Elcyklarna

Av , , 6 kommentarer 6

Jag läste några kritiska synpunkter I Facebook beträffande det föreslagna statliga stödet till den som tänker köpa en elcykel. En del av dessa synpunkter blir utgångspunkten i detta inlägg.

Först måste jag erkänna att till en början helt ställde mig bakom kritiken och det inte bara för att den kom från en klok och omdömesgill person. Men nu ser jag kritiken på ett annat sätt. Jag citerar en del av hens inlägg här:

”…Jag tänker på elcyklarna där skattebetalarna nu ska betala en fjärdedel, upp till 10 000 för de riktiga flaggskeppen.
Kan jag betala upp till några tiotals tusen för en elcykel tycker jag att jag ska stå för det själv. Grannen som inte längre kan cykla, eller inte har råd att köpa en, borde slippa betala till min. De pengarna skulle regeringen ha sparat till morgondagen.”

Nu ser dock ingen skillnad i sak mellan den statliga subventionen vid köp av miljöbilar. De som kan lägga ut flera tusen på att köpa en ny miljövänlig bil, något som ”grannen” inte kan göra av ekonomiska skäl och dessutom saknar hen körkort. Hen borde inte behöva vara med och betala en del av min om jag skulle köpa en sådan bil.

Jag avstår från att bedöma eventuella skillnader i miljövinster mellan de båda alternativen, eftersom jag inte kan göra den bedömningen. Frågan är om någon alls kan görs det.

När ingen håller med…

Av , , 3 kommentarer 5

När jag skriver något här, något som jag förstås själv tycker är angeläget, och varken får medhåll eller mothåll, blir jag besviken. Uteblivna reaktioner, trots att statistiken visar att många läst inlägget, får mig att ifrågasätta min egen omdömesförmåga.

Jag syftar förstås på gårdagens inlägg om alla de kvinnor som under senare tid berättat hur de blivit sexuellt trakasserade av män i sin omgivning.

Möjligen blev inlägget missuppfattat. Kanske tog man det som en uppmaning att alla de inblandade männen skulle namnges. Alltså inte som en redovisning av min uppfattning av det märkliga att bara ett litet fåtal av männen fått schavottera offentligt. Alla de övriga tillåts gömma sig bakom anonymitetens täckmantel.

Vare sig man missuppfattat grundtanken i mitt inlägg eller ej, förstår jag inte varför inte en enda tagit sig tid att kommentera inlägget.

Och varför har inte de som förmodligen ändå delar min uppfattning vare sig gett mig en stödjande kommentar eller åtminstone ett ”like”?

Jag förstår att ett sådant här inlägg av många sannolikt kommer att betraktas som löjligt och dumt. Berätta då gärna varför ni tycker det!

 

Förövarna då?

Av , , 3 kommentarer 4

Alla har vi under den senaste tiden upprörts av alla vittnesmål från kvinnor inom olika yrkesområden om det svinaktiga beteendet från män, som de utsatts för. Jag delar förstås upprördheten och skäms samtidigt över att vara man.

Men är det inte något som fattas? Alla är vi nöjda över att så många kvinnor äntligen tagit bladet ur munnen och gett offentlighet åt övergreppen. Men förövarna då? Dessa män, som har makt och genom den möjligheten att t.ex. stoppa kvinnors karriär genom att inte ge dem fortsatt arbete, skyddas fortfarande av media och kvinnorna själva. Kvinnornas utsatthet har vi upplysts om, även om vi lätt själva hade kunnat räkna ut det.

Ansvariga chefer inom de olika yrkesområdena har enligt egna uppgifter varit helt ovetande om vad som har pågått i åratal. Men nu när de vet, lovar de att ta itu med problemet.

Blott ett fåtal män har fått schavottera inför allmänheten med namn och bild. Konsekvenserna för dem har blivit ytterst allvarliga.

Men den återstående stora mängden av förövare, varför tillåts den vara anonym? Varför avslöjas inte deras namn av de tusentals kvinnor som utsatts för dem? Borde inte också de ges en möjlighet att förneka allt alternativt ursäkta sig med att det ju var många år sedan det hände?

Jag förstår naturligtvis att ord kommer att stå mot ord, även om de kommer från så många, och att några hållbara bevis väl knappast kommer att kunna presenteras.

Mycket talar därför för att de flesta av de aktuella männen kommer att fortsätta som om ingenting har hänt.