Min syn på ”facket”

Av , , 1 kommentar 15

Hela mitt yrkesverksamma liv har jag varit  medlem i en fackförening. Min övertygelse om nyttan av detta har varit oomkullrunkelig och detta även efter det att jag lämnade SKTF några år före min pensionering. Det gjorde jag när jag insåg hur litet man brydde sig om en medlem som drabbats av problem i hens relation till arbetsgivaren.

Min amerikanska fru har inte anslutit sig till Kommunal trots flera års anställning, där Kommunal skulle ha varit hennes fackförening. Hon har avstått från detta, trots mer eller mindre tydliga antydningar på sin arbetsplats innebärande att hon nog ändå borde gå med.

Också jag har ”stillsamt” tyckt att hon borde gå med. Hon har ändå avstått. Tidigare skandaler med fackpampar inblandade har varit en av orsakerna men också hennes erfarenhet och syn på facket från USA.

Den aktuella skandalen med Kommunal har ytterligare stärkt hennes inställning till facket, trots att hon är så väl medveten om vad gott facket inneburit på den svenska arbetsmarknaden. Skandalen med Kommunal har förstås även fått mig att aldrig någonsin mer rekommendera någon att gå med i facket.

Jag brukar inte använda svordomar i mina blogginlägg, men nu gör jag det. Det som Aftonbladet avslöjat är för djävligt och kommer att få vittgående konsekvenser och det inte bara för den kassör i Kommunal som sagt upp sig och nu måste hanka sig fram på den blygsamma fallskärmslönen på litet drygt 70 000 kronor i månaden.

Det värsta är ändå att den försvagning av Kommunal, som man själva i ledningen svarar för, trots allt kommer att gynna arbetsgivarsidan.

 

 

Oemotståndliga

Av , , 7 kommentarer 13

tiggare

I går gjorde jag ett besök i Umeå. Där var det minst -25 och lätt vind, eller hur man nu skall kalla vinddraget mot mitt otäckta ansikte.

Några korta promenader, en från parkeringen vid Musikanten till tandläkaren i Sagagallerian och en från Parketten ett par kvarter bort till Specsaver. Men det var nog för att jag började småfrysa, speciellt om mina icke med långkalsonger försedda ben. Det fick mig också att inse hur bra jag har det hemma i stugvärmen och hur hemskt det skulle vara om jag hade ett utomhusarbete i den kylan.

Tre människor passerade jag som faktiskt hade det, utomhusarbete alltså. Två av dem satt på trottoaren, inte direkt men ändå. En av dem, en man, stod lutad mot en vägg. Ingen skådespelare skulle bättre än han ha kunnat visa hur dåligt han mådde. Hans ben formligen skakade, omedvetet eller medvetet genom att öka blodcirkulationen i dem ge dem litet extra värme. Jag läste äkta förtvivlan i hans ansikte.

För mig är dessa stackars medmänniskor på ett sätt oemotståndliga. Jag kan bara inte gå förbi dem, som om jag ingenting ser. Jag måste lämna något i deras pappersmuggar även om jag så väl inser att det jag ger dem från mitt överflöd inte alls löser den enorma bakomliggande orsaken till deras tiggande. Många upplyser mig om just detta, när vi pratar om dem. Många förklarar att de aldrig lämnar ens så mycket som en krona till dem. Att de står där tiggande är inte vårt fel, säger de.

Ibland undrar jag varför jag ”ser” dem, känner för dem och ger dem en ”slant”. Är det för deras skull eller är det bara något jag gör för att lindra mitt dåliga samvete. Ibland känns det som om jag borde ha det, när jag kommer ut från en butik med kassar fyllda av varor, varav många av dem är sådana jag egentligen jag inte alls behöver.

Och över all fattigdom och elände råder vår allsmäktige Gud…

Trygg med vapen

Av , , Bli först att kommentera 7

Open-Carry-600x356

Rätten för varje amerikan att bära vapen sägs öka tryggheten för bäraren. Men helt trygg bör hen nog inte känna sig.

Den här personen blev under pistolhot rånad på sin egen pistol av en annan som också hade en, men inte lika fin. Läs här om vad som hände. Oberoende av vad man tycker på vapenförekomsten i USA, så bör man kunna se det komiska i händelsen.

”GRESHAM, Ore. (KOIN 6) — A man practicing his open carry right was robbed of the gun he was openly carrying.

William Coleman III was robbed of his Walter- brand P22 just after 2:00 a.m. October 4 in Gresham by a young man who asked him for it — and flashed his own weapon as persuasion.

Coleman, 21, was talking to his cousin in the 17200 block of NE Glisan St., after purchasing the handgun earlier that day, when a young man asked him for a cigarette, police said.

The man then asked about the gun, pulled a gun from his own waistband and said “”I like your gun. Give it to me.”

Coleman handed over the gun and the man fled on foot.”

