I år har här hittills landat fem försändelser från skatteverket innehållande deklarationsblanketter. Kuvertens innehåll har får mig att fundera utifrån den av och till så aktuella genusdebatten.

Jag har nämligen noterat att försändelserna som har män som adressater utöver deklarationsblanketten också innehåller handledningen "Dags att deklarera" Kvinnorna får bara själva deklarationsblanketten.

Hur skall detta tolkas? Menar myndigheten att kvinnorna är så smarta, att de inte behöver någon handledning och att då motsatsen skulle gälla för oss män?

Eller utgår man från att kvinnnorna hur som helst måste gå till sin män, alternativt manliga bekanta, och be om hjälp med sin deklaration? Och då är det ju hos männen handledningen skall finnas. Det där med pengar, deklarationer och skatt är helt enkelt för krånligt för att kvinnorna skall kunna klara det själva!

Jag undrar just om det bara är gifta kvinnor som inte får "Dags att deklarrera" tillsammans med sin deklarationsblankett. Troligen är det väl så.

Ja tänk ändå, vad man kan sysselsätta sina tankar med där man sitter som sysslolös företrädande för de närande i samhället och dessutom försörjd av den arbetande delen av befolkningen!

Reinfeldt har träffat NATO i dag, eller i vart fall företrädare för den organisationen.

Jag råkade slå på TV-en, när han höll ett kort tal inför media. I detta korta tal, som var på engelska, sa han att han var "happy" över Sverige nu fått en förfrågan om att delta i kriget i Libyen. För mig, som inte kan se något som helst positivt i något som helst krig, lät detta synnerligen märkligt och rent av chockerande.

Att det verkligen är ett krig som pågår där, kan väl ingen motsäga. När människor dödar varandra med vapen som tillverkats just för att använda i krig, en del av dem t.o.m. köpta av neutrala Sverige, så är ju krig.

Jag trodde inte att det fanns en enda kultiverad människa i Sverige som kan vara lyckligt över att få skicka manskap och krigsmaskiner ut krig. Reinfeldt är i alla fall "happy" över att få göra det.

Studiomannen översatte Reinfeldts tal och valde att översätta "happy" med glad. För mig gjorde det inte saken bättre.

För säkerhets skull har jag slagit upp ordet "happy" i min urgamla engelsk-svenska ordbok (av Ruben Nöjd m.fl. - 2:a tryckningen från 1956). Enligt den är Reinfeldt lycklig, glad, belåten eller tillfredsställd över att få vara en del av dödandet i Libyen, dock SÅ aktivt, som han ursprungligen ville.

I dagarna har det blivit allmänt känt att man nu måste spara på alla fronter inom landstinget. Landstingsdirektören har nu beslutat om omedelbara åtgärder för att vända trenden.

Men denne man, Jonas Rastad alltså, har som bekant för de flesta en lön som kostar landstinget en bra bit över en miljon per år. Även om lönen är obegripligt hög, bidrar den ändå inte särskilt mycket till det besvärliga budgetläget.

Men vad den i stället måste göra är att på ett mänskligt plan göra det svårt för hans anställda med låga löner att fullt ut ställa upp på besparingskraven. Han säger i en intern promemoria att "vi alla måste förstå att det inte finns tillräckligt med pengar". Själv förstår han det inte.

Han har förvisso inte satt sin lön själv utan bara begärt den och sedan också krävt den, för att överhudtaget ta jobbet. Kanske hade han inte då insikten om att det inte fanns tillräckligt med pengar hos hans nya arbetsgivare. Politikerna hade det inte heller är en slutsats som man måste dra.

Den som kan ta del av denna gamla filmsnutt utan skratta, bör nog söka läkare.

De som tror att de för länge sedan har lämnat kiss- och bajsåldern bör med detta påminnas om att så absolut inte kan vara fallet.

Hur står det egentligen till hos de skribenter, vars politiska insikter och ambitioner inte räcker längre än att göra sig lustiga över vår nye ordförandes mustasch?

Google Earth är ingenting nytt för de flesta. Då och då roar jag mig med att använda detta fantastiska "instrument".

I dag kollade jag hur det ser ut på tomten kring vårt hus i Michigan, som jag kommer att räfsa och städa upp rent allmänt de första 2-3 dagarna med början den 6 maj.

Bilden visar tomten sedd från gatan (Fikes Road). Om man anstränger sig kan kan skönja någonting vitt i bakgrunden och det är själva huset.

Google Earth ÄR verkligen fantastisk. Att med hjälp av den ges känslan av att stå ute på gatan och sedan se sig om i 360 grader är minst sagt märkligt.

Så här kan de se ut, men dock inte den som köptes idag!

En alldeles ny BH och en massa matnyttigt till oss, nu i frysen blev resultatet av dagens inköpsresa till Umeå.

