Som gode man/förvaltare, måste man vara registrerad som just god man eller förvaltare i bankens datasystem, för att få tillgång till den information som rör ens huvudman. Först sedan man är det, skickas t.ex. årsuppgifterna till den som behöver dem vid redovisningen till överförmyndarnämnden.

Alla banker som jag hittills haft att göra med godtar ett registerutdrag från överförmyndaren för en sådan registrering. Det kan skickas till banken via nätet, med vanligt post eller förstås personligen lämnas in till banken ifråga.

Men se det går inte, när det gäller Nordea. Där godtar man bara en personlig infinnelse på ”närmaste bankkontor”. För min del, eller snarare huvudmannens del, innebär det en resa till Umeå, ca 60 kilometer tur och retur!

Överförmyndarnämnden kräver ett ”papper” från banken som verifierar innehavet av Nordea Global av ett värde på ca 250 kronor. Nordea vill fysiskt träffa mig för våga sända ett sådant ”papper” till den person som på överförmyndarens ”Registerutdrag för ställföreträdarskap” finns angiven med namn och adress utöver uppgiften att han faktiskt ÄR den aktuelle personens förvaltare!

Banksekretess i alla ära, men nog finns det skäl att undra över Nordeas strikta och obegripliga tolkning av vad den innebär.

Peggy är en aktiv följare av vad som händer i USA och det av naturliga skäl. Ur en debatt med en närstående trumpanhängare har jag ”knyckt” (med hennes medgivande) nedastående:

”You’re right, it’s impossible to name any president who hasn’t lied to some extent. However, that doesn’t make lying right or honorable. Neither does it mean that presidents, or any high official, should be excused for their lies, nor that all lies are equivalent to one another. What matters most is the extent of presidential lying that can result in everything from “political suicide” to a devastating blow to the U.S. economy.

One of the ugliest things about Trump’s lies is that he NEVER owns them. He always tries to wiggle out of them by blaming someone else, and that is the sign of a weak, incompetent president. Many trustworthy news sources are fact-checking his lies, which have shown Trump to “lie and mislead” extensively – far more than any president before. Look at these lie-tracking graphs by the N.Y. Times: https://www.nytimes.com/…/trump-lies-obama-who-is-worse…

Two of his biggest and potentially economically damaging lies so far are that Mexico would pay for the wall and that he’s bring back “clean coal” (every expert in energy resources say that the coal is… and should be… dead, because natural gas is far cheaper to produce and deliver, and the future lies in other natural sources like sun and wind power).

NO ONE denies the need for good boarder control but every economic and political expert knew that Mexico wasn’t going to pay for any wall. So, just to save face he’s essentially holding the U.S. tax-payers ransom for his wall! The fact is that 78% of Americans do NOT want the wall, because there are better, more economical ways of supporting boarder control. Sure, other presidents have forced a shut-down to put political pressure on the House and Senate, but most have lasted just a few days. (For the record, I think it’s dictatorial for one man to have sole power to shut down an entire government this way, and just because it’s possible for him to do that is a sign that America isn’t the democracy it so proudly claims to be).

So, you’re o.k. with the fact that 800,000 American Federal workers are being forced to work without pay? How would you feel if you were one of them? What’s more patriotic… to support an unrealistic idea from a president come hell or high water, or to demand that your republican reps work with Democrats to find a do-able solution so that NO American has to suffer economic punishment?

Finally, you must be able to understand that the wall will not work, because refugees and immigrants who are desperate enough to get into America will find other ways. If it’s terrorism that you’re concerned about, the facts are that most of the worst “acts of terror” with the U.S. boarder since 911 has been carried out by Christian, white males armed with AK-15’s – not at all Mexicans.

And if you think a ghastly expensive wall will keep drugs out of the U.S., then you’ve conveniently forgotten drones, planes, and boats. Drugs are big money, so criminals are driven and resourceful. If there’s a will, there’s a way… no wall will stop drugs.

Here’s a quote taken from the N.Y. Time:
TRUMP: ”We have terrorists coming through the southern border because they find that’s probably the easiest place to come through. They drive right in and they make a left.” — Rose Garden news conference Friday.

