Högavlönades anställningsavtal

Den här fina gåvan från arbetsgivaren fick jag, när jag gick i pension för några år sedan.

Efter att ha funderat ytterligare på den tämligen allmänt förekommande styggelse med anställningsavtal, som belönar den som misskött sitt jobb, känner jag behov av fortsatta funderingar i ämnet.

Bland mycket annat som jag tänkt på är den värdering av sina anställda som arbetsgivaren i och med dess avtal visar. De allra flesta anställda, som på lägre nivåer i organisationen skött sitt jobb och därmed fått stanna kvar på det fram till pensionen, får en ”guldklocka”, en middag ute på stan med arbetskamraterna eller något annat av tämligen ringa kostnad för arbetsgivare. Men de som innehaft en högre tjänst med väl tilltagen lön får i stället flera hundra tusen kronor, t.o.m. när de får sparken på grund av ett illa skött arbete.

Hur tänker den blivande medarbetaren, när hen inför antällningen förhandlar med arbetsgivaren om villkoren för den anställning hen har sökt? Här finns utrymme för spekulationer. Kan det vara så enkelt, att vederbörande redan innan tillträdet på tjänsten inser sig sakna den kompetens som jobbet kräver? Hen räknar med att ”få sluta”/få sparken, och då är det förstås väldigt klokt att se till att arbetsgivaren inte kan göra sig av med vederbörande utan att först betala en massa pengar för det.

Eller är det helt enkelt så att den blivande medarbetaren funnit ett smart sätt att på kort tid få sin kassa kraftigt förstärkt? Ta jobbet med den fina fallskärmen, missköt dig och få sedan sparken och de pengar som anställningsavtalet garanterar! Helt klart torde det dock vara, att den som förhandlat sig till en bra ”avskedspresent” därmed saknar en viktig morot att göra sitt allra bästa på jobbet.

Vad borde då arbetsgivaren göra, när den sökande kräver hutlöst avgångsvederlag? Självklart borde sådana här avtal aldrig tecknas. Mina spekulationer i förra stycket borde räcka för att komma till den slutsatsen. En fråga till den sökande varför denne kräver en massa pengar inför risken att bli uppsagd, torde också inte bara vara svår att besvara för den sökande utan också vara ytterligare ett stöd för arbetsgivaren att inte avtala om ekonomiskt ”sparkenskydd”.

Jag ”hör” redan arbetsgivarens försvar för dessa avtal: ”Vi måste gå med på dem. Annars får vi inga duktiga medarbetare”. Pyttsan, vi ser återkommande exempel på hur dessa ”duktiga” medarbetare, som trots allt inte varit duktigare än att de inom tämligen kort tid ändå fått sparken – och kostat massor av pengar för arbetsgivaren

I min egen kommun, Vännäs, har detta gällt minst tre höga chefer under senare tid. Men om jag inte missminner mig, så har vårt kommunalråd sagt att man fortsättningsvis inte kommer att teckna liknande avtal vid nyanställningar.