Något för Reinfeldt m.fl.?

Av , , 2 kommentarer 9

José Mujica

Uruguays president José Mujica utan slips och finskor

Uruguays president borde vara en förebild för Reinfeldt och alla världens välbetalda ledande politiker. Nedan finns inledningen till en artikel om honom:

”Meet José Mujica. He may look like your average farmer or grandfather, but he is anything but. This man is globally known as the world’s  poorest President because he lives a life of humility… all while leading the country of Uruguay. As a man who truly cares about his people, he doesn’t take an obscene amount of money to just act as a politician. He donates about 90% of his $12,000 monthly salary to charities that benefit poor people and small entrepreneurs.”

Hela artikeln finns att läsa HÄR

(En gång i tiden ägde jag en likadan bil f.ö. både vad gällde märke, årsmodell och färg.)

Språkutveckling?

Av , , Bli först att kommentera 11

I går fick jag två bevis på att min amerikanska frus framsteg i det svenska språket nått väldigt långt. Hör bara här!

Medan hon var djupt försjunken i att förstå sig på Windows 8, som ju skiljer sig väldigt mycket från hennes gamla dators Windows XP, upptäckte jag att hon hade kastat några handböcker som gällde just Windows 8. Däribland fanns en på engelska. När jag uppmärksammade henne på det som jag då trodde var ett rent misstag av henne, säger hon att hon medvetet valt och behållit den som är på svenska!! Hon har också valt svenska som språk i sin nya dator.

När hon sedan skulle installera Photoshop, gick det inte eftersom den version hon har inte är kompatibel med Windows 8. Jag erbjöd henne då att installera den version av Photoshop som jag har, men eftersom den är helt på engelska tackade hon nej till mitt erbjudandet.

Anledningen till detta är förstås inte att hon saknar kunskaper i engelska. Den version som hon använder på jobbet i stort sett dagligen är på svenska och därför har hon lärt alla de speciella svenska termer som programmet är fullt av. Dess motsvarighet på engelska är inte helt så lätt att känna igen har jag förstått, när någon gång använt mitt engelska program.

Det är svårt att inte imponeras av hennes förmåga och intresse av att lära sig mesta möjliga av sitt nya hemlands språk. Samtidigt förstår jag ibland att hon grämer sig en aning när hon någon enstaka gång inte hittar det ord hon söker på sitt eget modersmål. Vi skrattar båda gott, när jag ibland hittar det före henne.

Verkligen ingen?

Av , , 6 kommentarer 2

SMS

Är det verkligen ingen av alla er som kan ”allt” om SMS och mobiltelefoner som kan offra några minuter på att ge mig ett tips?

Jag har hittat en manual på nätet och med hjälp av den kollat att det viktigaste, nämligen att telefonen har rätt telefonnummer till servicecentralen inställt. Ta emot SMS fungerar som det skall men alltså inte skicka. Nu hamnar det jag försöker skicka i en slags kö.

Både ta emot och skicka har gått bra tidigare, men som bekant fungerar allt fram till dess att det slutar fungera. Jag vet vad vi har för helg just nu, men inbillar mig ändå att det måste finnas en och annan vänlig figur som ändå har tid att ge mig ett råd.

 

”Hoarding”

Av , , Bli först att kommentera 9

Häromdagen hörde jag ett intressant radioprogram under min långpromenad om något som på engelska kallas ”hoarding”.

Hoarding betyder ”hamstring”, men har nu blivit en diagnos för personer som sparar på i stort sett allt, saker som i andras ögon är att betrakta som totalt värdelöst skräp. Hamstring betyder för de flesta av oss någonting annat och mera ”normalt”. Jag har faktiskt stött på några hem, där den som bott där nog skulle ha fått diagnosen sjuklig ”hoarding”, om hen hade konsulterat en psykiatriker i dag.

Programmet var intressant inte minst med tanke på att jag personligen några gånger fått tömma hem där den som bott där måste ha ”lidit” av ett patologiskt hamstrande. Enorma volymer av gamla dagstidningar, förpackningar av olika slag, gamla kläder, handväskor, skor m.m. som i varje nyktert betraktande faktiskt var att se som rent skräp. I ett av fallen krävdes en hel sopcontainer för att frakta bort det.

