Amerikanska ambassaden

Gårdagens besök på amerikanska ambassaden i Stockholm blev verkligen en upplevelse, värd att berätta om. Vissa delar i besöket är dessutom väldigt svåra och nära nog omöjliga att förstå.

Anledningen till besöket var att jag behövde ansöka om ett ”social security card”, och därmed också få ett ”american social security number”. Ett sådant måste jag ha för att få äktamakeförmåner (spouse benefits) från USA i och med min frus pensionering.

Ärendet hade föregåtts av ett ganska flitigt e-postutbyte med ”social securitys” nordenkontor i Oslo. Ett antal blanketter hade också skickats dit, ifyllda och undertecknade både av min fru och jag. Allt var klart så när som på ett personligt besök på ambassaden i Stockholm. Besöket bokades i förtid och en skriftlig bekräftelse på dag och tid fick jag i god tid före besöket.

Oslokontoret rekommenderade oss att besöka ambassaden i Sverige och inte något annat ställe i USA, där vi ju nyligen har varit.

Efter en mycket noggrann och förståelig säkerhetskontroll släpptes jag så in på ambassaden. Min fru, som är amerikansk medborgare, fick inte följa mig in och tjäna som det språkliga stöd jag hade hoppats på. Redan poliserna vid säkerhetskontrollen kunde inte tala svenska och jag förstår faktiskt inte, varför jag inte bad dem tala engelska!

Vi var väldigt spända på vad för slags frågor som nu väntade och varför man måste se mig personligen. Vad kunde det vara för frågor, som jag inte hade kunnat skicka in svaren på per vanlig post?

Frågorna var verkligen inte av de svåra slaget utan borde väl ha kunnat ställas och besvaras i vanligt brev:

1. Namn och adress?

2 Har du varit i USA någon gång?

3. Har du arbetat i USA?

4. Har du gjort någon inkomstdeklaration i USA?

5. Har du gjort några investeringar i USA?

Fråga nr 1 var litet svår att förstå, eftersom jag ju hade identifierat mig med mitt pass, som hon tog en fotostatkopia av.

Fråga 5 var den svåraste frågan. När jag berättade att jag ägde 50 % av ett hus där och undrade om det kunde anses vara en investering. Fick jag svaret:

- Jag vet inte. Vad tycker du själv? Jag svarade då ”nej”, som också blev hennes svar på frågan.

Hela besöket tog max 15 minuter, ganska jämt fördelat mellan säkerhetskontroll och intervjun inne i ambassaden. Det blev förmodligen de dyraste 15 minuterna i mitt liv om jag fördelar utgiften för flyg, taxi mm. på den korta stunden i ambassaden.

Det blev dock en intressant och ny erfarenhet att foga till alla de andra jag har av USA. Utgiften täcks dock mer än väl redan av min första pension därifrån.

 

 

 

 

 

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>