En ganska dråplig händelse "made our day" i dag. Den tilldrog sig på tunnebanestationen Hospital d la Sant Pau.

Vi hade bestämt oss för att besöka det nedlagda och omtalade sjukhuset med samma namn. Vi ville nämligen ta del av Lluis Dominechs skapelse. Han var enligt guiden på Palau de la Música Katalana "bättre" än Gauidi.

Väl framme på stationen gick vi den gata som vi ville komma upp på. Men underligt nog behövde vi öppna en dörr i slutet av perrongen och längst in i det rum som fanns bakom dörren, fanns en trappa som dock inte ledde ut i dagsljuset.

Peggy såg då en spak och drog i den utan närmare eftertanke. Då öppnades en lucka överst i trappen och vi kunde lungt gå ut den vägen.

Väl därute såg vi att vi öppnat en ca 25 kvadratmeter stor lucka. Några ungdomar sprang och undrade vad som hänt.

De visste nämligen att det var en nödutgång. Det visste inte vi och ingen skylt hade upplyst om det heller!

Sjukhusmuseet var stängt för reparation. I stället tog vi en lång promenad till en park i närheten (Parc de Guinardó). Den ligger längs en bergssluttning, varför promenaden sedan vi nått den högsta punkten, gav oss en underbar utsikt över större delen av Barcelona.

En mindre leverans färskt bröd hade just anlänt till vår lilla närbutik.

Butiken, som är relativt välsorterad, ligger 10 meter från vår port!

I går fick vi ge upp. För första gången kunde vi inte hitta det vi sökte, nämligen Palau Reial Major. I dag fortsätter sökandet.

Det påstås vara där som Ferdinand och Isabella tog emot Columbus vid hans triumferande återkomst från Amerika. Bara detta gör palatset intressant för min amerikanska fru och även för mig. Tydligen är det inte det vanligaste turistmålet, eftersom vi inte kunde hitta det.

Intressant i sammanhanget var f.ö. att många vi frågade inte alls hade hört talas om det, inte ens det torg, Placa del Rei, som det ligger vid. Andra trodde sig veta och skickade oss åt olika håll för att komma dit. Andra skickade oss åt motsatt håll.

Till sist frågade vi en ung man som talade god engelska. Han visste bestämt. Efter att ha följt hans anvisningar, hamnade vi till sist på ett annat "placa", nämligen Placa Reial!!

Ändå läste han själv i vår reseguid. Det gick alltså inte att skylla på felaktigt uttal från vår sida.

Men som sagt - i dag skall vi hitta platsen!

Vad gör man, när strömmen går medan tvättmaskinen och kaffebryggaren just har startat? Allt blir mörkt och man vet knappast var säkringsskåpet finns?

Detta har just hänt. I säkringsskåpet var det mörkt liksom i resten av lägenheten. Som tur var hade Peggy tändstickor och kunde lysa upp det som fanns i skåpet, tydligt förklarat på katalanska och spanska :-)

Efter att ha provat mig fram på diverse kontakter kom ljuset tillbaks och nu är också kaffet klart.

Nya "äventyr" väntar oss troligen under denna vår sista dag i Barcelona. I morgon åker vi till Sitges.

Barcelona är för oss oväntat kuperat.

Men jag tror att vi inte tidigare någonstans på våra resor sett så många rulltrappor utomhus som här. Även om det ju är mera hälsosamt att gå i trappor än att åka hiss, så måste jag medge att utomhusrulltrapporna är svåra att avstå från.

Inte ens i det mycket kuperade San Francisco, fanns det något liknande.

Dock saknas hiss för de mera gravt röreslehindrade, där dessa rulltrappor finns.

Tunnelbanan är en underbar tillgång i Barcelona, när man väl börjat förstå sig på den. Det är f.ö. inte helt så lätt för folk som inte är van vid den sortens kommunikationsmedel.

Ett tips är dock att inte använda den första dagen man kommer till Barcelona. Vi gjorde det. Snålheten bedrog visheten, som det brukar heta. Jag tror (?) att vi kom till Passeig de Gracia med våra två ganska tunga resväskor och mindre kabinväska.

Där ställdes stora krav på både tålamod och kondition. Nu  vet vi, att det ofta finns hiss mellan olika nivåer under jorden. Dessa såg vi inte då utan vi (jag) bar våra tunga resväskor ibland upp och ibland ner, medan vi sökte efter lämlig tunnebanelinje att fortsätta med. Rulltrappor, packade med folk, kändes omöjliga att använda med dessa resväskor i handen.

När vi så till sist hamnat på en station, Para Lel, återstod en ganska lång promenad, släpandes de två väskorna, innan vi var framme vid vårt hus på Poeta Cabanyes 81.

Försök sedan tänka er allt detta fysiska arbete på tunnelbanestationen i en temperatur på minst 30+! Tur att vi är unga och starka :-). Fortfarande fattar jag inte varför det är så himla varmt där nere i underjorden.

Nästa gång blir det taxi från flygplatsen till det ställe där vi skall bo - om det nu skulle bli en "nästa gång" alltså.

Nog för att vi älskar Barcelona, men det finns ju så många andra platser som vi nog skulle tänka oss att älska också...

I dag blev det en blandning av olika "kulturyttringar.

Först ägnade vi några timmar för att besöka Picassomuseet. Vi hade visst problem att hitta dit.

Under försöket att hitta museet, råkade vi passera ett annat slags museum, nämligen chokladmuseet. Dit gick vi sedan.

