Musik i Johanneskyrkan

Av , , Bli först att kommentera 7

Johannes 2

I går kväll hade jag förmånen att få ta del av ”Musik i juletid” i Johanneskyrkan i Vännäs. Kyrkan var i det närmaste fullsatt.

För arrangemanget svarade kyrkans kantor Britt-Marie Hörnqvist. Hon dirigerade också det hela. För en kort och ”marknära” andakt svarade Margareta Rehnberg, som är anställd i församligen som församlingspedagog.

Trots min amatörmässiga förmåga att bedöma liknande musikaliska framträdande vill jag ändå lovprisa allt vad som bjöds, såväl sången som de instrumentala delarna i föreställningen. Om jag inte hörde fel, så var detta det åttonde ”Musik i juletid” som Britt-Marie Hörnqvist hade arrangerat och lett. Utan henne hade det nog inte blivit lika bra som det blev.

Med den specialla anknytning som jag har till Umebygdens Spelmansgille, var det förstås extra trevligt att känna igen flera därifrån och då inte minst den som jag känner bäst av dem alla. Hon hade med ett mycket kort varsel accepterat en fråga om att delta med sin tvärflöjt och irländska penny whistle. I dag tror jag att hon är väldigt glad över det beslutet.

”Återanvändning”

Av , , Bli först att kommentera 3

Att det som en gång läggs ut på nätet på olika sätt kommer att återanvändas, är ingen nyhet direkt. Ändå är det kul när det man skrivit en gång ges en extra spridning.

Psykiatriska museet i Västervik har hittat ett blogginlägg om Umedalens Sjukhus, som jag skrev 2009 och länkat till det på sin webbplats. Själv hade jag glömt det, men när jag läser det i dag tycker jag att det är ganska underhållande och med ett innehåll som alla som arbetat på Umedalens Sjukhus måste känna igen.

Vem minns t.ex. den färgstarka överskötaren som så ömt vårdade sin Borgward Isabella?

Här är inlägget

Senioruthyrningen Umeå

Av , , 1 kommentar 11

Senioruthyrningen i Umeå bygger på en fin tanke, nämligen att vi äldre fortfarande kan uträtta en hel del, om vi bara ges något att göra.

Själv anmälde jag mig dit direkt efter pensioneringen för fem år sedan. Jag kan inte påstå att jag blev särskilt imponerad av Seniorhyrningen i dess egenskap av ”arbetsförmedling” för oss äldre. Jag fick nämligen bara ett enda uppdrag, ett jobb som varade i ca 1½ timme samt ett annat som jag själv hade initierat. Mer blev det inte och inte ord fick jag som förklaring till varför man inte längre ville utnyttja mina tjänster. Förmodligen hade jag skött mig illa, men även det hade man väl kunnat informera mig om.

Efter att en bekant till mig berättat om hur han har behandlats, inser jag att jag inte har så mycket att klaga över. Den mannen har under en 4-5 år haft många uppdrag åt Senioruthyrningen. Helt plötsligt vill man inte längre använda sig av honom. Han är nu av förståeliga skäl både ledsen och förbannad. Förmodligen har Senioruthyrningen skäl för att stryka honom på sin lista, men tycker tydligen inte att skälet till det är något som angår vederbörande.

Han har nämligen på olika sätt försökt ta reda på det men inte kunnat nå den ansvariga chefen. Hon vill uppenbarligen inte ens prata med honom. Nu kan han bara gissa vilka skälen skulle kunna vara – kanske anser man honom vara för gammal eller så har de han utfört arbete hos klagat på honom.

För en utomstående bedömare är det svårt att förstå hur Senioruthyrningen så skamligt kan behandla en av sina ”trotjänare”. Jag skall se till att man där uppmärksammas på det här blogginlägget och därmed får en chans att förklara sin rutin, när någon ratas eller ”sägs upp” från sina uppdrag.

”Mediastalkare”

Av , , 2 kommentarer 26

Genom mitt engagemang i ett visst (!) tillsättningsärende i Umeå har jag fått många nya bekanta. En av dessa har gjort sig förtjänt av ett särskilt omnämnade men för hans egen skull låter jag honom vara anonym för läsarna.