Och tänk så dyr en BH kan vara! Det hade jag ingen aning om och det dessutom för ett tillbehör som många av oss sedan tidiga tonår helst ser avtaget.

Så här fräck har jag aldrig tidigare varit i ett blogginlägg och ser nu för mitt inre öga alla som med eftertryck stämplar "snuskgubbe" i min panna.

Men det må vara hänt. Det är ju fredag med allt gott som det för med sig.

Så har jag lyckligt återkommit till hemmet igen efter en långpromenad delvis i den värsta motvind som jag någonsin upplevt.

Vinden var så stark, att det t.o.m. var litet svårt att på hemväg ha den som medvind på den isbelagda delen av promenaden.

Under promenaden kom jag att tänka på mitt "blåsigaste" minne från USA. För ett antal år sedan besökte jag Peggy, när hon arbetade i Kansas. Besöket ingick i raden av "friarresor" till det stora landet i väster.

Om jag inte minns fel var jag där i ca två veckor men vad jag med säkerhet minns var att det blåste det varje dag. Det märkliga var att vinden hela tiden kom från väster. Flaggorna vid utfarten från bostadsområdet pekade alltid rakt ut, som om de hade varit gjorda av något styvt material. Vi hade cyklar även då, och cykelturerna i motvind var ibland nästan mer än vad min spagettismala ben orkade med.

Den minnesgoda läsaren av mina blogginlägg, minns kanske att det var i Kansas som polisen stoppade mig, när jag cyklade på en highway. Den hjälp som medvinden gav mig och den hastighet jag då uppnådde krävde en fin och bred väg. Det var nog så jag tänkte, när jag gjorde mitt vägval den gången.

Det är lätt att tro, att en så stor kommun som Umeå med sina resurser bättre än småkommuner skulle klara sina åtaganden. Att tror så är nog bara en villfarelse som vi är många som har.

I dagens VK står att läsa om Umeå kommuns överförmyndarnämnd, som i hela fyra år tydligen sett mellan fingrarna på den gode man som inte lämnat in några årsredovisningar. Trots detta fick gode mannen behålla sitt uppdrag.

Jag är fullkomligt övertygad om att vår jämförelsevis lilla kommun, Vännäs, som saknar ett eget kansli och en särskild förmyndarnämnd men som sköter uppgiften via enda tjänsteman på deltid inte skulle ha tillåtit något sådant.

Den aktuella gode mannen, som f.ö. är kvinna (!), misstänks nu också för förskingring. Det är naturligtvis mycket illa, men frågan är ändå om inte överförmyndarnämndens underlåtenhet borde ses som allvarligare än den eventuella förskingringen.

All som berörs och även samhället i stort måste ha stort förtroende våra gode män. Det är också mycket viktigt att det finns bestämda regler för hur vi skall hantera det förtroende vi fått. Viktigt är det förstås då att vi verkligen förstår innebörden av dessa regler.

Jag förstår inte alla och då tänker jag på den regel som jag nu tänker beskriva. Den regeln antyder att förtroendet för godemännen kanske ändå inte är hundraprocentigt.

Det finns tillfällen, som jag som gode man eller förvaltare måste inhandla något åt min huvudman. Det är när det inte finns någon annan som kan göra det. Då har jag två sätt att göra det på.

1. Jag åker först till affären, ser ut det jag tänker köpa och går därefter till banken och tar ut exakt det belopp som inköpet kräver. Sedan åker jag tillbaks till affären och gör inköpet kontant med huvudmannes pengar.

2. Jag åker till affären, köper det jag skall ha, betalar med mina egna pengar och åker sedan till banken för att ta ut beloppet från huvudmannens konto. Det är ett något smidigare sätt, men strider på ett sätt mot vad jag lärt mig att absolut inte blanda ihop min egen ekonomi med huvudmannens.

Bäst skulle det förstås vara, om jag bara kunde åka hem efter utfört ärende och därifrån via internet föra över beloppet från huvudmannens konto till mitt. Men se det får jag inte göra, eftersom det skulle vara "att blanda ihop min och huvudmannes ekonomi"!!

Men när det gäller mitt arvode, så är det helt OK att överföra det från huvudmannes konto till mitt. Då går det bra t.o.m. fast det då rör sig om betydligt större belopp än de småinköp jag ibland måste göra åt mina huvudmän.

Finns det fler än mig "där ute", som i detta ser svårigheten att förstå, varför jag ena gången får föra över pengar till mitt konto men inte den andra?

Bäst kanske att tillägga att detta inte är avsett som kritik mot min överförmyndare. Jag litar helt på att hon följer de direktiv som gäller för hennes arbete, men menar att det måste vara fel på direktiven just i det här fallet.

I dagarna får vi som är gode män och förvaltare beslut från överförmyndaren, alternativt överförmyndarnämnden, om hur våra uppdrag skall ersättas.

