Min bloggvän Jan Nilsson från Vännäsby har väckt några tankar hos mig angående frågan hur ett land beskattar sitt folk.

Han gav ett tips till USA att höja skatten för att komma till rätta med sitt finansislle problem. Såklart kunde jag då inte låta bli att påminna honom i en kommentar om att vare Sverigemoderater eller "USA-moderater" (republikanerna) gillar att HÖJA skatten.

Jans "försvar" för det ovanliga i att han som Moderat förordar skattehöjning blev att det borde gå bra i USA med dess låga skatt men inte i Sverige med världens högsta skatt (högst är den i Danmark).

Många gör det lätt för sig i skattedebatten genom att peka på ett lågskatteland som USA och då helt tycks glömma att den enskilde där i stället måste betala för sjuk- och hälsovård, högre utbildning m.m. ur sin egen plånbok. Ofta är dessa kostnader långt större än vad som kompenseras av deras låga skatt.

När det sedan gäller USA är sannolikt ett av skälen till att man står så nära ruinens brant just detta att man varit så rädd för att låta folk betala skatt för sina inkomster.

Nu är jag 70 år och kan konstatera en mycket märklig sak.

All mina jämnåriga vänner och bekanta är så förändrade jämfört med hur de var förr i tiden. De är inte längre lika fria från rynkor, lika slanka till figuren och inte ens hårfärgen är den samma på de flesta av dem.

Det måste ha med deras åldrande att göra har jag till sist kommit fram till. Särskilt märks det på personer som jag inte mött på länge.

Själv ser jag mig ju i spegel varje dag och kan då lätt inbilla mig att jag ser ut som förr, vilket jag naturligtvis inte gör. Mina vänner och bekanta, som inte mött mig på länge, kan med största sannolikhet intyga detta.

Men nu är det som det är och nu är jag på väg mot de 80!

Statyetten heter Relation och är "tvåsidig". På den andra sidan möts paret i en öm kyss.

Helt oväntat och totalt överraskande levererade ett för mig okänt par en jättefin present till mig i går. Givaren själv befann sig i Finland.

Det var den statyett som bilden visar, gjord av byns mycket duktiga konstnär, eller kanske säger man konstnärinna, Laila Koukkari. Presenten kom från henne och hennes fina familj, som har träffat en gång.

Tack Laila!

Min present från Peggy, mina söner, min syster och svåger m.fl. beställdes via internet. I dag kom ett SMS som meddelade att paketet fanns på ICA i Vännäs...

Vilken perfekt timing tyckte vi båda och cyklade snabbt iväg till Vännäs, hämtade ut paketet och cyklade hem.

Väl hemma öppnades förstås paketet, som visade sig innehålla en tråkig laserpatron till vår skrivare... En sådan besvikels det blev. Den hade beställts ungefär samtidigt som Presenten med stort P.

Presenten skulle dessutom ha spelat en viktig roll på födelsedagsmiddagen. Vilken, vet jag förstås ännu inte, men Peggy m.fl. vet förstås!

Vad skönt det ändå är att göra som min far gjorde, d.v.s. bara ta det lungt och vänta medan hans fru/min mamma lagade maten.

Vi gör det alltid tillsammans men i dag är jag beordrad att hålla mig undan från matlagningen, dock med ett litet undantag. Något skall lagas i stekpannan och och där påstås jag vara expert och när någon anser mig vara det ställer jag gärna och stolt upp!

En Harley Davidsson av klass tål att åldras.

I vissa fall står det en fritt att tolka saker som man själv vill. Nu står jag inför ett tolkningsproblem.

En av våra bästa vänner i Michigan, Nancy Wells, har som vanligt skickat mig ett gratulationskort. Hon vet att jag kör motorcykel.

Hon är inte bara vår vän utan också en pensionerad psykologie doktor. I den egenskapen har hon säkerligen förstått hur åldersfixerad jag är. Jag tror därför att valet av kort är väl genomtänkt och inte bara skall syfta på mig som MC-ägare.

När fyller jämnt som jag gör måste man tillåtas ta alla vackra ord i samband med gratulationen på fullaste allvar. Om hon nu tycker att jag är "a man of class" som behåller sin klass även om åren går - precis som en Harley Davidsson -, så känns ju det väldigt skönt och smickrande  skönt att veta för mig.

I och för sig ÄR jag verkligen en man "av klass", d.v.s en man med rötter i arbetstarklassen.

Som på en nästan helt vanlig dag blev det morgonfika med tidningsläsning, litet datorlek, en cykeltur till Vännäs, lunch i Vännäsby och sedan hem till Brån.

Klockan 16:30 blir det middag med syskon och svåger. Peggy skall också vara med. Kanske blir det en tårta också. Vi får väl se.

Byagårdsföreningens ordförande Owe Eliasson, fru Sjöström och mina gamla (unga) kollega Britt Myrén.

Vi har just kommit hem från Kussjön och dess sommarcafé. För mig blev det verkligen en trevlig upplevelse med stor behållning. Så blev det också för Peggy.

Överraskade blev vi också över den stora mängd människor som var där. Ett duktigt band om fem man spelade mest hela tiden. Roffas band tror jag att de kallade sig.

Att notera på plussidan är att jag fick träffa och tala med bloggkollegan från Vindeln, Dan Oscarsson och hans fru. Tyvärr fick jag inget bra tillfälle att också prata litet deras jättesöta lilla dotter Gärda, som i och för sig föddes i fjol och därför nog inte hade så mycket att säga till mig!

Men den kanske största och mest spännande behållningen av besöket i Kussjön, måste jag vänta på några dagar. En person där visade sig ha bouppteckningen efter min morfar i sitt förvar samt några andra handlingar rörande honom. Hon tyckte att dessa nog passade bättre hos mig. Det är lätt att hålla med henne om det.

Jag ser verkligen fram emot att få ta del av dessa handlingar och det kanske speciellt därför min morfar var död redan när jag föddes.

Än en gång vill jag tacka Owe Eliasson och hans sambo, som uppenbarligen tillsammans med flera andra Kussjöbor är att tacka för den 15-åriga tradition som sommarcaféet är.

I dag var jag litet lat under cykelturen och stannade därför vid pizzerian i Vännäsby för att äta lunch. Där hände något trevligt som jag vill berätta.

Jag satt ute med min lunchtallrik, när ett sällskap på tre kvinnor kom ut från pizzerian och undrade om de fick sitta vid "mitt" bord. Det fick de naturligtvis.

En av dem sa nästan direkt att vi kände varandra. Dessvärre kunde jag inte påstå att jag kände igen henne. Men så var det också mer än 50 år sedan som jag såg henne sist. Men när hon så nämner sitt förnamn, visste jag direkt vem hon var.

Det var minsann inte vem som helst. Hon var nämligen en av mina allra tidigaste tonårsförälskelser. Tyvärr "blev" det inget av den förälskelsen eftersom den var totalt obesvarad. Den var t.o.m. så fullständigt obesvarad att det förvånar mig att hon ens minns mig.

Att hon kände igen mig beror förstås på att hon sett mitt åldrade ansikte i VK-bloggen.

Hur som helst var det väldigt trevligt att träffa henne, att få höra litet om hennes liv samt att få berätta litet om mitt. Allt om det hade hon ju inte kunnat läsa på bloggen!

Tack för den trivsamma stunden Mona Hjelm (som hon hette då), Anita och Barbro!

Helt klart ÄR det skillnad mellan att städa på mitt snabba sätt och kvinnors långsammare (?) och noggrannare sätt att göra det på.

