Barnsligt förtjust är jag, när det gäller att ta del av och föreviga för mig ovanliga händelser. Här visar jag en sådan.

Som jag tidigare berättat här, hade vi beställning nedtagning av fyra träd på tomten. Det största var en ful tall, vars toppbit ses fall på videon.

I år liksom tidigare år kunde jag mäkta imponerad följa arbetet med videokameran i beredskap. Tyvärr har vi i år ett så långsam internetuppkoppling, att det gör det svårt att ladda upp filmer. Videon som jag visar här, tog 72 minuter attt ladda upp.

Tyvärr var det ingen "höjdare" enligt min mening. Den uppfattning har antagligen en hel del att göra med svårigheten för mig att uppfatta dialogen. Ljudet var lågt, språker var förstås engelska och hörapparaten låg kvaglömd hemma.

Litet småtrevligt är det fortfarande att min "unga" fru nu också går in på en pensionärsbiljett. 60+ gäller här, om man skall komma in som senior.

Här i USA skiljer vi på revolver och pistol - väl också i Sverige, tror jag.

De flesta torde se att detta är en björk. Vad hålen är torde dock inte vara känt för alla.

På vår tomt finns det tre björkar. En av dessa har dött och de två andra är döende. En jättestor tall har fått oss att beställa hjälp med att ta bort den. Vi har inte råd att anlita vår granne i Brån för jobbet. Annars skulle vi förstås ha gjort det. Han har visat sig besitta erforderlig kompetens

"Trädborttagningsgubbarna" har just varit här för en bedömning och för att lämna offert på jobbet. Vi har anlitat dem två gånger tidigare och vi vet därför hur professionella de är.

Genast pekade de på hålen som syns på bilden och kunde berätta att trädet var angripet av en sorts insekt, som utan nåder skall komma att döda trädet. Det som ser ut som en salva från ett finkalibrigt helautomatiskt vapen är alltså insekternas ingångshål.

Om några dagar är alltså det näst svenskaste här på Hampton Dr borta. Vi stannar dock än några veckor. Svensk musik kommer dock att ljuda i huset och nu även gitarrmusik eftersom Peggy skall köpa en begagnad gitarr.

600 dollar kommer det att kosta att bli av med träden, men då är de nertagna och även bortfraktade. Stubbarna är bortfrästa på ett snyggt sätt.

Om det verkligen ÄR tecken åpå en ansträngd ekonomi eller bara ett normalt tecken i tiden, vet jag förstås inte. Det mesta har ju en tendens att bli allt dyrare och dyrare med åren.

Redan under vår första bilresa från Chicago och hit till Riverside, noterade vi en sak. Under den resan passerar man fyra vägtullar. Tänk förresten vad skönt det är att i Sverige i stället betala skatt och slippa vägtullar!

För 4-5 år sedan krävdes 60 cent vid varje sådan vägtull. I fjol kostade det 80 cent och i år hela en dollar och 50 cent! Alltså nästan 100 % dyrare!

Vår lokaltidning kostade i fjol 75 cent och i år 1 dollar. En höjning med mer än 30 %, om jag nu inte räknar fel.

Apropå pengar - det finns numera endollarmynt, men dem ser man nästan aldrig. De konservativa amerikanarna kan inte släppa sina endollarsedlar, verkar det som. Inte heller lyckas man komma bort från 1-centsmynten, trots att dessa kostar mer att tillverka än vad de sedan är värda.

Betydligt fridsammre än krigsskådespel hade det nog varit att stanna hemma och beundra liljekonvaljerna som ovanligt sent nu blommar i utkanten av vår tomt.

Inte svårt att förstå att den här flaggkantade  vägen leder till stället som vill visa saker "så att vi inte glömmer" all de hemska krig som USA deltagit i.

Jag borde nästan skämmas för den här bilden och det jag gjorde när Peggy tog den.

Trots att jag är så totalt emot krig av alla slag, hur motiverade många än kan tycka att de är ibland, är jag väldigt barnsligt intresserad av äkta minnen från krig.

I går besökte vi någonting som kallas "Lest we forget", någonting som årligen finns här här på "The Veteran's Day". Där visas inte bara krigsmateriel upp. Man t.o.m. leker krig där och spelar då upp en strid mellan tyskar och amerikaner från andra världskriget. Den missade vi och kom när man hade börja riva allt. Tur kanske för en av oss, som inte gillar när det smäller!

Vi hade ett ganska långt samtal med en uniformerad man, en från "laget" med "the bad guys". Att han stred på den sidan, berodde bl.a. på att hans mor härstammade från Tyskland och på att han faktiskt hade läst tyska på universitetet i tre år. Det hela blev litet mera realistiskt eftersom han därmed kunde ropa ut sina order till  soldaterna på tyska.

