Skärpning Elgiganten!

Av , , Bli först att kommentera 10

Nu är jag riktig besviken på Elgiganten Umeå. Här är anledningen.

Jag har bestämt mig för att köpa en ny mobiltelefon. En Samsung Galaxy med 4 Gb surf skall det bli. I dag har jag ägnat en hel del tid åt att på olika ställen i Umeå göra prisjämförelser.

I Umeå lär ska finnas 4 Elgigantenbutiker. Jag besökte tre. På det första stället sa man att jag inte skulle behöva åka till de övriga butikerna, eftersom man självfallet tillämpade samma pris i alla sina butiker i Umeå. Nu gjorde jag ändå och här är prisjämförelsen:

Om jag utgår från det lägsta priset, som jag faktiskt fick i den först besökta butiken, ser det ut så här:

Den näst billigaste butiken var 1 200 kronor dyrare räknat på de två år som avtalstiden är.

Den dyraste butiken var 2 160 kronor dyrare räknat på de två avtalsåren.

Självklart känns detta frustrerande och frågan är om jag ändå borde välja en annan butik och det oberoende av vad den begär.

Misstron mot gode män

Av , , Bli först att kommentera 10

Prisoner vector cartoon

Alla vi gode män är utsatta för misstro från ett och annat håll. Jag tänker då på många från den s.k. allmänheten och media, som gärna informerar om ohederligt agerande inom vår grupp. Det står jag ut med, även om det inte känns särskilt trevligt. Samtidigt vet jag ju att det ibland verkligen finns skäl att misstro oss i det arbete som vi frivilligt tagit på oss.

Den misstro som jag ibland känner från vår tillsynsmyndighet, överförmyndarnämnden, är dock svårare att förlika sig med. Den misstron, säkerligen befogad i många fall, är det mest tråkiga inslaget i ett annars så stimulerande och meningsfyllt arbete som det är att vara god man.

Ett exempel på detta med misstro är bestämmelsen att jag inte får göra inköp till min huvudman. Jag har försökt räkna ut varför den bestämmelsen finns och kommit fram till följande:

Antagligen ligger det en risk i att jag köper något med huvudmannens bankkort, något som jag sedan tar hem till mig själv. Om en anhörig eller någon från personal gör samma inköp, tar man för givet att det köpta hamnar hos huvudmannen. Jag får sedan en räkning som jag betalar.

Överförmyndarkontoret litar då helt på att det som köpts av anhöriga eller personal hamnar där det skall. Att det jag har köpt också gör det vågar man inte lita på. Därför får jag inte göra inköp alls. Misstro mot mig, utsedd av Tingsrätten eller överförmyndarkontoret, finns således men inte mot okända anhöriga eller okänd personal!

Anhöriga eller personal köper något till min huvudman efter föregående samråd med mig och sedan får jag en räkning som jag betalar. Hur vet jag då att det som köpts kommer till huvudmannen? I årsräkningen godtar överförmyndarkontoret räkningen, men varken jag eller handläggaren hos myndigheten vet om huvudmannen verkligen fått det hen betalar för.

Att inte som god man eller förvaltare kunna på ett smidigt sätt göra inköp för sin huvudman uppfattar jag som ett obehagligt tecken på misstro från myndighetens sida, som förstås följer ett reglemente som någon annan fastställt.

 

Obegriplig godemaninskräkning

Av , , Bli först att kommentera 12

En för mig helt obegriplig regel för mig som god man/förvaltare förstår jag inte. Nedanstående inlägg i Facebook har fått ett par kommentarer, som tydligt visar att regeln nog inte är särskilt känd för andra gode män och förvaltare.

Begrundar de märkliga bestämmelser som gäller för oss gode män/förvaltare. Vi får nämligen inte göra inköp åt våra huvudmän, men dock betala inköp som andra gjort med vårt gillande. Jag kan omöjligen förstå anledningen till detta. Nu har jag fått en ”beställning” på kläder från personal, som bättre än jag ser vad min huvudman behöver. Personalen gör inga inköp och jag som kan, vill och med huvudmannens Visakort också lätt kan betala inköpet, får inte göra det.
Nu skall jag ringa till huvudmannens enda släkting som bor 13-14 mil härifrån och be denne göra inköpet. Hen måste förskottera kostnaden för inköpen och sedan skicka en faktura till mig.

När jag för ett par år sedan, efter ett antal år som god man/förvaltare, fick detta klart för mig insåg jag att jag inte skött mina uppdrag på korrekt sätt. Vad som hände var följande:

En av mina huvudmän skulle köpa en TV. Varken hen, personalen eller någon annan kunde göra detta. Jag tog det för givet att jag då både kunde och borde träda in och utföra inköpet. På en reseräkning för det aktuella inköpsresan tog jag upp de litet dryga 40 kilometerna som resan föranledde. Överförmyndarkontoret strök detta, eftersom jag som god man inte skall göra inköp åt min huvudman.

Inte för pengarnas skull men av rent principiella skäl överklagade jag överförmyndarnämndens beslut men det utan framgång.

Den mest praktiska lösningen, när en huvudman behöver något och ingen finns som kan köpa det, är alltså inte tillåten. Någon logisk förklaring till detta har ingen kunnat ge mig. Själv uppfattar jag som ett alldeles onödigt hinder för oss gode män/förvaltare att på ett smidigt sätt utföra våra uppdrag. Ett hinder som dessutom inte tycks på minsta sätt gynna huvudmännen utan tvärtom.

VK:s reaktion

Jag ser med spänning fram emot hur VK kommer att bemöta Edward Riedls debattinlägg, där VK sågades vid fotknölarna. Om man nu kan såga en dagstidning vid fotknölarna förstås.