Då och då får jag frågor kring just detta med arvodet. Hittills har jag inte kunnat svara och det bara för att jag enkelt inte vetat. Nu vet jag litet mer. Här skall jag berätta om våra arvoden, eftersom jag inbillar mig att det finns ett allmänt intresse för frågan.

Förutsättningen för att arvode överhuvudtaget betalas ut är att man som god man eller förvaltare lämnat in en redovining över det gångna årets olika transaktioner och att den kunna godkännas av överförmyndaren.

Den ersättning man får grundar sig i första hand på omfattningen av uppdraget för respektive huvudman. Full ersättning får man om uppdraget gäller att "bevaka rätt, förvalta egendom och sörja för person". Om man bara skall bevaka den enskildes rätt och förvalta hans egendom, är ersättningen lägre.

Utöver detta ökar arvodet om uppdraget varit särskilt tidskrävande eller komplicerat. Hur detta bedöms, har jag ingen riktig klar bild av.

Arvodet betalas antingen av kommunen eller av huvudmannen, d.v.s. den som har god man eller förvaltare. Avgörande för detta är huvudmannens ekonomi. Om dennes inkomst eller förmögenhet överskrider ett visst belopp, skall han eller hon själv stå för arvodet. Storleken på huvudmannens förmögenhet påverkar däremot inte arvodets storlek.

Jag avstår här från att nämna några belopp utan försöker bara beskiva arvoderingen rent principiellt. Det gör jag, eftersom jag tror att beloppen kan variera från kommun till kommun. Jag antar att den som också är intresserad av beloppen, själv kan ta reda på dem direkt hos respektive överförmyndare.

En speciell situation inträder, när hudvudmannen själv skall betala arvodet. Den är värd ett särskilt blogginlägg, tycker jag.

Fortsättning följer...

Bloggkompisen Monica Wahlström i Vännäs tar i ett inlägg upp offentliggörandet av våra kommunalråds löner och hur dessa sedan jämförs med betydligt sämre betalda av kommunens anställda. Hon gillar det inte.

I sitt inlägg citerar hon en annan bloggare och säger sig hålla med han skriver. Monica citerar och en bit av hans inlägg, eller kanske är det hela inlägget.

Jag hänger upp mig på en mening i citatet, nämligen den här:

"Ytterst är kommunstyrelsernas ordförande ansvariga för kommunens budget."

Så är det förvisso, men kan Monica också tala om vad som händer, när ett kommunalråd inte fullt ut kan sägas ha uppfyllt sitt ansvar? I detta ansvar torde väl bl.a. ligga ett ansvar för att kommunen håller sig inom sin för året givna budget. Som alla vet är det inte särskilt ovanligt med budgetöverskridanden totalt sett och/eller inom vissa förvaltningar.

På vad sätt avkrävs då kommunalrådets ansvar? Finns det några andra sätt att göra det på än att vänta till nästa val och då försöka få honom/henne eller hans eller hennes majoritet utbytt?

Observera att mina funderingar är generella och gäller alltså inte enbart för vår kommun.

Flera gånger har vi nyttjat Norwegian utan några som helst problem, men den här gången fungerar det inte så bra.

Tidigare fick vi en ändring som innebar att vi skulle landa på Arlanda fem minuter tidigare än vad som gällde, när biljetten köptes. Det var ju i och för sig inget att bli särskilt retad på.

I dag kom en ny ändring per e-post, som däremot inte kan accepteras och heller inte förklaras. Enligt den landar vi på Arlanda tre timmar efter det att vår nästa flight lämnat Arlanda, också den med Norwegian!

När jag ringer Norwegian får jag veta att det har fel i systemet plus en del annat som jag inte riktigt fattade. Nu kan vi antingen boka av flighten och få pengar tillbaks eller boka om den och lämna Umeå på förmiddagen i stället för på kvällen, som vi tänkte. Utan extra kostnad för oss i alla fall.

Jag undar nu bara hur man skulle ha skött detta, om vi inte haft e-post och inte heller kunnat svara i telefon.

Hur som helst så var det trevligt att prata med den norske "pigen" som svarade.

Jag började titta på "Smartare än en femteklassare", trots att Peggy avrådde mig från det.

Jar borde ha följt hennes råd. Nu har hon dessutom berättat för mig att det får några år sedan sändes som barnprogram i USA. Visserligen annonseras det som familjeprogram, men det är definitivt ingenting för en gamling som jag.

Jag ser i VK att Mediamarkt går med förslust. EN liten del i det är nog att de avvisar kunder.

För en tid sedan skulle jag köpa en TV till en av mina huvudmän. För att göra min kommande redovisning till överförmyndaren så enkel som möjlig, bad jag att få köpa den mot faktura, men se det gick inte.