När min fru säger att hon snart måsta ta itu med något av våra rum på ett lite mera utförligare sätt vad gäller städningen, förstår jag vinken.

Nu har jag städat på ett noggrannare sätt, framförallt i badrummet (med dusch, bidé, två tvättställ och WC). Det tog tid och gav mig tips om var jag nog måste vara litet noggrannare i framtiden.

Jag hoppas att såpdoften hänger kvar i luften ända till kl fyra, när Peggy kommer hem.

Hur som helst känns det som om jag nu gjort mig förtjänt av litet avkopplande vila. Den tänker jag ta ut med en cykelrunda på dryga 2 mil i det vackra vädret!

En SD-sympatisör (?) har kommenterat mitt inlägg, där jag frågade efter KD-kommenterar på vad som hänt i Norge. Han gav mig några länkar, varav en ledde till följande:
 

"KDU-topp slog vad om att islamister låg bakom terrorn

När Nyheter24 ringer upp Andreas Braw igen för att fråga om han kommer att följa Mats Odells uppmaning och därmed skänka en månadslön till välgörande antirasistiska ändamål säger han att han inte finner någon anledning till det.

– Nej det kommer jag inte göra. Jag ser inte någon anledning till att göra det."

Andreas Braw fick alltså ordentligt med kritik från partiledning och har också tagit bort det har skrivit om saken i Facebook.

Åkesson, SD, har till sist ställt upp på en kort intervju för Ekot, där han f.ö. lät både pressad och irriterad på intervjuarens frågor.

Jag kan inte påstå att jag följt allt i media om massmorden i Norge, men visst saknas än kommentar från Sverigemokraterna?

En fullmäktigeledamot har uttalat sig och det på ett sätt som inte var riktigt övertygande, när det gäller hans syn på de sjuka tankegångarna som ledde till morden.

En bild från vår Kinaresa härom året, tagen på den mäktiga Kinesiska muren

Nästa vecka får vi ett välkommet besök av ett par vi lärde känna på vår Kinaresa.

Vi ser fram emot besöket men oroar oss litet över de språkproblem som kan uppstå. I värsta fall får vi väl hålla oss till engelskan.

På bilden finns två kineser, men där finns också minst två skåningar. Kinesiskan är omöjlig att förstå. Det är skånskan däremot och dessutom riktig charmig att lyssna till, tycker jag.

Jag har i ett par inlägg som en självklarhet hävdat att Anders Behring Breivik måste vara psykiskt sjuk i något avseende. 

Ingen har visserligen motsagt mig med undantag av en person som gjorde det i en av sina kommentarer till ett annat av mina inlägg.

Att skilja mellan sjukt och friskt när det gäller psykisk sjukdom eller psykisk insufficiens är inte det lättaste. Experter kommer ofta till skilda slutsatser.

Nyss såg och hörde jag en intervju i TV 4 med den kände svenske psykiatriprofessorn Sten Levander. Allt vad han sa hängde jag inte riktigt med på eller i vart fall kan jag inte återge det här.

Vad jag däremot bestämt minns var att han refererade till  Anders Behring Breiviks tillstånd med ordet "sjukdom" och att han då inte hade någon somatiskt sjukdom i tankarna tar jag för givet. Psykiatriprofessorer aktar sig nog för att uttala sig som experter på sådana sjukdomar.

Vid ett flertal tillfällen har jag via e-brev uppmanats att lämna kontonummer m.m. samt mitt lösenord till mitt VISA-kort. I dag kom en annan variant.

Tidigare var meddelandena på engelska och nu har man ändrat till dålig svenska i stället. Så här ser brevet ut (Länken "Byta lösenord" har jag brutit):

Skydda ditt kreditkort online Verified by Visa / Mastercard Secure Code är fria att ägarna kreditkort och har utvecklats för att förhindra obehörig användning av kreditkort på nätet. SecureCode skyddar kreditkort med personligt lösenord, vilket ger kortinnehavare försäkran om att endast de kan använda sina kreditkort. När ditt kort är aktiverad kommer ditt kortnummer skall erkännas när den används på deltagande onlinebutiker. En Verified by Visa / Mastercard SecureCode fönstret visas automatiskt och din bank kommer att be om ditt lösenord. Du ange ditt lösenord för att bekräfta din identitet och slutföra köpet. Verified by Visa / Mastercard SecureCode lösenord behöver ändras på grund av många misslyckade inloggningar. Byta lösenord!

På äldre dar har jag blivit mer och mer medveten om en "brist" i min mentala utrustning. Jag kan inte känna hat, nämligen.

Så är det faktiskt. En och annan mycket påfrestande händelse med andra personer aktivt inblandade har jag förstås upplevt genom åren. Vid ingen av dessa tillfällen har jag förmått mig känna hat mot de inblandade.

Inte ens i min vildaste fantasi kan jag komma på något som skulle få mig att hata en annan människa för vad den gjort mot mig. Tillståndet "hat" finns helt enkelt inte för mig. Någon gång har jag undrat om det verkligen är en brist i min förmåga att reagera på saker som händer. Just nu känns det mer som en tillgång att inte behöva omfattas av den starkaste negativa känsla jag tänka mig, nämligen hatet.

Man brukar säga, att det går inflation i språkets användning. Ibland kan man höra folk säga saker som "jag hatar flugor som stör min sömn", "jag hatar mygg", "jag hatar högfärdiga människor", "jag hatar...o.s.v. Jag tror knappt jag använder ordet "hatar" överhudtaget.

En vacker dag stå jag kanske inför något som väcker hat hos mig. Den dagen ser jag intetfram emot, eftersom jag hittills klarat mig så bra utan att hata någon.

..trodde jag nästan att jag skulle bli för att jag tyckte att man kunde tycka synd även om våldsverkaren i Norge.

Men kanske är det så jag indirekt skall tolka den fullständiga tystnaden i anledning av inlägget. Inte en enda kommentar lyckades jag få på inlägget. Denne Anders skall tydligen bara hatas. Utrymme för något annat tycks inte finnas.

Hudflängd däremot och det i ordets rätta bemärkelse blev min fina abborre från i går. En och annan abborre har jag faktiskt fångat i mitt liv, men hittills har jag bara mödosamt fjällat dem. I dag flådde jag en abborre för allra första gången i mitt liv.

I afton blir det smörstekt abborre till middag för mig i min ensamhet. Tipset om just att smörsteka den fick jag från en lolkförare i Vännäs.

Av alla de människor, som det nu med fog är "synd om" i Norge, är nog också Anders Behring Breivik en person som man kanske bör tycka synd om.

Här hemma lyckas jag inte få förståelse för den tanken. Troligen får jag det inte heller "där ute". Jag tar dock risken att bli närmast idiotförklarad för detta inlägg.

Bakom det hemska dådet finns alltså denne Anders Behring Breivik. Hans mentala svaghet har gjort honom så mottaglig för de sjuka tankar om riskerna med vänsterkrafterna i samhället, att detta efter många års planering ledde till detta fruktansvärda brott. Utan minsta psykiatriska kompetens, menar jag fortfarande att denne, om än mycket intelligente man, måste lida av så allvarliga vanföreställningar, att diagnosen psykiskt sjuk passar väl på honom.

Jag har som alla andra spontant svårt att hysa några som helst andra känslor än avsky och avståndstagande för såväl det han gjort som de tankar som han spridit på nätet. Mina tankar går givetvis som för alla andra till de närmast sörjande, dit ju i stort sett hela Norges befolkning hör.

