Många torde känna till begreppet "bring home the bacon". I min hunger efter "trivia" eller kuriosartad kunskap, fann jag en förklaring till uttrycket.

Det betyder alltså att gå till jobbet för att tjäna pengar, som t.ex. kan användas för att köpa bacon.

Jag vet inte om uttrycket bara finns i amerikansk engelska. I USA sägs det ha följande ursprung i alla fall:

En alltid förekommande tävling förr i tiden på böndernas marknader var att försöka fånga en gris under speciella former. Grisen var insmord med fett och tävlingsdeltagarna hade ögonbindlar. Priset blev förstås den fångade grisen som vinnaren kunde ta med sig hem för att bl.a. göra bacon av.

Kul, va?

Har inte suttit så här skönt ute hittills i år. Äntligen har trädgårdsmöblerna placerats på altanen. Solen skiner och det är varmt och skönt. I-Paden når kontakt med vårt trådlösa nätverk. Perfekt att inte behöva skiljas från internet ens här ute.

Jag har det så förbaskat bra här i livet och borde skämmas varje gång jag klagar över något, vilket jag ju gör alltför ofta.

Riktigt bra skulle det vara, om min älskade fru också satt här. Hon är på jobbet. Någon måste ju ”bring home the bacon”. Ett lustigt engelskt (amerikanskt), uttryck, som jag f.ö. hittade
en lustig förklaring på i USA. Intresserade av att få veta vilken?

Hur kunde jag glömma mina datorglasögon i USA? Efter hustrun, passet och plånboken var de ju det jag minst av alls ville lämna där.

Nu har vår vänliga granne hittat dem precis på den plats jag angav och häromdagen också skickat dem till mig via FedEx.

Hon TROR att jag skall ha dem här i dag. Jag hoppas att hon har rätt. Jag behöver dem verkligen.

Ganska nära vårt hus i Michigan går järnvägen förbi. Tågen är skyldiga att signalera, strax innan de korsar det lilla samhällets huvudgata.

Ett par-tre gånger på morgonsidan passerar det tåg, vilket under den första veckan utgjorde en ovälkommen väckningssignal för oss. Märkligt nog slutade vi till sist att höra tåget.

Tågen är normalt mycket långa. Det korta på videon är att absolut undantag. Signalen är dock densamma.

När jag först såg videon, slog det mig vilken fin illustration den väl är för den s.k. dopplereffekten. En tanke gick samtidigt till min fysiklärare på Umeå Allmänna Läroverk, som nog var den som först lärde mig begreppet för bortåt "100 år" sedan.

Mikrofonskräck var det sannolikt inte det jag såg på kommunfullmäktiges sammanträde i Vännäs i går. Snarare ver det ren obetänksamhet från många av talarna.

Det här har jag tagit upp tidigare i ett blogginlägg men inser att det är något man som åhörare på kommunfullmäktige måste finna sig i. Ändå är det märkligt att att se ansvarsfulla och ibland riktigt duktigare talare ha en så dålig mikrofonteknik.

Få brydde sig om att ställa in mikrofonen efter sin kroppslängd. Några "valde" att tala vända bort från mikrofonen. Andra talade ibland in i mikrofonen och ibland småpratade de med sitt manus.

Semestern är nu slut även för mig.

Märkligt att det kan kännas så även för mig bara för att Peggy börjar jobba i dag!

Det bevisar dock att "semester" betyder så mycket mer än att bara vara ledig från jobbet. Snart är det fyra år som jag varit det utan att det för den delen har känts som om jag haft fyra års semester.

Alla som varit i USA torde ha noterat hur stora matportioner man serverar på de flesta restautanger. Hur det är på de allra finaste – och dyraste – vet jag inte, eftersom vi inte besökte några sådana.

Det är svårt att välja något från matsedeln utan att sedan upptäcka att det blev en alldeles för stor portion. Någon gång har vi påpekat detta för personalen, men då bara fått veta att "kunderna vill ha det så".

I fjol fann vi en restaurangkedja som faktiskt serverade pensionärsportioner. De var mindre och en aning billigare, men även de var så stora att man nästan fick tvinga i sig de sista bitarna. Att lämna mat på tallriken är ju något som vår generation fick lära sig att inte göra.

I dag kom vi att diskutera, varför inte också svenska restauranger kunde införa något liknande. Vi har en äldre släkting, som inte har en så god aptit, men ändå gärna äter ute. Det skulle faktiskt vara trevligare för alla, om han kunde beställa en mindre portion och då förstås också fick betala mindre för den.

Men det är inte kostnaden som är det viktiga utan i stället möjligheten att kunna slippa obehaget att inte orka med det som lagts på en tallrik.

 På vår vraksökartur ut på Lake Superior fick vi alla på båten se ett par av Amerikas nationalfågel, the Bald Eagel. På den här superkorta videosnutten ser man den ganska klart.

 Att hålla kameran stilla på den guppande båten var en omöjlighet. Varför jag inte filmade längre, vet jag däremot inte.

Jag vet inte vad som är dess svenska namn. Namnet enligt rubriken kommer från grekiskans "hali" = salt, "aeetus" =örn, "leuco" = vit och "cephalis" = Huvud.

"Flintskallig" örn är säkert inte dess svenska namn. Nu fick jag något att ta reda på.

(så var det gjort: Vithövdad havsörn kallar vi den).

Veteranen som kör jeepen var med i andra världskriget och slaget om Normandie. Skylten som visar avståndet till Saint-Lo finns med på jeepen. Han känns också igen som hornblåsaren i mitt förra inlägg.

Saint-Lo kallas även i dag för Ruinernas huvudstad med tanke på hur staden totalt förstördes under slaget om Norrmandie. Staden ockuperades av tyskarna den 17 juni 1940. Den befriades ett par år senare med hjälp bl.a. av amerikanerna.

Sjuksköterskan var knappast född, när andra världskriget rasade som värst. En fräck gissning är att hon är utkommenderad från ålderdomshemmet och med i jeepen, som en extra säkerhetsåtgärd.

Det är alltid lika svårt för mig att förstå just denna del av Memory Day firandet, är en så viktig del av ceremonin. Närmast katastrof, när den gamle veteranen råkade spela litet fel på sin "bugle" (signalhorn).

Jag fortsätter alltså att visa mina små videoklipp, om än de kanske inte roar fler än mig själv.

Ett av de mest högtidliga inslagen vid firandet av Memorial Day var när flaggan, eller "the colors" som den högtidligt kallades, hissades under en väl inövad ceremoni. Alla stod upp och nästan alla höll sin högerhand över hjärttrakten. Alla militärer, mest veteraner, gjorde i stället honnör vända mot flaggan.

Om man lyssnar noga, hör man en myndig röst befalla: "Sound to the colors!"

Litet svagare kan man efter en stund höra den stackars hornblåsande veteranen svara: "I just did the sound".

Notera den unge Abraham Lincoln bland övriga honoratiores på scenen. Han upprepade senare det berömda tal som han höll i Gettisburg under det amerikanska inbördeskriget, det för amerikaner så kända talet "Gettisburg Address".