Dte hjälpte inte att jag med dokumentation kunde visa dels vem jag var, och dels att jag verkligen var god man för den det gällde.

Såklart jag inser att en sådan här liten sak inte kan vara orsaken till Mediamarkts dåliga vinstsiffror, men många bäckar små...o.s.v.

Vad är det egentligen som händer i  min närhet. Icke fungerande tekniska saker börjar på ett oförklarligt sätt att fungera igen.

För en tid sedan slutade mitt arbandsur att gå. Från urmakarhåll meddelades att "verket" var slut och behövde bytas, men till en så pass hög kostnad att jag tackade nej till en sådan åtgärd. När jag sedan hämtade klockan, gick den och har gjort det sedan dess.

I går slutade min mobiltelefon att fungera. Först trodde jag att kontantkortet behövde laddas och gjorde därför det. När den ändå inte fungerade satte den i laddning i flera timmar, men fortfarande visade den inget liv.

Men så i dag började den alldeles av sig själv att fungera. Datum och tid stämde inte, men jag fick direkt en fråga om jag ville uppdatera inställningarna och efter ett OK på den frågan, så fick också rätt tid och datum.

Varför skall en gammal oteknisk man som jag behöva drabbas av sådana här underligheter? Jag var inte långt ifrån att bege mig till närmaste butik för att köpa en ny telefon.

Min benägenhet att dela ut rosor är extra stor i dessa dagar.

Nu vill jag ge en sådan till landstingets fämste politiker,  nämligen landstigsrådet Peter Olofsson (S). Han svarade på ett e-brev från mig dagen efter det att han fick det.

Ett gott föredöme är han härmed för andra myndigheter, vare sig det är myndigheternas tjänstemän eller deras ansvariga poltiker som får brev från allmänheten. Samma skyldighet har de, även om långt i från alla politiker tycks vara medvetna om det. Medvetna är de kanske, men struntar ändå i sin skyldighet att besvara brev.

Förmågan att ha empati i sin relation till andra människor borde förmodligen ses som någonting enbart positivt. Jag tror mig ha den förmågan, men inser också att det är både på gott och ont att ha den.

Det onda ligger förstås i den omständigheten, att det stundom blir så lätt att "lida" med den andra, när jag inom mig känner hur mycket hon eller han gör det. Det goda gäller förstås när jag kan sätta mig in i och förstå den andres glädje eller lycka och även jag glädjas.

Att smittas av den andres olycka och sorg och samtidigt förnimma en slags tacksamhet från den olycklige, när han eller hon möter förståelse, får mig att inse värdet av att ha den empati jag anser mig ha.

Häromdagen mötte jag en en kvinnlig bekant som jag inte mött på länge. Hon var sig inte riktigt lik. Jag lade direkt märke till hennes viktminskning. Samtidigt förnam jag ett drag av sorg och olycka i hennes ansikte.

På mitt vanliga glada sätt frågade henne om hur det stod till. Alltså en sådan där rutinmässig fråga, som det är lätt att ställa. Vanligtvis får man bara ett intetsägande svar om allt är bra.

Den här fick jag det inte. Hon öppnade sig helt och berättade om allt det elände som hon upplevt den senaste tiden och forfarande upplever. Även om berättelsen dessvärre inte är så ovanlig i dagens samhälle, grep den mig djupt. Det hela handlade nämligen om otrohet, en man som bara lämnade allt och den efterföljande tungslitna tvisten kring pengar och ägodelar.

Jag känner en mer eller mindre konstant lust att hjälpa folk som behöver hjälp. Här fanns ingen hjälp som jag kunde ge mer än en varm tröstande kram, till vad nytta den nu hade.

Riktig säker på om min empatiska förmåga, som då och då leder mina tankar till denna sorgsna kvinna och hennes situation, ändå är något jag skall vara tacksam över eller som jag hellre borde önska att jag slapp ha.

Olika media testar då och då myndigheternas sätt att behandla inkommande post. Ofta gäller det då e-post. Resultatet av dessa tester tyder inte alltid på att myndigheterna bryr sig om vad som åläggs dem enligt förvaltningslagen.

I går skrev jag till en av våra länsmyndigheter. Brevet var ställt till den aktuella myndighetens högste politiker. Det var inte avsett som en test utan innehöll en konkret fråga, som jag vill få svar på.

Jag inser att denne mycket upptagne man, inte som jag, har tid att svara på e-brev samma dag som de hamnat i hans brevlåda. Han måste givetvis få några dagar på sig.

"Frågor från enskilda skall besvaras så snart som möjligt" sägs det dock i 4§ förvaltningslagen. Vad som är "möjligt" måste och kan givetvis bara den myndighet som fått brevet själv avgöra.

De som läser mina blogginlägg framöver kommer att kunna följa denna fråga.

Ibland vill man skapa en Wordfil av en PDF.