Efter museibesöken blev det en lång promenad genom Cituadellparken (reservation för stavningen). Via ett besök på "Bondens marknad" på La Rambla hamnade vi till sist vid Sagrada Familia, för att kolla in en irländsk pub i närheten av den.

Allt detta bara för att som avslutning på dagen få komma i närkontakt med en annan av Barcelonas "berömdheter", nämligen en av dess ficktjuvar.

Så hände det till sist även oss! I kväll på väg hem i en fullpackad tunnebanevagn lyckades någon ta Peggys plånbok med ca 150 euro.

Det hela fick dock en lyckligt slut genom ett s.k. rådigt ingripande från oss båda. Så här gick det till.

Plötsligt, just när tåget hade stannat på en sation, hörde vi flera upprörda medpassagerare ropa något för oss helt obegripligt. Vi fattade inget, förrän en röst sa: "He took your wallet".

Snabbt hoppade vi då av vagnen, och när jag inte såg någon springa iväg, förstod att han hade hoppat på den efterföljande vagnen. Jag rusar dit och då ser jag en man slänga ut Peggys plånbok på perrongen. Efteråt förstår jag att det var ett "smart" knep av honom. Han trodde förstås att jag skulle nöja mig med plånboken. Samtidigt avslöjade han dumt nog, att det var han som var ficktjuven.

Jag nöjde mig inte med en förmodat tömd plånbok, utan tog ett kraftigt tag i mannens ena arm och drog ut honom på perrongen. Då gav han mig frivilligt en bunt hopskrövlade sedlar. Peggy såg att han hade en 20-eurosedel kvar i handen och hon tog med våld även tillbaks den.

Sedan han så totalt misslyckat med sin kriminella handling, tog han några snabba steg flyende därifrån. För första gången i mitt vuxna liv försökte jag sparka en människa. Jag måttade faktiskt en spark i ändan på honom, som jag hoppas hade tagit bättre. Den tog tyvärr inte så bra.

Allt detta gick så snabbt, att tåget hela tiden stod kvar och  vi  kunde kliva på i vår ursprungliga vagn igen. Där möttes vi av applåder och jubelrop från våra medpassagerare.

Sådana som bilden visar är nog inte så ovanliga. Den här var dock litet speciell, eftersom han lyckades få det att se ut som om han hela tiden satt helt orörlig  utna stol.

Naturligtvis hade han en slags stolanordning i sin kostym. Men han, liksom många fler som vi såg längs La Rambla, är imponerade där de sitter helt orörliga.

Många av dem rör sig dock, sedan de fått en slant från någon av åskådarna.

Vi har just kommit hem från ett härligt, intressant och svettigt besök i det stora parkområdet Parc Güell. Nu blir det en stunds vila, innan nästa "äventyr".

Som svenskar väntade vi oss en stor park på ett någorlunda plant område. Här handlade det om en park med en betydande nivåskillnad från gatunivån till dess högsta punkt. 25 grader i strålande sol gjorde därför vår rundvandring tämligen "vätskedrivande". Parken täcker ett landområde på 15-20 hektar (olika uppgifter).

Det speciella med parken är att den anlades av Goudi, innan han satte igång med Sagrda Familia. Där finns därför en mängd skulpturer och märkliga byggnadsverk av honom.

I kväll skall vi kosta på oss en föreställning med bl.a. Flamencodans och sång.

"Ingen nätåtkomst" meddelar min mobiltelefon...

..men ändå kunde jag ringa och gratulera min äldste son, som fyller en massa år i dag!

Märkligt land detta verkar vara, men troligen är det bara min telefon som uppträder märkligt ovan som den är med katalanska.

En bild av huvudingången från igår med en "oblyg" avbildning av Jesus längst upp

Dagens första mål blir den mycket välkända jättekyrkan Sagrada Familía, som aldrig tycks bli färdig. Ännu i dag fortsätter man att färdigställa  den.

Litet rädd var jag nog under min första linbaneresa!

Nu är vi tillbaks i vår lägenhet efter tio timmars såväl intressant som svettig vistelse runt om i Barcelona.

Den vackra dagen började med en promenad så långt vi kunde upp på Mountjuic, som vi tror inte bara är namnet på den statsdel vi bor i utan också namnet på berget.

Trots min höjdrädsla fortsatte vi sedan med linbana upp till kastellet (som vi förstår inte varit ett slott/castle som vår reseguid hade översatt det till utan just en kastell).

Från Castell de Montjuic hade vi en imponerande utsikt över större delen av Barcelona.

Trots att vi hade betald en tur och returbiljett med linbanan valde vi sedan att gå ner från berget för att i nämnd ordning passera det nationella konstmuseet, olympiska museet och arenan där två OS har hållits för att till sist avsluta med en runfvandring i Poble Espanyol de Barcelona. Det sistnämnda är ett stort område med kopior av byggnader från olika delar av Spanien och massor av butiker och serveringar.

Det kändes faktiskt lika fel att behöva betala inträde där som på Nolia, Eftersom det till stor tycktes gå ut att få besökarna att handla i de många butikerna.

Dagspasset avslutades med promenad länga La Rambla, sedan vi haft litet problem att ta oss dit med rätt tunnelbanelinje.

Ont i fötterna har vi nu båda men i kväll skall vi ut igen bl.a. för att beskåda ett jättefyrverkeri utanför Museu Nacional d'art de Catalunya.

Ja, inte är det som i Brån att förflytta sig från en plats till en annan! Avstånden är mycket längre, mer folk trängs överallt, hotet om ficktjuvar är större och tunnelbanan är knepigare än där hemma.

