Så var då bilen bokad. Vi tar ut den vid 14-tiden hos Avis vid O'Hare Airport, Chicago den 12 maj.

Liksom alla år hittills går det inte boka längre än 30 dagar på ett kontrakt. Överskjutande dagar kräver ett nytt kontrakt. I år liksom alltid tidigare frågar jag förstås, varför det är så. Som vanligt blir svaret att man inte vet varför.

Två kontrakt orsakar merarbete både för oss och för Avis kontoren i Sverige och i Chicago. Jag undrar om andra biluthyrningsföretag tillämpar samma regel.

Härligt är det i alla fall, när även bilbokningen är avklarad. Nu är det bara att packa resväskorna som återstår, men som naturligtvis får anstå fyra månader än.

När man läser den här artiklen i Aftonbladet undrar man onekligen om det är skämt eller allvar.

Klockan är bara 5.10 nu, så det finna kanske skäl att undra om jag är vaken eller bara drömmer.

HÄR finns i alla fall artiklen.

Stor del av den här veckan kommer att ägnas åt min nya uppdrag som förvaltare.

Det innehåller så många spännande frågor, som jag så gärna skulle vilja berätta om. Även om gode män och förvaltare inte omfattas av tystnadsplikt, så finns det skäl att ändå avstå från att prata om uppdragen.

Varje nytt uppdrag som god man eller förvaltare tvingar mig att ta in ny kunskap. Inget ärende är det andra likt. Därför är den här sortens uppdrag så stimulerande. Och när jag dessutom ofta möts av stor tacksamhet för min insats, känns det riktigt bra.

I Vännäs kommun finns det många som har god man eller förmyndare och jag har blivit alltmer övertygad om att det troligen finns många fler som skulle behöva ha det.

Jag skrev nyss ett inlägg, där jag hänförde mina inlägg i dag till kategorin "nonsensinlägg". Nu har jag börjat fundera litet på vad jag egentligen menade med det.

Vilka inlägg är egentligen rena nonsensinlägg? Och vem är det som skall avgöra om de är det?

Är det nonsensinlägg att säga något om sin tillfälliga förkylning, om ett farligt spam man fått eller överhuvudtaget allt som är av mera privat karaktär?

Eller är det kanske rent av nonsens att som tämligen okunnig och oskolad drista sig till att ha synpunkter på någon höjdare i sitt eget eller i andras partier?

Skall man skriva något om sitt jobb, de som nu har det? För många upplevs detta kanske som rent nonsens. Att berätta om en trevlig och intressant semesterresa, är det kanske också nonsens?

Från och med nu kommer jag aldrig att betrakta vare sig mina egna eller andras inlägg som nonsensinlägg. Jag och de skulle nämligen aldrig skriva dem, om jag eller de ansåg dem ha nonsensinnehåll.

Nonsens är visst franska (non-sens) och betyder "meningslöshet".

Det här inlägget torde av många ses som nonsens, dvs meningslöst prat. Jag tyckte i alla fall att det kändes skönt att skriva det.

Denna något märkliga fråga har aktualiserats för mig:  

Vad är mest moraliskt förkastlig av dessa båda?

1. Barn lurar eller stjäl pengar av sina föräldrar.

2. Föräldrar stjäl pengar av sina barn

Statistiken över sidvisningar här tappar alltmer trovärdighet. I dag har jag skrivit tre inlägg med rent nonsensinnehåll.

Trots detta ligger jag nu högt bland de tjugu mest lästa. Inget av nonsensinläggen har fått några tummen upp. Ett av dem fick en kommentar.

Men ändå har jag hamnat så här högt, just nu på 4:e plats. Dagar när jag skriver något mer genomtänkt, kommer jag ofta inte upp bland de tjugu!

Allt detta får mig att i viss mån förlora gnistan vad gäller själva bloggandet.

Tänk vad litet jag ändå har att klaga över vad gäller hälsan, när en enkel förkylning känns så besvärlig!

Skäms på dig Kalle. Tänk på all dem som är "riktigt" sjuka. De skulle säkert byta ut sina allvarliga sjukdomar mot din bana förkylning.

Även om jag mycket väl vet, hur värdefull internet är, tänkte jag inte på att där söka svar på min fråga. I stället skrev jag mitt förra blogginlägg.

Lätt hittade jag olika svar, men med samma innehåll, på min fråga. Ett av dem ser ut så här:

"Today, i received an email, subject as “Account Review Department” from PayPal (noreply@webssl.com). This email said my Paypal account is limited access due to some fault credit card cases, request download the attached form and open in my browser to restore my Paypal password.

It’s just a funny email, how can i trust an email which is from webssl.com instead of paypal.com? Paypal will never send email and ask for password restore. I can guarantee this is 1000% fault or spam email which try to still my Paypal password. Just delete it, start wonder where they have my Paypal information…."