Samtidigt kan jag inte också ställa mig frågan, om det inte också finns anledning att tycka synd Anders Behring Breivik, precis som vi normalt gör inför andra människor, som är sjuka.

Säg mig vad som är fel i mitt sätt att tänka!

Med en närmast barnslig förtjusning kan jag nu notera att också jag har fått en fisk och inte bara mina söner och sonsöner. Förtjusningen fram går kanske av bilden.

Strax innan gräsklippningen i det något våta gräset var klar, slog mig tanken att jag borde göra ett ytterligare försök att fånga en fisk i den älv som flyter förbi mycket nära där jag bor.

På tredje kastet fick jag ett piggt napp, samtidigt som det kändes som jag satt fast i den rikliga växtligheten på älvsbottnen. Suckande trodde jag ett tag att det bara rörde sig om ett bottennapp. Snart blev jag dock övertygad om att jag hade en fisk på kroken och började veva in. Snart var den landad. Det visade sig vara en fin abborre på 360 g.

Med fisken bakom ryggen gick jag så in till Peggy och sa:

- Allt regnande i natt har fått fiskar att simma ända upp på gräsmattan.

Som vanligt är det inte alltid så lätte för henne att förstå mina ofta ganska konstiga skämt, men när jag sedan visade fisken blev hon ordentligt överraskad och kanske t.o.m. litet imponerad. Det var naturligtvis inte så lätt för henne att se mig direkt efter gräsklippningen komma in med en färsk abborre.

I morgon blir det abborre till lunch för mig och kanske får Peggy också smaka en bit av den.

Avsluta alltid påbörjat arbete så snabbt du kan, om det är möjligt.

I går klippte jag bara en liten del av gräsmattan och tänkte förstås kunna fortsätta i dag i lika fint väder. Nu har det regnat en hel del och gräset är fortfarande blött, men jag kommer ändå inte att kunna hålla mig borta från klippningen.

Resultatet blir då inte det bästa, men det må vara hänt.

De mest använda vill jag ha längst ner på skrivbordet.

Jag har lite onödigt många genvägar på mitt skrivbordoch jag väljer att ha dem placerade i en viss ordning, så att jag snabbt hittar den jag för tillfället är ute efter.

Ibland har någon i datorn inneboende "ordningsmänniska" utan inblandning av mig och utan att fråga mig ordnat dem alla i bokstavsordning.

Kan någon förklara för mig varför sådant händer?

Utöver känslan av det ofattbart tragiska i det som hänt i Norge, tillåter jag mig fundera över en annan och möjligen mariginell fråga i sammanhanget.

Enligt mitt enkla sätt att betrakta händelser som denna, eller som liknar denna, måste förövaren vara mentalt sjuk i något avgörande avseende. Ingen gör något sådant här "vid sina sinnes fulla bruk", som det ibland heter. Inte ens en fullt frisk och "normal" högerextremist skulle kunna gå så här långt i sitt hat mot vänsterkrafterna i samhället.

Den unge "etniske norrmannen" kan alltså inte enligt min uppfattning inte vara frisk i mentalt hänseende. Någon enkel och lättdefinierad diagnos finns kanske inte, men det ändrar inte det minsta på min grundsyn på personer som gör sig skyldiga till hemskheter som den här.

Vad som de senaste dagarna utöver själva händelsen upprört och förvånat mig är medifolks och andras val att kalla den sjuke mannen för "galning". Om det numera är vedertaget språkbruk att kalla psykiskt sjuka personer för galningar, måste jag medge att jag inte hängt med riktigt.

Möjligen har jag inte riktigt klart för mig vad som menas med en galning. Dock tror jag inte att jag är ensam som menar att man med galning menar en sinnesrubbad person, som inte så sällan hamnar på mentalsjukhus. Jag skulle dock aldrig kunna tänka mig att kalla patienterna på våra psykiatriska avdelningar och sjukhus för galningar.

Många skriver om den fullständigt svårbegripliga massakern i Norge. Jag saknar ord för det och tar därför upp en struntsak i samanhanget, eller snarare något helt utan sammanhang med det som hänt i Norge.

I dag har jag funderat litet på ordet "gift" och dess båda betydelser. Vad finns det egentligen för språkligt samband mellan det gift, som man inte skall äta, om man vill leva vidare, och "gift" som man blir när man gifter sig.

Säkert finns det ett samband och nu hoppas jag att någon skall förklara det för mig.

Med stigande ålder har jag blivit alltmer intresserad av att återuppväcka gamla minnen. Måhända är detta ett av många tecken på åldrande.

I mycket unga år vistades jag hos två olika bönder i Kussjön inom Vindelns kommun. Jag tror det var under åren 11,12, 13 och 14. Kussjön är min mors hemby och därför var det nog lätt för henne att "placera" mig där.

I dag tog jag mig en härlig MC-tur dit - med sträckt kedja. Målet var att göra eytt besök hos Owe Elisasson, den tämligen välkände VK-mannen. Tyvärr var han och hans fru på väg ut. En kort samtal hann vi i alla med och jag tror att vi båda gladdes åt de snabba minnesglimtar som vi växelvis tog upp.

Owe och jag hade många trevliga stunder tillsammans trots att han är fem år äldre än jag.

På vägen hem besökte jag änkan Marta efter den andra bonden Gustav, som jag var hos ett par-tre somrar. Hon är 82 år men mindes klart en del episoder under mitt sista år hos henne och hennes man.

Onsdagskvällar har man sommarcafé i Kussjön. Ove menade att dit måste jag komma nästa onsdag. Jag hoppas att Peggy har lust att följa med.

Är det nå'n som har sett till handboken till min Honda CB 400 N?

Varje säsong måste jag söka efter den men nu hittar jag den inte. Jag får fortsätta söka i morgon för nu skall jag hämta hustrun i Vännäsby.

Ett inkompetent, slarvigt och oförlåtligt klantarsel är vad jag just känner mig som.

Motorcykeln klarade inte ombesiktningen. Det något svårare ursprungliga felet med bromsen som låg an, fixade jag alldeles själv. Kedjan som var för litet sträckt trodde jag också att jag hade fixat, men se den var förfarande för slak!

Håller jag på att bli för gammal för motorcykel? Jag som inte fyllt 70 än!

GRRRRRRR!

Sista biten till Allek måst tas med båt. Den här gången var det ganska blåsigt, som framgår av filmsnuten.

Det märkliga var att de små barnbarnen föreföll mindre rädda än vad deras farfar var, men som dock inte ville erkänna det!

Dag två utan sällskap kommer jag att ägna åt följande aktiviteter. Jag förstår att ni alla måste vara enormt intresserade av just detta.

Klockan 12 skall jag få den efterlängtade efterkontrollen av min MC på Bilprovningen. Måtte den "klara" sig den här gången.

Därefter tänker jag hälsa på hos min syster och svåger på Pilgatan, där min lillebror (58) just nu är på besök. Antagligen tar jag sedan inte närmaste vägen hem, utan tar en liten omväg. Hemma väntar mer tvätt, litet ogräsrensning och sedan ensamhet fram till 22.20, då jag skall hämta min kära Peggy vid bussen i Vännäsby.

Svensk Bilprovning AB är i alla fall de som kommer att avgöra min dag. Kedjan är sträckt och bromsen ligger inte längre an mot bromsskivan, men ändå...

En stolt för sina fina abborre och en än så länge (!) glad utan fisk.

Efter att i 8-9 dagar åtskilliga gånger hört orden farfar, farfar med efterföljande frågor av de mest skiftande slag, är det nu alldeles tyst i huset.