Han pekade sedan ut en svensk bland "tyskarna", med smeknamnet "the big Bear". Vi pratade med honom en stund också och han var väldigt intresserad av Sverige trots att han bara var tredje generationens svensk.

Väl inne i helikoptern, som använts i Wietnamkriget, tog jag tag i kulsprutan och låtsade skjuta vilt omkring mig. Men när så "piloten" sa: "I thought that Sweden was a piece loving country", fick jag verkligen anledning av skämmas litet. Inte minst därför att jag ju själv också är det, "a piece lover, I mean"...

("Lest" är ett gammalt engelskt ord, som här betyder ungefär "så att inte")

Häromdagen fick verkligen detta bekräftat. Tidigt på morgonen var det strax under 0 C (32 F). På biltaket fanns en antydan till frost.

Dagarna därefter har alla haft en temperatur på över 20 C.

Området där vi bor är ett fruktodlardistrikt. I fjol frös en stol del av skörden bort. I dagens tidning läser jag att skadorna på den väntade skörden i år är blygsam jämfört med vad de var i fjol.

En skolkatalog är under utarbetande, när det kommer styrelsen till kännedom att foton av två tonårsflickor med magar som visar att de är gravida finns med i katalogen.

De som arbetar med katalogen får då direkt order om att ta bort bilderna. De stackars flickorna blir väldigt ledsna och förstår inte varför så måste ske. "Vi får ju gå kvar i skolan och vi visar dagligen våra magar under skoltid, och varför då inte också i skolkatalogen?, undrar de.

White Cloud Public School's Superintendent Barry Seabrook, lämnar följande förklaring till varför man inte kan visa bilder av gravida tonårsflickor i skolkatalogen.

"Gör man det skulle man handla tvärtemot vad statens läroplan säger, nämligen att all sexualkundervisning i skolan skall vara baserad på total abstinens".

(Min fria översättning är granskad och godkänd av min engelsktalande fru)

Av det blev jag mycket imponerad, när jag läste kommentaren därifrån och i den uppmaningen att ta kontakt med dess kundtjänst.

Det gjorde jag direkt i morse för ca 6 timmar sedan. Men inte en knyst har jag hört från dem. Varför så snabb på att erbjuda hjälp och sedan behöva så lång tid för att höra av sig på ett eller annat sätt?

Det är nog dags att sälja mina Teliaktier nu. På Telia kan man ju inte lita, verkar det.

Inte vårt takskägg, men så här ser det ut.

...är inte något som behöver rakas, om nu någon trodde det.

Däremot behöver det målas, när vatten som svämmat över hängrännorna fått färgen att flagna. Det kommer att vara min uppgift i dag att avsluta den påbörjade målningen av takskägget.

Jag önskar tt min stege hade en längd som gjorde att jag kunde ställa den som den på bilden.

En väldigt alert pensionär lät oss från scenen förstå hur värdefulla vi är, när vi blir gamla.  Fritt översatt sa hon ungefär så här:

"Vi har silver i håret, guld i munnen, stenar ("ädelstenar") i njurarna och naturgas i magen." Roligare än så behöver det inte vara  för att jag skall skratta.

Jag har en enkel mobiltelefon, med vilken jag kunde ringa till Sverige med i fjol. Den har ett Telia kontantkort och här får jag kontakt med Telia via AT&T.

I år går det inte att ringa till Sverige. Vilket nummer jag än prövar, så tutar det upptaget och på displayen dyker denna text upp: "Nätet upptaget".

För att t.ex. ringa Vännäs kommun, bra nummer att testa, slår jag:
0114693514000, men kommer alltså inte fram.

SMS:a går förstås inte heller.

Borde inte också de flesta tycka att det är lika olämpligt att våra folkvalda politiker använder dem under sina sammanträden? Av inlägg i lika sociala medier, skrivna just medan sammanträdena pågår visar tydligt att så sker.

Bra för den som inte är närvarande, men som ändå vill följa det som sker, men ändå - är det så lämpligt och hur rimmar det med inställningen till användandet av smarphonerna på lektionerna?

I dag läser jag en intressant sak i vår lokaltidning om just detta. Kyrkan och staten har alltid varit skilda åt i USA (rätta mig om jag har fel). Jag tror t.o.m. att detta var en av orsakerna till att så många emigrerade en gång i tiden.

Frågan om det är lämpligt, i ett land som så tydligt vill påstå att kyrkan är skild från staten, att använda kyrkolokaler för skolavslutningar har nu diskuterats i sex veckor under en privat konferens som hållits av USA:s högsta domstol, The Supreme Court.

Man överväger att ta upp en aktuellt ärende för att "reset the line separating church and state".

God bless America!