Men så… medan jag lyssnade på programmet, kom jag att granska mitt eget beteende i sammanhanget. Hemma har jag med hustruns benägna tillstånd haft en del av ett skåp i stort sett alldeles för mig själv. Där har jag lagt många ”viktiga” saker, som jag tänkt kunnat bli bra att ha en vacker dag. Ju mer jag tänkte på just det skåpet med sitt synnerligen varierade och ospecifika innehåll, slog det mig att jag själv kanske har fått en släng av ”hoarding”, som troligen dessbättre är mottaglig för egenvård.

Väl hemma tog jag mig direkt an att rensa bland allt värdefullt som fanns i skåpet. Vid genomgången av skåpets innehåll, insåg jag att det mesta som fanns där faktiskt var rent skräp, som jag helt utan smärta kunde göra mig av med. Men jag hittade också ett par saker, som har ett visst värde och som jag t.o.m. hade glömt att jag hade.

Med stöd och hjälp från min kära fru hoppas jag nu att jag inte skall drabbas av recidiv i mitt förmodligen inte än fullt utvecklade sjukliga ”hoarding”.

 

Min frus ”roliga” man

Av , , 2 kommentarer 9

I dag har vi varit till Umeå Peggy behövde köpa en ny dator.

Dator låg i bagageutrymmet, där det förmodligen var under 0 C. När vi efter att ha varit från bilen ca en timme närmade oss den utspann sig följande dialog:

Peggy: ”I hope that the computer hasn’t frozen now where it is now in the cold car.”

Kalle: ”No problem, if it has just try CTRL+Alt+Delete!”

Båda tyckte vi att detta var riktigt kul och nu hoppas jag att fler gör det.

 

Bloggen – det bästa som hänt

Av , , 4 kommentarer 23

I ett avseende är möjligheten att skriva blogginlägg och med dem nå ett relativt stort antal läsare det bästa som hänt mig under senare tid. Detta fyller min pensionärstillvaro med något som jag verkligen tycker om.

Att anse sig ha viktiga saker att berätta och att inte ha en bra kanal för detta har genom åren tidvis varit riktigt frustrerande. Att skriva insändare har varit den enda jag kunnat göra. En hel sådana har jag minsann också skrivit, några med namn under men betydligt flera anonyma, där många trots att de bara haft en påhittat signatur ändå har kunnat gissa varifrån de kommit.

Den största fördelen med insändare är förstås att de når så många fler än ett blogginlägg gör. Nackdelarna med en insändare jämfört med ett blogginlägg är dock så många fler. Du vet aldrig om eller när den tas in. Din egen rubrik blir i regel utbytt mot en som du tycker är sämre trots att den satts av någon ”professionell” rubriksättare på tidningen. Du kan inte räkna med att dag efter dag ta upp samma tema i en insändare utan får vara glad om du kan ta upp ämnet en gång.

Som bloggare bestämmer du helt själv, när ditt inlägg med din egen rubrik skall publiceras, d.v.s. bara några sekunder efter det att du skrivit och korrekturläst det. Du kan sedan återkomma i samma ämne så länge du vill och orkar. Har du tur, får du sedan ofta också bevis för att inlägget är läsbart genom ”likes” och kommentarer, något som åtminstone förr i tiden inte fanns för insändare.

Alla reaktioner är dock inte av positivt slag. För en tid sedan kritiserade jag ett företag i Umeå. Då ringer chefen och försöker skrämma med att jurist skall kontaktas, eftersom inlägget ju är att se som förtal. Senare ringer juristen som är företagets styrelseordförande, förklarar dock att det inte rör sig om förtal, men framhåller med skärpa att inlägget helt saknar relevanta fakta. Ord står mot ord, men åtal för förtal slipper jag alltså.

Det märkliga var att juristen ifråga själv inte sa sig bry om det som finns i den skittunna som han anser bloggen vara. Hans och chefens upprördhet över inlägget stämmer dåligt med det påståendet, vilket jag naturligtvis gjorde honom medveten om.

