Dåligt samvete

 (Mamma Karin med våra söner)

Vad skall jag egentliga tycka, när mina barns beteende i viss utsträckning ger mig dåligt samvete? Ger det mig bara en negativ känsla eller också en positiv? Jag ställer frågan här, mest för att få veta om det finns fler fäder som ställer sig samma fråga.

Frågan väcks hos mig varje gång som jag har förmånen att få vara tillsammans med mina barn och barnbarn. När jag ser hur de så kärleksfullt och tålmodigt beter sig mot sina barn, inser jag att jag nog inte vara lika bra som pappa som de är. ”Kärleksfullt” beteende kan förstås ta sig olika uttryck och avgörs inte av det tålamod man visar gentemot sina barn. Inte ”stränghet” heller för den delen. Jag hade definitivt ett sämre tålamod och var tvivelsutan mycket strängare i min strävan att fostra mina söner till att bli så bra samhällsmedborgare som möjligt. Deras strävan är självklart densamma som jag hade, även om det valt en annan metod för att nå samma mål.

Ett annat synsätt på hur barn skall uppfostras rådde självklart för ca 50 år sedan, men när jag upplever mina söners annorlunda och klart ”mjukare” linje, väcks mitt dåliga samvete. Var jag för sträng och krävde jag för mycket är frågor som kanske ingen kan besvara, inte ens mina söner. Visade jag min kärlek till dem på ett sätt som de kanske inte förstod? Nu är jag i alla fall glad över att mitt sätt att uppfostra dem inte har övertagits av dem.

Ännu gladare är jag förstås över att de, trots den pappa de hade under barnaåren och även i dag, blivit två unga och på olika sätt framgångsrika och omtyckta unga män. Att de blivit det beror dock huvudsakligen på deras kärleksfulla mors positiva inflytande på deras uppfostran. Det bästa har de fått från henne. Mitt bidrag har nog huvudsakligen varit en och annan positiv gen, som jag bidragit med.

Trots denna självrannsakan, som nog inte passar i detta forum, fortsätter jag att inbilla mig att jag nog ändå inte var en alltför dålig pappa.