I går  på den första dagen har vi i alla fall lärt att förstå tunnelbanan och inser hur otroligt bra den är och att man faktiskt kan ta sig i stort sett var som helst med den.

Vi fann det mål vi var ute efter utan alltför stora problem. Vi hittade också till den park, där saker var på gång i anledning av den stora festival som pågår i staden. En annan sak var att vi fick vända om hem direkt på grund av ett ihållande regn. Paraplyerna hade vi lämnat hemma i lägenheten!

Men i dag skiner solen...

Som info till Twitter- och Facebook lösa vänner, meddelar jag härmed att vi sovit vårt livs första natt i Barcelona.

Nu ger vi oss iväg ut på sta'n försedda med var sitt paraply! Härligt!

Försiktighet bör tillämpas när man tar Bibeln till hjälp för att få stöd för sin syn på en fråga.

Bilden har jag lånat från bloggvännen Gunnel Hedman Forsbergs facebooksida. I böckernas bok kan man som bekant hitta stöd och även motsatsen för de flesta av ens uppfattningar. Det här är ett lysande exempel på det.

För att låta Elgiganten ta del av mitt blogginlägg om en uppgift jag fått i en av deras butiker, skickade jag länken till inlägget till Elgigantens kundtjänst.

Nu har jag fått svar som säger att de inte har "möjlighet att öppna blogginlägg", eller med andra ord inte har möjlighet att surfa till helt ofarlig webbadress.

Nog är väl det ändå märkligt att ett företag som säljer tusentals datorer till folk för att dessa bl.a. skall kunna använda sig av internet inte själva har möjlighet att göra det?

På fredag åker vi bort på semester i två veckor. Förberedelserna har börjat.

Jag märker nu att det känns svårare än vanligt att veta vad sjutton man skall ha med sig i resväskan. Beror det på min "aktningsvärda" ålder eller beror det bara på att vi för första gången skall besöka Barcelona?

I går hade jag ett otroligt stort antal sidöppningar enligt bloggens statistikredovisning.

Det har hänt andra bloggare förr, åtminstone en från Vännäsby. Jag undrar just vad detta kan beror på och om det är möjligt att förklara på ett sätt som även jag skulle förstå.

Kanske VK gör ett försök att förklara - eller någon annan som vet.

I dag fick jag erfara hur utlämnad man är i situationer, där specialkunskap krävs. Det gäller t.ex. när skall köpa hemelektronik.

En ny DVD-spelare skulle jag ha och den skulle klara av att spela upp videofilmer av diverse olika format. Alla sådana tar visst också Blu rayskivor. Den skulle också ha en egen hårddisk. En sådan köpte jag på media Markt men fick den inte att fungera och då inte ens med "riktiga" köpvideor. Scenerna visade i sekundslånga stycken och från själva spelaren hördes ett missljud.

Tillbaks till Mediamarkt och pengarna tillbaka och med ett förslag från dem att invänta en leverans med lämpliga spelare inom kort.

Då åker jag till Elgiganten och där säger man bestämt att spelare med hårddisk som numera säljs inte fungerar om man inte har ett abbonemang från ComHem eller liknande kabel-tvföretag.

På väg hem gör jag att ytterligare besök hos Media Markt och då veta av dem att Elgigantens information är felaktig!

På båda ställena gav man ett förtroendeingivande intryck även om man på ett av ställena inte tycks veta, vad man säljer.

Vilket ställe detta är återstår att se.

Nu skall till "stan" och kolla på en ny DVD-spelare. Min fina 70-årspresent kräver en bättre sådan för att kunna spela upp filmer i god kvalitet tagna med den.

Vem vill köpa en DVD-spelare, ganska ny och med 160 Gb hårddisk? En så'n blir kanske till salu senare i dag.

Häromdagen köpte jag en eltandborste av märket Braun Oral B på OBS Forum i Umeå och i går såg jag samma borste på Konsum i Vännäs.

Att priser på OBS Forum oftast är lägre än i en lokal Konsumbutik är knappast någon nyhet för någon. Prisskillnaden i det här fallet känns ändå för mig helt obegriplig. Kan det möjligen röra sig om en felmärkning i endera av butikerna?

Hade jag köpt den på Konsum Vännäs, skulle jag ha fått betala 499:- i stället för 349, som den kostade på OBS Forum! Det hade alltså blivit ren vinst för mig att åka till Umeå, även om jag gjort en resa dit enbart för att köpa eltandborsten.

Självklart är det uppenbarligen inte att i alla lägen handla lokalt.

Liljekonvaljer har valt att växa i en av våra rabatter, eller om det nu är så att vi någon gång planterat dem. I dag under jobbet med att ta bort växter inför vintern fann jag det som bilden visar.

Jag har aldrig sett bär på en liljekonvaljplanta. Nu undrar jag om det tillhör vanligheterna att få se sådana bär.

Bär är kanske riktigare att säga än frukter, men bara för att få till rubriken, så valde jag att kalla dem för frukter. Annars kanske också "Bärbärande" hade varit en lämplig rubrik.

Andra morgonen med några tiondelar bara över 0 får mig att inse att nu är det färdigkört för i år.

Det blev ingen "sista" tur på MC:n, innan den ställs undan för vintern. I dag skall det i alla fall ske. Tack för i sommar!

Min nya videokamara ger filer av typen .m2ts. Nu har jag hållit på "hela" dagen med att försöka hitta ett annat format, som godtas av Youtube och som bibehåller HD-kvalitén.

