Godemansuppdrag som inkomstkälla?

Under några år som god man och förvaltare har jag förstått av folks frågor, mer eller mindre direkta, att många tror att dessa uppdrag verkligen är lukrativa.

Jag tror inte att så många av oss har accepterat våra uppdrag bara för att tjäna pengar på dem. I stället tror jag att vår lust att göra en insats för samhället och förstås i första hand för dem som behöver god man eller förvaltare har fått oss att ta uppdragen.

Det betyder dock inte att ersättningen för det arbete vi utför är helt ointressant för oss. Det finns inslag i det sammanhanget, som får en att nästan känna sig uttnyttjad av myndigheten som är ansvarig för verksamheten. Det gör jag även fastän jag inser att myndigheten givetvis har att följa det som fastställts av regering och riksdag.

Ett exempel på detta är de ekonomiska reglerna kring den utbildning vi behöver för att klara av våra uppdrag. Vi erbjuds delta i den men det får ske helt på egen bekostnad. Inte ens bilersättning utgår för dem av oss som måste köra åtskilliga mil till utbildningen. Vilka andra på arbeten eller förtroendeuppgdrag skulle acceptera en sådan ordning?

Men det mest upprörande blev känt för mig först i går. Det visade sig då att våra måttligt tilltagna arvoden i vissa fall, trots beslut från överförmyndarnämnden, inte helt säkert kommer att kunna betalas ut till oss.

Många av våra huvudmän får god man eller förvaltare därför att de inte klarar av att sköta sin privatekonomi. När inkomsten är låg och deras förmåga att använda den på ett sparsamt sätt har saknats, har vi som gode män att ta över en ekonomi som inte räcker till det mest nödvändiga utgifterna.

I dessa lägen har jag trott att kommunen, som "anställt" oss som gode män, tar sitt ansvar och ger oss det arvode som man där själv har beslutat att vi skall ha. Så är det märkligt nog inte alls.

Om vederbörandes inkomster når en viss nivå, måste nämligen hen själv betala hela eller en del av arvodet. D.v.s. att då blir det alltså jag som god man som skall prioritera mitt arvode högre än t.ex. huvudmannens alla andra utgifter. Detta känns givetvis i allra högsta grad otillfredsställande.

I samtal med överförmyndarnämnden har jag nu förstått att detta har att göra med nivån på det s.k. förbehållsbeloppet, som fastställts av regering och riksdag. Om huvudmannens inkomst överskrider det beloppet anses hen med automatik också ha råd att betala arvodet – helt eller delvis – till sin god man eller förvaltare.

Överförmyndarnämnden "bryr sig inte om" hur huvudmannens ekonomi i övrigt ser ut. Det gör däremot vi som är gode män eller förvaltare.