Fortfarande är det ingen av Umeås ledande politiker, ingen på lägre nivå heller för den delen, som har något alls att säga om den förmodligen mest omtalada och ifrågasatta rekryteringen i Umeå kommuns historia. Det är lätt att uppfatta detta som ett praktexempel på en ”talande tystnad”. Ingen varken vill eller vågar säga något i ärendet.

När min fru och jag i går vid köksbordet spekulerade i vad denna tysnad skulle kunna bero på, såg hon spontant en förklaring i denna devis från USA och andra världskriget: ”Loose lips sink ships”. Den riktade sig till soldater och andra och utgjorde alltså en varning till dem att inte genom oförsiktigt prat ge fienden ledtrådar för sina attacker. Det måste ha varit en motsvarighet till vårt ”En svensk tiger”.

Om man ser de mäktiga makthavarna i Umeå som ett ”skepp”, som till varje pris inte skall riskera att utsättas för ett grundskott avlossat av ”fienderna”, d.v.s. i det här fallet de väljare som ifrågasätter skeppets manövrer, så väljer man naturligtvis att inte säga någonting. ”They have chosen to keep their lips sealed”, för att nu citera min amerikanska fru igen.

Men frågan är om inte taktiken att tiga i ärendet gör väljarna ännu mera fientligt inställda till sina politker, d.v.s. bara ökar det hos så många rådande politikerföraktet.

Möjligen kan man tolka tystnaden på ett positivt sätt också. Ibland förvånas man över politikernas oförmåga att komma överens över blocklinjen. Men här är man tydligen inte bara överens om det kloka i tillsättandet av omvärldsstrateg utan också om att den så starkt ifrågastta ärendehanteringen helt enkelt inte får diskuteras öppet. Risken är för en allvarlig skada på MS Umeå är alldeles för stor.

Många har mer eller mindre direkt utpekat ett samband mellan omständigheten att maken Ågren, kommunalråd (M), och makan Ågren (åtminstone tidigare M) är partikamrater. Att det var därför hon fick jobbet, förefaller många utgå från.

Länge vägrade jag tro att det var på det viset. Först när rikdsdagsmannen Edward Riedl (M) skrev ett inlägg till försvar för fru Ågren och samtidigt kritiserade alla som såg fel i rekryteringen, insåg jag att det nog trots allt är på det viset.

Ingen politisk företrädare på högre nivå har stått upp och försvarat tillsättningen. Detta måste betyda något i sammanhanget. Inte ens den gamle och trötte och snart f.d. kommunalrådet Lennart H (S), som väl dessutom är den ytterst ansvarige politikern i Umeå, såg någon anledning att försvara tillsättningen. Inte heller att kritisera den heller för den delen…

Holmlund teg och samtyckte, men till vad och till vem får vi aldrig veta.

Så har då beslutet om tillsättandet av fru Ågren som omvärldsstrateg överklagats. Det var dock inte helt lätt att göra det och det av följande skäl.

Personen som hade bestämt sig för att överklaga beslutet var lyckligtvis väl medveten om vilka rättigheter hon hade. T.ex. kände hon till att alla kommunala handlingar är s.k. allmänna handlingar och offentliga i de allra flesta fall. Därför begärde hon hos kommunen att få ut bl.a. själva tillsättningsbeslutet samt en besvärshänvisning. På den begäran fick först bara ett besked om att hennes begäran hade vidarebefordrats till kommunens jurist!

Om registratorn var okunnig om vad som gäller för offentliga handlingar, hade väl det normala varit att hen frågat sin närmaste chef som ju åtminstone borde ha känt till vad som gäller. Att i stället överlåta det till juristen att avgöra frågan om handlingarnas offentliga karaktär, ger tydliga signaler om att något måste vara ”sjukt” med tillsättningen. Fanns det kanske rent av inget dokumenterat beslut och behov att dokumentera det i efterhand förelåg kanske därför?

Till sist kom ändå några handlingar, bland annat vederbörande chefs delegationsbeslut. Därmed kunde den som tänkte klaga åtminstone ange vilket beslut överklagan avsåg. Besvärstidens utgång kunde hon däremot inte räkna ut ut, eftersom den begärde tidpunkten för beslutets offentliggörande, d.v.s. datum då det anslogs på kokmmunens officiella anslagstavlor, var en sak som kommunens inte meddelade henne i sitt svar.

Utöver att ”hemlighålla” besvärstidens längd underlät kommunens även att lämna en s.k. besvärshänvisning, som vederbörande också hade frågat efter. En sådan skall f.ö. nornalt följa med ett beslut, när någon ber om det och dessutom så tydligt visar att avsikten är att just överklaga beslutet. Kommunen skall genom den tala om vart överklagan skall sändas.

Kommunens jurist har ännu inte besvarat ett e-brev från den som nu överklagat det aktuella beslutet. Denna absoluta skyldighet måste juristen känna till, men har av något skäl negligerat den här gången.

För mig är det helt uppenbart för det första att tillsättningsbeslutet inte tål en granskning och för det andra att kommunen försökt så gott den kunnat att försvåra för den person som velat och nu också har överklagat beslutet.

I USA tillhör inte alla advokater de mest beundrade har jag förstått. Med en elak vits i slutet på inlägget tänker jag belysa det.

