Jag vill bara säga, att jag känner mig helt nöjd med vår nye ordförande och kan nu med tillförsikt se framåt.

Samtidigt undrar jag hur länge det kommer att dröja innan någon hittat något "dåligt" i hans tidigare liv.

Moderaten i Vindeln, som hittills älskat att göra sig lustig på på den avgångne ordförandes bekostnad, måste nu hitta något nytt att roa sig med angående Löfven.

Ett tips från mig om hans kalla fötter kanske det går att göra något av? "Kalla fötter" hade Löfven som barn och det kommer säkert många bland de borgerliga att få och oroa sig inför en positiv utveckling för Socialdemokraterna.

För en tid sedan förde jag över pengar från "dåliga" konton till s.k. fasträntekonto. Utöver en bättre ränta, så lät allt perfekt utifrån den information jag fick på min lokala Swedbank i Vännäs.

Nu känner jag mig tämligen missnöjd med den information jag fick. Jag fick den på banken i Vännäs, men har ändå inget kritik att rikta mot den mycket serviceinriktade personal som finns där. De förmedlar ju bara information "uppifrån" och om inte den stämmer torde detta vara frustrerande även för dem.

Den information jag fick var att jag, innan den tremåndadersperiod som kontot skulle gälla gick ut, skulle jag få ett brev från banken. När det kom, skulle jag ges möjlighet att antingen fortsätta med fasträntekontot eller låta beloppet gå tillbaks till det ursprungliga kontot.

Nu har två fasträntekonton avslutats av Swedbank utan att det utlovade brevet kom. Det ena avslutades för en dryg månad sedan och det andra bara häromdagen. När jag ringer internetbanken får jag bara veta att det "skall" komma ett sådant där brev, vilket det alltså inte gör.

När sådant här händer ökar inte förtroende för Swedbank direkt. Förtroendet för personal i Vännäs kvarstår dock orubbat.

Den begravningsbyrå som jag berättade om för ett par inlägg sedan finner för gott att så gott det går tysta ner hela historien med den felaktiga kremeringen.

Ynkligt och dödstrist!

Tämligen vanligt är det att ansvaret för barnen i skolan lätt betecknas som mest hemmets – särskilt då när det går dåligt för ett barn. Lika vanligt tror jag det är att man i stället skyller på skolan, när det går illa.

Själv menar jag att man aldrig ensidigt kan skylla på den ena eller andra parten. Hemmets ansvar är givetvis stort och skolans är det också i många avseenden.

Jag har nu under tre dagar haft förmånen – jag ser det faktiskt enbart som en förmån – att få följa livet i en förstaklass under hela skoldagar. På dess dagar har jag gjort otroligt många intressanta och en del för mig helt nya erfarenheter. En sak som jag sett, får mig att fråga mig följande:

Jag såg en späd liten sjuåring tillåtas vara ute på raster och även gå en halvtimmes lång promenad med klassen under lärares ledning, knappt tillräckligt klädd för att vistas inne i skoln. Man kan fråga sig vart ansvaret för detta ligger. Hon var barfota i sina kängor, saknade vantar eller handskar och gick mestadels omkring med en uppknäppt tunn jacka. Några grader under nollpunkten var det.

Jag avstår från att besvara min egen fråga. Förmodligen är hennes hem så resurssvagt i olika avseenden, att man där uppenbarligen inte mäktat med det ansvar för barnet som ligger där. På skolgården fanns i vart fall minst två rastvakter och med på promenaden gick två lärare.

Privat har jag stött på ett mycket anmärkningsvärt och knappast acceptabelt sätt att företa en kremering. Eftersom den begravningsfirma som "beställde" kremeringen inte svarar på frågor i anledning av den, väljer jag härmed att berätta om den på detta sätt.

Den kremerade personen var en släkting till mig. Han hade en bror och en halvsyster och därutöver att ett antal syskonbarn, av vilka jag är en. Halvsystern visste att den avlidne ville bli begravd på "vanligt" sätt, när den dagen kom.

Inför bouppteckningen tog jag närmare reda på vad som gäller rent allmänt för kremering och vad som hade föranlett just denna. Fonus klargjorde för mig, att man i samråd med anhöriga bestämmer om det skall bli en kremering eller en jordbegravning utan kremering. Därefter "beställs" kremeringen, om det är det man kommit fram till i samråd med anhöriga.

Därefter ringer jag till kremeringen i Umeå och får där veta dels vilken begravningsbyrå det var som beställt kremeringen och dels vilken anhörig det var som med sin namnteckning hade gett klartecken till den.

Den som hade undertecknat beställningen var en person, som fram till dödsfallet varit vederbörandes gode man. Den formella beställningen var insänd av den aktuella begravningsbyrån, d.v.s. den byrå som alltså valt att tiga och inte besvara mina frågor. Vilken byrå det var, vill jag inte nämna här. Fonus var det i alla fall inte.

För alla som vill veta, berättar jag gärna, vilken byrå det var, så att de för alltid kan unvika att ta dess tjänster i anspråk. Jag tänker också se till att den aktuella begravningsbyrån uppmärksammas på det här blogginlägget.

Vid skollunchen i dag kom jag och barnen vid in på detta med att ha både farfar, farmor, morfar och mormor.

Alla barnen berättade villigt vad var och en av dem hade i den vägen. Till sist sa hon som hade suttit tyst hela tiden:

"Jag har också en farfar, man han är död!