Så var det lilla problemet löst.

Är detta e-brev något att bry sig om, eller...? Kan någon hjälpa mig att avgöra den frågan?

"Dear PayPal Customer,
You have added patrick1178@btconnect.com as a new email address for your Paypal account.

If you did not authorize this change, check with family members and others who may have access to your account first. If you still feel that an unauthorized person has changed your email, submit the form attached to your email in order to keep your original email and restore your Paypal account.

NOTE: The form needs to be opened in a modern browser which has javascript enabled (ex: Internet Explorer 7, Firefox 3, Safari 3, Opera 9)

Please understand that this is a security measure intended to help protect you and your account. We apologize for any inconvenience.

If you choose to ignore our request, you leave us no choice but to temporary suspend your account.

Sincerely, PayPal Account Review Department.
--------------------------------------------------------------------------------

Please do not reply to this e-mail. Mail sent to this address cannot be answered. For assistance, log in to your PayPal account and choose the "Help" link in the footer of any page."

Det fina med distansarbete är att det går alldeles utmärkt även vid magsjuka.

Jag vill bara säga, att jag känner mig helt nöjd med vår nye ordförande och kan nu med tillförsikt se framåt.

Samtidigt undrar jag hur länge det kommer att dröja innan någon hittat något "dåligt" i hans tidigare liv.

Moderaten i Vindeln, som hittills älskat att göra sig lustig på på den avgångne ordförandes bekostnad, måste nu hitta något nytt att roa sig med angående Löfven.

Ett tips från mig om hans kalla fötter kanske det går att göra något av? "Kalla fötter" hade Löfven som barn och det kommer säkert många bland de borgerliga att få och oroa sig inför en positiv utveckling för Socialdemokraterna.

För en tid sedan förde jag över pengar från "dåliga" konton till s.k. fasträntekonto. Utöver en bättre ränta, så lät allt perfekt utifrån den information jag fick på min lokala Swedbank i Vännäs.

Nu känner jag mig tämligen missnöjd med den information jag fick. Jag fick den på banken i Vännäs, men har ändå inget kritik att rikta mot den mycket serviceinriktade personal som finns där. De förmedlar ju bara information "uppifrån" och om inte den stämmer torde detta vara frustrerande även för dem.

Den information jag fick var att jag, innan den tremåndadersperiod som kontot skulle gälla gick ut, skulle jag få ett brev från banken. När det kom, skulle jag ges möjlighet att antingen fortsätta med fasträntekontot eller låta beloppet gå tillbaks till det ursprungliga kontot.

Nu har två fasträntekonton avslutats av Swedbank utan att det utlovade brevet kom. Det ena avslutades för en dryg månad sedan och det andra bara häromdagen. När jag ringer internetbanken får jag bara veta att det "skall" komma ett sådant där brev, vilket det alltså inte gör.

När sådant här händer ökar inte förtroende för Swedbank direkt. Förtroendet för personal i Vännäs kvarstår dock orubbat.

Den begravningsbyrå som jag berättade om för ett par inlägg sedan finner för gott att så gott det går tysta ner hela historien med den felaktiga kremeringen.

Ynkligt och dödstrist!

Tämligen vanligt är det att ansvaret för barnen i skolan lätt betecknas som mest hemmets - särskilt då när det går dåligt för ett barn. Lika vanligt tror jag det är att man i stället skyller på skolan, när det går illa.

Själv menar jag att man aldrig ensidigt kan skylla på den ena eller andra parten. Hemmets ansvar är givetvis stort och skolans är det också i många avseenden.

Jag har nu under tre dagar haft förmånen - jag ser det faktiskt enbart som en förmån - att få följa livet i en förstaklass under hela skoldagar. På dess dagar har jag gjort otroligt många intressanta och en del för mig helt nya erfarenheter. En sak som jag sett, får mig att fråga mig följande:

Jag såg en späd liten sjuåring tillåtas vara ute på raster och även gå en halvtimmes lång promenad med klassen under lärares ledning, knappt tillräckligt klädd för att vistas inne i skoln. Man kan fråga sig vart ansvaret för detta ligger. Hon var barfota i sina kängor, saknade vantar eller handskar och gick mestadels omkring med en uppknäppt tunn jacka. Några grader under nollpunkten var det.

Jag avstår från att besvara min egen fråga. Förmodligen är hennes hem så resurssvagt i olika avseenden, att man där uppenbarligen inte mäktat med det ansvar för barnet som ligger där. På skolgården fanns i vart fall minst två rastvakter och med på promenaden gick två lärare.

Privat har jag stött på ett mycket anmärkningsvärt och knappast acceptabelt sätt att företa en kremering. Eftersom den begravningsfirma som "beställde" kremeringen inte svarar på frågor i anledning av den, väljer jag härmed att berätta om den på detta sätt.

