I DN i dag återges en rapport från tankesmedjan Katalys.

RAPPORTEN visar precis vad så många haft en bestämd känsla av utan någon omfattande utredning.

Den moderata alliansregeringen har sett till att de rika fått det ännu bättre.

Glädjande nog för RUT-förespråkarna har nu en undersökning visat att det inte bara är de rika eller de med höga inkomster, inte alltid samma sak, som nyttjar RUT. En relativ stor andel av dem som gör det har inkomster under 30 000 har vi fått veta.

Detta ändrar dock inte min syn på RUT. Det är fortfarande lika fel, att alla, även med de låga inkomster, skall hjälpa de rika att t.ex. få städat sina bostäder, eller hjälpa deras barn att få bra betyg i skolan.

Jag ger för min klartecken till RUT, om min skatt enbart går till dem med låga inkomster. Vad som nu är en låg inkomst kan förstås diskuteras. Sannolikt har jag inte hängt med, men en inkomst mellan 26 och 30 000 anses som tämligen hyfsad av många. I vart fall av många av oss pensionärer, som dessutom betalar förhållandevis mer skatt än de som har ett arbete.

Lyssnade nyss till Peter Olofsson (S) i Vännäs. Han fick ett antal frågor som han gav bra svar på men…

På frågan om han tyckte att sjukvården skulle övertas av staten, blev det litet si och så. Han gav först ett solklart svar på den direkta frågan. Han tyckte inte att så borde ske.

Men när han så skulle motivera sin ståndpunkt, blev svaret mindre solklart. Han hänvisade nämligen till SJ och påminde oss om hur illa det numera fungerar med tågen. Både jag och min fru uppfattade det som om han ville påminna om hur bra SJ fungerade, när det låg i statens händer. Därmed blev ju hans nej till statlig sjukvård obegripligt.

Sedan vi intagit luch återvände vi till Konsumplanen, där vi fick tillfälle att tala med Peter. Hans förklaring kunde vi då helt acceptera och jag tror att han vid nästa tal kommer att vara litet tydligare med vad han menade med SJ i sammanhanget.

Vad han syftade på var hur illa staten hade skött underhållet av tåg och banor och vad det hade lett till för försämringar de senaste åren. Skulle staten ta över sjukvården, blir risken stor att ”underhållet” av vår sjukvård försämras på motsvarande sätt.

Så blev med ens den delan av hans tal begripligt även för oss.

Som vanligt retar det mig, när man får olika svar från en myndighet, om nu Försäkringskassan ÄR en myndighet förstås, vilket jag tror.

Som förvaltare behöver man få tillgång till sin huvudmans uppgifter på olika håll i samhället. Vanligtvis är det inga problem med att få det, bara jag kan visa att jag verkligen är utsedd att vara vederbörandes förvaltare. Det gör jag antingen genom överförmyndarens registerutdrag eller med det aktuella besutet från tingsrätten.

Hittills har jag skickat in en kopia i vanligt brev och det har gått bra. Den här gången tänkte jag vara smart och skickade i stället in en fil som PDF per e-post till Försäkringskassan. Därmed skulle jag ju spara tid, porto och kanske t.o.m. vara litet extra miljövänlig. I dag fick jag då ett e-postsvar, där man krävde in originalhandlingen. Naturligtvis var det ett no_replybrev, som jag inte kunde svara på. Irriterande med sådana brev.

Jag valde då att ringa Försäkringskassan. Efter ca 25 minuters väntan i telefonkö, kom jag så fram och fick då veta att man ville ha in beviset på förvaltarskapet i vanligt brev på papper. När jag så sa, att Försäkringskassan i e-brev till mig krävde ett original, kunde man efter en kort överläggning ge beskedet att det ”bör” gå bra med en kopia.

Nu skickar jag en kopia och hoppas på att det skall duga.

Märkligt hur betydelsen av ord förändras över tiden. En kommentar till mitt inlägg RUT och ”tjänstefolk” är ett bra exempel på detta. Kommentatorn gav intryck av att inte förstå vad som menas med ”arbetarhem”.

Hon är inte den första som tar avstånd från det ordets ursprungliga innebörd genom att hävda att alla hem ju är arbetarhem, eftersom de allra flesta föräldrar ju fortfarande har arbete av något slag. Renhållningsarbetare eller professor – har de bara ett arbete, så är ju deras hem enligt kommentatorn underförstått också arbetarhem!

Men går man tillräckligt långt bak i tiden och då frågar t.ex. prästen, lärarinnan, doktorn, godsägaren och varför inte också professorn vad som menas med arbetarhem, råder ingen tvekan om att de utan extra betänketid kunnat besvara den frågan. Att då påstå att deras barn också uppfostras i ett arbetarhem, skulle sannolikt tas som en ren förolämpning.

För mig är det fullkomligt obegripligt att det i dag finns vuxna människor, som inte ”förstår” eller i vart fall inte vill acceptera begreppet arbetarhem. Många av dem vill inte heller förstå och acceptera att vi fortfarande lever i ett klassamhälle, där klassmarkerande ord och yttryck numera bytts ut mot mindre värdeladdade sådana, eller åtminstone gjort oanvändbara.

