Sverker Olofsson tar som vanligt upp en synnerligen viktig fråga i sin krönika i dag i VK. Han tycker att det känns ”som att något gått sönder i spannet mellan moral och samhällsansvar” i bankvärlden.

Min spontana fråga är i stället om bankerna överhuvudtaget har någon moral, när de lånar pengar av oss till noll % i ränta och samtidigt betalar sina verkställande direktörer årslöner på flera miljoner.

Och hur är det med samhällsansvaret? Finns det något sådant, när man som i Sverkers exempel vägrar ett korttidslån till en liten butik i inlandet? Och var finns samhällsansvaret, när man inte längre tillhandahåller den service till allmänheten som en fortsatt kontanthantering skulle utgöra?

När Swedbank  i Vännäs för några år sedan slutade hantera kontanter, var det under en kort tid omöjligt för mig att ta ut kontanter till dem jag var god man/förvaltare för. Delvis beroende på ett intensivt agerande från min sida, ändrade till sist Swedbank sina rutiner, så att jag och förstås även andra gode män och förvaltare kunde skaffa bankkort åt sina huvudmän och sedan via bankomaten ta ut kontanter åt dem.

Under vår vistelse i USA det året bad jag min fru kontakta ett antal storbanker där för att höra om de hade kontanthantering. Alla de 4-5 banker som hon ringde hade det och blev mycket förvånade, när de hörde att man inte längre gjorde det på vissa banker i Sverige.

De flesta av oss torde fortfarande anse, att om det är någonstans där kontanter borde finnas, så är det på banken. Att i dag ”ha pengar på banken” betyder alltså något annat än vad det gjorde förr i tiden.

Ett huvudskäl till att banker slutat med kontanthantering sägs vara att de vill öka säkerheten för bankens anställda. Vem rånar en bank som inte har pengar inte ens i de privata bankfacken, där man ju inte får förvara kontanter? Att inte USA med en, som jag tror större kriminalitet, har tänkt på det, kan man förstås undra.

Skälet för att sluta med kontanthantering är säkert inget annat än att öka bankens lönsamhet. Dessutom är det ett perfekt bevis för hur lågt prioriterat samhällsansvaret är hos bankerna.

Märkligt om mig själv… två personer, endast två, under hela min livstid har kommit till den slutsatsen att jag är en person med ett starkt rättspatos.

Såklart jag känner mig smickrad av ett sådant omdöme, eftersom jag förstås anser att ha en sådan egenskap är något att sträva efter. Det märkliga är att jag aldrig själv tänkt på att jag skulle ha den egenskapen.

Nu har jag förstås anledning att trots att inte ta de båda personernas omdöme på allt för mycket allvar. Båda bygger nämligen sin uppfattning enbart på vad de fått ut av mitt bloggande. Ingen har träffat mig innan de ansåg sig se detta starka rättspatos i mig.

En av dem har jag träffat i efterhand, men missade att ta reda på vad det var som fick honom att upptäcka detta rättspatos hos mig, redan innan vi hade träffats.

Om någon mot förmodan är litet osäker på vad rättspatos är, så är väl detta en bra förklaring:

(Stark känsla (eller lidelse) för vad som är rätt och fel – ur moralisk eller laglig synvinkel -.
Ibland rättskänsla.)

Tänker jag närmare på saken, så blir slutsatsen att det nog är det jag har ändå.

Nu är frågan om vinster i välfärden uppe på tapeten igen. Allt argumenterande för och emot i denna fråga gör mig förvirrad och får mig att allvarligt oroa mig över min egen förmåga att bedöma den och dra rätt slutsatser av den.

Å ena sidan torde det finnas en klar majoritet mot vinster i välfärden bland gruppen väljare som enkelt skulle kunna benämnas ”vanligt folk”. Det gör det också bland mindre ”vanligt” folk, d.v.s. de med hög utbildning och goda kunskaper inom alla de områden i samhället som skulle beröras, om någon form av förbud mot dessa vinster skulle införas.