Av någon anledning har han avstått från att kommentera mina blogginlägg. Kanske har han varit rädd att de skulle läsas av allt för många av hans egna supportrar. Eller så har han avstått medveten om sin oförmåga att föra en debatt på ensaklig och allmänt hyfsad grund.

Däremot har han skrivit ett antal e-brev till, som alla ytterst har varit menade att försvara tjänstetillsättningen. Av dessa har jag bl.a. fått veta hur allmänt fel jag haft, att han har en politiskt borgerlig uppfattning, att han haft ”riktiga” jobb i motsats till mig som varit kommunanställd och att inte alls förstått något i sammanhanget.

Han har vidare ägnat mycket energi åt att tala om allt som han uträttat i sitt liv och åt att nämna massor av kändisar som han mött och arbetat med genom åren. Allt detta förmodligen för att få mig att känns mig liten, eftersom jag ju ”bara suttit framför ett skrivbord i hela mitt liv” och därför inte begriper något alls av livet utanför kommunsektorn.

Blogginlägg har han sagt sig inte alls bry sig om. Han föredrar i stället att publicera sina väl genomtänkta inlägg på den största lokaltidningens debattsida bevars. Men i sitt senaste e-brev har han dock bestämt sig för att läsa åtminstone mina blogginlägg! Jag tar tacksamt mot alla läsare men hoppas förstås att han till sist också skall förstå det jag skriver.

Eftersom jag normalt inte skulle ens tänka tanken att publicera privatbrev som jag får, har jag funderat en stund om jag den här gången skall göra ett undantag från denna självklara inställning. Jag väljer att göra det, men tillåter honom ändå gömma sig bakom anonymitens skydd. Så här skriver han, knappast värdigt en välkänd debattör hos VK:

”I förra veckan var jag i Vännäsby och tog upp ditt namn med en infödd Vännäsbo. Av honom fick jag höra att du har förföljt många personer under årens lopp.
vilken konstig typ du är som jobbar som gode man och förvaltare.
Detta bord överförmyndaren veta, att du är olämplig som ha sådana allmänna uppdrag. I Umefallet säger du att det är tillsättningsförfarandet som det gäller, ser du inte konsekvenserna av det, frågar jag ? Finns bara en person som har det sexmånadersjobbet.
Jag uppfattar att Du är en mediastalkare.”
 
Han påstår också att vi gjort militärtjänstgöringen tillsammans. Det får mig att förstå, varför han helst vill berätta om sitt livs storverk och inte i stället sakligt diskutera det som händer i dag. Tyvärr är det så med alla oss 40-talister att vi har den avgjort största delen av våra aktiva liv bakom oss.
 
 
 

 

En pakistaniers föreställning om Sverige

Av , , Bli först att kommentera 6

 Helikopter 2

Under en tid har jag haft en 22-årig student från Pakistan som vän i Facebook. Vi har utbytt en del tankar och för hans del har anledningen mest varit att få öva på engelska.

Någonstans har han hittat ovanstående bild av mig, där jag som synes sitter i en helikopter försedd med en avskräckande kulspruta. Bilden togs i USA i juni, när vi besökte en minnesutställning från Wietnamkriget. Oavsett vad jag tycker om krig i allmänhet kunde jag inte motstå att sätta mig där ivrigt uppmuntrad till det av en f.d. helikopterpilot, som själv hade använt en liknande helikopter i s.k. skarpt läge.

Men när min trevlige Facebookvän från Pakistan frågade ”Is this your helicopter” insåg jag hur okänt Sverige måste vara för människor så långt bort i världen

En oväntad reaktion

Av , , Bli först att kommentera 8

Att TV-programmet om Alice Babs ”öde” i och med att hon satts under förvaltarskap skulle engagera många, var inte oväntat. Att mitt blogginlägg om det också skulle göra det, var däremot inte lika väntat.

De mängder av kommentarer som jag fått, får mig att skriva mer om frågan. Jag har t.ex. tagit del av den handling, där Alice Babs (!) överlagar beslutet om att utse förvaltare för henne. Det som sägs där kastar nytt ljus över hela frågan, men just nu tar det mig emot att publicera det dokumentet, även om det ju är offentligt.