Under jobbdebatten i TV1 i går kväll blev Martin Ådal, Centerpartiets företrädare, mäkta upprörd över att Ali Esbati, Vänsterpartiets företrädare, benämnde dem som arbetar för andra för tjänstefolk.

Ådal talade visserligen om dem som driver RUT-företag, emedan Esbati nog tänkte på dem som arbetar i andras hem och vars löner alla vi skattebetalare bidrar till. Att kalla dem tjänstefolk gillade inte Ådal utan menade att det bara var att gammal kommunistknep att kalla dem så.

Detta fick mig att fundera över vad som för mig är tjänstefolk. Är man uppväxt i ett arbetarhem med svag ekonomi och med en pappa som ofta var arbetslös, räcker det för att förstå vad som menas med tjänstefiolk. Man behöver alltså inte alls vara missledd av kommunistterminolgi.

I mitt barndomsvar det min mamma som skötte städning, klädtvätt, läxhjälp och annat som nu personer med god ekonomi låter andra göra jämförelsevis billigt, eftersom en del av kostnaden betalas av oss alla andra genom RUT-reformen. I vårt hem var det självklart att sådant skulle skötas av min mor och det även under de perioder då hon hade arbete utanför hemmet.

Att rika personer på den tiden också köpte tjänster av andra för att få dessa uppgifter utförda var i ingen ovanlighet. Skillnaden mot nu var förstås att de betalade sitt tjänstefolk själva utan hjälp från andra skattebetalare.

Den som lejer folk att sköta hushållsarbetet får onekligen ett drägligare liv och att kalla dem de lejer för tjänstefolk är för mig helt ok om än ordet är gammalt och ger litet fel associationer.

Om det stundande valet bara gällde RUT-frågan, skulle V få min röst.

Folkpartiet, åtminstone Erik Ullenhag, integrationsministern, vill ha ha kvar RUT, eftersom det ju är en så bra tillgång för att sysselsätta invandrarkvinnor. Sådana passar bra som tjänstefolk tycks han mena!!

Nog är det väl värt att läsa om Reinfelts ”ungdomssynd”, d.v.s. de tankar han framförde i sin bok 1993, läst och sammanfattad i Aftonbladet av Jan Guillou i dag.

I många avseende har han fått som han då önskade, statsministerns alltså.

LÄS HÄR!

Att det nästan alltid är roligare att köpa nytt än att reparera och underhålla det gamla man har, håller nog de flesta med om.

Detta gäller såväl enskilda som kommuner. En dag såg vi ytterligare exempel på detta under vår vandring längs en äldre del av leden längs Långforsen. Så vitt jag förstått har nu den delen förlängts så att den ansluter till Tavelsjöleden. Den nya bjöd på en ”historievandring” i dag men vi valde som sagt den äldre delen.

Bedrövade kunde vi då se att den tydligen var helt bortglömd av kommunen. Såvitt jag förstår har Vännäs kommun ansvaret för den. Ruttnande räcken och broar här och där vittnade tydligt om leden fått vara helt utan underhåll en längre tid. Här och där korsades stigen dessutom av omkullfallna träd.

Promenaden var trots detta något att njuta av inte minst med den brusande Långforsen som både syntes och hördes större den av de ca två kilometrarna.

Som sagt roligare är det säkert att ordna en förlängning av leden än att underhålla den gamla delen. Hur klokt det är, är förstås en helt annan sak.

På vår vandring längs en gammal del av vandringsleden längs Långforsen såg vi detta otroligt fina potatisland.

Aldrig tidigare i mitt liv har jag sett ett potatisland med en så här rik blomning. Här är det nog inte bara frågan om en lämplig jordmån och en fin sommar. Vad mer det kan vara kanske någon annan kan tala om för mig.

Vägen till Holmöfärjan utgjorde parkeringsplats vid visfestivalen. ”Vän av ordning”, jag alltså, hade svårt att smälta att någon kunde ta ut parkeringsavgift längs en allmän väg.

Jag gjorde ett kort BLOGGINLÄGG i frågan och bestämde mig för att närmare ”utreda” den. Nu kan jag lämna den information, som ”parkeringsvakten” tydligen inte kände till.

Polisen gav en hänvisning till Umeå kommun. Där fick jag i dag veta, att det naturligtvis inte var tillåtet att ta parkeringsavgift längs den allmänna väg som det här gällde.

Inte helt utan besvär fick jag i morse kontakt med ordföranden för Umeå IK:s paraplyorganisation, Maria Lindgren, som efter utredning nu vänligen har meddelat, att det fanns en slags överenskommelse med Visfestivalen. Den innebar att idrottsföreningen skulle fungera som en slags ordningsvakt längs vägen och att de naturligtvis för det kunde ta ut en frivillig avgift av bilisterna.

En koll med visfestivalen i dag bekräftade uppgiften om en muntlig överenskommelse, och precis som Umeå IK tycker man där att det hela rör sig om bristande information till bilisterna så väl muntligt som skyltmässigt.

Jag är självklart beredd att stödja idrottsföreningen även nästa år med ett frivilligt belopp, men INTE med en parkeringsavgift. Det tror jag f.ö. att alla andra visfestivalsbesökare också är.