Den kremerade personen var en släkting till mig. Han hade en bror och en halvsyster och därutöver att ett antal syskonbarn, av vilka jag är en. Halvsystern visste att den avlidne ville bli begravd på "vanligt" sätt, när den dagen kom.

Inför bouppteckningen tog jag närmare reda på vad som gäller rent allmänt för kremering och vad som hade föranlett just denna. Fonus klargjorde för mig, att man i samråd med anhöriga bestämmer om det skall bli en kremering eller en jordbegravning utan kremering. Därefter "beställs" kremeringen, om det är det man kommit fram till i samråd med anhöriga.

Därefter ringer jag till kremeringen i Umeå och får där veta dels vilken begravningsbyrå det var som beställt kremeringen och dels vilken anhörig det var som med sin namnteckning hade gett klartecken till den.

Den som hade undertecknat beställningen var en person, som fram till dödsfallet varit vederbörandes gode man. Den formella beställningen var insänd av den aktuella begravningsbyrån, d.v.s. den byrå som alltså valt att tiga och inte besvara mina frågor. Vilken byrå det var, vill jag inte nämna här. Fonus var det i alla fall inte.

För alla som vill veta, berättar jag gärna, vilken byrå det var, så att de för alltid kan unvika att ta dess tjänster i anspråk. Jag tänker också se till att den aktuella begravningsbyrån uppmärksammas på det här blogginlägget.

Vid skollunchen i dag kom jag och barnen vid in på detta med att ha både farfar, farmor, morfar och mormor.

Alla barnen berättade villigt vad var och en av dem hade i den vägen. Till sist sa hon som hade suttit tyst hela tiden:

"Jag har också en farfar, man han är död!

Med ens insåg jag hur hur många "roliga" saker alla som arbeter med barn eller har egna småbarn får höra. Förmodligen var jag den enda, som tyckte att det hon sa var litet "annorlunda". Jag var ju förstås också den ende som inte pratade barnens språk fullt ut.

I dag har jag varit med min sonson Alvin under hela dagen i skolan.

Det har varit en mycket trevlig upplevelse. Det är länge sedan jag själv gick i första klass och även länge sedan sedan mina söner gjorde det. Mycket har blivit annorlunda, om jag nu någonsin tvivlat på det.

Jag gillade särskilt den "samling" man hade när skoldagen började och direkt efter lunchrasten. Då fick alla som räckte upp handen ta upp i stort vad som helst. En del satt blygt tysta och andra var desto ivrigare att få lätta sina hjärtan. Att knappast någon hörde vad en del sa med en nästan viskande stämma, må så vara. Den här gången vara det inte bara jag med min hörselnedsättning, som hade svårigheter att höra.

Alvin frågade senare "skolbespisningstanten" och farfar också fick äta skollunch och det fick han. För säkerhets skull upplyste jag kvinnan vid matdisken att jag gick i klass 1 A men var kvarsittare.

Hon konstaterade leende att jag nog måste ha suttit kvar i den klassen i många år, hur hon nu kunde dra den slutsatsen, förstår jag inte :-)

Efter att än en gång ha upplevt ett problem med att flyga, undrar jag nu om jag är ensam om det.

Jag har nästan alltid svårt att höra vad piloten eller någon annan säger via högtalarna till oss passagerare. Beror allt bara på min hörselnedsättning är en fråga jag ställer mig? Ibland gör det nog inte det och det är när den som talar uppenbarligen inte vill att så många skall höra vad han säger. De som talar med låg röst och dessutom mumlar tänker jag nu på.

Hör alla med normal hörsel det sägs under en flygtur? I så fall måste jag inse att det är min hörsel som det är fel på.

I går gjorde jag ett inlägg om det märkliga i att HD nu har klartgjort att våldsbrott som görs under berusning kan bedömas på ett mildare sätt.

Helt insatt i frågan var jag förstås inte och var även tämligen medveten om detta. En vänlig person valde i sin kommentar att kopiera HD:s motivering till sin nya syn och som tillämpades på ett speciellt mål. Läser man den, torde väl inte längre råda någon tvekan om vad som gäller, eller gör det kanske det ändå?

Jag anser mig själv vara ganska duktig på att förstå det som byråkraterna skriver. Mitt eget språk har nog även det av och till en hel del byråkartiska ordvändningar. Det är kanske inte så konstigt efter mina många år i kommunal tjänst.

Jag roade mig med att kolla läsbarhetsindex på nedanstående text från HD. Det gör man lätt här. Inte oväntat visar sig texten tillhöra den absolut högsta kategorin svårläst byråkratsvenska ("> 60Mycket svår, byråkratsvenska").