Å andra sidan finns det samtidigt åtskilliga som också har goda kunskaper och insikter i vad det skulle innebära i form av arbetslöshet, långa vårdköer och alla fasor med en minskad valfrihet för våra äldre (och deras anhöriga), skolelever (och deras föräldrar) samt de som på grund av ohälsa söker sjukvård. Bland dessa finns personer, vars omdöme och allmänna kunskaper jag har stort förtroende för.

Det är minsann inte lätt att för mig förstå, varför båda läger har så fel enligt vad den andre av dem anser. Det enda som jag med säkerhet anser är att våra skattepengar avsedda för vård, skola och omsorg skall användas för det och inte för att generera (över-)vinster, där man genom smarta och helt lagliga medel gör allt för att undvika skatt. Skatten, som faktiskt är förutsättningen för verksamheten och de vinster den ger, borde man därför gladeligen till en del återbetala till samhället. Säkerligen gör många det också men absolut inte alla.

Hur kan så många veta vad som är rätt i sammanhanget samtidigt så många andra ser en väntande katastrof i ett stopp eller åtminstone en begränsning av möjligheten att driva företag med hjälp av skattepengar inom de aktuella områdena?

Kom gärna och hälsa på oss, om ni har vägarna förbi, men vänta tills efter den 9 maj.

Då finns vi i ”sommarstugan” i Michigan, som är belägen inom den röda ”pricken” på bilden här ovan. Det går bra att sova över också en natt eller två. Frukost, lunch och middag ingår i erbjudandet – all inclusive so to say!

Kommer ni med flyg och landar på O´Hare i Chicago, så är det bara att ro tvärs över Lake Michigan, så hamnar ni i Michigan och bara några kilometer från oss. Vi hyr bil vid O´Hare och har sedan ca 2½ timme att köra till stugan.

Jag tar än en gång upp tricket att skapa valdistrikt i USA, för att få bästa möjliga utfall i de allmänna valen. Det är så anmärkningsvärt och intressant – enligt min mening i vart fall – att jag tycker att även vi i Sverige bör känna till det.

USA är ju för många en förebild och många tror att det som sker där verkligen vilar på ett, enligt vårt sätt att se, demokratiskt fundament. Det finns många skäl att ifrågasätta den uppfattningen.

HÄR finns en länk till en artikel i The Washington Post, där fenomenet med gerrymandering förklaras på ett bra sätt.

”You are like a dog on a bone”, säger ibland min fru. Hon har nämligen märkt att jag har litet svårt att släppa något som jag engagerar mig i. Den egenskapen är förstås både på gott och ont.

Nu är det det där med västerbottenscelibriteternas kalasande på Grand Hotel i Stockholm som jag inte kan släppa. Dessvärre har jag inte något nytt att tillägga. Jo, förresten…

Ett icke helt okänd tänkare i Umeå lämnade för en tid sedan sin syn på värdet av nätverkande I Facebook. Den aktiviteten finns det många som är duktiga att försvara, men inte denne man. Låt oss, trots att han så känd, kalla honom för X. Hans framgångar som företagare borde kunna tas som intäkt för att hans syn på nätverkande borde tas på allvar.

Så här skrev han:

”Den mest meningslösa affärsaktiviteten: Nätverkande! Efter 20 år som entreprenör kan jag summera att alla möten utan annat syfte än att utöka nätverket är fullkomligt meningslösa och bygger på någon naiv romantiserad bild av affärer.

Ibland lär man känna en och annan trevlig människa – men det ger fortfarande ingen business. Om man istället håller affärstempot uppe så träffar man naturligt – i farten – alla människor man har nytta av i jobbet.

Inget nytt för den rutinerade men jag är glad att den polletten äntligen föll ner för mig! Nu kan andra sluta att slösa min tid – och jag kan sluta att slösa deras.”

”..utan annat syfte än att utöka nätverket..” skriver mr X. Men i nätverksträffen på Grand fanns det kanske också ett annat syfte, nämligen att få smörja kråset. Av bilderna från Umeåregion dokumentation av träffen på Flickr och Facebook, får man t.o.m. intrycket att det var huvudsyftet med träffen.