I ärlighetens namn måste jag förstås erkänna att "anropen" inte alltid kommit så lämpligt. Ibland har jag talat med någon annan i telefon eller varit koncetrerad på något speciellt.

Ändå saknar jag dem redan. Samtidigt inser jag hur oerhört viktiga vi vuxna är, när det gäller att ge barn svar på deras frågor, hur omöjliga dessa än ibland kan vara.

Jag trodde att jag hade "sprätte opp" boken färdigt som jag köpte för en tid sedan från Dialekt- och ortnamnsarkivet i Umeå". Men då och då när jag söker ett ord i den stöter jag på sidor som är "osprätteopp".

Jag minns inte, när jag sist fick lov att sprätta upp en bok för att kunna läsa den - om jag nu någonsin har gjort det förstås.

Nu är det i alla fall gjort. Snyggt blev det inte trots att jag använde husets vassaste förskärare.

Två av de 3-4 öringar som mina söner fångade i Allek, Arjeplog får följa med hem till Brån i dag och bli dagens härliga middag.

Tack för det, Lars och Anders! Potatis gräver jag upp ur vårt eget land senare i dag.

..bli en någorlunda (?) fungerande vuxen av mig utan tillgång på tillrättalagda lekplatser liknande Leo Lekland?

I dag har jag varit på Leo Lekland och kunnat se hur oerhört uppskattat stället är för de barn som var där och då förstås min egen sonson inräknad. Jag insåg också det bekväma för vuxna det är att ta sina barn dit.

Kanske är det något bra ändå. Helt klart torde det i alla fall vara riktigt bra också för dem som driver liknande ställen.

Det var ju f.ö. inte bara bristen på lekland, som min generation tvangs växa upp med. Det blev ändå "folk" av de allra flesta av oss.

Lillpojken min, Anders, framför brandplatsen (som på bilden ser så liten ut med tanke på hur den "kändes" när det brann för fullt) efter väl genomförd eftersläckning släcker här sin törst med en välförkänd kall öl.

Följande lilla berättelse visar, att man nog inte skall lämna en halvdöv och omdömeslös åldring som brandvakt.

Det hela tilldrog sig i Allek, dryga sex mil norr om Arjeplog. Farfar, d.v.s. jag, hade funnit en skojig sak att börja dagen med, nämligen att elda upp en del skräp. Sopbilen kommer nämligen inte till denna väglösa plats i obygden. Vi valde en säker plats nära sjön, där någon hade eldat förra sommaren. Skräpet brann snabbt upp och snart återstod bara en askhög från vilken en aning rök steg upp i det (då!) lugna vädret.

Så gav sig sönerna ut på sjön för att fiska och den arbetsamme farfadern inklusive pappan, fortfarande jag, tog itu med att måla ena gaveln på den timrade stugan. Allt var frid och fröjd.

Efter en stund kom en ung familj med tre barn fram till mig från "ingenstans" och sade något i stil med att "det brinner bra nu". Med all den fart som de 70-åriga benen förmådde sprang jag ner till sjön och började hinkvis försöka stoppa gräsbranden, som var i full gång.

Sönerna hade från sjön sett röken och på alla sätt försökt uppmärksamma mig på att något var på tok. Min nedsatta hörsel och min placering bakom den ljudisolerande timmerstugan gjorde att jag inte hade hade hört ett skvatt av deras ropande. De kom med båten samtidigt som jag fram till branden och tillsammans med de vuxna i den besökande familjen lyckades vi efter någon halvtimmes hårt arbete på stopp på branden.

Sens moral: lämna aldrig en halvdöv gammal gubbe ensam som brandvakt!

Många är de och var sjunde sekund föds en ny amerikan. Var trettonde sekund dör å andra sidan en av dem. Var tolfte sekund ökar befolkningen med en person.

"According to the U.S. Census Bureau, the resident population of the United States, projected to 07/18/11 at 05:06 UTC (EST+5) is 311,788,638"

Barnvakter som vi är nu har påmint och något jag som ung hörde mina föräldrar säga och som jag nu undrar litet över.

När någon försökte söva eller natta ett barn och kom tillbaks till de övriga efter den insatsen, kunde mamma fråga: "Ha ne vorte smöre nu?"

Jag antar att det var det samma sak som att fråga om barnet hade somnat. Om den dialektala frågan betyder just det, undrar jag nu om det är någon som kan förklara, hur ett sådant uttryck kan ha uppstått. Har det att göra med proceduren att kärna smör?

Efter all "rörelse" i grädden blir det till sist lungt och smöret är där.

Jag behöver inte mycket för att bli alldeles "till mig". En sedan länge undanlagt "outfit" avsedd för smutsigt arbete i Allek räcker för mig.

Tänk att ett par smutsiga jeans och en avlagd "finskjorta" kunde väcka sådana minnen hos mig! Och att jag kunde ha dem på gjorde inte saken sämre. Möjligen är överhänget över livremmen nytillkommet, men ändå!

Alldeles för mig själv gick jag runt för att påminna om saker som jag svettig och omsvärmad av mygg och knott faktiskt bidragit till det som nu är mina söners absolut käraste ställe att vara på så här års.

Nästan omöjligt att tro det själv, även om jag var där. Frost på morgonen, bad i sjön på dagen och en helt myggfri grillkväll i T-shirttemperatur på kvällen!

Så är jag då hemma igen efter ett drygt dygn med barn och barnbarn i Arjeplogs fjällvärld.

Att köra så pass långt, dryga 40 mil enkel väg bara för två nätter och en heldag, kan tyckas mindre klokt. Jag ångrar inte på något vis resan som sådan trots dess längd och givetvis kostnader också.

Mest glädjer jag mig nog att få vara tillsammans med dessa fina pojkar, två av dem redan medelålders män. Det värmer i fadershjärtat (farfarshjärtat med för den delen) att se med vilket kärleksfullt tålamod och omtanke som mina söner tar hand om sina barn. Jag önskar nu att jag hade haft samma tålamod med dem, när de var i sina barns ålder.

Deras mål att få sina söner att inse att det finns så mycket mer att glädjas åt än TV och datorspel, imponerar storligen på mig.

Nu är jag bara oerhört nöjd över mitt beslut att följa med grabbarna, även om det kändes ganska jobbigt till en början. Sönerna stannar några dagar till och här har vi nu förmånen att ta hand om ett av barnbarnen, Linus 6.

(Kanske berättar jag i ett kommande inlägg om gräsbranden, som jag tyvärr måste ta det största ansvaret för.)

Mycket fisk finns det i Allek. Gäddorna är bäst, eftersom de ju är störst av allt man får där.

Det här var nog den första bilden som Peggy såg av mig. På den tiden hade jag en märklig humor, och skrev därför som rubrik på e-brevet till henne med bilden som bilaga:

"I'm the one in the middle."

I dag säger hon att min kommentar var rolig också enligt hennes smak. Givetvis trodde hon först att det var en bild med tre personer (eller kanske fem personer).

Tänk vad tiden går! 18 år sedan och jag ser precis lika dan ut som i dag, t.o.m. samma frisyr! :-)

På väg tillbaks till Plas'n (Arjeplog). Bilden från Vänster: Svärfar Arvid, Lars dåvarande flickvän, Karin (bara huvudet syns), Lars och Kalle himself.

Jag står nu inför någonting mycket spännande. I morgon åker jag med mina söner och deras två söner till min svärfars hemställe i Arjeplog.

Min första frus pappa, Arvid Kaddik, var same, dock inte renskötande same. Han växte upp på ett ställe som heter Allek och ligger vattenmässigt kopplat till Piteälven. Stället ligger ca 6 mil norr om Arjeplog. Sista biten dit går med båt eller snöskoter.