THE FACTS: If they’re driving in through border crossings, no wall would stop them. But as to his broader point, U.S. officials have not cited evidence of a terrorist influx from Mexico.” Read more here: https://www.nytimes.com/…/ap-us-trump-terrorism-fact…

…eller ”Toyota rent a car”, som de visst också kallar sig. Jag kan nu varmt rekommendera det stället, när du behöver en hyrbil.

I morgon har jag haft vår hyrbil i 60 dagar. Längre tid än så betalas inte av min försäkring. När jag ringer Burlins i dag för att resonera om återlämnadet av bilen och sedan hyra av en annan bil på egen bekostnad, kommer så den mycket kundvänliga handläggaren med förslaget att jag ju faktiskt kan fortsätta hyra den fina Lexus 300, som försäkringsbolaget betalar för fram till i morgon.

– Du får hyra den till samma låga pris som du haft för Lexusen, tillägger hon. Ett pris som f.ö. var nedsatt till priset av en hyra för en bil som motsvarar vår lilla Mazda 3 (174 kr/dygn i stället för 295 kr/dygn)!

Vad jag tycker om Umeå bilskadecenter, är en annan fråga. De fick in bilen den 16 november, men tog inte in den i verkstaden förrän den 19 december. Än är den inte klar!

Så många tyckare världen över har på olika sätt kommenterat vad som nu sker i USA. Här kommer mitt lilla bidrag.

Jag bara undrar om de som för många år sedan skrev ihop och beslutade om innehållet i den amerikanska konstitutionen verkligen hade tänkt att landets president skulle få så mycket makt. Kunde man föreställa sig att en framtida president kunde tillåtas göra, säga och skriva i stort sett vad som helt, utan att någon kunde göra något åt det? Åtminstone inte mellan valen.

Var det också tänkt, att presidenten med sitt parti också kunde inneha majoritet i högsta domstolen? Det är ju där man tillsammans med kongressen skall hålla koll på vad hen gör. Varför tänkte man inte så långt att man kom på att majoriteten i ”The Supreme Court” inte borde komma från samma parti som den sittande presidenten gör?

Donald Trumps ”allmäktighet” är uppenbarligen stark nog för att motstå  de ”onda” makterna i samhället, utklädda till Demokrater. Det är som bekant inte alla med ”allmakt” som klarar av det.

Trumps allmäktighet gör dessutom att han som enda person måste godkänna beslut i kongressen för att de skall vinna laga kraft. En man som har sitt ämbete trots att mycket liten del av dem som hade varit röstberättigade, om de demokratiska reglerna rösträtt som vi har i Sverige skulle ha gällt i det kvasidemokratiska USA!!!

Det som sker nu i USA är bara ytterligare ett exempel på att man där både borde modernisera konstitutionen, vilket förstås är lättare sagt än gjort, och förändra valsystemet.

 (Mamma Karin med våra söner)

Vad skall jag egentliga tycka, när mina barns beteende i viss utsträckning ger mig dåligt samvete? Ger det mig bara en negativ känsla eller också en positiv? Jag ställer frågan här, mest för att få veta om det finns fler fäder som ställer sig samma fråga.

Frågan väcks hos mig varje gång som jag har förmånen att få vara tillsammans med mina barn och barnbarn. När jag ser hur de så kärleksfullt och tålmodigt beter sig mot sina barn, inser jag att jag nog inte vara lika bra som pappa som de är. ”Kärleksfullt” beteende kan förstås ta sig olika uttryck och avgörs inte av det tålamod man visar gentemot sina barn. Inte ”stränghet” heller för den delen. Jag hade definitivt ett sämre tålamod och var tvivelsutan mycket strängare i min strävan att fostra mina söner till att bli så bra samhällsmedborgare som möjligt. Deras strävan är självklart densamma som jag hade, även om det valt en annan metod för att nå samma mål.

Ett annat synsätt på hur barn skall uppfostras rådde självklart för ca 50 år sedan, men när jag upplever mina söners annorlunda och klart ”mjukare” linje, väcks mitt dåliga samvete. Var jag för sträng och krävde jag för mycket är frågor som kanske ingen kan besvara, inte ens mina söner. Visade jag min kärlek till dem på ett sätt som de kanske inte förstod? Nu är jag i alla fall glad över att mitt sätt att uppfostra dem inte har övertagits av dem.

