Intressant med bilden är inte bara att den bl.a. visar dåtida ”kändisar” som min svärfar Arvid Kaddik, arjeplogsförfattaren och tillika distriktsläkaren Einar Wallqvist, vår nuvarande kung med det ståtliga namnet Karl-Gustav samt landshövdingen i Norrbottens län, Ragnar Lassinanti.

Den ger också en bild av ett annat Sverige långt före senare tids brutala mord av politiker och andra på öppen gatan. Jag är tämligen säker på att de två poliser som syns på bilden var man på tiden ansåg vara tillräckligt. Det är svårt att inte, åtminstonde i detta avseende, tycka att det var bättre förr.

Jag blev tämligen överraskad av att se den här bilden, eftersom den visar hur min svärfar överlämnar en gåva även till vår nuvarande kung liksom han gjorde det till hans företrädare.

I dag besökte jag NUS för fortsatt utredning av min sköldkörtel. Besöket hos överläkaren på medicinmottagningen, som har hormonrubbningar som sin specialitet, utlöpte väl. En dråplig händelse som inträffade efter läkarbesöket vill jag gärna berätta om.

Jag behövde vänta en stund tills receptet hade nått apoteket. Det gjorde jag på en stol i centralhallen. Mitt emot mig satt en gammal gubbe, förmodligen i min egen ålder men som i mina ögon såg betydligt äldre ut än jag. Jag noterade hur han fumlade med en tidning, sin plånbok och ytterligare något som han hade i knät. Kommer han att få med sig allt, när han går därifrån, tänkte jag.

Efter en stund gick jag och köpte en trisslott och gick sedan tillbaks till samma plats. Den gamla mannen satt kvar. Så tog jag fram plånboken, tog ut lotten och konstaterade att det som vanligt var en lott utan vinst. Plånboken låg kvar på mitt knä och väntade på att få ta emot en vinstlott. Den väntade också på att bli återbördad till min högra bakficka – men förgäves!

I samma ögonblick reser sig den andre gamle mannen och går. När ser att han tappar sin plånbok, går jag snabbt efter honom för att ge honom den utan att tänka på vad jag just då hade i knät.

Därefter gick jag direkt till apoteket, där jag direkt blev ombedd att legitimera mig! Först då upptäckte jag att min plånbok var borta!

Jag gick då direkt till receptionen i centralhallen, men där fanns ingen plånbok och inte heller i området kring den stol jag ganska nyligt hade lämnat. Framför mig såg jag arbetet att på nytt (ganska nyligt stals min plånbok i Paris) spärra bankkort samt skaffa ett nytt körkort. Köpa mat på vägen hem eller betala min parkering skulle nu inte heller gå. Någon medicin skulle det heller inte bli.

Tillbaks till apoteket igen för att meddela, att jag inte kunde hämta ut den medicin, som man trots avsaknad av legitimation hade gjort i ordning åt mig.

Så gjorde jag till sist en ny vända till centralhallen. Vid recptionsdisken stod en man som just hade lämnat fram en plånbok. Han kände direkt igen mig på fotot i körkortet. ”Diverse kort finns kvar men inga kontanter”, meddelade han. ”Att få tillbaks den är långt mera värt än de 120 kronor som stulits ur den”, blev min tacksamma svar. Någon hittelön kunde jag inte ge honom, eftersom han inte ”tog kort”.

Det dråpliga i historien är att mina fördomsfulla tankar om den gamle mannen också gällde mig själv. När han tappade sin plånbok, iakttogs det av en ärlig man, min söners far alltså. När jag tappade min iakttogs det av en tjuv, men som förhoppningsvis behövde pengarna bättre än jag.