Varje sommar tillbringade vi minst en vecka med svärföräldrarna i Allek. Vi var också där tidigt varje vår, oftast vid påsk. Våra söner var förstås med oss, sedan de blivit något större.

Redan nu känner jag att det kommer att bli dagar, när många minnen kommer att väckas, både såväl goda som mindre trevliga. Svärfar var en mycket bestämd herre och hade sannolikt svårt att förlika sig med att hans enda dotter gifte sig med en "svensk".

Vi hade som alla redan nu kan förstå en och annan dispyt under vårt dagliga arbete med fiske och annat. Vi kom ändå för det mesta bra överens och detta trots att han var en djupt troende och politiskt aktiv moderat och en "ogudaktig" politiskt aktiv socialdemokrat.

Den känslomänniska som jag är kommer troligen att tvinga mig undan från de övriga en stund och gråta en tår. Jag är övertygad om att mina söner kommer att förstå.

I grunden känns det fantastiskt fint att få åka dit igen. Jag tror att det nog är minst femton år sedan jag sist var där. Den här gången kommer jag att få passa min barnbarn, precis som jag förr i tiden bidrog till att mina nu vuxna söner hade något att göra när vi var där. Sönerna, Lars och Anders, åker i första hand dit för att fiska.

Trots att jag nu skulle kunna köra tvåhjuligt, när åker och handlar, blir det nog bilen i alla fall.

Regn och MC-körning passar inte så bra.

I afton kunde jag hämta de beställda ryckdämparna i Umeå. Med på bilresan hem var också min kära Peggy.

Väl hemma var jag skam till sägandes mer intresserad av de fyra gummibitar som skulle stabilisera min motorcykels bakdrev än av kvinnan som jag längtat efter under dagen.

Jag kunde bara inte låta bli att gå direkt till garaget för att se om bitarna skulle passa och hur drevet skulle uppföra sig, när de satt på plats. Nu sitter de där de ska och allt verkar vara perfekt.

Det endast "med uppbringande av mina yttersta krafter", som jag förmådde mig själv att låta bli att också montera hjulet på motorcykeln. Inne fanns ju både Peggy och den förestående middagen.

I morgon skall hjulet monteras och en dryg veckas motorcykelkörningsabstinens skall botas.

Jag skrev nyss ett inlägg om min funderingar kring kramandet och nämnde då ocksså min egen återhållsamhet med kramar till andra män.

Nu börjar jag nästan undra. Kan det var en halvdåligt undertryckt homofobi jag lider av. Så här kan den yttra sig:

"Homofobi, en nutida neologism av homosexuell och fobi, betecknande

* specifikt, en irrationell rädsla för homosexualitet och/eller homosexuella,
* mer allmänt, ett starkt ogillande av homosexualitet oavsett motiv, eller också
* stark rädsla att möta egna homoerotiska känslor och impulser, dock utan att anses innebära fobi i medicinsk mening."

Jag förnekar förstås att det är så, men ändå...tänk om!

Det skall böjas i tid...

Jag lever väl men gör det med ett alldeles speciellt problem. Det handlar om det alltmera vanliga kramandet.

Ofta bli jag ställd och tämligen förlägen, eftersom jag inte alltid vet om det är läge för en kram, när jag möter en nära bekant. Jag är helt enkelt inte van vid det kramarbeteende som jag märkt blir allt vanligare och vanligare.

När jag var ung och i den kultur jag växte upp i var det helt ok att krama mamma (ibland inte alltid när någon såg på) och så med tiden förstås även sina flickvänner. Kanske är just det som är mitt problem, nämligen föreställningen att man kan krama flickvänner (och frun förstås) och inga andra.

Med tiden har också jag anpassat mig till det mera allmänna kramandet och kan nu t.o.m. krama någon som jag möter för första gången. Jag kan också göra med det en känsla ömhet, inlevelse och uppskattning. Fortfarande känner jag motstånd när en karl närmar sig för en kram.

En anledning till att jag fortfarande inte känner mig så hemma i kramandets konst är, när "motkramaren" ger tillbaks en fullständigt likgiltig och nästan avvisande kram. En kram som känns som om hon skulle befara att bli våldtagen eller smittad på något sätt. Inget som helst gensvar utan bara ett par slappa händer på min rygg.

Sådana gånger brukar jag fundera på vem det var som tog initiativet till kramen och faktiskt kan det vara den andra likväl som jag själv. Rädslan för sådana falska kramar får mig ofta att tveka, när någons kroppspråk visar att det är läge för en kram.

Vad är egentligen anledningen till min "problem", när det gäller att krama folk till höger och vänster? Kan det vara min ålder eller är det min uppfostran?

Häromdagen mötte jag i alla fall en person live för första gången och den kramen kändes utan tvekan jätteskön.

Här är ett smakprov från New Mountain Music's spelning på Gumboda Countryfestival. Försök tänka bort det störande ljudet från blåsten, som mikrofonen tog upp.

När Peggy uppträder med New Mountain Music, blir det ibland korta pausar, när banjospelaren Thord måste stämma sitt intrument. Så är det med banjoar - eller vad de nu må heta i pluralis.

Då brukar Peggy passa på att säga något i sin mikrofon till publiken. Ibland skämtar hon då om just "stämningar" genom att koppla ihop skämtet just med amerikanernas aktiva stämmande av företag för än det ena och än det andra.

Det är inte alltid som publiken hänger med på skämtet men därför tycker jag inte Peggy skall sluta med det.

I sitt blogginlägg i dag, ger hon f.ö. några exempel på autentiska varningstexter I USA, som nog enbart finns på produkten för att tillverkaren skall undvika att bli stämd av någon skadad konsument.

I en mig mycket närståendes Facebooknotis fann jag detta och för en gång skull länkar jag bara till till den engelskspråkiga webbplats, där historien finns att läsa.

Språket förstår jag tillräckligt nog, men inte varför sexbarnsmamman dömdes till 93 dagars fängelsestraff.

Läs själva här!

Rubriken skulle kunna vara en rubrik på en berättelse om när Han mötte Henne just i antikaffär och ljuv musik uppstod.

Nu är det dock inte så spännande men jättekul ändå. Längst inne i en antikaffär eller loppis, som jag tror det kallades, någonstans längs E4 strax norr om Gumboda Hed stod hon bara där.

För första gången såg jag henne live men var inte helt säker på att det verkligen var hon, förrän jag såg hennes ovanliga handväska med en stor emaljerad (?) eller åtminstone lackerad bilregistreringsskylt. Att bilar är en av hennes stora hobbies, hade jag inte kunnat undvika att förstå.

Och när sedan våra blickar möttes, spred sig ett igenkännande leende över bådas våra ansikten. Därefter kunde vi tryggt utväxla en hälsningskram oss två bloggvänner emellan! Det är nämligen precis vad vi är, bloggvänner alltså.

Just detta är en av de många orsaker till att jag gillar bloggandet.

(Jag erinnrar mig just nu, att det bara hänt en gång tidigare att jag mött en bloggvän live och fått/gett en kram. Strax därefter blev hon dock tvungen att flytta från länet och långt upp bland Arjeplogsfjällen.)

Det är bara att hoppas nu, att Robertsforskvinnan - hon i antikaffären - inte också måste fly från länet :-)

Bandet under övning hemma i Brån.

I dag spelar bluegrassbandet New Mountain Music som enda bluegrassband på Gumboda countryfestival.