Ännu gladare är jag förstås över att de, trots den pappa de hade under barnaåren och även i dag, blivit två unga och på olika sätt framgångsrika och omtyckta unga män. Att de blivit det beror dock huvudsakligen på deras kärleksfulla mors positiva inflytande på deras uppfostran. Det bästa har de fått från henne. Mitt bidrag har nog huvudsakligen varit en och annan positiv gen, som jag bidragit med.

Trots denna självrannsakan, som nog inte passar i detta forum, fortsätter jag att inbilla mig att jag nog ändå inte var en alltför dålig pappa.

Här kommer en kort berättelse om hur min tidningsläsande mamma överraskade Rex-rederiet AB med sitt telefonsamtal till dem.

I det föregående inlägget berättade jag om Ms Tosterös grundstötning, som skedde vid Tröskel i Stockholms skärgård. Händelsen är förenad med en annan mera lustig händelse, där mamma Lotten var huvudpersonen.

Orolig över sin son ringde hon rederiet, dit Ms Tosterö hörde. Hon torde nog inte ha frågat hur det stod till med Kalle, även om det var anledningen till samtalet. På sin fråga om grundstötningen blev det direkta svaret

– Men hur i alla sin dar kan ni känna till detta?

Rederiet hade förstås all anledning att inte offentliggöra vad som hänt och framförallt då inte med tanke på den berusade 1:e styrmannens uppenbara skuld till det hela. Här handlade det förstås om risken att gå miste om försäkringspengar. Men hur kunde då en hemmafru från Västerhiske i Umeå landsförsamlingen känna till händelsen?

Mamma förklarade då att hon hade läst det Aftonbladet. ”Där står det så här i dag”, berättade hon:

 Bogserbåten Atle lämnade bärgningsarbetet med Vasa för att undsätta MS Tosterö vid Tröskel, där hon hade gått på grund.

Mina citat här ovan torde inte vara alldeles exakta. Innebörden av dem är det dock.

Här kommer ännu ett minne från från ”gammdatorns” och min egen ”hårddisk”.

”En onykter styrmans styrförmåga

Mitt förra inlägg, där jag efterlyste en kompis från min på sjön, har fått mig tänka tillbaks på den tiden. Hur skönt är det inte att också ibland tittat bakåt på sitt liv och i småportioner återuppleva det! I fick jag anledning fundera över vad en obefaren jungman (jag 17 år) och en berusad 1:e styrman orsakade för ca 50 år sedan och som sannolikt förändrade mitt liv.

Jag var alltså den s.k. obefarne jungmannen på Rex-rederiets MS Tosterö, med sina 13 950 DW ton och ca 150 meters längd, som vid tillfället var på väg från Gdansk i Polen till Luleå för att hämta en ny last järnmalm. Det var natt och jag hade just lämnat över rodret till matrosen Partanen och lämnat bryggan för att övergå till uppgiften som utkik på ”popen” (längst fram i fören). Det var inte helt utan känsla av obehag och viss oro, som jag gjorde det. Styrmannen var nämligen tämligen berusad och hade vid ett par tillfällen somnat med huvudet vilande på den del på radarn som han skulle titta i.

Styrmannens uppgift är att hålla redan på var båten är och sedan ge sjömannen vid roderhjulet order om vilken kurs han skall hålla. Jag hade förmodligen i god tro styrt i fel kurs, men helt enligt order från den sluddrande styrmannen.

Efter en stund nere på popen, aningen misstänksam över en fyr med blinkande rött sken, hördes ett dovt och olycksbådande skrapljud i hela skrovet på båten. Senare fick jag veta att ett rött fyrljus på den sidan av båten, betydde att båten var på fel kurs. Nästan genast började båten få slagsida, samtidigt som den stannade. Jag rusade då upp till bryggan, dit kaptenen då hade kommit. Han gav mig direkt den korta ordern: ”Purra besättningen!”

Med bultande hjärta och en ökad halt av adrenalin i blodet (utan att då ha en aning om vad det var för hormon) sprang jag runt i den tämligen stora båten för att väcka alla som sov djupt efter en kväll i Gdansk, som inte BARA hade bestått av intagande av fast föda. Ett par av de yngre i besättningen sov ute på däck på grund av värmen, men hade dessbättre inte ”tippats” av båten. Slagsidan var nu så stor att jag fick gå med det ena benet vinklat och det andra uträtat.

