Mitt värsta minne

Under några dagar har jag ägnat flera timmar åt att skanna diabilder och även pappersbilder. En av bilderna blev en smärtsam påminnelse om den avgjort värsta händelsen i mitt liv.

Som vanligt befann vi oss i Allek, min förre svärfars födelseplats. För att komma dit måste man köra bil 5-6 mil norrut från Arjeplog och sedan åka båt i ca 30 minuter.

En vacker sommardag åke min svärfar och jag till Arjeplog för att proviantera. Min fru Karin och min svärmor stannade kvar i Allek tillsammans med våra söner Lars och Anders. I Arjeplog nås vi av ett skrämmande telefonbesked, nämligen att sönerna inte kommit tillbaks från en kort promenad till ett murkelställe ett par hundra meter bort från stugan längs en mycket tydlig stig.

Svärfar och jag lämnade omdedelbart allt vi var på väg att utföra i Arjeplog för att så fort som möjligt åka tillbaks till Allek. Utan att ens fråga tog jag på mig uppgiften att köra. Jag minns än i dag hur fjädringen då och då slog igenom, när jag utan tanke på fartgränserna tog ut vad som gick ur svärfars Mazda 323. Jag minns lika tydligt att min gode svärfar, Arvid Kaddik, som normalt var så rädd om sin bil, inte sa ett enda ord som protest över hur jag hanterade bilen.

Väl hemma vid stugan fick vi veta att en helikopterstyrka var på väg från Luleå men också att annan helikopter var på väg från Arjeplog. Vi kom alltså fram före arjeplogshelikoptern.

Jag gav mig direkt ut i det närliggade området för att söka efter barnen. Skulle jag hitta dem drunknade i det någt av de många vattenhålen i området? Hade de mött en björn som gjort slut på dem? Tankarna gick hela tiden i den riktningen medan jag ropade efter dem så högt jag kunde utan att få svar. Jag grät i förtvivlan över att jag kanske för alltid hade förlorat dem. Tårar tränger fram även nu även om detta hände för mer än 40 år sedan.

Helikoptern från Arjeplog var snart framme och började sin så mycket mera effektiva sökning. Ganska snart fann man pojkarna i en helt oväntad riktning från stugan. Dock kunde man inte landa där. I stället kastade man ner en keps med texten ”Vänta här” med förhoppningen att Lars (6?) skulle kunna läsa detta. Helikoptern från Luleå stoppades via radio.

Helikoptern återvände till stugan. Den unge vältränade polismannen och den otränade jag sprang sedan genom skogen och hämtade hem barnen. Jag bar hem Anders på mina axlar, fysiskt helt utpumpad men lyckan över att ha fått tillbaks barnen fick mitt kropp att mentalt helt negligera de signaler som den ”fysiska” delen av min kropp sände.

En kopp kaffe till polisman Svensson. Observera räddningskepsen på Lars huvud!

Trötta och myggstungna men ändå tämligen pigga fick barnen bestämma vilken middag de ville ha. Under middagen berättade Lars att han som den äldre och förståndigare han ju var försökt trösta lillebror genom att bl.a. säga att fjällräddningen snart skulle komma och hitta dem. Just då gick ett program i TV om just fjällräddningens olika resurser. Han berättade också att de hade sovit en stund på en stor sten, eftersom den var så varm och skön.

Med sig hem hade de en konsumkasse med några väl sönderdelade stenmurklor, som ju var ändamålet med deras utflykt.

Händelsen beskrevs i tidningar landet runt – på litet olika sätt visserligen, men ändå! Flera tidningar ringde men kunde ändå inte återge händelsen korrekt. Piteå tidning skickade upp en reporter och kunde därför få med en bild i sitt reportage (se bilden!).