Jag förstår mycket väl varför inga andra band ställer upp där just i dag. Risken att bli jämförda med New Mountain Music är alldeles för stor, en jämförelse som skulle bli till deras nackdel.

På videon spelar bandet en gospel, som litet mera musikkunniga personer kanske hör - i motsats till mig alltså!

Låten heter "Hallelujah, I´m ready" och snart är Peggy färdig också. Hon övar just nu litet på några nummer i deras program.

Kunskapskanalen direktsänder Håkan Juholts tal i Almedalen kl. sju i kväll.

Jag tycker att så många som möjligt bör lyssna på honom. De som gillar att göra sig lustiga på hans bekostnad bör göra det. Det bör också de som mera seriöst vill försöka bedöma om han är den stora tillgång för Socialdemokraterna, som många faktiskt tror.

I afton cyklade vi fram och tillbaks till Vännäs. Där avnjöt vi var sin glas i den park, som så många säger sig inte tordas vara i.

Vi valde en bänk i skuggan ganska nära en av de personer, som väl uppfyllde kriterierna för att tillhöra det s.k. "utanförskapet". Vi pratade inte med varandra, men när vi lämnade parken sade vi ett vänligt "hej då" till honom.

Vi fick då ett glatt "hej då" tillbaks och hans ansikte, som hela tiden medan vi satt där varit helt nollställt, lyste upp i ett vänligt leende. Det kändes som om vi genom vårt hej bekräftade för honom att han fanns trots sitt till synes eländiga liv och definitiva utanförskap.

Tänk ändå om ens egna kärl var lika friska och fräscha som de på det här bladet!

Klicka på bladet förresten!

När Peggy för första gången såg dessa höbalar blev hennes spontana kommentar, att detta måste vara en "marshmallow farm".

Hon blev sannolikt lika överraskad av vad hon såg som jag blev under min första USA-resa, när jag tillsammans med hennes familj var ute på en pick nick i en park. Hennes man började då rosta marshmallows över glöd, precis som om det hade varit grillkorvar.

Det är alltid trevligt att få gäster, eller "främmande" som man sa i min familj, när jag var barn.

Inför middagsgästerna, som vi skall ha på söndag, påminns vi om att städning är nödvändigt även under sommartid med fint väder.

An någon anledning faller städlotten på mig och nu är jag i full färd med det. Roligare saker finns definitivt att syssla med en fin sommardag som den här. Men sedan hustrun begett sig iväg till jobbet är det naturligtvis helt rättvist att jag blir den som tar hand om städningen den här gången.

OK, bäst att fortsätta...

Bland bloggarna här finns åtminstone EN man, som kör fullstor buss långt ner på den Europeiska kontinenten. Och sitter jag, som så smått redan börjat gruva över mitt lilla bussäventyr i morgon.

I morgon skall New Mountain Music spela på Gumboda Countryfestival. Festivalen står för hyran av en minibus och den skall jag hämta hem redan i dag eftersom Europcar har stängt i morgon.

Det är långt ifrån första gången, som jag skall framföra just den sorten minibuss, men ändå gruvar jag så smått.

I dag blev det ytterligare fyra mil på cykel. Under cykelturen tänkte jag en del just på själva cyklandet i ett visst avseende.

Jag började cykla litet mera regelbundet och på längre sträckor för 10 år sedan. Orsaken till detta var att jag då fick en så fin cykel av mina närmaste som 60-årspresent.

På den har jag nu cyklat 529 mil, alla mil under sommatid, och för det är jag både nöjd, stolt och överraskad. Detta förstärks av den omständigheten att backar som jag för 10 år sedan var tvungen att gå uppför, trots alls de låga växlar som cykeln erbjuder, kan jag nu "ta" på högsta växeln.

Tyvärr är jag smärtsamt medveten om att konditionen och styrkan säkert kommer att förändras åt det andra hållet de kommande tio åren.

I går lärde jag mig något viktigt, när det gäller väntade men uteblivna kommentarer till inlägg man gör här på VK-bloggen.

Jag skrev ett inlägg, som senare visade sig vara heldumt och borde ha fått vara oskrivet. När ingen kommentar kom från den som borde ha kommenterat inlägget, uppmärksammade jag honom på att det fanns.

Då kom den väntade kommentaren, som jag faktiskt är mycket glad över, även om den fick mig att känna mig riktigt dum, och det för andra gången samma dag och i samma ämne.

Så enkelt är det alltså. De som man tycker borde kosta på sig en kommentar till det man skrivet har kanske inte läst inlägget.

Landstinget får inte så sällan kritik för saker som rör deras huvuduppgift, nämligen sjukvården. Jag vill nu uppmärksamma alla på att dess personalpolitik har mycket i övrigt att önska.

Jag har tidigare berättat om sterilavdelningen vid NUS, där personalen i ett tiotal år arbetat tre timmar varje vecka utan betalning. Verksamhetschefen hävdade att man inte alls hade arbetat för många timmar. Ändå har man nu minskat arbetstiden med just tre timmar per vecka!

I slutet av september 2010 uppmärksammade jag Kommunal om den felaktiga arbetstiden och processen för att rätta till felet startade. Efter ett antal möten och förhandlingar konstaterades till sist, att personalen verkligen hade arbetat tid, som de inte fått betalt för.

Landstinget är nu skyldigt sina anställda en betydande summa pengar totalt sett. Vissa enskilda har betydande belopp att vänta.

Fel i en löneutbetalning tas med största sannolikhet tillbaks redan nästföljande månad i det fall någon fått för mycket betalt en månad. Här råder ett motsatt förhållande och då tycks landstingets anse det vara helt ok att låta personalen vänta på sina pengar i flera månader.

Så här ser det alltså INTE ut i dag!

På VK:s insändarsida tycks det inte vara särskilt högt i tak. Ett alldeles färskt exempel på detta är den ännu inte publicerade insändaren från min fru.

Hon har noterat, att VK fortfarande använder en gammal vinjettbild, när de skriver något om Norrlands Universitetssjukhus. Den visar hur den gamla huvudingången såg ut. Om det gjorde hon en kort insändare.

Åtminstone ser det ut som om VK inte gärna tar emot kritik på sin insändarsida, eftersom insändaren ännu inte, efter ca två veckor, har publicerats.

Vad skall jag mig till? Har jag fri tillgång till vindruvor, äter jag ända till de tar slut.

Är det bara brist på karaktär eller är det rent av något av ett mera patologiskt slag?

Såväl som vid andra typer av missbruk reagerar kroppen även mot detta. Magen delar nämligen inte min uppfattning att det bara är att äta så länge det finns några kvar.

Peggy jobbar och kvällen är helt min - liksom vidruvorna!

Mitt tidigare inlägg i dag om hur jag trodde mig lurad av Jan Nilsson, när han berättade om den superlätta och jättedyra cykeln har gjort honom ledsen.

Jag ber dig här offentligt om ursäkt, Jan precis som du önskar i kommentaren till mitt blogginlägg. Det tar inte på något vis mot att göra det.

Jag borde förstås inte försöka förklara mig mer än att säga att den humoristiska ton jag försökte hålla inte alls gick hem. Läser jag om inlägget, inser jag givetvis att det måste uppfattas som om jag beskyller Jan för att ljuga.

Jan undrar om jag tror att han är så urbota dum att skulle ljuga om en sådan sak i bloggen. Det tror jag definitivt inte och inte heller att någon av läsarna är så urbota dumma, att de gör det. Men säkert undrar de över varför jag inte fann någon cykel av det slag han beskrev.

