Tänk om…

Av , , Bli först att kommentera 2

Tänk om jag kan fortsätta bloggandet lika länge som den här kvinnan kan!

http://blogg.vardguiden.se/hundraaringen/

Bevare oss väl för det kanske någon säger. Vi får väl se hur det går med hälsan och intresset att skriva. Sannolikt kommer jag nog inte att kunna blogga, när jag fyllt 100 år, eftersom där jag då befinner torde internet inte fungera om man då inte har hittat på ett ännu bättre sätt att kyla datorer än vad som står till buds i dag.

Värvningsförsök

Av , , 2 kommentarer 1

Häromdagen läste jag en  mycket välskriven insändare om en aktuell Vännäsfråga i VK. Det var inte bara välskriven utan också innehållsmässigt mycket bra.

I dag ringde jag den som skrivit insändaren, dels för att berömma det han hade skrivit men också för att försöka få honom att börja blogga i VK. Jag känner honom väldigt ytligt men har förstått att hans intresse kvarstår även efter det att han lämnade kommunalpolitiken.

En fråga som jag tänkt ställa var förstås om han har tillgång till dator och internet. Den behövde jag inte ställa eftersom han innan jag ställde den berättade att han brukar läsa mina blogginlägg.

Jo, han hade nog övervägt att börja blogga med kände sig för gammal för att göra det, även om intresset för samhällsfrågor aldrig tycktes vilja lämna honom.

Jag har upplevt honom vara ungefär i min ålder, d.v.s. rätt så gammal. När han så berättade att han är hela 86 år gammal, blev jag både överraskad och imponerad. Han hade just kommit hem från en cykeltur. Min fru och jag hade strax innan samtalet konstaterat att det nog är i kyligaste laget för att ta en cykeltur i dag!

Det måste ha varit en kännbar förlust för Folkpartiet i Vännäs den dag mannen i fråga inte längre ställde upp på nya uppdrag.

Nu ser jag fram emot att mitt försök att värva honom som bloggare lyckas.

Ledarskap?

Av , , Bli först att kommentera 10

Olika uppfattningar om vilket ”ledarskap” som en chef skall utöva har nu medfört att vår kommun snart står utan kommunchef. Politikerna väljer att gömma sig bakom detta synnerligen abstrakta begrepp utan att – åtminstone offentligt – specificera sin uppfattning.

”Kommunen” har andra krav på ledarskap läste jag någonstans. Hur skiljer sig då de kraven på ledarskap från det ledarskap som kommunchefen uppvisat? Vad som menas med ”kommunen” är inte särskilt glasklart utöver vad som är det rent geografiska området. Hur som helst anser jag mig själv vara en del av kommunen sett utifrån en annan aspekt.

Vad har då jag och övriga människor i kommunen för krav på ledarskap hos de chefer som efter direktiv och beslut från politikerna använder våra skattepengar till kommunens bästa? Har vi ens något alls med chefers ledarskap att göra utan är detta bara en fråga för de anställda?

Efter ca 38 år anställning i kommunen har jag självfallet sett många exempel på chefers ledarskap. Enighet om att vissas ledarskap haft mycket i övrigt att önska, däribland mitt eget, har av och till varit stor. Aldrig har jag dock varit med om att politiker öppet agerat mot sådana chefer.

Frågan är om detta kanske bara berott på att ledarskap faktiskt är ett så abstrakt begrepp, som visserligen lätt kan beskivas i ord, men sedan ändå i det praktiska arbetet kan bedömas så olika beroende på från vilket håll man betraktat det.

Fortfarande är det intressant att få veta, vilken sorts ledarskap ”kommunen” förväntar sig av sin kommande kommunchef. Efter vad som nu hänt, borde detta sättas överst på kravspecifikationslistan. Kravet i just detta avseende måste också vara så pass tydligt, att det inte behövs 2½ år för att konstatera om det uppfyllts eller ej.

Rekryteringsproblem i Vännäs

Av , , 6 kommentarer 15

Vad skall man dra för slutsatser av kommunens problem med att rekrytera och behålla personal på chefsnivå? Det är en fråga inte bara för kommunledningen utan också för oss kommunbor.

Jag börjar tämligen långt bakåt i tiden… Då rekryterade man en äldreomsorgschef, som efter kort tid inte visade sig passa för jobbet. Hans efterträdare var heller inte en särskilt lyckad rekrytering och hans anställningstid blev också kort.

En rektor för Hammarskolan anställdes men visade sig ha sådana problem att han inte ens fick tillträda sin tjänst.

Ganska nyligen rekryterades och anställdes en socialchef. Även hon slutade sitt jobb efter kort tid. ”Fick sluta” är nog ett korrekt uttryck för vad som hände.