I stället finns det skäl att ta del av Riksförbundet för frivilliga samhällsinsatser säger om vad som är en förvaltares befogenheter.

Deras pressmedelande om detta kopplat till ärendet med Alice Babs finns att läsa HÄR

Alice Babs förvaltare

Av , , 54 kommentarer 27

I går kväll såg jag TV-programmet om Alice Babs och upprördheten över hur hennes förvaltare förbjudit vänner och bekanta att besöka henne.

Jag inser förstås att programmet inte gav en total bild av ärendet. Några synpunkter har jag ändå på det som berättades. Att det fanns starka skäl som talade för att förvaltare hade utsetts för henne, finns det ingen anledning att betvivla. Vilka dessa skäl var, framgick dock inte av programmet. Att ha ”flera demensdiagnoser” är inte tillräckligt.

Programmets syfte var säkert inte att ytterligare göra det svårt för kommunernas överförmyndare att få tag på gode män och förvaltare. Men inte kommer det att bli lättare efter ett sådant här tendensiöst program. Och inte känns det särskilt trevligt för oss som redan har uppdrag som gode män och förvaltare, när programmet visat upp en så maktberusad förvaltare som kvinnan i programmet, Alice Babs förvaltare alltså.

Hur hon kan ha kvar sitt uppdrag, förstår jag inte. Av vad som kom fram av programmet bestämmer hon allt i sin huvudmans ställe (hon kallade sig själv för huvudman?). Man kunde se hur hon riktigt njöt av den formella rätt som fått av Tingsrätten att företräda sin huvudman. Kommunen sas ha förtroende för henne, men har också överförmyndaren det?

Jag reagerade kraftigt mot förvaltarens beslut att inte tillåta huvudmannen att ta emot besök som förvaltaren inte först hade godkänt. Lika kraftigt reagerade jag över att boendets personal så blint lydde direktiven från förvaltaren. Som jag förstått har nu även socialstyrelsen reagerat över detta.

I min förvaltarroll var jag en gång med om att personal ville att jag skulle förbjuda en person från att besöka min huvudman, eftersom en annan av huvudmannens närstående ville det. För mig var det mycket enkelt förklara att det varken ville eller kunde jag göra. Jag kan fortfarande omöjligen tänka mig en situation, där jag skulle vilja pröva rätten att göra det. Möjligen skulle jag kunna be någon att inte besöka min huvudman, men bara om huvudmannen tydligt bett mig göra det, men inte annars.

Landstingets sjukreseersättning

Av , , 3 kommentarer 16

Av den ekonomiska förstärkning jag hade hade väntat mig till jul blir det intget av. Nu får jag lov att ändra på de planer jag haft.

Jag skjutsade min fru till Lycksele, dit hon var kallad för röntgenundersökning av ryggen. Väl hemma därifrån slog det mig att någon slags arsättning för resan kanske skulle utgå. En gång i tiden fick man ersättning för t.o.m. en så kort resa som från Vännäsby till NUS. Så här infomerar landstinget om detta på webben:

Om du behöver åka långt inom länet för att 
få vård eller behandling inom sjukvården
kan du få bidrag av landstinget för dina resor.
Från och med 1 januari år 2013 betalar du själv 
100 kronor för varje enkel resa och kan få
bidrag av landstinget för resten.
Det du betalar själv kallas egen-avgift.

 Du kan bara få bidrag av landstinget om du 
valt ett billigt sätt att resa,
till exempel med egen bil, buss eller tåg.
Men om du är svårt sjuk och läkaren bedömer att
du behöver åka taxi eller flyg,
kan du få ersättning för det också.

24 mil blev det och med den gängse bilersättningen på 18:50 per mil minus 100 i egenavgift räknade vi med en viss ersättning. Inga pengar har kommit och när jag ringer och undrar över varför, får jag ett ganska överraskande besked.

Västerbottens läns landsting anser att en körd mil med personbil bara skall betalas med 10 kronor! Jag utgår från detta då också gäller för landstingets politiker och anställda när de är ute och kör i tjänsten med sina privatbilar.