Äntligen har jag lyckats hitta rätt format, nämligen .mpeg4 och är nu nöjd för dagen.

Sedan måste jag för alla erkänna, att jag för varje gång jag ser och lyssnar på den videon blir bara mer och mer kär i sångerskan. "If you know what I mean..."

Barnsligt att berätta det måhända, men när man blir gammal lär man ju skall återvända till barndomens sätt att se på saker och ting.

Nästa utmaning är att få vår DVD-spelare att spela upp skivor som jag bränt efter redigering i Pinocle 15.

 (glöm inte att ställa om till HD-visning!)

Fortsättning följer...

Människor dör i U-länder bl.a. beroende på det ekonomiska läget i sina hemländer. I USA dör människor på grund av den politiska situationen.

Motståndet där från den s.k. kristna högern, d.v.s. republikanerna och deras värsta del, Tea-Partyrörelsen, mot en allmän hälso- och sjukförsäkring är välkänd.

Tea-Partyföreträdaren Ron Paul sa vid en debatt på fullt allvar att samhället borde låta oförsäkrade dö. En av hans närmaste män dog också på grund av han inte hade råd att betala för sin vård, oförsäkrad som han var.

Enligt en studie i år som Harvard Medical School och Cambridge Health Alliance publicerat dör 45 000 människor varje år i USA på grund av att de saknar sjukförsäkring.

De har helt enkelt inte råd att leva vidare, ett problem som är helt i sin ordning enligt Tea-Partyrörelsen och avgörande delar av Republikanerna, eller USA-högern som jag föredrar att kalla dem.

Studien publicerades i American Journal of Public Health.

Som så ofta här i livet ställs vi inför valsituationer, när man helst vill göra en rolig sak men också "måste" göra en annan mindre rolig.

Via SMS har jag fått besked att min dator är klar att hämta i Umeå. Jag längtar verkligen efter den, så att jag kan fortsätta med det jag höll på med när den la av. Då var jag mitt inne i ett spännande jobb att försöka lära mig Pinnacle 15 och allt som det programmet erbjuder vad gäller filmredigering.

Datorn skall givetvis hämtas i dag, men om det skall ske så snart PL Data öppnar eller om det skall ske senare i dag vet jag ännu inte.

Varför inte nu direkt utan först senare i dag? Med datorn hemma blir det alltför svårt att ta itu med det mindre roliga jobbet som väntar, nämligen ogräsrensning i jordgubbslandet.

Min plan är att börja med ogräset, som jag ju vet hur det skall hanteras, och därefter får datorhämtning och Pinnacle (som jag inte vet så mycket om än) bli belöningen för ogräsjobbet.

Så var synen kontrollerad och nya bågar utvalda (med hustrun som smakråd).

Jag har all anledning att vara nöjd, när priset visade sig vara ungefär hälften av vad jag hade väntat mig. Bilresan till Umeå var intjänad och det med råge.

Dessutom fick jag bågarna på de gamla glasögonen justerade till ingen kostnad. För samma insats tog man 50:- i "närbutiken".

Kantareller är det ju inte - tyvärr...

Häromdagen upptäckte jag en grupp svamp på vår gräsmatta och undrar var de varit under de dryga 35 år som gräsmattan funnit.

Hur kommer det sej, att mycelierna (eller vad det nu heter) legat vilande i jorden så många år? Det är ju inte första gången som vi haft en sommar med ömsom regn och ömsom vackert väder.

Vad är det för svamp, förresten?

I dag skall jag prova ut nya glasögon - om det nu kan vara av intresse för någon mer än mig själv.

Bör jag skämmas eller ha dåligt samvete, som väljer att göra det i Umeå och inte i Vännäs?

Jag tror dock att jag får lika bra hjälp i Umeå och dessutom billigare. Mina egna plånboksintressen går där före vilja att stödja min kommuns eget näringsliv.

Varken döda eller levande individer av det här slaget torde vi dock inte behöva stöta på i badhuset.

Västerbottensnytt visade i morse hur dåligt ställt det är med städningen på Umeå kommuns badhus. Det såg verkligen inte särkilt trevligt ut.

Så visade man en spindel som satt död på en vägg. Om jag inte hörde fel, så sa reportern att man utöver all annan "smuts" till och med såg en död spindel!

Den anmärkningen måste ha kommit från någon som lider av araknofobi (sjuklig skräck för spindlar). Eller så ville man bara varna andra med den fobin, så att de inte skulle utsätta sig för åsynen av spindlar i badhuset genom ett besök där.

Här finns det nog anledning att hålla med Lennart Holmlund. Hans konspirationsteorier i övrigt ligger dock på ett annat plan, ett för högt sådant för att jag skall kunna hänga med.

Det känns som om det snart är dags för Maria Larsson att göra en så kallad pudel och med den försöka mildra effekten av sin märkliga hantering av barnhemsfrågan.

Att "göra en pudel" förresten, trodde jag var ett tämligen nytt uttryck, men så är inte fallet. Den här informationen finns på Wikipedia:

• Göra en hel pudel - att med uttrycklig ödmjukhet göra offentlig avbön. Uttrycket användes första gången av Pål Jebsen (född 1956), kommunikationsstrateg med norskt påbrå, när han i Dagens Nyheter 12 november 2002 ombads kommentera bistånds- och migrationsminister Jan O. Karlssons helomvändning inför media angående sina dubbla löner:^[114][124]

Han tog kommandot på presskonferensen och hade ett välgrundat manus. Han gjorde det med stor, trovärdig ödmjukhet och förståelse för reaktionerna ute i landet. Han gjorde en hel pudel - lade sig på rygg och sprattlade med benen.