Sanningen är att jag inte, trots min erfarenhet som kommunal utredare, som Jan påminner om i sin kommentar, utredde saken bättre. Det finns ju faktiskt TVÅ cykelaffärer i Vännäs och jag borde förstås ha tänkt på den andra också.

Av kommentaren framkommer att Jan vill ha en "välfriserad och välväxt Kungspudel". Vad han menar med det, förstår jag inte. Mer än en offentlig ursäkt får han därför inte.

Den här cykeln hade jag inte, mest beroende på att jag inte hade råd att punga ut med de dryga tre miljoner kronor som den kostar.

Är det fler än jag som reagerar eller i vart fall undrar litet, när ni hör eller läser om någon som gått, sprungit eller "cyklat broarna" runt"?

"Broarna runt" är nog den mest intetsägande beskrivning av en motionsrunda. För mig finns t.ex. ett antal olika variationer, som jag skulle kunna beteckna som en broarnaruntvända.

Jag kommer just hem från en av dessa broarnaruntvarianter. Den här gången blev det i nämnd ordning Brånsbron över Umeälven, Seletbron över Vindelälven, bron över Vindelälven vi Slöjdarnas hus och så till sist Brånsbron igen.

42 kilometer blev det och inläggets enda syfte är få skryta litet över prestationen. Ett medhavt och alldeles utsökt fika hade jag med (en flaska vatten och två kanelbullar). Fikat intogs vid Vindelälven. Selets relativt nya bro, som det höga vattenståndet för ett antal år sedan nästan förstörde syns i bakgrunden på bilden här nedan.

Den här rosen vill jag ge till Bilprovningen i Umeå, dess personal och dess chef som läser mina blogginlägg

Chefen för bilprovningen i Umeå har nyss ringt mig. Han har  genom mitt blogginlägg tagit del av mitt problem att få en efterkontroll utförd och insåg tillfullo min besvikelse över tingens ordning.

Han och bilprovningen har nu förtjänat en ros, tycker jag. Det gäller givetvis också hans personal, som alltid har bemött mig på ett vänligt och professionellt sätt - även de få gånger då de tvingats ge mig en "tvåa".

KOMPLETTERING: jag glömde ju det viktigaste, nämligen att jag fick en tid inom rimligt räckhåll. Nu blir det trots allt mer köra av i sommar! Yippee!

Lita på vad moderater gör jag långt ifrån alltid. Det betyder dock inte att jag inte har stort förtroende för enskilda moderater, men nu vet jag inte längre, om jag ens kan ha det.

Moderaten Jan Nilsson från Vännäsby skriver i ett blogginlägg, som vanligt med några humoristiska ordvändningar, om årets första cykeltur. En obekväm sadel fick honom att besöka en av våra cykelaffärer, d.v.s. den i Vännäs.

Om det besöket skriver han bl.a.

"På ena stället stod en handbyggd cyklarnas Ferrari. Den var lätt som en fjäder, men priset vägde tungt. Styret gick loss på 6000 och helheten kring 120 000."

Den köpte han inte men i stället en sadel för 200 och därmed hade han sparat 119 800, som också blev rubriken på hans inlägg.

När vi i dag passerade cykelaffären ifråga, tyckte jag att det fanns goda skäl att gå in och titta på den fina cykeln. Problemet var att den inte fanns där och hade heller aldrig gjort det enligt ägarparet, som dock mycket väl minns besöket från Jan Nilsson.

Gissa om jag kände mig dum! Skrattar åt mig själv, som är så lättlurad, gör jag samtidigt. Å andra sidan kan jag mycket väl tänka mig att det finns cyklar för 120 000. Inför Vännäsdagarna kanske det fanns något företag som bara ville visa upp en sådan dyrgrip.

Vem vet, den mannen kanske rent av en dag kommer att lura mig att rösta på Moderaterna.

AB Svensk bilprovning är förstås inte en myndighet, men torde i vart sköta sina åligganden utifrån krav och direktiv från Transpotstyrelsen som väl däremot är en myndighet.

Den 21 juni besiktade jag min motorcykel, som tyvärr inte gick igenom besiktningen. Kedjan var för slak och bromsen låg an på ena sidan på framhjulet. Felen fixade jag snabbt själv. Efterkontrollen skall vara gjord senast den 21 juli.

Men när jag i dag skulle beställa tid för efterkontrollen, finns det ingen tid i Umeå förrän den 17 augusti! Från den 22 juli gäller körbud.

Efter den 17 augusti börjar det bli för kallt för giktbruten och av värk här och där plågad gammal man som jag. Nu är det bara att mentalt förbereda sig för MC-körning nästa säsong, om jag inte till slut ändå lyckas fixa en tid för efterkontroll.

Vad trist!

Jag kunde väl aldrig tro att jag någonsin mer skulle behöva köpa gummin. I dag tvangs jag ändå göra det.

Och så dyra de är! Det hade jag ingen aning om. Fyra stycken av det slag som visas på bilden kostar hela 540 kronor.

För dem som inte sett sådana här gummin förr, kan jag berätta att kallas "ryckutjämningsgummin". De sitter i bakhjulsnavet på Hondan och skall tydligen utjämna kraften som förmedlas av kedjan via bakhjulsdrevet till hjulet vid acceleration. Den beskrivningen är helt min egen och är kanske felaktig.

Dessa bitar av mycket hårt gummi har slitits så hårt under Hondans nära 30-åriga "livstid", att detta nu orsakade det oacceptabla glappet. Förhoppningsvis får jag dem på fredag. Hur som helst måste jag avbeställa tiden för besiktning i morgon. Grrrrr!

Drevet på bakhjulet samt bromstrumman.

Jag förstår att hundratals av mina läsare inte kunnat sova i natt utan i stället legat vakna och grubblat över vad jag har för fel på mitt MC-bakhjul. Här kommer en förklaring.

Ett stort glapp har uppstått mellan drevet och bromstrumman. Glappet syns vid den svaga röda pilen. Drevet sitter fastskruvat på fem bultar, som naturligtvis är ordentligt åtdragna.

Här syns glappets storlek mycket bättre.

Vid den röda markeringen ser man ett tomt mellanrum, som är orsaken till glappet. Under markeringen syns en slags låsring. Om där hade suttit fyra-fem till av samma slag, skulle glappet upphöra. Där kan dock ingenting ha suttit som sedan bara ramlat bort.

Det kommer verkligen att bli spännande senare i dag att få höra vad MC-verkstaden kommer att säga om problemet. Men vem vet, kanske har någon MC-kunnig person innan dess gett mig en förklaring via en kommentar till detta inlägg.

Hondan uppallad. Bakhjulet losstaget. Okänt problem. Stor sorg. Åker till MC-verkstad i morgon med hjulet.

En sådan besvikelse det blev i dag, när vi skulle äta ute. Vi hade inte beställt bord men trodde att det skulle gå bra ändå, precis som det alltid gjort hittills.

Något bord blev det inte. Det enda bord som brukar finnas att tillgå var t.o.m. borttransporterat.

I Peggys blogginlägg häromdagen, finns t.o.m. en bild av det nu försvunna bordet.

Massor av människor har frågat mig hur det går för vår potatis som sattes för tidigt och därmed i alldeles för kall jord.

"Massor" var nog en överdrift förstås, men EN person har i alla frågat. För hans och hans frus skull visar jag här en bild av hur ladet ser ut i dag.

Samtidgt kan jag berätta att middagen i kväll kommer att bestå av matjesill, ett par kokta ägg och en panna välsköljd färskpotatis från eget land.

Lyxigare kan väl en söndagsmiddag knappast bli, eller hur?