Och så kommer så nu den sista ”misslyckade” rekryteringen, d.v.s. rekryteringen av kommunchef. Hon slutar inom drygt en vecka.

En berättigad fråga för alla att ställa sig, då främst för den politiska ledningen, är förstås vad allt detta beror på. Saknar man förmåga att rekrytera rätt personal, i det sistnämnda fallet anlitade man en inkompetent rekryteringsbyrå? Är anställningsintervjuerna verkligen så värdelösa att de sedan leder till felaktiga anställningar?

Eller är det så att man under rekryteringsfasen nog hittar och anställer kompetent personal, men att man sedan inte ger dem det förtroende att sköta sitt jobb, som de borde få i och med att de anställdes? 

Som vanligt i sådana här sammanhang får vi som betalar dessa höga chefers löner under den tid anställningen löpt och en tid efter att den upphört, ytterst knapphändig information om vad som hänt och som fått cheferna att sluta – alternativt blivit tvungna att göra det.

Varför kan ingen närmare förklara på vad sätt skiljaktigheter råder mellan ”politiken” och kommunchefen vad gäller ledarskapet?

Facebook

Av , , 2 kommentarer 5

Ibland undrar jag över varför jag är med bland de många övriga miljoner mäniskor som är med i Facebook.

Många är även de som tycker att Facebook är bara skit och farligt att var med i dessutom.

Jag inser att närvaron där faktiskt kan utgöra en viss risk om man inte tänker sig för. En av riskerna, den minst farliga, är t.ex. att man i andras ögon framstår som rent löjlig i och med de många oväsentligheter man då och då tar upp där.

Graden och karaktären på ”oväsentligheterna” är bara ett uttryck för hur öppen och ”social” man är. Där är vi alla olika och bör kunna accepteras för den olikheten.

Jag för min del ser bara fördelar med att vara med. Finns det något bättre eller åtminstone effektivare sätt att ”hålla koll” på vad ens vänner har för sig? Nu tänker jag faktiskt på riktiga vänner, som ibland ofta är ens släktingar. Jag tycker att det är trevligt att veta var de är och vad de gör ofta illustrerat med bilder.

Kanske är det farligaste med Facebook ändå risken att man låter information via den ersätta telefonsamtal och fysiska besök hos sina vänner. En nära släkting till mig, som f.ö. inte gillar Facebook och andra sociala media, ”skällde” en gång på mig för att jag inte hade berättat en sak för henne. ”Skall man verkligen behöva läsa bloggar och facebooksinlägg för att få veta viktiga saker som händer dig?”, undrade hon. Jag förstår henne och hennes fråga visar kanske ändå var risken med Facebook och andra social media ligger.

Huset mitt på riksvägen

Av , , Bli först att kommentera 4

china-house-in-the-road

I det kommunistiska Kina ”kör man inte över” sina medborgare eller tar till expropriationsförfarandet – om nu den möjligheten finns.

Men om effekten av det blir spridd via olika media över hela världen, ändrar man sig tydligen. Huset revs en natt och nu är ägaren till det försvunnen och oåtkomlig för media.

Artikeln i The Telegraph är värd att läsa.

HÄR HAR DU DEN

Presenil demens?

Av , , 2 kommentarer 5

I min ålder är det lätt att tolka diverse glömska och misstag på sin ökande ålder. Det gäller nog speciellt mig, som enligt mina närmaste påstås vara väldigt åldersfixerad.

Detta hände i dag. Hur skall jag nu tolka det? Är det bara ett utslag av mitt ”hyper” sätt att vara eller är det ett första tecken, ett av många, på att gubben håller på att bli gammal?

Strax för kl. 12 var jag som vanligt sysselsatt vid min dator, men skulle just lämna den för att laga mig en lunch. Jag behövde inte slå av datorn för just i detta ögonblick gick strömmen. Någon varm lunch blev det inte och ändrade planer blev det i övrigt också. Snabbt slängde jag i mig något kallt att äta, gjorde mig klar för en långtur på cykel och sedan bar det iväg.

Efter en dryga kilometern, tyckte jag att det blåste litet extra kallt om huvudet. Försöket att rätta till cykelhjälmen misslyckades och det berodde helt enkelt på att den inte satt på mitt huvud utan var kvar hemma i garaget! Jag övervägde faktiskt att återvända hem för att komplettera utrustningen men bestämde mig till sist ändå för att fortsätta de dryga två milen som återstod.

Jag har alltid hjälmen på när jag är ute och cyklar och skämdes nästan nu en aning för att så ansvarslöst uppträda utan. Det drabbar ju inte bara mig om jag råkar ut för en olycka och spräcker skallen, tänkte jag.