Här finns gratistjänst på nätet. Den har jag provat och i stort sett med "vändande post" fick jag tillbaks min PDF-fil i Wordformat.

http://www.freepdftoword.org/sv/online.htm?step=1

Häromdagen bokade vi en flygbiljett Umeå- Arlanda med Norwegian. I dag fick vi ett e-brev från dem om ändrade flygtider.

Normalt är det bra och absolut nödvändigt att få kännedom om sådant i god tid. Vi flyger den 27 juli.

Det märkliga - och helt onödiga - var att vi nu har informerats om att flyget kommer att landa fem minuter tidigare på Arlanda, än vad som sagts ursprungligen!

Jag vill härmed leverera en ros till Vännäs kommun, närmare bestämt dess kommunledningskontor och ännu mera preciserat det s.k. kansliet.

Tidigare i dag sökte jag två av de anställda där per telefon. Antagligen ringde jag för tidigt. De hade helt enkelt inte hunnit inta sina platser vid skrivborden.

Men efter en stund ringde båda upp mig och undrade vad jag ville. Det tycker jag är en god service.

(Glöm nu bara inte att snitta rosens stjälk, innan ni sätter den vasen!)

Inte min största favorit kanske, men kultur är även detta.

Bara för att folk skall lära känna mig bättre...

Plötsligt fick jag en ide om här skall städas och det innan jag duschar efter den långa och svettdrivande promenaden. Skulle jag göra det med radion och senaste nytt från Japan i öronen, eller fanns det annat att lyssna på?

Utan att riktigt förstå varför, sökte jag fram ett album med Carl Jularbo från 1934 på Spotify. Ett hyfsat datorhögtalarsystem och en högt påskruvad volym, för att överrösta ljudet från den inledande dammsugningen, gjorde dagens första musikaliska kulturinslag riktigt njutbart.

Under påföljande moment i städningen var det dels dags att byta album och artist och dels att sänka ljudvolymen en aning. Nu har jag städat färdigt och samtidigt lyssnat igenom en mängd av Ever Taubs visor, sjungna av honom själv.

Gud, vad skönt jag har det och ännu bättre kommer det att kännas efter en välbehövlig dusch.

Vi ses i duschen! Helt möjligt eftersom jag är så blyg inför nakna kroppar, att jag alltid duschar med badbyxorna på.

Det fruktansvärda som hänt och fortfarande pågår i Japan väcker många tankar hos mig. Det gör det säkert också hos våra barn.

De allra flesta föräldrar har säkerligen mer eller mindre utifrån egen övertygelse i bästa välmening "indoktrinerat" sina barn till att tro att Gud är god, att han älskar sina barn, att han ser allt som händer på jorden och han dessutom kan bestämma över allt och alla.

Många barn har alltså fått den föreställningen med sig i livet. Långt ifrån alla av dem är för den delen troende men föreställningen om den gode och allsmäktige guden bär de ändå med sig. Många av de barn jag tänker på är barn i dag. Ännu fler av dem var en gång för länge sedan barn och upplevde trygghet i den barnatro som deras föräldrar gav dem. Till den gruppen hör jag bland många andra.

I mera vuxen ålder lärde vi oss också att vi inte skall döma andra, eftersom domen är hans, d.v.s. Guds.

Sverige är fullt av människor som även som vuxna på fullt allvar ser Gud som både god och allsmäktig och i besittning av rätten att döma. Allt han gör har ett gott syfte, tror man. Vad syftet är, skall vi inte ens undra över och ännu mindre ifrågasätta.

När vi nu som barn och f.d. barn försöker förstå varför denne vår allsmäktige Gud låter det som händer i Japan få hända, begriper vi ingenting.

Och de troende, som skulle kunna förklara Guds mening med det som hänt, är förhindrade att göra det, eftersom de nog knappast kan göra det utan att ifrågasätta det. Det får de ju inte göra, om jag förstått saken rätt.

Var på bio i dag. Såg The King's Speech. Mycket sevärd. Gack och gör sammalunda.

För en tid sedan skrev jag här om mitt beslut att sälja min förra frus samekolt.

I dag fick jag en fint brev från en kvinna i Arjeplog, som var i färd med att antingen låta sy sig en kolt eller försöka hitta en begagnad.

Jag ringde direkt upp henne, efter att först ha tagit fram hennes telefonnummer via Eniro. På kartan som då kommer upp kunde jag se, att hon bor bara ca 150 meter från mina forna svärföräldrar, d.v.s. min förra frus hem, som jag besökt åtskilliga gånger under de 38 år som vi var gifta.

Nu har jag två intresserade spekulanter och båda har en släktmässig koppling till den som broderade barmklädet och även vävde "bältet".

På de båda blå fälten finns broderade kors, men som synes är de vända upp och ner. Detta sägs vara ett slags avståndstagande till vad ett kors normalt står för i religiösa sammanhang.

