någon har hyrt bil eller släpvagn på någon Statoilmack i min huvudmans namn, så dyker det väl snart upp en räkning. Då återupptas utredningen. Spännande!

Att få hämta in dagens post är höjdpunkten för dagen. Av det förstår man väl hur enahanda en pensionärs dag kan vara!

Nu väntar jag på att deklarationsblanketterna skall komma. Hit väntar vi sju omgångar av nämnda blanketter. Jag väntar också på ett antal årsbesked från olika håll, så att jag kan avsluta jobbet med mina huvudmäns årsräkningar.

(Ytterligare ett inlägg av högsta möjliga läsvärde!)

Släpräfsa lärde jag mig inte köra, och när jag försökte körde jag pinnarna i marken och allt tippade. Och nu är det nog för sent att lära sig eftersom sådana "apparater" nog inte längre finns i användning.

En felaktig rubrik i gårdagens VK fick mig att ringa en person, som jag för mer än 55 år tillbringade många trevliga men också arbetssamma dagar med.

I stället för att ringa ill VK och påpeka den tokiga rubriken, ringde jag till den man som skrivit notisen i fråga. Notisen, som enligt rubriken skulle handla om vargar, handlade i stället om orrar. Min lillasyster, som läser VK noggrannare än jag, uppmärksammade mig på rubrikfelet.

Notisen var skriven av en gammal VK-journalist, som nu är pensionerad men ändå "still going strong" och medverkar då och då i VK.

I 12-årsåldern fick jag vara i hans barndomshem under sommarlovet och där deltog jag i alla de sysslor som man kunde begära av en tolvåring. Jobbiga veckor blev det, men glad är jag ändå över att jag fick uppleva dem. Hela livet har jag haft nytta av vad jag då fick lära mig om böndernas villkor.

Omkring detta hade vi ett tämligen långt samtal, Ove och jag. Det känns som vi båda har mycket mer att prata om och tillfälle till det kommer säkerligen att ges. En tur på MC:n till Kussjön kommer det säkert att bli, men först måste snön få smälta undan.

Tänk vad gott en slarvig rubriksättare arbete kan föra med sig! Tack skall han/hon ha för det.

Duktiga Maria P H

"Directionless" är ett de många ord jag lärt mig av min amerikanska fru. Just nu känner jag mig så.

Just nu vet jag inte riktigt vad jag skall ta mig för annat än att bara fortsätta att slöa. Nyss såg jag en svenska placera sig först i slalom. Men vad skall jag göra nu i väntan på andra åket? Skall jag ens bry mig om det?

Men det är fredag och då kanske jag kan nöja mig med att njuta av en helt ledig fredag efter en veckas hård pensionärstillvaro.

Nu känns det i alla bra efter att jag har presterat ytterligare ett blogginlägg av högsta tänkbara allmänintresse.

Nu har jag ägnat några timmar av dagen bara åt att summera och ordna upp fjolårets inkomster och utgifter för en av mina huvudmän. Än kan jag dock inte slutföra årsredovisningen av vissa skäl.

Jag väntar fortfarande årsbesked från flera olika håll och när har kommit, kan jag göra de slutliga addderingar på plus- och minussidan för att förhoppningsvis få allt att stämma.

Antagligen är det många som undrar över varför jag så ofta återkommer till mina uppdrag som god man och förvaltare. Ibland undrar jag själv ockå. Antagligen beror det bara på att de numera är mitt enda "jobb" bortsett från hushållsarbetet.

Men som jag ber er om i rubriken, håll era tummar "and you my dear Peggy, cross your fingers", om det känns mer naturligt.

Jonas Rastad

Nu skall jag skriva något som få kommer att bry sig om utan bara konstatera att så tokigt har det blivit i vårt samhälle och så kommer det att förbli. Icke desto mindre lust har jag att skriva om det och då om inte annat för min egen skull.

Den nye landstingsdirektören, Jonas Rastad, har fått en lön så hög att många behöver arbeta flera månader för att nå upp till den lön han har för en enda månad. En undersköterska t.ex. torde behöva jobba bortåt fem månader för att tjäna de 120 000 kronor som han tjänar på en månad.

Men inte nog med det. Nu visar det sig att denne ytterst högavlönade person också skall ha betalt för sina resor till och från familjen i Uppsala. Alla kan lätt räkna ut vad det kommer att kosta, taxiresor och flyg inräknat.

Jag hoppas att han inte glömt att också begära ersättning för sitt dubbla boende. Men den kostnaden kommer troligen att drabba oss skattebetalare på annat sätt, d.v.s. genom den skattereduktion för hans del som det kommer att medföra.

Vårt socialdemokratiska landstingsråd, Peter Olofsson, säger enligt VK:

- Av familjeskäl kommer Jonas Rastad att veckopendla till Uppsala".

Som om en anställds privata beslut om att veckopendla med automatik också skulle medföra att landstinget skall stå kostnaden!

Skall vi nu ta det uttalandet som ett besked om att om det bara finns familjeskäl med i bilden, så kommer landstinget hädanefter att betala sina anställda veckopendlares resor mellan hem och bostad?