Väl inne i Vännäs möter jag en cyklande och glatt vinkande rektor, som inte heller han bar något hjälm på sin innehållsrika skalle. När han, som ju skall vara ett föredöme för ”barnen” på sin skola, cyklade utan hjälm, kändes det genast lättare för mig, som ju inte direkt behöver tänka på att vara föredöme för någon.

Själv kom jag hem välbehållen och jag hoppas att även rektorn gjorde det.

(Fortfarande strömlöst, när jag kom hem. När strömmen efter en kort stund återvände, fungerade inte längre bredbandet. Utan internet i ca fyra timmar var betydligt värre för mig än att cykla utan hjälm.)

Katarina Barruk

Av , , Bli först att kommentera 5

I går såg jag kungen och drottningen och några till som gottade sig i kungaparets närhet. Jag hörde även på talen och tog del av underhållningen.

I dag läser jag om händelsen i VK. Det enda riktigt unika för Västerbotten, nämligen att här bor samer, något som Umeå kommun även har med i sin ansökan om att få bli kulturhuvudstad 2014, förbises helt av VK.

Jag tänker förstås på den otroligt väl framförda joiken av Katarina Barruk från Storuman. Visserligen såg jag att sveriges statsöverhuvud, som han visst också har som titel, i början av joiken var mer intresserad av en byggkran på andra sidan torget. Det må han vara förlåten, men att inte VK med ett enda ord nämner den mest unika delen av tillställningen i sitt reportage är det inte.

Kungen har varit ”vid makten” i 40 år sa den kvinnliga konferencieren, vem nu det var. Det är klart att om man är ”statsöverhuvud”, så borde man också vara försedd med all makt, nästan ”allmighty”, men förstås inte i en demokrati. Så vitt jag förstår har kungen ingen formell makt alls och är mest känd för den informella makt han har att bestämma med vilka hans barn får gifta sig.

Det var VK-artiklens jag ville ha synpunkter på. Nu blev det ändå litet mer.

(LÄS OM KATARINA BARRUK HÄR:)

 

Kungabesöket

Av , , Bli först att kommentera 2

När jag för första gången mötte Peggys syster I Michigan, hade hon ett antal frågor till mig. En av dem har på sätt och viss koppling till dagens kungabesök.

Hon ville nämligen få förklarat något i vår kungalängd. Jag minns inte exakt vad det var, men hon hade i sina studier av det funnit det svårt att förstå hur vissa kungar var numrerade. Tyvärr blev mitt svar till henne att just det området  nog är ett av dem som är mest främmande i.

När jag tänker på den händelsen i dag och försöker förstå varför jag vet så litet om kungahuset, ser jag åtminstone två förklaringar till det. Antingen måste det bero på bristande allmänbildning eller vara ett utslag av mitt ogillande av kungahuset som en bild av den odemokratiska ordning som den växer och frodas i. Nog inte antingen eller förresten utan i stället både ock…

I dag kommer kungen till Umeå. Trots min syn på kungahuset/monarkin har jag bestämt mig för att åka till Umeå och tillsammans med en annan person med ungefär samma syn på kungahuset vara med och beskåda spektaklet. Någonting måste det vara som ändå drar mig dit. Sannolikt är det bara ett vanligt simpelt intresse att beskåda kändisar.

Kungens namn förresten – det fick han efter mig även om hans föräldrar valde en finare satvning av det.

Ibland när jag skall presentera mig för någon i USA och vill få dem att bättre förstå mitt förnamn brukar jag säga: ”I have the same name as the king of Sweden”. Jag minns faktiskt inte en enda person som visste vad vår kung heter.

Välkommen till Umeå i alla fall bäste Tjabo!

Märkligt ointresse

Av , , Bli först att kommentera 3

Det förvånar mig hur stort ointresset förefaller vara, när det gäller den viktiga funktionen som god man och förvaltare. Inte en enda kommentar fick mitt inlägg i frågan i går.

Väldigt många människor i landet har satts under godmans- eller förvaltarskap. Detta berör förstås dem i första hand men också deras anhöriga. Personerna själva förstår ofta in vad det handlar om men det bör deras anhöriga göra.

Överförmyndarförvaltningar är den myndighet som skall se till att allt sköts på rätt sätt. I ärendet med den inlåsta 72-åringen framgår tydligt att den myndigheten i Stockholm tar för lätt på sitt myndighetsansvar. Av tidningscitatet, som jag utgår från är korrekt, eftersom som ingen ansvarig tagit avstånd från det, väljer man att vältra över ansvaret på godemannen.

Jag tror mig veta att det kan vara svårt för myndigheten att hitta personer som med så dåliga ekonomiska förhållanden som råder för uppdragen att ta på sig dem. Att i ett sådant läge välja att överösa enstaka gode män med alldeles för många uppdrag måste vara fel väg att gå.

I stället borde man anstränga sig med att förbättra förhållandena för oss gode män och förvaltare.