Det märkliga var att jag faktiskt det allvarliga i situationen till trots kände mig mera upprymd av spänning än panikslagen. Dessbättre hade vi kört så pass hårt på grund, att vi inte behövde ta till livbåtarna. Det var nästan komiskt, när vi senare i gryningen fick besök av småbåtar från de skärgårdsöar som vi kunde se på ömse sidor av båten.

En som sannolikt inte såg något komiskt alls i det hela var med största säkerhet den allteftersom tillnyktrande 1:e styrmannen och fartygets kapten.”

… skrev jag detta som ett blogginlägg i VK. I dag kan jag konstatera att jag tycker likadant som då. Jag tar mig friheten att än en gång återanvända ett tidigare blogginlägg.

En farfars reflektioner

Två hela dagar ensam tillsammans med min då fyraårige sonson (”snart fem”, enligt honom själv) ger anledning till många tankar. Det är säkert inget unikt med dem, men jag vill ändå ta upp dem här.

Allt annat överskuggande är utan tvekan min egen känsla av lycka över att överhuvudtaget ha barnbarn och att under hela två dagar så här få ”rå om” ett av dem. Lyckan som ligger i att ha barn förflyttas därmed ett steg vidare till barnbarnet. Många människor saknar av olika skäl egna barn men kan i stället på olika sätt glädjas åt andras barn.

Det är lätt att bli rörd av att märka hur beroende ett barn är av sin vuxna omgivning. Som den naturligaste sak i världen söker sig den lilles hand till tryggheten i farfars hand, så snart omgivningen känns hotande eller på något sätt otrygg. Det kan då vara trängseln i ett varuhus, trafiken längs en gata som skall korsas eller bara en litet för realistiskt skrämmande scen i ett barnprogram på TV. Upplevelsen av en varm barnbarnshand som söker sig till tryggheten i min hand stannar länge kvar i mitt minne.

T.o.m. det för de flesta välbekanta innebörden i ropet ”färdig” utgör ett slags mycket konkret bevis för den tillit som ett barn kan visa en vuxen som för tillfället utgör hans viktigaste trygghet.

Och alla dessa frågor på temat ”varför det då”?, som ett barn måste ställa om och om igen för att allteftersom lära sig förstå alla de tusentals saker i livet som det behöver för sin utveckling och som en vuxen måste lära dem. Ibland kan frågandet vara tröttande och särskilt då när ens förklaring aldrig tycks vara tydlig nog. Men skulle ett barn kunna utvecklas normalt, om det inte ständigt sökte svar hos en vuxen på de många mysterier som de fortlöpande ställs inför?

Alla vuxna, inte bara far- och morföräldrar, borde ges möjlighet att ensamma vara tillsammans med barn. En insikt som de då skulle få är komplexiteten i barn-vuxenrelationen, arbetsmängden, betydelsen av en nära relation till barn samt mängder av annan information för att bättre kunna förstå barnfamiljers verklighet. Och givetvis också för att bättre kunna förstå barn, som nog är det allra viktigaste för oss alla i samhället.

Ett besök på Åkersberga köpcenter, där ett av målen var att besöka den stora leksaksaffären som finns där, fick mig att inse något annat som för många föräldrar måste vara ett ”problem”. Jag tänker på det enorma utbudet av mycket dyrbara leksaker. Nu var det barnbarnet som visade MIG runt och ivrigt lät mig förstå, vilka av dessa saker som han INTE hade men som han förstås önskade sig till jul. Många av sakerna hade vi redan tillsammans sett på TV i de försåtliga reklaminslagen i barnkanalen CartoonTV (eller vad den nu heter).

Nu visste jag i alla fall vad som stod högst på önskelistanlistan. Någon del bland de s.k. Transformers blir det nog från farfar Kalle och ”farmor” Peggy. Farfar vet nu vad Transformers är – men inte före besöket i leksaksaffären!

Under räddandet av innehållet i en döende dators hårddisk, hittade jag bl.a. gamla blogginlägg. Nu skall ju inte saker kastas bort utan återanvändas. Jag tycker att detta var en roligt inlägg.

Minne från ålderdomshemmet

 ”I en kommentar till mitt tidigare inlägg ”Att åldras” blir jag påmind om hur spjuveraktig min farbror Eriks Sjöström var. Detta i sin tur påminner mig om ett exempel på just hans spjuveraktighet.