Att umeåpolitiker, inte ens de som så ivrigt bloggar själva, bryr sig om andras blogginlägg och kommentarer, har vi genom det anmärkningsvärda tillsättningsärendet fåt klara bevis för. Samtidigt brukar de klaga över att allt för få väljare kommer till deras möten och lämnar sina synpunkter där.

Som sagt, bloggandet är för mig det bästa som hänt mig, när det gäller möjligheten att få delge andra vad jag anser om saker och ting. Jag liksom som många andra i samhället saknar i stort sett helt möjlighet att få sina tankar publicerade på tidningarnas debattsidor. Bloggen är i bästa demokratiska ordning helt öppen för alla.

Att någon anser att det jag skriver hamnar i en skittunna eller är bara rent trams stör mig inte det minsta. Tvärtom stimulerar det bara till ytterligare skrivande.

E-on i Vännäsby flyttar

Av , , Bli först att kommentera 7

E-onflytt

På mina långpromenader har jag sett att något pågått på industriområdet i Vännäsby. Min nyfikenhet har varit stor. Men nu vet jag vad som är på gång.

För några år sedan köpte kommunen en enorm mängd sand som lades upp i närheten av vad som då var Gothnells möbelvaruhus. Av vad jag minns var köpet ett sätt att stödja något företag som behövde stöd just då men det var även tänkt att bli något bra för kommunen någon gång i framtiden.

Av vad jag nu hört från ”vanligtvis välunderrättade kretsar” skall E-on bygga ett nytt fjärrvärmeverk där, varefter det lilla som nu finns i Vännäsby förstås kommer att stängas.

Det är alltså frågan om ett nybygge och inte en flyttning av det gamla till den nya tomten, som jag roat mig med att göra på bilden.

Det som är en nyhet för mig, är det kanske inte för andra Vännäsbybor. Hur som helst är nyheten av tämligen lokalt intresse och är därför helt ointressant för många av mina bloggläsare.

Mod att kommentera

Av , , 4 kommentarer 8

Modet, eller är det kanske förmågan, att kommentera ett blogginlägg är något som inte alla har. Det gäller även om man anser sig ha kloka saker att säga om blogginlägget ifråga. Avstår från att kommentera gör man kanske om man litet skäms för vad man vill säga. Om det dessutom inte kan skrivas utan att ens egen hybris klart lyser igenom, finns det skäl att avstå.

Mannen som skrivit nedanstående kommentar saknar det modet. Även om han väldigt gärna vill framhäva sig själv som den som bara yttrar sig i viktiga frågor och vilka media han gör det, tar han inte chansen att göra det i en bloggkommentar.

I stället nedlåter han sig till att skriva e-brev till mig och det trots att jag rör mig på en nivå långt under hans vad det gäller ämnen jag tar upp och som dessutom bara är trams. Jag utgår från att han med sin kommentar gärna vill hjälpa läsarna att förstå att att mina inlägg inte bör läsas på den ”tramsnivå” de ligger. Säkert vill han också få fler än jag att inse vilken framstående debattör han är och var han får framföra sina kloka idéer. Jag hjälper honom därför med detta genom att i sin helhet här återge hans trevliga godjulhälsning:

Hej, jag läste om kyrkobesöket, fullsatt.
Vad vill Du åstadkomma med ett sådant blogg ? När dricker Du kaffe på morgonen ?
Skulle alla skriva om så vardagliga saker, skulle sociala medier svämma över.
Jag skall under en månad kolla hur många dagar som du får vara med direkt ¨på första sidan i VK.se
Har du hört mig eller sett mig på Radio VB eller TV4 angående det unika projektet inom Sävar Församling förra veckan.
Idag hörde Du mig kanske på Radio VB-P4 angående Västra Länken.
Du ligger tre divisioner under, eller hur, bara trams
God Jul
 
Den här gången kan jag inte garantera att vederbörande får förbli annonym, så känd som han tycks vara på annat håll. Hans e-brev hittills och även framgent vidarebefordrar jag till honom själv. När jag gör det, ”hör” jag samtidigt Elvis Presleys ”Return to sender i bakgrunden. Returnerat e-brev har jag gjort flera gånger nu men utan att vederbörande tycks vilja förstå att jag inte är intresserad av hans e-brev.