Pål Jebsen[125]

21 september 2005 berättade Pål Jebsen i radioprogrammet P1-morgon om hur hans egna pudlar betedde sig precis så när de fått tillsägelser. Uttrycket togs också upp av den brittiska affärstidningen Financial Times som skrev att to do a whole poodle var en av de mest minnesvärda formuleringarna som skapats på länge och jämförde med andra nordliga innovationer som Volvo och Ikea.^[126]

• Göra en pudel finns också på tyska och danska; "einen Pudel werfen" eller "einen Pudel schießen" respektive "gjøre en pudel" eller "begaa en pudel", men har då en annan betydelse: Att slå en miss eller bom, eller felbedöma ett slag (i boll- eller kägelspel). Pudelrinnen (tyska) är när bowlingklotet slinker ner i rännan, som när en pudel eller retriever inte kan motstå att kasta sig i vattnet. Uttrycket kan även användas bildligt: "Der begik Baron Holberg een stoer Pudel, som ikke skrev denne Comoedie i det tydske Sprog..." (om en av Ludvig Holbergs (1684-1754) pjäser i ett magasin från mitten av 1800-talet). Göra en miss, begå ett misstag kan på tyska också heta pudeln i all enkelhet. Även på norska kan misstag heta puddel.^{[99][55][98][109]}

Missa inte KOMMENTAREN på VK:s ledarsida i dag, skriven av Ida Thulin, chef, Liberala Nyhetsbyrån!

Sista stycket är värt att läsa mer än en gång för att förvissa sig om man inte missförstått det. Så fullkomligt vansinnigt låter det som slås fast där.

I dag har jag kapat en massa grenar från olika buskar/trän i trädgården. Som vanligt blev det mer än man tror, när man till sist har allt kapat och liggande på marken.

Jag har inte mer än 2-300 meter till tippen, men såg ändå ett problem i att forsla allt dit. Någon släpvagn har jag inte och dessutom är det inte bilväg fram till tippen.

Så väcktes plötsligt den vilande längtan efter ytterligare en MC-tur innan säsongen är slut. Samtidigt blommande leklusten och de slumrande pojktagen upp inom mig.

Skulle jag inte kunna använda min kära Honda som dragare, tänkte jag. 48 hederliga hästkrafter borde väl räcka till. Fram med ett grovt rep, på vilket jag sedan ordnat la upp en stor hög med ris och kvistar. Sedan allt vad väl buntat och repet fastknutet i den stabila hållaren för packväskorna, var det bara att bogsera iväg lasset!

Vad roligt jag hade! Tre ganska tunga buntar blev det och så väl Hondan som jag hade kommit på ett nytt sätt att ha roligt tillsammans.

Tilläggas bör, att transporten inte skedde på allmän väg. Det enda olagliga var möjligen att jag körde utan hjälm.

Nu har en annan av KD:s toppolitiker tvingats ta skulden för vad starkare krafter i regeringen tycker.

Jag tänker förstås på KD-ministern Maria Larsson, som nu får klä skott för regeringens ovilja att ersätta de illa behandlade barnhemsbarnen. Jag tror nämligen att hon kanske gärna hade velat gå med på upprättelseutredningens förslag, som bl.a. innebar att ersättning skulle utgå.

Stackars henne och därmed stackars KD som inte bara måste stå för ett nej utan dessutom göra det med en så otroligt dålig motivering.

"Dokumentering saknas" är ett av de motiv som anges. Under dagen har jag läst och hört att dokumentation verkligen inte saknas.

Att säga nej till sänkt pensionärsskatt var inte något som KD ville. Frågan om partiet innerst inne också vill säga nej till utredningens förslag om ersättning, men det får vi väl förmodligen aldrig veta.

Kanske Smetana från Vännäs med sina goda kontakter uppåt i sitt parti kan ge ett svar på min fråga.

Så här på morgonen dagen efter konstaterar vi båda här hemma, att vi inte ångrar vårt val av TV-tittande före uteaktiviteter i det vackra höstvädret.

9/11 betyder nämligen något speciellt för oss, liksom för så många andra människor. Det utomordentligt väl disponerade och flera timmar långa programmet i TV 1 var värt att följa. Inte minst därför att det gav både Peggy och mig en vidgad syn på vad som hände och vad det sedan betytt för vår värld. Det blev också en påminnelse om hur 9/11 kunde ha påverkat vår oförglömliga resa hem till Sverige som ett par, om än fortfarande inte gifta.

Den 11 september 2001 var det ca två veckor tills vi skulle träffas på O'Hare i Chicago, stanna två veckor i Michigan och sedan tillsammans åka hem till Brån. Vi hade samordnat våra flygbokningar för resan hem. Jag satt i Brån med min biljett Umeå-Chicago och Peggy hade sin från Kansas City via Chicago till Umeå. Våra biljetter var bokade långt innan det obegripliga hände i New York.

Båda var vi givetvis oroade över risken att inte kunna nyttja våra flygbiljetter. En oro fanns förstås också över säkerheten i själva flygresan mot bakgrund av vad som hade hänt. Skulle Peggy förgäves få vänta på mig på O'Hare?

Viktigt för henne var förstås att hon i så fall skulle ställas inför en mängd problem. Allt hon ägde, förutom det som rymdes i hennes resväskor, var redan skickat till Sverige. Hennes bil var såld. Ingenstans hade hon att bo och för tillfället heller inget jobb, eftersom hon hade sagt upp sitt avtal med bemanningsföretaget. I det avtalet ingick också fri bostad. Att hon var arbetslös och bostadslös var en följd av vårt beslut att bo tillsamans i Sverige.