Var så goda och läs själva:

"När det gäller andra omständigheter som kan vara av betydelse för uppsåtsbedömningen förtjänar det att framhållas att MH vid gärningstillfället har agerat på ett även i förhållande till berusning avvikande sätt (utan att det för den skull finns underlag för bedömningen att han skulle ha saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt). Angreppen har kommit helt överraskande utan någon rimlig förklaring.
Under angreppen har MH verkat helt borta och agerat utan att vid sidan av själva angreppen visa någon egentlig ilska eller aggression. Han har inte svarat på tilltal eller i övrigt sagt något förrän på slutet av händelseförloppet då han närmast förvånat konstaterat att det var mycket blod. MH har berättat att han själv har endast vaga minnen av det inträffade. Han blev irriterad när han blev väckt. Under gärningen hade han tunnelseende och allt var suddigt och helt tyst. Han kan inte förklara varför han angrep IK och IJ. Att MH har agerat på ett avvikande och svårförståeligt sätt kan emellertid inte i sig läggas till grund för slutsatsen att MH vid gärningen har funnit att IKs och IJs död inte var ett för honom relevant skäl att avstå från att angripa dem på det sätt som han gjort."

Förseningarna med buss och tåg från Umeå fortsätter. Man får nästan intrycket, att busstidstabellerna skrevs först på nyårsnatten, för att sedan gälla fr.o.m. nyårsdagen. Bråttom tycks man i vart fall ha haft.

När jag den 3 januari försökte ta reda på var bussen som skulle passera här i Brån var så försenad, hamnade jag till sist hos bussbolagets ledningscentral i Umeå. Där bemöttes jag mycket vänligt och professionellt.

Efter en stunds samtal, kom vi att tala om vart ansvaret för tidtabellen ligger. Det gör den hos Länstrafiken fick jag då vet och alltså inte hos KR Buss AB.

Vad gäller bussfärden mellan Vännäsby Centrum, som f.ö. märkligt nog anses vara vid Vännäsby skola, så skall den enligt Länstrafiken ta endast tre (3) minuter! Under vägen dit finns en hållplats, men även om bussen inte behöver stanna där, är det i det närmaste omöjligt att köra sträckan på tre minuter.

Det här är bara ETT exempel på ett mindre lyckat arbete, som Länstrafiken är ansvarig för och troligen är den viktigaste anledningen till att allt fungerar så illa.

Nu ser det i alla ut som om busslinjen förbi Brån fungerar, även om bussresan vid vissa tider tar längre tid än före ändringen. På andra sidan älven fungerar det inte som bekant.

Det här viktiga meddelandet fick jag som e-post i dag. Det är väl bäst att lämna in uppgifterns, så att jag inte förlorar mitt e-postkonto:

Det här meddelandet kommer från UPPGRADERA messaging center för alla Webmail ägare e-postkonto. Vi håller på att uppgradera vår databas och
e-postkonton centrum. Vi tar bort alla oanvända e-postkonto för att skapa utrymme för nya konton. För att förhindra att ditt konto från ett
funktionshinder, måste du uppdatera den.

Bekräfta din Webmail konto.
e-post:
Användarnamn:
Lösenord:
Bekräfta lösenord:
Födelsedatum:

Varning! Varje Webmail konto ägare som vägrar att uppdatera hans eller hennes konto inom fem dagar efter mottagandet av detta e-postmeddelande
kommer att förlora hans eller hennes konto permanent.
Tack för att du använder Webmail
© 2012 Webmail Service Account.

Högsta Domstolen har ändrat sin syn på "självförvållat rus". Man menar där att man skall kunna få strafflindring, om berusningsgraden varit så stor att vederbörande inte haft något uppsåt med sin handling.

Är man bara för berusad av alkohol eller andra droger för att ha kunnat ha något uppsåt med sin brottsliga handling, och dessutom har problem med sitt missbruk, skall man få vård och inte straff. Det som hänt "i fyllan och villan", hur allvarligt det än må vara, skall alltså belönas med "straffrabatt".

Nog måste det väl föreligga ett gigantiskt pedagogiskt problem för vårt rättsväsende att få vanliga medborgare att förstå denna nya syn på missbrukare som begår våldsbrott och andra brott?

Finns det inte nu också en risk att människor med missbruksproblem i framtiden känner sig mindre omgärdade och begränsade sitt dagliga liv av de lagar som gäller fullt ut för oss andra?

Det är nog inte så dumt ändå med nämndemän som inte är jurister utan "vanliga" medborgare med sunt bondförnuft. Troligen kommer det att bli svårt för dem, trots det bondförstånd de alla besitter, att förstå (och förstås även följa) det som nu de höga juristerna i Högsta Domstolen kommit fram till.

Efter att just ha avslutat ett roligt korrekturläsningsuppdrag, har jag kommit till en mindre hedrande insikt om mig själv. Jag tror mig nämligen ha funnit en tänkbar orsak till att jag gillar just den sortens uppgifter.