 

Riedl och ”USA-moderaterna”

Av , , 2 kommentarer 8

Det här inlägget bygger huvudsakligen på en insändare från Kurt Karlsson, Umeå. Jag tar risken och utgår från att det han skriver är korrekt.

Som de som läser mina inlägg redan vet, har jag en längre tid intresserat mig extra mycket vapenlagarna i USA och alla vansinnigheter som är följden av dem. Det är också bekant att jag utan att tveka det minsta benämner republikanerna ”USA-Moderater”. Många har då vänligen förklarat för mig att det är helt fel att jämföra våra moderater med USA:s republikaner . Man har dock inte lyckats särskilt bra med det, eftersom det som tydligast kännetecknar våra Moderater så väl stämmer med det som kännetecknar republikanerna.

Nyligen gjorde jag ett blogginlägg (http://blogg.vk.se/kgs/?p=5954), där jag berättade att republikanerna motsätter sig ett återinförande av förbud mot halvautomatiska vapen. Det skulle nämligen drabba landets jägare, menar de!

I EU:s vapendirektiv föreslås bl.a. förbud mot just halvautomatiska vapen. Men det motsätter sig länets främste moderat Edward Riedel och tänker göra ”allt i sin makt” för att skrota förslaget. Han gör det också, precis som sina moderatkompisar i USA, av hänsyn till de behov som våra jägare enligt honom har av halvautomatiska vapen. Dessa behov är alltså viktigare än att förhindra eller åtminstone minska risken för att denna typ av vapen hamnar i orätta händer, tycks vara den bedömning har gör.

Härmed har jag fått ytterligare ett exempel på likheten mellan Moderaterna i Sverige och republikanerna i USA.

 

”Nyhetsvärdering”

Av , , Bli först att kommentera 13

Under min tid som tämligen flitig bloggare har jag mer och mer insett hur svårt det måste vara för mediaproffsen att värdera vad som är värt att skriva om. Jag antar att även de helst skriver om sådant som sedan blir läst.

Envist har jag under en längre tid tagit upp viktiga saker som händer i USA, trots att jag sett att den sortens blogginlägg inte blir lästa av så många.

Så tar jag upp en gammal historia om Umeåpolitikernas tystnad inför frågor som rör rekrytering av personal, långt mindre viktigt än vad som jag skrivit om t.ex. vapenlagarna i USA. Men se då läses och ”likas” mina inlägg helt plötsligt på ett sätt som visar på ett stort intresse från läsarna. Märkligt tycker jag samtidigt som jag nog ändå kommer att föredra att uppmärksamma märkliga saker i USA.

Sverige utan drömmar?

Av , , 1 kommentar 17

En populär bloggare här på VK jämför Sverige med USA och konstaterar att vi i Sverige saknar drömmar i motsats till USA. Det gör hen väl medveten om att mycket av vad de i USA drömmer om är något som vi sedan länge redan har i Sverige.

Eftersom hen inte alltid släpper fram kommentarer och inte ens läser dem, väljer jag att här återge min kommentar till hens blogginlägg.

”I USA drömmer man i motsats till Sverige, skriver du. Visst är det så. Jag känner en och annan där, som drömmer om att kunna få en hälso- och sjukvård till rimlig kostnad för sig själv och sina närmaste, som drömmer om att kunna ta del av universitetsutbildning också som lågavlönad, som drömmer om att kunna vara hemma några månader med sitt nyfödda barn med någon slags ersättning från arbetsgivare och samhälle, som drömmer om en minimilön som ger dem möjlighet att leva bara på ett arbete, som drömmer om landet skall vara värt att kallas demokrati. Svenskar behöver inte drömma om dessa saker, eftersom vi redan har dem.”

 

Hoppsan!

Av , , 1 kommentar 30

Jag upptäcker i dag att mitt blogginlägg, som jag gjorde sedan VK:s krönikör Benny Karlssons tagit upp frågan om vad omvärldsstrategen sysslar med,  fått ett för mig oväntat antal ”likes”.

Frågan är uppenbarligen ännu inte glömd, trots att man från ledande politiker gjorde vad man kunde för att den snabbt skulle glömmas. Alla, oberoende av politisk färg eller ställning, valde tystnaden som medel att snabbt få folk att glömma. Att varje försök att förklara rekryteringen, ”head huntingen”, bara skulle ha gjort saken än värre torde ha varit skälet till deras tystnad.

Nu hoppas jag bara, att de som fortfarande är upprörda av vad som hände riktar sin upprördhet mot det s.k. etablissemanget och inte mot den som trots allt måste ses som huvudpersonen i sammanhanget, nämligen Åsa Å W själv.

Hon rådde naturligtvis inte för att alla i Umeå med direkt och indirekt makt så påpassligt gav den arbetslösa Åsa, nyligen sparkad från jobbet i Vännäs, en så fin tjänst i Umeå. Hon rådde naturligtvis inte heller för att innehållet i tjänsten är så luddigt att ingen av de styrande kan eller snarare vill försöka förklara vad hennes jobb går ut på.