(Det jag nämner i ovanstående stycke, har Peggy senare berättat för mig också var något som skulle ha gällt, om jag överhuvudtaget inte skulle ha dykt upp, d.v.s. om jag hade ångrat allt eller råkat ut för en olycka)

Hela dagen har ägnats åt TV-sändningen kring vad som hände i USA i dag för 10 års sedan.

Med stor behållning har vi lyssnat till den mycket kompetente programledaren Claes Elfsborg

Hans felsägning när han påstod att Abraham Lincoln var president under 2:a världskriget var naturligtvis inget tecken på dåliga kunskaper utan just bara en felsägning.

Som bloggare måste vi nu godkänna alla kommentarer vi får, innan de publiceras.

Vk har säkert goda skäl för att ha det på det viset, men den följd av det som jag just upptäckte, måste väl ändå sakna all tänkbar mening.

Jag upptäcker nämligen att min egen kommentar på en kommentar jag fått på mitt inlägg, också måste godkännas. Av vem? Jo av mig själv!

Nu känns det verkligen som oron för olagliga kommentarer gjort att "man" vill förse sig med både hängslen och livrem.

Nu skall jag läsa min kommentarssvar till Monica Wahlström igen för att ta ställning till om jag kan publicerad det. :-)

På olika sätt har jag ställt frågan om ansvaret för de kommentarer som med automatik publiceras, när de har skrivits av någon bloggare som varit inloggad.

I e-brev har jag direkt frågat VK:s webbredaktion om det utan att få svar. Jag har också ställt frågan i ett blogginlägg utan att få några kommentarer vare sig från VK (vilket inte förvånar mig).

I dag upptäcker jag att VK tydligen har ändrat sina rutiner. Riktigt HUR man ändrat har jag ännu inte riktigt förstått.

Häromdagen hörde jag för första gången talas om Wordfeud. Det var min tandläkare som berättade om det för mig. Hon var redan helt biten (!) av spelet.

Jag rekommenderade förstås direkt min favorit, Betapet, som är det samma som Alfapet, Scrable och tydligen näven Wordfeud. Skillnaden är att man spelar Betapet online via sin dator.

Nu skall ju "allt" skötas via folks moderna och multipotenta mobiltelefoner, telefoner som många av oss äldre inte äger. Att sitta vid en vanlig dator är inte lika inne som att mixtra med sin mobiltelefon alla tänkbara miljöer utanför hemmet.

Jag vill därför starkt rekommendera (och samtidgt varna för) Betapet. Varna därför att det är otroligt vanebildande och kanske därför mset lämpad för oss pensionärer som har "a lot of time to kill".

I dag finns en artikel om Wordfeud. Där jämförs spelet med Scrabble och Alfapet. Betapet är kanske okänt för artikelförfattaren.

Pröva sjäv. Googla Betapet!

I går kokade jag ett ägg, som var inhandlat i en ICA-butik och fann då följande:

ICA:s höns måste vara av ett annat slag än Konsums, eller så får de en äggvänligare kost än Konsumhönsen. Deras skal är klart tjockare och därmed hållbarare äggens som vi vanligtvis köper p å Konsum.

Detta måste tas med en nypa salt, precis som många som äter ägg gör. Än så länge handlar det bara om ETT ägg, vars skal alltså var tjockare än vad de jag är vad vid. Trots att just äggkokning tillhör de färdigheter som jag tillägnat mig genopm åren, händer det alltför ofta att mina ägg går sönder under kokningsproceduren.

ICA-ägget höll och gav vid skalningen en förklaring till detta.

I  New York oroar många sig över vad som eventuellt kan inträffa där i morgon. Jag oroar mig i stället över ett framtida val av inköpsställe för ägg. Skall jag överge Konsum eller fortsätta att utsätta mig för risken av sönderkokta ägg?

Vem kan ge mig svar på följande fråga angående ansvaret för de kommentarer som jag får på mina blogginlägg?

Jag antar att jag själv är ansvarig för det som sägs i de kommentarer som jag först läser och sedan "släpper ut" för publicering.

Men var ansvaret ligger för de kommentarer som kommer från andra bloggare och som därför publiceras med automatik, har jag inte riktigt klart för mig. Jag gissar att ansvaret för dem ligger hos VK:s ansvarige utgivare men vet inte med säkerhet att det är så.

Så otroligt tillfredsställande det känns att äntligen kunna utföra saker som en "sårad" tumme inte tillåtit i bortåt två veckor nu.

Normala och viktiga arbetsuppgifter har fått vänta. Andra mindre viktiga har hjälpligt kunnat utföras. Min fru bad att få städa i helgen, men jag tyckte att hon borde få ägna sina fridagar åt något trevligare.

Städningen är klar nu och det fullkomnar den tillfredsställese jag känner över så mycket annat i mitt liv.

Bara det nu slutar regna, så att jag kan ta itu med en del utomhusjobb som väntar....

Tummen tillåter äntligen jobb som städning.

Jag är mitt inne i det nu, så stör mig inte är ni hyggliga.

Den flitige och ofta kontroversielle bloggaren Lennart Holmlund hänger inte riktigt med. Men vem kan hänga med på allt?