Jag hoppas förstås, att jag jag drar en helt felaktig slutsats, men jag kan inte helt befria mig från den. I alla år har jag gillat just korrekturläsning. Jag tror mig även ha haft en naturlig fallenhet för det, eftersom jag alltid "fastnar" när jag läser en text med skriv- eller stavfel i sig. Det samma gäller det som jag ser som ett grammatiskt fel i en text.

Hur det kommer det sig nu att jag alltid gillat detta med att kolla andras texter, har jag nu aningen motvilligt mer och mer börjat förstå. Tänk om det är så illa, att jag av någon osympatisk anledning helt enkelt gillar att hitta fel hos andra!

Särskilt förtjust i det är jag, när jag som tämligen lågutbildad och "olärd" hittar fel hos dem som både är högutbildade och "lärda".

Det skulle inte förvåna mig särskilt mycket, om det bland mina (o-)vänner och bekanta finns de som tycker att min nuvunna självkännedom är helt riktig.

Förmågan att korrekturläsa mina egna texter är dock inte särskilt god och det kanske beror på en annan lika dålig egenskap hos mig, nämligen den att inte kunna se fel hos mig själv.

Himla kul är det som sagt att korrekturläsa texter. Billig är jag också. Anlita mig den som törs!

På vår promenad i dag passerade vi några parkerade snöskotrar. En var av märket Ski-Doo och jag uttalade namnet högt av någon anledning.

Detta föranledde Peggy att uttala det på sitt amerikanska sätt och mig att fråga henne, vad hon trodde att namnet egentligen betyder.

Intressant nog berättade hon då att hon någonstans i sitt bakhuvud hade en betydelse av ordet. Hon trodde samtidigt att det inte används längre i USA. Enligt vad hon kunde erinra sig skulle ordet betyda "ge sig i väg snabbt eller bli tvingad att snabbt ge sig i väg".

Väl hemma gjorde jag en liten snabbsökning på internet utan att komma rätt. Peggy bad mig då göra en sökning på "23 Skidoo" och då fick jag en träff, som bekräftade vad hon sagt. Uttrycket härstammar ända från 1920-talet och används inte längre.

Om vad "23" står finns litet olika teorier. Den som verkar mest trolig är att just den sifferkombinationen användes i morsetelegraferandet och då stod just för "Stick".

Att snöskotermärket "Ski-Doo" kan ha blivit till med uttrycket "23 Skidoo" som förebild verkar inte helt osannolikt.

En välförtjänt ros till Hörcentralen vid NUS

Mitt aningen irriterade inlägg om Hörcentralens telefontider, har uppenbarligen uppfattats som den positiva kritik det var tänkt som.

Nyss ringde Hörcentralens avdelningschef i anledning av mitt blogginlägg. Hon yttryckte tacksamhet över det som jag hade påpekat och sade att man nu skulle förbättra det svar man får när man ringer dit på icke telefontid. Man skulle även se till att den informationen överensstämmer med den man får på Hörcentralens webbsida.

Hennes vänliga samtal och det sätt hon hade tagit till sig kritiken är väl värd en ros. Var så god - vad det nu är du heter. Det har jag förstås redan glömt.

Inte så lätt att se under normalt användande av trappan!

Ettusen kronor blev min belöning för dagens städning. Att tjäna så mycket för ca två timmars arbete och dessutom helt skattefritt och även utan bidrag via RUT, tycker jag är bra.

Under en dryg vecka har jag fått klara mig utan min hörapparat. Teckenspråk har gällt här hemma och otextade TV-program har jag tvingats avstå från.

Skämt åsido. Hörapparaten använder jag väldigt sällan, alltför sällan tycker en och annan närstående. Sist som jag verkligen saknade den var när vi såg filmen The Stig-Helmer Story. Några av replikerna missade jag med all säkerhet av just det skälet.

Nu har jag i alla fall beställt tid på Hörcentralen för att köpa mig en ny och den skulle överranskande nog bara kosta mig 1 000 kronor.

Den förbaskade apparaten har hela tiden legat gömd inomhus och alltså inte i någon av de stora snöhögarna utomhus. Säkert har både Peggy och jag passerat den ett 50-tal gånger eller mer utan att se den. Letat efter den har vi gjort på alla tänkbara och mindre tänkbara ställen dock utan framgång.

När jag så alldeles nyss torkade trappan ner till gillestugan i källarplanet, såg jag något som jag märkligt nog behövde några sekunder för att analysera. Där hängde den alltså och hade nog framgent fått göra det också, om inte jag den här gången hade varit litet extra noggrann med städningen.

Jag undrar om jag är ensam som inte tror på horoskop men som ändå inte kan låta bli att nicka instämmande över positiva egenskaper som man anses ha enligt horoskopet.

Det som står här stämmer väl till 100 % in på mig, eller hur. Att jag skulle älska lyx, är förstås ett grovt misstag.

Om man ringer hörcentralen på NUS på "fel" tid får man ett inspelat svar, som i många stycken är märkligt och ofullständigt.