Kommer VK att i en litet notis på undanskymd plats att be den mäktige riksdagsledamoten och hans ”partikollegor” om ursäkt? Eller kommer VK att helt negligera den tunga kritik som den fått på en helsida, som tidningen så generöst upplåtit åt kritikern? Detta skulle förmodligen av många uppfattas som ett bevis på att ER:s kritik träffat rätt.

Jag vågar inte gissa, vilket av alternativen som VK väljer. Det enda som känns säkert ä’r att VK inte kommer att ge sig in på en debatt i ämnet med Edward Riedl.

Edward Riedl v. VK

Av , , 4 kommentarer 20

För första gången kan jag på en helsida i VK läsa hur en riksdagsman totalt sågar tidningen ifråga. Riksdagsmannen  Edward Riedl  (M) menar att VK är helt fel ute, när det gäller artikelserien om frimurarna. VK påstås antyda något som inte stämmer och är helt ogrundat.

ER framhåller huvudsakligen två omständigheter i sitt debattinlägg. Han hävdar att frimurarna inte alls är en särskilt ”hemlig” sammanslutning. Medlemslistan finns t.ex. att läsa på biblioteket. Han betonar också att några politiska frågor inte alls diskuteras, när ”bröderna” träffas. Dessutom tar han en del av utrymmet för att beskriva allt det berömvärda han som politiker jobbar med, litet utanför frimurardebatten kan man tycka.

Jag vet inte om VK påstått något särskilt utan bara återgivit fakta från olika håll – utom från den hemliga rörelsen förstås. En sak som påpekats är hur illa medlemskap i frimurarna stämmer med vad som normalt menas med demokrati. Inte ett ord om detta kan jag hitta i ER:s debattinlägg. Däremot finns där exempel på motsatsen

ER skriver att han och hans ”kollegor i moderaterna” inte avser att ge några flera svar… .Vad han menar med sina ”kollegor”, är svårt att veta. Jag väljer att uppfatta det som hans ”partivänner”. Inte är det väl särskilt demokratiskt att lägga munkavle på alla som röstat moderat. Han vet ju inte ens vilka det är.

Jag nödgas dra följande slutsatser efter att ha läst ER:s debattinlaga. Att många av de frågor, där ”VK är helt fel ute” är så sjuka, sanna och anmärkningsvärda, att de är för svåra för ER att bemöta.

Artikelserien väcker även frågan om det otidsenliga att utesluta kvinnor i gemenskapen. Inte heller om detta har ER något att säga. Att särbehandla kvinnor på detta sätt är inte heller särskilt demokratiskt.

 

Överförmyndarna i Umeå

En kommentar till mitt förra inlägg om de felande gode männen är anledningen till detta inlägg.

I båda mina tidigare inlägg i ämnet har jag som det kan tyckas ”försvarat” oss gode män och förvaltare och därmed inkluderat de som bevisligen har förskingrat medel för sina huvudmän. Jag har gjort det genom att påminna om det ansvar överförmyndarnämnderna och dessas förvaltningar har i sammanhanget.

I flera år har jag haft uppdrag som god man och förvaltare. Under dessa år har jag tydligt ”känt” av den tillsyn som överförmyndaren har över mig i dessa mina uppdrag. Ibland har jag jag t.o.m. tyckt att man varit alltför petig och ställt frågor, som en känslig person som jag faktiskt uppfattat som ett tecken på överdrivet misstanke om att allt inte stått rätt till. Efter e-postutbyte har frågetecken rätats ut. Det har både orsakats av oklarheter från min sida och missförstånd hos handläggaren hos överförmyndaren.

Mina hänvisningar till överförmyndarkontorens ansvar grundar sig alltså inte på min erfarenhet av överförmyndarkontoret i Umeå. Om man där har felat i sin tillsyn av oss gode män och förvaltare i Umeås kranskommuner, vet jag förstås inte, men jag utgår från min egen situation, när jag tror att man sköter sin uppgift där.

 

Granskade gode män

Av , , 9 kommentarer 9

Uppdrag granskning tog häromkvällen upp frågan om förskingrande gode män. Tre ärenden granskades med ett synnerligen anmärkningsvärt resultat.

Det känns verkligen inte särskilt upplyftande att själv vara en av landets många gode män, som TV-programmet och andra mediauppgifter nu utmålat som presumtiva förskingrare. Det är som bekant vanligt att gemene man lätt betraktar alla i en hel grupp som suspekta, när några utpekats för att också vara det. Alltså, inget trevligt alls att vara god man och sätta ärligheten högst i uppdraget.

I ett tidigare inlägg försökte jag försiktigt försvara oss som gode män, genom att uppmärksamma allmänheten på att överförmyndarnämnden, som är en myndighet, uppenbarligen brister i sitt ansvar som tillsynsmyndighet. TV-programmet visade med all önskvärd tydlighet på bristerna i det avseendet. Mest ägnades programmet dock åt hur en totalt olämplig god man hade skött sitt uppdrag. Det kunde hon fortsätta med, trots att hon på ett tidigt skede borde ha fråntagits sitt uppdrag av överförmyndarnämnden.

Polis och åklagares roll i sammanhanget togs även upp. Jag undrar om någon enda som såg programmet kunde förstå, hur man från det hållet så totalt kunnat negligera ärendet och bara avskriva det. Uppenbart måste vara jurist för att förstå. Själv har jag för länge sedan tappat förtroendet för rättsapparaten, efter en polisanmälan som jag gjort som god man.

Uppdrag granskning borde enligt min mening ha ägnat större tid åt att beskriva överförmyndarnas ansvar. Att belysa hur fel den aktuella gode mannen hade skött sitt uppdrag, kunde ha gjorts på betydligt kortare tid. Så uppenbart var ju detta för alla och envar.