Han har ända tills idag inte varit medveten om att bloggkomnetarer från andra bloggare publiceras direkt och utan möjlighet för honom att stoppa dem. Kanske beror det på att han, såvitt jag kunnat se, inte bryr sig om de kommentarer han får. I vart fall svarar han inte på frågor som ställs i en kommentar.

En viktig fråga i sammanhanget är den om vart ansvaret för de kommentarerna ligger. Är det rätt att tro att detta helt ligger hos VK:s ansvarige utgivare? Eller är det trots att den som får en kommentar, som skyndsamt skall kolla dess innehåll noch ta bort den, om den strider mot vad vår tryckfrihetslagstiftning tillåter?

I dag är det nio år sedan min chef, kommunchefen Lennart Olofsson, vigde oss här hemma i kretsen av våra närmaste. Peggys son från USA var här också.

I dag har vi därigenom 38+25+9 år som gifta bakom oss, en värdefull erfarenhet inför kommande år.

Tack min älskade Peggy för att du stått ut med mina fel och brister i så här många år.

Förespråkarna för Orions bevarande lovordar boendet främst för dess driftsform, intraprenaden. Jämförelsen med andra särskilda boenden i kommunen är grovt orättvis.

Orion har en engagerad, ansvarskännande och duktig personal. De boende, anhöriga och personalen trivs med boendet. Det finns ingen anledning att betvivla detta.

Men att därför framhålla Orion med sin intraprenad som bättre än övriga kommunala särskilda boende i kommunen är grovt orättvist. Inlägg i frågan har ganska klart visat, att det finns politiker som har den uppfattningen.

Dagens ledare i VK förordar också intraprenadformen före helkommunala särskilda boenden med dess, som VK fastslår, "brister, problem och underskott".

Förvånande i det här ärendet, tycker jag, är att man inte i stället för att oroa sig över en förlorad intraprenad visar intresse och oro över att förlora åtta platser i särskilt boende.

Tror man att den alltmer ökande andelen äldre i befolkningen och det på grund därav ökade behovet av särskilda boenden för alltid har upphört?

När jag skriver detta, gör jag det inte bara med stöd av "gamla meriter", d.v.s. egna erfarenheter från arbete inom kommunens äldreomsorg. Mina uppdrag som god man och förvaltare har de senaste åren gett mig viss inblick i de helkommunala särskilda boendena. Där har jag bara mött engagerad och ansvarskännande personal, som tveklöst sköter sitt jobb lika bra som om de hade arbetat i intraprenad.

Våran kommunchef, hon i Vännäs alltså, är nog ganska unik för att vara kommunchef.

Vad jag tänker på nu är inte bara det att hon är kvinna, även om andelen kvinnliga kommunchefer ju inte är så stor. Det jag i stället tänker på är hennes öppenhet och tillgänglighet för alla som är intresserade av sin kommunchef. Vi är faktiskt en hel del som är det utan att vara anställda i kommunen.

Vad jag dessutom tänker på är hur hon så frikostigt exponerar sig i de social medierna. Hon låter oss inte bara få ett någorlunda hum om vad hennes arbetsdag fylls med för slags händelser. Utöver det ger hon oss också en bra bild av vad hennes fritid fylls med för aktiviteter.

Allt detta gör det så lätt att betrakta henne som en helt vanlig människa och inte bara som kommunens högst uppsatta befattningshavare

Jag tycker att hon är en god förebild för andra offentligt anställda chefer. De som vi ofta har så lätt att kritisera genom att bl.a. undra över vad de egentligen gör för de höga löner som vi betalar dem.

Åsa Ågren Wikström heter hon förresten, om det nu skulle vara obekant för någon som läser detta.

KD:s tillkortakommande inför de stora och starka Moderaterna, när det gäller skattesänkning för pensionärer, bör tolkas på ett alldeles speciellt sätt.

Vallöften som småpartier ger, partier som aldrig kommer att få egen majoritet, är inte så mycket att bry sig om. Om de dessutom har tillägget "om ekonomin tillåter" är de i princip värdelösa. Även om ekonomin skulle tillåta, så finns det alltid andra frågor som bättre behöver tillgängliga medel.

Vilka de frågorna är bestämmer majoriteten, som i det här fallet Moderaterna med de övriga småpartierna nickande bifall.

De tycker att restaurangnäringen bör få ett stöd i form av sänkt restaurangmoms hellre än att de sämst ställda pensionärerna skall få mer i sina plånböcker.

Jag vet inte säkert, men jag tror att alla partier lovade skattesänkning för pensionärer. Alla partier, inklusive KD, var kanske också för sänkt restaurangmoms.

Ingen tvekan om att de gillade att bli filmade.

Häromåret gjorde vi ett besök i Shipshewana i Indiana, USA, som inte ligger så långt från vårt hus i Michigan

Den staden och dess omgivningar är bl.a. känd för det Amishfolk som bor där. Amishfolket är främst känt för sitt energisnåla och naturnära sätt att leva. Motordrivna fordon förekommer t.ex. inte utan det är hästen som svarar för deras behov av transporter.

De flesta av dem är jordbrukare och att se dem ute på sina åkrar med hästar som drar deras olika redskap är minst sagt ovanligt. Traktorer har de inte. De lever också energisnålt vad gäller nyttjandet av elektricitet. På gårdarna kunde vi se små egna vindkraftverk.

Amishfolket vill inte bli fotograferade. Väl medveten om det, frågade jag några föräldrar till de glada barnen, om jag ändå kunde få filma dem. Och när de sa sig inte ha något emot det, tog jag den här korta videosnutten.