Svaret man får meddelar något med innebörden att "telefontiden har gått ut och att den börjar igen 8:50". Den viktiga upplysningen om när den gick får man inte veta. Det beskedet behöver man ju för att inte än en gång ringa utanför telefontiden.

Ringer man strax efter 8:50, möts man även då av ett inspelat meddelande som säger när man kan bli uppringd, om den tid som föreslås för det passar en. Då ges man också en möjlighet att önska en annan tid. För att kunna göra det är det nödvändigt att veta när telefontiden upphört för dagen. Men det upplyses man alltså inte om.

Nog har man väl ändå en märklig uppfattning om vad som menas med just telefontid? För mig har det begreppet hittills betytt en tid, då man kan ringa en myndighet och få svar av en levande människa.

En senare kontroll på hörcentralens webbsida visade att telefontiden faktiskt inte börjar förrän 09:00. Där anges även när den slutar.

Detta påpekade jag för hörcentralen i går, men i dag på morgonen når man inte landstingets webbserver. Det är alltså inte möjligt att kolla, om man brytt sig om mitt påpekande.

En händelse vid datorn i morse fick mig än en gång att inse, hur beroende jag blivit av datorn eller snarare av internet.

Plötsligt tappade jag kontakten med internet. En snabbkoll med grannen gjorde mig inte lugnare, eftersom där fungerade allt perfekt. Med ens insåg jag att felet låg här hos oss.

En ytterligare telefonkontakt gav mig tipset, att det möjligen kan vara vår router, som håller på att lägga av. Det märkliga var dock, att det inte fungerade ens när jag gick förbi routern.

Nu har routern varit utan ström en timme och plötsligt fungerar allt igen. Jag antar trots allt att jag fått en första signal om att routern verkligen håller på att lägga av.

Men som sagt - jag har blivit alldeles för beroende av internet, både som ren förströelse som en nödvändig nyttighet. Det är alltså det, jag börjar se som nästan skrämmande. Jag misstänker att jag inte är ensam som ibland tänker samma tanke om sitt beroende av internet.

På väg från postlådan tillbaks till huset, hann jag läsa att Holmlund är skeptisk mot medborgarförslag. Jag såg med spänt intresse fram emot att senare få läsa hur han motiverade sin skepticism.

Efter att ha läst artiklen, kan jag konstatera att Holmlund bara konstaterade att det blev dyrt att tillåta sådana förslag, när allmänheten ju alltid kan ta upp sina frågor med sina partiföreträdare.

De flesta av förslagen tycks ej heller leda till något mer än dyra utredningskostnader. De skulle bara bero på att många av förslagen inte släpps fram till fullmäktige, enligt Moderaterna. Inget fel f.ö. tycker jag, om man man på ett tidigt skede stoppar de mest orealistiska förslagen.

Jag är ingen beundrare av Holmlund. Ändå tycker jag att han gör alldeles rätt, när han visar sig skeptisk mot tveksamma och dyrbara inslag som detta med medborgarförslag. Han vågar stå emot Moderaternas opportunistiska idéer om betydelsen av dem.

Så har då Vänsterpartiet fått sin nye partiledare och såvitt jag förstår en mycket bra sådan också. Bäva månde såväl Reinfelt som Socialdemokraterna göra.

I morse såg jag Jonas Sjöstedt i en kort intervju på TV. Han var iförd cowboyhatt och anledningen till det var sannolikt att påminna om den korta tid han bott i New York.

Som tur är så är inte Jonas Sjöstedt lika vilse i politiken som en äkta cowboy skulle vara i New York! För mig kändes cowboyhatten därför litet smålöjlig.

Tänk om USA:s nästa president hade bott i Stockholm några månader och att man därför skulle visa upp honom iförd samedräkt! Nu lär det visserligen bo väldigt många samer i Stockholm, men parallellen med att visa upp Jonas Sjöstedt i cowboyhatt är ändå gångbar.

Här planeras nu för en resa till påsk, men i det här tidiga skedet får resmålet vara "hemligt".

Av en ren tillfällighet stötte jag på Zara Leander, vad hon nu må ha med vår resa att göra kan man ju fråga sig.

Vad gott de skall må de som ligger bakom "blåskallarna", när de märker att VK tydligen inte lyckats stoppa dem än.

Alla vi andra tycker bara att deras påhitt är urlöjligt och väl knappast borde glädja ens upphovsmännen.

Jag syftar, som de flesta nog förstår, på de "Blå siluetternas" meningslösa "bloggande".

Försedd med apotekets fina broddar och kängor med grovt sulmönster var jag ändå nära ramla tre gånger under de första två kilometrarna av dagens promenad.

Väl framme i Vännäsby ramlade jag pladask till marken. Som alla som gör det, steg jag upp så snabbt jag förmådde. Snabbt gav jag mig i väg, möjligen med litet mindre driv i stegen. Ingenting tycktes vara varken stukat eller brutet - möjligen då bortsett från min karskhet och självkänsla. Det ÄR utan tvekan snöpligt att ramla så där.