Förtroenderådet på Vängården hade just avslutat sitt sammanträde. Som vanligt övergick det då till ett mera informellt (informellare än själva mötet, som inte heller var särskilt formellt) samtal där ett par av gubbarna började berätta minnen från Andra världskriget. Erik satt tyst och plirade litet tvetydigt men sina ögon.

Efter en stund började han berätta om när han stod vakt vid bron över Vindelälven (eller om det nu var Umeälven). En gammal gumma kom gående och brydde sig inte om Eriks ”Halt eller jag skjuter skarpt” så var han instruerad att säga. ”Ja ska ba hämt na vattn”, svarade hon och gick vidare – utan att bli beskjuten.

Det spjuveraktiga i historien var när Erik upplyste oss om att detta hände under det Första världskriget! Den andra, betydligt yngre gubbarna, hade med ens ingenting att berätta om sina krigsminnen.

Jag minns också hur uppklädd han alltid var, när han gjorde sina återbesök på NUS. När jag kommenterade det, sa han med ett brett leende: ”Klart man gett klä opp sä, när man ska åk åt stan ve en sån här grannjänt”. Även om ”grannjäntan” ofta var ett moget vårdbiträde i 50-årsåldern så var hon för den dryga 90-årige gentlemannen ändå en grann jänta.

Kan TV köra med sina repriser, d.v.s. återanvända filmer m.m., kan väl jag återanvända gamla blogginlägg. Det här skrev för flera år sedan om att vara god man.

”Att vara god man

Trots min relativt korta erfarenhet som god man, vill jag gärna berätta litet om det. Jag inser att mina hittills så positiva erfarenheter, kan komma att förmörkas att saker som kan hända i framtiden. Men just nu känns det mycket bra.

Vad är det då som känns så bra? För mig är det mer än en sak. Kanske är det främst känslan av att än en tid kunna göra nytta för fler än bara mina närmaste. Känslan av att inse, att kunskaper och erfarenheter från mitt tidigare yrkesverksamma liv, ännu inte har blivit oanvändbara på grund av egen glömska och allmän ”rost”, gör mig så gott. Det samma gäller de reaktioner av tacksamhet och förtroende som jag får från inte bara huvudmännen utan också från andra personer, som är mer eller mindre inblandade. ”Huvudmän” kallas de som jag är god man för.

Att jag nu som nybliven pensionär med erfarenheter från minst 25 års arbete inom kommunens äldre- och handikappomsorg som den enskildes företrädare få efterfråga hjälp och stöd från kommunens socialtjänst, är en spännande och annorlunda erfarenhet. Bl.a. inser jag att det verkligen finns skäl att ifrågasätta mycket av den kritik man ofta hör angående den påstått dåliga äldreomsorgen. Hittills har jag bara fått uppleva en effektiv handläggning av ”mina” frågor såväl från vårdcentralens distriktssköterska som från företrädare för  kommunens äldreomsorg.

Erfarenheter hittills av uppdraget som god man har på ett mycket tydligt sätt fått mig att inse hur oerhört svårt livet måste vara för många äldre, sedan deras förmågor av skilda slag gått förlorade. Dagens samhälle är inte lätt att förstå sig på, ibland inte heller för oss yngre, men förstås än svårare för de riktigt gamla. Ta bara all slags post som skickas ut via myndigheters datasystem! Alla som vill fråga om något och sedan provat att ringa t.ex. Skatteverket, Försäkringskassan eller någon annan större organisation, förstår vad jag menar.

Obetalda räkningar, ej uppsagda avtal, felaktigt betalda räkningar, missade sjukhusbesök m.m., m.m. blir en naturlig följd när alla krångligheter kombineras med en varierad grad av demens. Då blir det svårt att inse vad som behöver göras med post som är mer eller mindre obegriplig för mottagaren. Sannolikt finns det många äldre i samhället som saknar hjälp från anhöriga eller andra, där förordnande av god man verkligen skulle behövas.”

De positiva erfarenheterna förmörkades ”i framtiden”, precis som jag befarade. Vad jag nu tänker på är när överförmyndarnämnden mot bättre vetande anklagade mig för ett felaktigt sätt att sköta mitt godemansuppdrag och drev frågan ända upp i hovrätten för att där få veta att nämnden hade fel och jag rätt.