Att barnen gladde sig åt att bli filmade, framgår tydligt av filmen. Lägg märke till deras enkla och uniforma klädsel. Deras liksom de vuxnas kläder var hemsydda. Männen hade jeans, som alla saknade märken. Där sågs alltså inga av de internationella jeansmärkena.

(Jag ber om överseende för att jag publicerar filmen än en gång i detta mdium.)

Det går inte att förneka, att jag känner ett visst motstånd mot längre cykelturer när det bara är +12 och dessutom mulet.

En sådan skall det bli ändå, inte minst för att det känna så skönt när det är gjort!

Den här rosen vill jag överlämna till Liljaskolans lärare Carl-Ove Boork och en grupp av hans elever som fick liv i min dator.

Felet låg som jag själv misstänkte i "onn/offknappen", men men genom ett litet knep fick man den att fungera.

Jag är oerhört tacksam för hjälpen och då framförallt för diagnosen, alltså att det inte var något allvaraligare än just strömbrytaren. Men självklart också därför att den nu gick att starta. Något var trasigt i strömbrytaren men den antogs ändå fungera i fortsättningen.

Tacksam för hjälpen är jag, trots att datorn bara gick att starta EN gång, sedan jag fått hem! Nu vill jag inte besvära Liljaskolan igen, utan på måndag bär det av till Umeå. För att byta strömbrytare hänvisades jag till Packard Bell-service i Umeå.

Då och då läser vi om gode män, som förskingrat pengar för sina huvudmän. Direkt riktar vi vår avsky mot dem. Att så missbruka det förtroende de fått av samhället och av den enskilde är bland det skamligaste man kan tänka sig.

Allt för ofta glömmer vi att ansvaret för det skedda i minst lika stor omfattning ligger hos tillsynsmyndigheten, överförmyndarnämnden eller i de kommuner som inte har någon speciell nämnd hos överförmyndaren själv.

I dag kan vi läsa i VK om ett fall i Umeå, där överförmyndarnämnden låtit åren gå utan att man entledigat den gode man som så tydligt misskött sitt uppdrag. Godemannen har av allt att döma förskingrat pengar som tillhörde hennes gode man. Gör man det, går det inte att lämna in en årsredovisning som stämmer. Därför lämnade gode mannen inte heller in någon sådan.

Hela ärendet blir än mer anmärkningsvärt, när man läser vad överförmyndarnämndens ordförande litet överslätande säger, att "det varit ett olycksfall i arbetet" och att "sånt händer".

Att vara god man är en ansvarsfull och många gånger ganska komplicerad uppgift. Vi gör ibland omedvetet fel och en och annan gör det "medvetet", som den aktuella gode mannen i Umeå.

VK:s artikel är bra, eftersom den så tydligt visar på det ansvar som överförmyndarnämnden har. Enligt min mening är det i de flesta fall betydligt större och viktigare än den enskilde gode mannens.

I Aftonbladet läser vi idag att den förmodat nya centerledaren Annie Lööf inte är folkbokförd, där hon de facto bor utan på en annan adress.

I och med det gör hon enligt Aftonbladet "ett slugt bostadsklipp". På så sätt har hon på mindre än tre år kunnat kvittera ut över 130 000 kronor skattefritt i kostnadsersättningar från riksdagen.

Hur i all sin dar kan detta vara möjligt? En snabb koll i vad som gäller för folkbokföring visar att detta strider mot folkbokföringslagen. Grundregeln är nämligen:

Huvudregeln är att du ska vara folkbokförd där du är bosatt. Du anses vara bosatt där du normalt bor.

Om Aftonbladets beskrivning är riktig, så är hon inte folkbokförd, där hon när bosatt, vilket hon alltså är, där hon normalt bor, d.v.s. i sin lägenhet i Stockholm.

Och allt detta har tydligen Riksdagen blundat för!

Min avsomnade dator ger mig bloggämnen. Måtte läsarna stå ut med att höra mer om det!

Nu känns allt betydligt bättre. Efter ett tips från min tekniksmarta fru har jag närmare undersökt  "av och på-knappen", som ju är en strömbrytare. Den verkar ha fastnat i intryckt läge och åker inte ut, som den tidigare gjort för att få datorn att starta.

Och ännu bättre är det att en datorsmart man i Vännäs har lovat hjälpa mig med detta i morgon.

Det känns väldigt bra, även om det är mycket frestande att öppna datorn och se vad jag själv eventuellt kan göra åt saken.

I dag läser jag en kommentar till en av mina blogginlägg. Författaren till karaktäriserar inlägget som "tjoller".

För skojs skull googlade på ordet och fick följande träff, som ju inte stämmer in här, men kul ändå att visa vad jag fann:

Tjoller, actually a Choller, but i prefer to write it like Tjoller cause it looks so stupid. A tjoller is someone who is a alcohol/drugaddict who's homeless and doesn't give a shit whether he smells like manure or some really bad smelling shite.

Kan "tjoller" möjligen vara detsamma som "pjöller", ett dialektalt ord som jag är mera bekant med eftersom jag faktiskt pjöller ganska mycket och ofta.

Det känns som en sådan, men jämfört med "riktiga" katastrofer är det naturligtvis ingenting.

I går fick jag mitt nya filmredigeringsprogram, Pinnacle 15, och hade väldigt trevligt med det. Det skulle bli dagens viktigaste uppgift att försöka sätta mig ytterligare in i programmet.

Men se det ville inte min dator. Den vilkle inte ens starta!

Om jag nu bara visste, var jag lämpligast kan lämna in den för att få liv i den igen. Tips?