Föraren av en röd Audi på väg åt Brånshållet hade tydligen sett vad som hände. Han stannade och ropade efter mig med frågan hur det hade gått för mig. "Bara bra, bortsett från att jag föll", blev mitt svar.

Tack du omtänksamme! Jag utgår från att du är en av många andra som följer mina blogginlägg. Gör du inte det, så får alla med en röd Audi ta åt sig av tacket.

Mount Sjostrom in Bran

När jag ser snöberget utanför huset, ställer jag mig själv tre frågor.

Hur många kilo snö har jag använt för att bygga upp snöberget?

Hur många kilokalorier utgör måttet på den mängd energi, som krävts för jobbet.

Vilken sorts energi har nu mitt arbete omvandlats till? Från skoltiden minns jag att energi ju är oförstörbar. När den används, övergår den bara till andra former.

Värmerenergi blev det definitivt av del av det, för svettades gjorde jag minsann. En del har nu övergått till lägesenergi, gissar jag, eftersom i stort alla snö i berget nu har lyfts en högre nivå. Rörelseenergi fanns/finns det visst också något som heter, om jag inte minns alldeles fel. Det mesta av snön flög faktiskt med avsevärd fart till sin nya position.

Just nu har jag "jättemånga" sidöpningar på min blogg enligt statistiken.

Trots det ligger jag bara på 13:e plats bland de mest lästa. Det får mig förstås att undra, hur många sidöppningar de har som ligger i topp på listan.

Det får också än en gång att undra över hur tillförlitlig statistiken egentligen är.

Pendeltådet Vännäs-Umeå fungerar inte heller så bra som många hade förväntat sig.

Det tog visserligen tid för Botniabanan att börja också...

Här kan man läsa VF:s artikel om problemet

Vi har just tittat på ett program med Sverker Olofsson, som på ett väldigt bra sätt tog upp alkoholbruket faror och märkliga utbredning i samhället.

Bra och nödvändigt med den belysning av problemet som gavs i programmet.

Samma sekund som jag publicerade mitt förra inlägg om försenade bussar, kom Peggy hem. Tämligen frustrerad var hon även om hennes berättelse hade en del komiska inslag.

I dag kunde hon åka med samma buss hela vägen från NUS till Brån. Bussen var ca 20 minuter sen redan vid NUS. Bussarna saknar skylt som visar deras destinationer. Bussen blev därför förväxlad med en annan buss som egentligen skulle avgå, när Peggys försenade buss anlände. Några klev på och alla måste fråga chauffören, om det var rätt buss, eftersom den inte var skyltad.

Att bussen var försenad vid NUS kan sannolikt skyllas på väderförhållandena och då även lätt accepteras. Men vad som hände med resan fråm Vasaplan mot Vännäs är litet svårare att acceptera men samtidigt något som man som utomstående och ej berörd måste skratta åt.

Efter en kort färd med Vännäs som mål larmade en av passagerare chauffören och påstod att han körde fel. En liten diskussion dem emellan uppstod men chauffören ville inte utan vidare acceptera påståendet ATT han kört fel. Men sedan fler av passagerarna också var av samma uppfattning som den som först protesterat, började han att sakta backa bussen.

Ytterligare några passagerare gick då fram till chauffören och gav honom sina råd angående färdväg. Backandet avbröts och färden forsatte i den ursprunliga riktningen. Tydligen kunde den vilsne chauffören därmed finna en annan väg mot Vännäs.

Dock passerades inte Sörfors, varför en av passagerarna fick ringa hem och begära hämtning per bil.

Det är naturligtvis lätt att skylla allt detta på den stackars chauffören, lätt men samtidigt fel. Att skylla det hela på väderförhållandena går knappast. Hans arbetsgivare måste ha felat ordentligt när det det gällt att introducera honom i hans arbete.

I dag är det tredje dagen som Peggy är beroende av ett nytt bussbolag och av en ändrad busstidstabell.

Två av dessa dagar kom inte bussen på utsatt tid. Jag hoppas att dagens miss kan ursäktas med det dåliga vädret. Första missen berodde ju på en tjurig och störande medpassagerare.

Våra tankar att använda pendeltåget vilar tills vidare. I dag kan man nämligen i VF läsa om att inte heller tåget håller tiderna.

Snart är det tolv timmar sedan peggy lämnade Brån och nära tre av dessa timmar har hon suttit i eller väntat på bussen. Illa!

I morse fick jag ett minst sagt ovanligt "uppdrag", som onekligen orsakade en hel del huvudbry. Det blev dessbättre ett "mission impossible" eftersom föremålet för uppdraget hade flytt fältet.