På den här delen av barmklädet, syns två solar på de gula fälten. Enligt barnbarnet till samekvinnan som broderat barmklädet markerar också detta ett avståndstagande. Där hade annars varit ett kors.

Alla trogna läsare av min blogg vet att jag är i färd med att sälja min f.d. frus kolt med tillbehör. I går fick jag tillfälle att visa den för en mycket intressant spekulant.

Jag besökte Västerbottens museum, där Samiska veckan firas, och träffade henne där. Det mest intressanta med det mötet var att hon kunde berätta mer om symboliken i vissa av de tenntrådsbroderade tecknen på det s.k. barmklädet (siehppá).

Hennes farmor hade det sytt det. Det blev hon helt övertygad om, när hon studerade det i detalj. Denna gamla kvinna hade ingen missionär lyckats omvända, utan hon var fortfarande ickekristen och omfattades av den ursprungliga hedniska tron. Visserligen hade hon grävt ner sin trolltrumma. Barnbarnet, min spekulanet, sade sig t.o.m. veta var den ligger. Men av respekt för sin farmor, låter hon den ligga kvar där den är.

Mina svärföräldrar som hade beställt barmklädet av henne var båda djupt troende. Därför kan jag än i dag inte riktigt förstå, att de kunde godta arbetet, som i sin symbolik tar avstånd från kristendomen.

I bildtexten ovan förklarar jag var den antikristliga symboliken vill säga.

Bara en kort reflektion...

Hittills i dag har det mesta handlat om Sveriges stora fråga, nämligen vem som till sist kommer att bli vald till Socialdemokraternas ordförande. För många upplevs valberedningens förslag som rena katastrogfen för partiet.

Men vad har vi i vårt lugna och katastrofbefriade land egentligen att oroa oss över, när vi tänker på förstörelsen i Japan och all människoliv som tagits?

Och ännu en gång reser sig frågan i mitt inre: "Var har vi den allsmäktige Gud, som så många valt att sätta sin tillit till?" Jag skulle nu mycket lätt kunna hänge mig åt det som jag en gång lärt mig att inte göra, nämligen häda "vår" Gud. Jag avstår från det och behåller sådant i mina tankar bara, medveten om att det troligen också är "synd".

"Snacka går ju...."

Holmlunds hot, som nog av många också uppfattades som ett löfte, påminner mig om Werthéns hot att lämna Sverige, om löntagarnfonderna skulle införas.

Werthén lämnade inte Sverige. Nu återstår att se om Holmlund kommer att lämna Socialdemokraterna. Han stannar säkert och ger därmed sina belackare ytterligare något att ogilla honom för.

Hur många har har haft glädjen att få höra en 97-årig man med ett kärleksfullt skimmer i ögonen  detaljerat berätta om första mötet med sin blivande livskamrat?

Jag hade det för ett några timmar sedan, när min halvfarbror, Alvar Sjöström, återgav sin minnesbild av den unga flicka som kom gående över ängen ner mot Jämtebölesjön, där han höll på med litet lieslåtter.

Han hade sett henne förut, men det här var första gången, när de två var helt ensamma med varandra. Detta inträffade för 71 år sedan och inom en år gifte de sig och förblev gifta ända till hennes död alldeles nyligen. 71 år varade deras äktenskap och "endast döden kunde skilja dem åt".

Med ett ordval, som väl knappast hörde den tiden till, konstaterade Alvar att det direkt sa "klick" mellan dem och från den dagen fanns för dem inget intresse längre för någon annan man eller kvinna.

Min "halvfarbror" Alvar Sjöström, 97

Häromdagen frågade en granne, om jag möjligen var släkt med en viss Alvar Sjöström. Det enda jag kunde svara på hennes fråga var att namnet i vart fall låter bekant.

I dag har jag besökt honom i hans hem i Vännäsby äldrecentrum. Vi hade ett långt och trevligt samtal med varandra. I första hand gällde det för mig att reda ut släktskapsförhållandena en aning. Sedan fick jag höra honom berätta en mängd intressanta saker relaterade till hans och min släkt, som i stora delar är gemensam.

Hans otroliga minne för namn och detaljer från sitt långa liv fick mig själv att känna mig gammal och glömsk. Vi skrattade gott, när han före mig kom på saker, namn m.m., som vi först båda trodde att vi hade glömt helt.

Det visade sig att han är en halvbror till min far och hans sex syskon. Själv har han tre barn, som om jag nu inte tänker helt fel måste vara mina "halvkusiner", om det nu finns något som heter så förstås. Nu väljer jag analogt med detta att kalla Alvar för min "halvfarbror".

Denne hedersman med ett sådant otroligt väl bevarat intellekt är 97 år gammal. Av och till under samtalet trillade en tår från hans ögon. Det var när han nämnde sin nyligen bortgångne fru. Det hade varit gifta i sjuttioett (71) år!