Att det är som det är torde bl.a. bero på de många advokater där som söker händelser, som möjligen kan ge pengar sedan de ansvariga stämts för händelsen ifråga. Advokater lär då kontakta den som råkat ut för något ”stämningsbart” och uppmuntra till stämning. Advokaten ställer upp gratis om målet förloras men om det vinns begär han en väl tilltagen andel av skadeståndet för sin egen del.

Så till den elaka vitsen om advokater:

”Vilken är skillnaden mellan en ihjälkörd skunk på en väg och en ihjälkörd advokat?

– Jo, framför den döda skunken ser man bromsspår….”

Ok då, litet får jag väl skämmas över att vidarebefordra en så så smaklös vits.

Alldeles intill Sacre Coeur stötte vi på dessa dansande serbiska unga flickor och män.

Att kvinnor har en större simultanförmåga än män, får vi män höra då och då och kanske är det också så.

Mot detta något tveksamma faktum känner jag mig riktigt kvinnlig i dag. Hör bara här. Jag har städat hela huset och det faktiskt noggrannare än jag normalt brukar göra. Samtidigt har jag skrivit ett par blogginlägg och kommenterat några, haft koll på Facebook, oljat in köksbordet, skrivit ett par e-brev. Två maskiner tvätt har jag kört och hängt också. Under tiden har jag lyssnat på Yves Montand och Edith Piaf – undrar varför just på dem…

Dessutom har samtidigt hunnit tänka på hur duktig jag är och hur gärna jag vill skryta över det :-). Lyckas jag nu också hänga tillbaks de gardiner som varit ute för vädring och damning (avskakning av damm – vad det nu heter?), kan jag nöjt slå mig till ro.

Naturligtvis har jag också hunnit kolla litet hur det egentligen står till med en eventuell skillnad mellan könen vad gäller simultanförmåga. Direkt fann jag DETTA. Har inte funderat närmare på källans trovärdighet.

Nu har facken vaknat och konstaterar yrvaket att man är besviken. Frågan är över vad man är besviken över.

Om jag hade varit ”facket” i dag, skulle jag först och främst vara besviken över mig själv, som accepterade brottet mot det som samverkansavtalet stadgade, nämligen att handlingar inför ett anställningsärende skall ha lämnats till facket en vecka i förväg. Hade man varit vaken på det aktuella samrådsmötet, borde det väl ha varit en enkel sak att med hänvisning till samverkansavtalet skjuta upp mötet en vecka.

Nu har facken alltså vaknat, troligen väckta av alla befogade protester i anledning av anställningen. ”Kraftfullt” deklarerar man att man är besviken på arbetsgivaren och ”förutsätter” att arbetsgivaren respekterar samverkansavtalet. Framtida anställningar skall man minsann se till att de görs enligt avtalet.

Men den här anställningen då, som gjordes mot reglerna i samverkansavtalet och kanske rent av på ett olagligt sätt…? Den tänker facken inte göra något åt, trots att var och en i fackens styrelse torde vara umeåbor och dessutom veta hur man överklagar beslut.

Det måste kännas litet otryggt för medlemmarna i de inblandade facken att se hur tandlösa deras fackliga företrädare nu så tydligt visar sig vara.

Mer och mer inser jag att sådana maktens män som Riedl och Holmlund är gör dem tämligen lika i bloggsammanhang.

Både tycks inte gilla en debatt med ”vanliga” människor i bloggen. De släpper inte alltid ut negativa kommentarer och om de gör det, så bryr de sig inte om dem utan låter dem stå utan kommentarer. Holmlund kostade dock på sig ett ”svar” på en fråga han fått i en kommentar men på ett synnerligen osympatiskt och fegt sätt nämligen genom bara förklara att han inte svarar på frågor i en kommentar, om de inte har med det kommenterade inlägget att göra.

Frågan gällde den remarkabla tillsättningen av omvärldsstrateg. Att han inte bryr sig om att kommentera den förstärker verkligen intrycket av mygel i sammanhanget.

Hans uteblivna synpunkter på den frågan, ger anledning att misstänka mygel såväl från S som M. Inte ens det får S och M att öppet kommentera den. De ”skiter” fullständigt i den tämligen utbredda uppfattningen om just mygel, för att använda ett ord som en annan bloggare använt i sammanhanget.

Även om jag är medveten om att det nog inte är särskilt många som är intresserade av våra turistiska minnen från Paris, lägger jag upp ännu ett inlägg av den sorten.

Besöket i det stora akvariet, Aquarium de Paris – Cinéaqua, var något alldeles extra. Vi har varit i liknande akvarier på andra ställen, men detta var vårt största hittills. Att komma så nära många av havens och sjöarnas invånare är alltid lika fascinerande. Naturligt kände jag mig ”tvungen” att filma några av dem.

Nu vill jag återge en bråkdel av vad vi upplevde i Notre Dame och orgelkonserten där.

VIDEON FINNS HÄR

Mindre än en ”bråkdel” rör det sig förstås om. Den sista delen är svart och det beror på att jag då filmade med kameran riktad mot golvet. Det gjorde jag sedan en person vänligen påpekade att jag inte fick filma i kyrkan bara för att få med litet mer av musiken.

Det märkliga var att det inte fanns något förbud att filma där, när vi besökte kyrkan några dagar tidigare.