När bussen som skulle ta Peggy till jobbet kom, vevade föraren ner rutan och ville prata med mig. Han hade sett en påkörd katt 2-300 meter bort. Katten var inte helt död och jag förstod direkt vad han ville ha mig att göra utan att han behövde säga det.

Jag gick hem och hämtade bilen samt något som kunde behövas för att göra slut på kattens eventuella lidande. Så långt kändes det bra, men väl på väg kändes det mindre bra. Har jag verkligen mod tillräckligt för att avliva katten? Hur skall jag veta, om en dödande slag med yxan var vad som behövdes? Var den i stället ett fall för veterinären? Sådana frågor gjorde uppdraget rent av olustigt.

Nu hittade jag ingen katt, vare sig levande, halvdöd eller död. Den hade tydligen sprungit därifrån med kraften från sina återstående åtta liv.

Mina funderingar i ett tidigare inlägg angående ordet "personaler" var nog inte så obefogade, som kanske några tyckte.

Envis som jag är, skrev jag till Språkrådet och fick där ett svar som visar att jag inte är ensam som tycker att ordet är litet märkligt.

Språkrådet är Sveriges officiella språkvårdsorgan och är en del av språkmyndigheten Institutet för språk och folkminnen.

Här är den viktigaste delen av det svar jag fick:

"Ordet personal är från början ett kollektivord med betydelsen "samtliga anställda". Därför borde det inte behövas någon plural. Det är därför oklart varför Svenska Akademiens ordlista och även Svenska Akademiens ordbok upptar en pluralform."

"Tjänstemannastyre" är ett begrepp som då och då kommer upp inom offentlig verksamhet. Det börjar finnas skäl att undra om inte vårt landsting i alltför stor uppfattning styrs av tjänstemannen Rastig.

I takt med att den politiska ledningen delegerar beslutanderätt till sina tjänstemän blir det lätt för allmänheten att uppfatta det som om det är tjänstemännen som styr.

Media tycks i vart fall göra det. Jag tänker nu dels på fotograferingsbeslutet och dels på det färska beslutet om att dra ner på antalet vårdplatser på NUS. I såväl radio, TV som i dagstidningarna är det tjänstemannen Rastad som får uppgiften att försvara och förklara det som formellt är hans egna beslut.

Varför får vi inte se och höra den politiska ledningen göra det i stället? Även om den formellt har delegerat t.ex. uppgiften att MBL-förhandla till Rastad, borde media väl ändå kunna höra också med politikerna om vad de tycker.

När politiker delegerar beslutanderätt, avhänder de sig inte för alltid ansvaret för de frågor som besluten gäller. Strider delegatens beslut i allt för stor utsträckning mot politikernas uppfattning, är det politikernas ansvar att återta delegationsrätten. I de här två fallen tycks såväl majoriteten som oppositionen i landstingets politiska styre vara helt på samma linje som Rastad.

Så här såg den kanske ut - för mycket snö för att se färgen.

I dag åkte Peggy till jobbet för första gången efter den nya busstidstabell som gäller från i år. Vi hade noggrant beräknat när bussen skulle passera oss i Brån.

Men när bussen behövde 15-16 minuter i stället för 5-6 för att köra knappt tre km från Vännäsby, fanns det skäl att närmare ta reda på orsaken.

Kommunens "kommunikationsminister" och det nya bussbolaget kunde bara säga att bussen blivit sen på grund av det dåliga vädret och att den troligeh hade kommit från Umeå.

På bussbolagets ledningscentral i Umeå fick jag till sist klart besked. Det visade sig nämligen att en passagerare drog igång en lång diskussion i Vännäsby med chauffören. Hon hade en annan uppfattning än chauffören om vilken väg till Umeå bussen skulle ta. Och när hon vägrade sätta sig ner, kunde chauffören enligt säkerhetsföreskrifterna inte starta färden mot Umeå.

Nu vet vi i alla fall, att den aktuella bussen skall utgå från Vännäsby kl 06:53 och att vi alltså kan väntan oss att den passerar här 5-6 minuter senare.

Nu har jag både läst och hört att det så kallade högkostnadsskyddet har höjts från 1 januari. Men har det verkligen det? Blir verkligen de sjukas kostnader lägre i år, efter det "höjda" skyddet?

Först trodde jag att vår "hemska" högerregering hade infört en förbättring för våra sjuka och fann det väldigt överraskande och underligt.

Att höja ett skydd, måste väl ändå betyda att man förbättrat det, var min spontana reaktion.

Jag tror mig ändå bestämt veta att man i stället infört en försämring helt i stil med andra sådana, när det gäller skyddet till de sjuka.

Vad man gjort är nämligen att höja det belopp, över vilket högkostnadsskyddet inträder. Det vill säga att nu måste lägga ut mer av egna pengar, innan man får stöd från våra skattepengar.

Nu känner jag igen mig igen i vårt moderatstyrda Sverige.