Bloggen – det bästa som hänt

I ett avseende är möjligheten att skriva blogginlägg och med dem nå ett relativt stort antal läsare det bästa som hänt mig under senare tid. Detta fyller min pensionärstillvaro med något som jag verkligen tycker om.

Att anse sig ha viktiga saker att berätta och att inte ha en bra kanal för detta har genom åren tidvis varit riktigt frustrerande. Att skriva insändare har varit den enda jag kunnat göra. En hel sådana har jag minsann också skrivit, några med namn under men betydligt flera anonyma, där många trots att de bara haft en påhittat signatur ändå har kunnat gissa varifrån de kommit.

Den största fördelen med insändare är förstås att de når så många fler än ett blogginlägg gör. Nackdelarna med en insändare jämfört med ett blogginlägg är dock så många fler. Du vet aldrig om eller när den tas in. Din egen rubrik blir i regel utbytt mot en som du tycker är sämre trots att den satts av någon ”professionell” rubriksättare på tidningen. Du kan inte räkna med att dag efter dag ta upp samma tema i en insändare utan får vara glad om du kan ta upp ämnet en gång.

Som bloggare bestämmer du helt själv, när ditt inlägg med din egen rubrik skall publiceras, d.v.s. bara några sekunder efter det att du skrivit och korrekturläst det. Du kan sedan återkomma i samma ämne så länge du vill och orkar. Har du tur, får du sedan ofta också bevis för att inlägget är läsbart genom ”likes” och kommentarer, något som åtminstone förr i tiden inte fanns för insändare.

Alla reaktioner är dock inte av positivt slag. För en tid sedan kritiserade jag ett företag i Umeå. Då ringer chefen och försöker skrämma med att jurist skall kontaktas, eftersom inlägget ju är att se som förtal. Senare ringer juristen som är företagets styrelseordförande, förklarar dock att det inte rör sig om förtal, men framhåller med skärpa att inlägget helt saknar relevanta fakta. Ord står mot ord, men åtal för förtal slipper jag alltså.

Det märkliga var att juristen ifråga själv inte sa sig bry om det som finns i den skittunna som han anser bloggen vara. Hans och chefens upprördhet över inlägget stämmer dåligt med det påståendet, vilket jag naturligtvis gjorde honom medveten om.

Att umeåpolitiker, inte ens de som så ivrigt bloggar själva, bryr sig om andras blogginlägg och kommentarer, har vi genom det anmärkningsvärda tillsättningsärendet fåt klara bevis för. Samtidigt brukar de klaga över att allt för få väljare kommer till deras möten och lämnar sina synpunkter där.

Som sagt, bloggandet är för mig det bästa som hänt mig, när det gäller möjligheten att få delge andra vad jag anser om saker och ting. Jag liksom som många andra i samhället saknar i stort sett helt möjlighet att få sina tankar publicerade på tidningarnas debattsidor. Bloggen är i bästa demokratiska ordning helt öppen för alla.

Att någon anser att det jag skriver hamnar i en skittunna eller är bara rent trams stör mig inte det minsta. Tvärtom stimulerar det bara till ytterligare skrivande.