En annorlunda ”date”

Häromdagen fick jag ett kort meddelande via Facebook från en person som bara ”känner” mig genom mitt bloggande. Så här löd det: ”Tjena! Tid och lust att ses någon dag?”

Mannen i fråga är av olika anledningar en framgångsrik kändis i Umeå, även om det visade sig att han själv inte uppfattade sig som en sådan. För mig är han i vart det. För mig var det hans bloggande inom högst varierande ämnesområden det enda som gjorde att jag tyckte mig ”känna” honom. Men träffa honom öga mot öga? Vad i all sin kunde han vilja mig? Direkt bestämde jag mig för att ta reda på det först och sedan möjligen acceptera hans ”inbjudan”.

Innan jag ens hunnit ställa en fråga om detta till honom, kom svaret via Facebook: ”Gillar folk med rättspatos. Skulle vara kul att prata lite”, var skälet till hans förslag. Genast blev lusten att träffa honom intressant. Det fick mig också att fundera kring det rättspatos han såg hos mig och hur han kunde tro att just rättspatos skulle vara en av mina egenskaper.

Hela mitt liv har jag haft problem med mitt dåliga självförtroende, något som jag dock tror att jag lyckats dölja för de flesta. Jag har alltid varit rädd för att möta personer, som varit mig för olika vad gällt utbildning, tjänsteställning, ekonomisk situation och likande statushöjande omständigheter. Hela livet har jag samtidigt insett hur dum och ogrundad denna min rädsla varit men ändå inte kunnat bli fri från den.

Men när jag så berättar för min fru, att jag helt enkelt inte vågar träffa honom, även om jag innerst inne så gärna skulle vilja göra det, får hon mig att bestämma mig för ett möte med honom.

Det ångrar jag inte. Trots att mannen ifråga på ett sätt spelar i en helt annan division än jag, visade han sig vara en tämligen vanlig och ytterst sympatisk ung man (ung i mina ögon). De framgångar han röner inom sitt verksamhetsområde har han gjort sig väl förtjänt av. Han lyckades t.o.m. genom sitt pojkaktiga sätt få mig att inse hur mycket ”pojkaktighet” det fortfarande finns kvar i min 73-åriga kropp.

Utöver vårt, som jag såg det, givande samtal under ett fika ute på sta’n, fick jag som avslutning uppleva något, som fram till i går var något jag i mina vildaste fantasier bara hade kunnat drömma om.