Med ens insåg jag hur hur många "roliga" saker alla som arbeter med barn eller har egna småbarn får höra. Förmodligen var jag den enda, som tyckte att det hon sa var litet "annorlunda". Jag var ju förstås också den ende som inte pratade barnens språk fullt ut.

I dag har jag varit med min sonson Alvin under hela dagen i skolan.

Det har varit en mycket trevlig upplevelse. Det är länge sedan jag själv gick i första klass och även länge sedan sedan mina söner gjorde det. Mycket har blivit annorlunda, om jag nu någonsin tvivlat på det.

Jag gillade särskilt den "samling" man hade när skoldagen började och direkt efter lunchrasten. Då fick alla som räckte upp handen ta upp i stort vad som helst. En del satt blygt tysta och andra var desto ivrigare att få lätta sina hjärtan. Att knappast någon hörde vad en del sa med en nästan viskande stämma, må så vara. Den här gången vara det inte bara jag med min hörselnedsättning, som hade svårigheter att höra.

Alvin frågade senare "skolbespisningstanten" och farfar också fick äta skollunch och det fick han. För säkerhets skull upplyste jag kvinnan vid matdisken att jag gick i klass 1 A men var kvarsittare.

Hon konstaterade leende att jag nog måste ha suttit kvar i den klassen i många år, hur hon nu kunde dra den slutsatsen, förstår jag inte 🙂

Efter att än en gång ha upplevt ett problem med att flyga, undrar jag nu om jag är ensam om det.

Jag har nästan alltid svårt att höra vad piloten eller någon annan säger via högtalarna till oss passagerare. Beror allt bara på min hörselnedsättning är en fråga jag ställer mig? Ibland gör det nog inte det och det är när den som talar uppenbarligen inte vill att så många skall höra vad han säger. De som talar med låg röst och dessutom mumlar tänker jag nu på.

Hör alla med normal hörsel det sägs under en flygtur? I så fall måste jag inse att det är min hörsel som det är fel på.

I går gjorde jag ett inlägg om det märkliga i att HD nu har klartgjort att våldsbrott som görs under berusning kan bedömas på ett mildare sätt.

Helt insatt i frågan var jag förstås inte och var även tämligen medveten om detta. En vänlig person valde i sin kommentar att kopiera HD:s motivering till sin nya syn och som tillämpades på ett speciellt mål. Läser man den, torde väl inte längre råda någon tvekan om vad som gäller, eller gör det kanske det ändå?

Jag anser mig själv vara ganska duktig på att förstå det som byråkraterna skriver. Mitt eget språk har nog även det av och till en hel del byråkartiska ordvändningar. Det är kanske inte så konstigt efter mina många år i kommunal tjänst.

Jag roade mig med att kolla läsbarhetsindex på nedanstående text från HD. Det gör man lätt här. Inte oväntat visar sig texten tillhöra den absolut högsta kategorin svårläst byråkratsvenska ("> 60Mycket svår, byråkratsvenska").

Var så goda och läs själva:

"När det gäller andra omständigheter som kan vara av betydelse för uppsåtsbedömningen förtjänar det att framhållas att MH vid gärningstillfället har agerat på ett även i förhållande till berusning avvikande sätt (utan att det för den skull finns underlag för bedömningen att han skulle ha saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt). Angreppen har kommit helt överraskande utan någon rimlig förklaring.
Under angreppen har MH verkat helt borta och agerat utan att vid sidan av själva angreppen visa någon egentlig ilska eller aggression. Han har inte svarat på tilltal eller i övrigt sagt något förrän på slutet av händelseförloppet då han närmast förvånat konstaterat att det var mycket blod. MH har berättat att han själv har endast vaga minnen av det inträffade. Han blev irriterad när han blev väckt. Under gärningen hade han tunnelseende och allt var suddigt och helt tyst. Han kan inte förklara varför han angrep IK och IJ. Att MH har agerat på ett avvikande och svårförståeligt sätt kan emellertid inte i sig läggas till grund för slutsatsen att MH vid gärningen har funnit att IKs och IJs död inte var ett för honom relevant skäl att avstå från att angripa dem på det sätt som han gjort."

Förseningarna med buss och tåg från Umeå fortsätter. Man får nästan intrycket, att busstidstabellerna skrevs först på nyårsnatten, för att sedan gälla fr.o.m. nyårsdagen. Bråttom tycks man i vart fall ha haft.

När jag den 3 januari försökte ta reda på var bussen som skulle passera här i Brån var så försenad, hamnade jag till sist hos bussbolagets ledningscentral i Umeå. Där bemöttes jag mycket vänligt och professionellt.

Efter en stunds samtal, kom vi att tala om vart ansvaret för tidtabellen ligger. Det gör den hos Länstrafiken fick jag då vet och alltså inte hos KR Buss AB.

Vad gäller bussfärden mellan Vännäsby Centrum, som f.ö. märkligt nog anses vara vid Vännäsby skola, så skall den enligt Länstrafiken ta endast tre (3) minuter! Under vägen dit finns en hållplats, men även om bussen inte behöver stanna där, är det i det närmaste omöjligt att köra sträckan på tre minuter.

Det här är bara ETT exempel på ett mindre lyckat arbete, som Länstrafiken är ansvarig för och troligen är den viktigaste anledningen till att allt fungerar så illa.

Nu ser det i alla ut som om busslinjen förbi Brån fungerar, även om bussresan vid vissa tider tar längre tid än före ändringen. På andra sidan älven fungerar det inte som bekant.