- Det har blivit så ensamt här sedan hon gick bort, sa han medan han ansträngde sig för att hålla tårarna borta.

Skämmas bör jag nog, som inte hållit bättre kontakt med mina släktingar.

Under senare tid har vi kunnat läsa och höra att politikerna nu vill göra något för att öka patientsäkerheten inom vår hälso- och sjukvård.

I dagens VK illustreras behovet av detta på ett mycket belysande sätt. VK berättar om två händelser på NUS, där två patienter avled som en eventuell följd dels av ett icke fungerande larm och dels som en följd av en utlåst läkare.

Man tar sig för pannan (använder detta uttryck för första gången i mitt 70-åriga liv!)! Kan det verkligen vara så illa, att de läkare som har jour och vistas utanför sjukhuset inte kan ta sig in på jobbet, när de behövs där? Att jobbet i det här fallet råkade finnas i et nybyggt hus på området, är inte någon bra ursäkt.

Chefsläkaren, Ulf Segerberg, väljer som man så ofta gör i liknande situationer, nämligen att bara skylla på tekniken. Att tekniska finesser nästan alltid måste testas, innan man helt kan lita på dem, tycks vara en främmande tanke för honom.

Just hemkommen efter en "intressant" långpromenad, är jag tänd på ett nytt bloggämne. Vad som gjorde promenaden så intressant och dessutom så skön var dels ett radioprogram om just alternativ medicin och dels förstås det underbara vädret.

Inlägget kommer kanske att handla mer om det hopplösa i att vara så säker på en medicins effekt än om alternativ medicin. Jag skall ge några belysande exempel, belysande åtminstone enligt min mening.

För en 3-4 år sedan hade jag problem i mitt högra skulderparti. När jag gjorde "armar uppåt sträck", kunde jag t.ex. inte trycka högerarmen ända mot örat. Rörelseinskränkningen märktes även i andra sammanhang. En person, f.ö. leg. sjuksköterska, rekommenderade mig att gå till "hennes" jätteduktiga" akupunktör. Trots min inbitna tveksamhet inför den typen av behandling, tog jag ändå några behandlingar hos honom.

Jag fick då tillbaks min rörlighet i armen och var förstås primärt böjd att helt uppfattat detta som en lyckad behandling av akupunktören ifråga.

När jag tänker närmare på saken, inser jag att jag ju inte har en aning om hur armen skulle ha varit efter en månad utan behandling.

Ett annat exempel skulla kunna vara detta. Jag väljer en recepfri antiinflammatorisk medcin för att behandla något som jag lätt kan diagnosticera som en inflammation nogonstans i kroppen.

Efter några dagar är inflammationen borta. Möjligheten att avgöra om det var medicinen eller kroppens egen inneboende förmåga till självläkning som jag skall tacka, saknas totalt.

Ok, jag vet att det finns pågot som kallas "double blind test". Att jag i en sådan test skall vara både den som får en verksam substans och den som får en placebotablett låter sig ju inte göras.

Som alla förstår tjänar varken droghandeln i Vännäs eller homeopatmedicinförsäljaren i Vännäsby särskilt mycket pengar på mig.

 I söndags ägnades halva dagen åt musikövning. Per Lundholms kamera på stativ skötte filmandet och jag har redigerat filmsnutten här.

Jag vill bara påminna mina bloggläsare om arbetstidsfrågan vid Sterilen på NUS. Frågan väcktes i slutet av september 2010 men är ännu inte löst.

Förhandlingar med facket pågår liksom intensiva försök att få de anställda - liksom facket - att tro att i stort sett ingenting varit fel med den arbetstid de fullgjort under en 10-15 år. Om det blir någon kompensation för den arbetade och obetalda arbetstiden, så kommer den av allt att döma att bli ytterst blygsam.

Nu försöker man t.o.m. att få de anställda att avstå från den kortare veckan om 37 timmar och i stället fortsätta med den tidigare 40-timmarsveckan. Det gör man bl.a. genom att föra in en helt obegripligt regel, nämligen att lediga lätthelgdagar som infaller under en schemaperiod skall betalas antingen med en semesterdag eller med tid som man sparat i någon form av tidbank!

Nu frågar sig säkert läsaren, om de anställda på Sterilen verkligen HAR arbetat för många timmar per vecka. Frågan är klart berättigad, eftersom arbetsgivaren tydligen inte tänker ersätta de anställda för den arbetade övertiden.

Det mest märkliga i hela ärendet är utan tvekan den omständigheten att personalen fr.o.m. i går, den 7 mars, nu faktiskt HAR fått sin veckoarbetstid minskad till 37 timmar! Trots detta försöker arbetsgivaren få de anställda - och facket - att inse att arbetstiden inte varit för lång tidigare!