Under promenaden i dag blev en annan språkfråga ytterligare ett samtalsämne för oss. På ett ställe fungerade utlagda järnvägssyllar eller slipers som spång över ett ofta väldigt blött avsnitt.

Som ett led i min ständiga strävan att utöka Peggys svenska ordförråd och samtidigt mitt svenska, berättade jag för henne att underlaget var "sliprar", fast jag tror att jag nog gav det en engelsk pluralisform och sa "slipers". Utan att säkert veta då, kändes det helt rätt att se ordet som ett engelskt låneord.

I USA kallas de "railroad tyes", blev Peggys svar till mig.

Väl hemma har jag kunnat konsultera diverse ordböcker och har då funnit att vårt ord "sliper" rätt och slätt är engelskans ord "sleeper". Samtidigt påmindes jag om att vi har ett annat ord för företeelsen också, nämligen järnvägssyll.

"Crosstie" och bara "tie" är andra amerikanska ord för järnvägssyll.

Tänk vilken lycka att tillsammans kunna finna glädje och stimulans även i den här sortens "romantiska" samtalsämnen!

Vi har just kommit hem från en långpromenad från Vännäsby över Flakaberget och sedan till Vännäsbadet. En självpåtagen uppgift att har nu varit att närmare försöka utreda ett par av de samtalsämnen som kom upp under promenaden.

Min mycket språkintresserade hustru, Peggy heter hon, tog upp frågan om varifrån Flakaberget egentligen fått sitt namn. Kunde det möjligen ha något att göra med "flak", som hon ju visste var den platta lastytan på en lastbil. "Bed" kallas den lustigt nog i USA. Området kring högsta punkten på Flakaberget är ganska platt, så kanske ligger det något i hennes antagande.

Ursprunget till geografiska namn är inte alltid så lätt att lista ut. Det är allom bekant. När jag kollar i boken "Hössjömålet - ordbok över syvästerbottnisk dialekt", finner jag att "flak" betyder ett "stycke plant liggande åker". Enligt Svenska akademiens ordlista kan "flak" betyda "flat yta".

Är det någon där ute, som kan förklara varifrån Flakaberget fått sitt namn?

Här kan ni lyssna till en av de låtar som O'Grejdi Nua spelade vid Glashuset i Umeå i dag.

Det är en medley bestående av dessa två låtar:

Andy DeJaris och Hulligan's Jig

I brist på annat har vi tittat på filmen Dirty Dancing i kväll.

Nu undrar jag litet om jag håller på att bli eller ÄR "gammal och sentimental", eftersom min behållning av filmen hela tiden stördes av vetskapen att huvurollsinnehavaren  Ptarick Swayze så nyligen dött.

Riksdagen har i dag röstat om två förändringar i sjukförsäkringen som de rödgröna partierna har föreslagit, och som stöds av SD. Omröstningen är nu klar och 140 röstade ja för de rödgrönas utskottsinitiativ. 139 röstade nej.

Naturligt är det inte någon huvudfråga, men jag kan inbte låta bli fundera över, vad det kostar att kalla samman Riksdagen till ett extra möte. Demokrati måste självklart få kosta, men nog var väl detta möte ganska onödigt och enbart grundat på en regering, som vägrat lyssna till såväl "folket" som oppositionen?

Internet: www.språkrådet.se

Språkfrågor ställs till sprakfragor@sprakradet.se.

De som har följt mina blogginlägg vet att jag funderat en hel del kring frågan om vad jag skall kalla min fru - när hennes namn, Peggy, inte räcker till :-).

Peggy är amerikanska, något som nog alla som läser mina blogginlägg inte har kunnat undgå att förstå. Hon bloggar också på VK-bloggen och kallar sin blogg "Svenskamerikanskans funderingar". Den stora frågan har den senaste tiden gällt, hurvuvida det är språkligt rätt av henne att kalla sig "svenskamerikan".

I dag skrev jag till Språkrådet. Inom mindre än en timme fick jag svar därifrån. Som vanligt när det gäller språkfrågor är det inte alltid lätt att säga vad som är fel och rätt. Det bästa med Språkrådets svar var nog just detta att svaret bevisar att frågan långt ifrån är lätt.

Efter löfte från Språkrådet återger jag svaret därifrån i sin helhet här nedan:

"Hej!

Jag tycker att du ska fortsätta att kalla henne för Peggy!

 Den här sortens sammansättningar av ursprungsland och nuvarande land är förhållandevis ovanliga i svenskan. Det förekommer att man skriver eller säger ”bosniensvensk” om någon som är svensk medborgare men har sitt ursprung i Bosnien, eller somaliesvensk om den som är svensk medborgare men kommer från Somalia. Men som sagt, det är väldigt ovanligt. Den officiella hållningen är att om du har svenskt medborgarskap är du svensk, helt enkelt.

 Det luriga med amerikasvenskar och svenskamerikaner är att båda orden används för att tala om de svenskar som utvandrat till USA, och i viss utsträckning också om deras släktingar. Enligt mönstret ”bosniensvensk” skulle Peggy kunna säga att hon är ”amerikasvensk”, men det kommer säkerligen att missuppfattas.

 När jag undersökte det hela googlade jag för att se vad folk använder för något för att beskriva en amerikan som bor i sverige, och jag råkade hitta din blogg! Peggy kommenterar själv att hon alltid har sagt ”amerikansk-svensk”. Jag tycker egentligen att det är ett ganska bra ord – det är ju en sammansättning, och de allra flesta sammansättnignar finns inte i ordböckerna.

Så att det inte står i ordboken betyder inte att det inte är ett möjligt ord. Det enda kruxet med det är att det väl oftare används om den som har en amerikansk och en svensk förälder eller på annat vis har mer än en nationalitet i sin bakgrund. Min mor t.ex. är norsk-svensk; hennes mor kom från Norge.

 Det ord som verkar användas mest om någon i  Peggys situation är ”Sverigeamerikan” (det ska vara stort s). Tyvärr är inte heller det helt entydigt: Vasaorden har t.ex. ett pris som kallar för ”Årets Sverigeamerikan”, som ges till någon som bor i USA men som är bördig från Sverige.

 Summan av kardemumman är att det inte verkar finnas något riktigt bra ord som inte också används för något annat. Därför tycker jag att Peggy ska välja mellan de utmärkta orden amerikasvensk, svenskamerikan, amerikansk-svensk och Sverigeamerikan och välja det hon trivs bäst med. Eller så kallar hon sig helt enkelt för svensk!

 Vänlig hälsning

Susanna Karlsson, språkvårdare"

Att fler och fler engelska ord och uttryck allteftersom införlivas, åtminstone inofficiellt med vårt språk, är ingen nyhet precis.

Språkrådet, som är Sverigrs officiella språkvårdsorgan, listar ett antal engelska ord, som vi kanske inte borde använda lika ofta som vi gör.

"De engelska orden kan vara problematiska att anpassa till svenska när det gäller böjning, stavning och uttal; de kan även tränga ut svenska ord helt och hållet. Därför är det viktigt att man överväger om man ska använda ett visst engelskt ord eller ej."

Så skriver Språkrådet på sin mycket intressanta webbplats. Här kommer några få av de engelska ord som vi använder så ofta att vi nästan glömmer att det finns svenska ord med samma betydelse, som man kan använda. men gör man det är risken stor att folk kommer titta undrande på en.

HD-TV = Skarp-TV

Boarding card = embarkeringskort, ombordsstigningskort eller bordningskort

Brainstorm = idémöte

Controller = styrekonom

Snow Board = snöbräda