I mitt förra inlägg använde jag uttrycket "Bondfångeri".

Det uttrycket torde ha tillkommit en gång i tiden, när de högt utbildade och inbillade "bildade" människor ansåg att bönder var dumma och lättlurade.

Jag har naturligtvis inte den uppfattningen om bönder. Tvärtom har jag lärt känna många bönder med båda fötterna på jorden och ett välutrustat organ "under kepsen" (ett uttryck av en av kommunens bönder på ett fullmäktigesammanträde för många år sedan).

Detta fick jag som e-post två gånger hittills i dag. Jag känner dock inget behov av att "Skydda mitt kreditkort online".

Borde jag kanske ändå göra det? Avsändaradressen såg ut att vara äkta, men se det var den inte. Jag hoppas att ingen går i fällan. Jag har deletad en rad i brevet som jag antar var en länk till det formulär, där man skulle lämna ut såväl kontonummer som lösenord.

Skydda ditt kreditkort online Kära klient, Verified by Visa / Mastercard Secure Code är fria att ägarna kreditkort och har utvecklats för att förhindra obehörig användning av kreditkort på nätet. SecureCode skyddar kreditkort med personligt lösenord, vilket ger kortinnehavare försäkran om att endast de kan använda sina kreditkort. När ditt kort är aktiverad kommer ditt kortnummer skall erkännas när den används på deltagande onlinebutiker. En Verified by Visa / Mastercard SecureCode fönstret visas automatiskt och din bank kommer att be om ditt lösenord. Du ange ditt lösenord för att bekräfta din identitet och slutföra köpet. Butik som inte deltar i Verified by Visa / Mastercard SecureCode ännu, kommer ditt kreditkort fortsätta att arbeta som vanligt.

Sara Varga - både "cute" och "smart"

Jag blir alltid litet omtumlad, när slumpmässiga händelser inträffar i mitt liv. Här kommer den senaste.

Jag spelade Betapet med en jätteduktigt och högrankad kvinna vid namn Sara Varga. Namnet lät bekant, men kunde förstås ändå vara ett rent fantasimässigt valt namn.

Efter några sedvanliga artigheter i chatform, säger hon att jag kan se henne i TV i kväll klockan 20:00. Och när jag frågar var, får jag veta att hon är med i den s.k. Andra chansen från Sundsvall!!

Om jag skall vara riktigt ärlig, så tillhör inte Melodifestivalen mina favoritprogram men jag ser det ändå tillsammans med min fru. Men i kväll skall se på det med litet större intresse, nu när jag "känner" en av de tävlande, nämligen Sara Varga. Jag kanske t.o.m. för första gången också lämnar min röst.

Hur matchen slutade, undrar kanske någon? Hennes nickname är "Cute" men även "Smart" skulle kunna vara ett passade namn på henne. Jag fick alltså storstryk och för det behövs det verkligen smarthet i högsta grad hos motståndaren :-).

I förmiddags kändes den förestående dagen absolut tom på spännande saker. Jag nämnde för min fru att dagens enda höjd skulle bli att hämta in posten.

Som alla nog förstår är det troligen något fel med mig, som är så i behov att något spännande skall hända för att få dagen att gå. Jag menar när en så alldaglig sak som att hämta in posten är dagens höjdpunkt.

Inte blev det roligare sedan posten hämtats in. I den fanns nämligen inget spännande och inget som krävde någon som helst arbetsinsats av mig. Det mest "spännande" var ett erbjudande från TeliaSonera AB om återköp av mina 2 000 teliaaktier. Jag måste kolla närmare om det var så många :-).

En 15-sidig broschyr förklarar närmare vad det är frågan om, men vad man betalar för dem framgår inte. Är inte det konstigt att vilja köpa något av mig utan att säga, vad man betalar för det? Nu måste jag ringa och kolla.

Nu kom jag från ämnet litet... Vad jag behövde för att känna mig bättre till mods var att sätta upp speglar i ett av våra rum i källaren samt städa undan litet bråte där. Peggy behöver nämligen börja öva litet inför den workshop hon skall hålla för ABF i Östersund den 26-27 mars. Nu har gjort nå'n slags nytta i alla fall.

Som sagt, så litet jag behöver för bryta känslan av "utanförskap". Ja, jag tror faktiskt att det är ett slags utanförskap jag känner ibalnd här hemma i min ensamhet. Kanske ändå inte av den sorten som Moderaterna har sagt sig ska minska, men ändå ett slags utanförskap.

Jag bara undrar...

Avslöjar jag för mycket om min enkla personligthet och min oförmåga att ägna mig åt mera finstämda kulturyttringar än att just kolla på Family guy på Tv6?

I så fall glöm det här inlägget!

Reklaminslagen mellan blogginläggen finns de hos alla bloggare?

Jag räknar inte med svar från VK, men kanske från andra bloggare.