I Sverige är det ett kommunalt ansvar att soptunnor töms och alla hushåll är tvingade att samla sina sopor i en behållare som tillhandahålls av kommunen.

Här har "kommunen" inte ett sådant ansvar. Det är upp till var och en att se till att få sina sopor hämtade och bortkörda. Man bestämmer själv vilket av de många företag som finns i branchen man vill ska hämta ens sopor. Det företag man väljer tillhandahåller därefter en soptunna som är väldigt lik de vi har hemma i Sverige.

Hämtning/tömning av tunnorna görs varje vecka och här sker det på måndagar. I måndags kunde jag notera fyra (4) olika företag som hämtade sopor i vår lilla kvarter!

På detta kan man ha många olika synpunkter. Jag låter var och en som läser detta, själv bedöma det vettiga att ha det på det här sättet.

Vår tunna förresten, dubbelt så stor som den vi har hemma i Brån, var till brädden fylld med trädgårdsavfall. En enda plastpåse med köksavfall pressades ner under locket. Jag vet inte om det är OK att skicka trädgårdsavfall, men smidigt är det utan tvekan.

Ett alternativ var att för ytterligare 10 dollar få möjlighet att ringa inte bara "nationwide" utan även till 100 olika länder. Självklart frågade vi då, om Sverige fanns bland dessa 100 men efter en kortare utredning via "systemet" fick vi veta att Sverige tyvärr inte ingick.

Den märkbart genererade expediten lät oss samtidigt få veta att Nordkorea gjorde det! AT&T:s relation till Nordkorea är tydligen bättre än relationen till Sverige! Jag tror dock inte att USA:s föredrar Nordkorea före Sverige som kommunikationspartner.

Kommunikationen med Sverige klarar vi ju så bra med andra medel, e-mail, Skype, Facebook, Twitter m.fl. nymodigheter. Här har vi inte längre någon fast telefon utan litar helt på Peggys smartphone, som min syster så snällt lånat ut till henne.

Huset syns i toppbilden och den som är riktigt intresserad av vad det är jag målar - och det torde väl alla vara - så är det den del av taket som sticker ut utanför husväggen. Den delen har förstås ett namn, som jag dock inte kan erinra mig vad det är.

Delen är svart och himla svårt att komma åt. Här finns två stegar. Den ena är för lång och den andra för kort. Nu målar jag med penseln fastskruvad på en käpp och det går faktiskt riktigt bra.

Nu är det dags för lunch i min ensamhet och den har just blivit klar i mikron. Rester från gårdagens smakliga middag är det jag skall äta.

Nästa inlägg skall handla om AT&A:s märkliga syn på Nordkorea och Sverige. Det låter väl spännande, eller hur?

Man hävdar att säkerheten i landet ökar ju fler det är som bär vapen. Jag menar ett vapen i handen på vem det vara månde mer är en riskfaktor än motsatsen.

Nyss hörde jag ett nytt argument för att alla bör bära vapen. Så här låter det på originalspråket:

" If Jesus had had a gun, he would still be alive today."

Så vitt jag vet har National Rifle Association, inte använt sig av det argumentet. Homer Simpson gjorde det i Simpsons i dag.

(Jag ber om ursäkt för mitt hädiska skämt om Jesus)

I går fick jag en kallelse till en huvudförhandling i tingsrätten. Den får mig verkligen att undra om inte tingsrätten har anledning att se över rutinerna för hur deras kallelser är formulerade.

Självklart vet jag vilket mål förhandlingen avser, eftersom den föranletts av en polisanmälan som jag har gjort. Speciella omständigheter i ärendet gör dock att jag inte förstår vad jag skulle ha att tillföra målet som vittne.

"Förhöret med Er gäller:", står det i kallelsen och borde ha gett svar på min undran. Man har t.o.m. på gammeldags sätt skrivit "er" med stor bokstav.

Men den enda upplysningen om vad förhöret gäller finns i följande stycke:

"Ersättning för att ni kommer
Om Ni förlorar arbetsinkomst eller har andra kostnader med anledning av förhöret, har Ni rätt till viss ersättning. Ni kan också få ett förskott. Se under upplysningar."

Jag skall alltså förhöras om de ersättningsanspråk jag har för att bli förhörd om just det!!

Jag ringde förstås till tingsrätten och fick prata med en jurist där. Om jag förstod honom rätt, fanns inte så mycket mer att göra för mig än att ringa åklagaren, som ju är den som vill ha mig som vittne vid förhandlingen.

Nyss ringde jag henne och får då veta att hon inte är anträffbar förrän på måndag. Då är jag i Michigan, USA, och har inte för avsikt att ringa henne.

Deras huvudargument - utöver det om värdet med konkurrens - låter så här:

Det är OK att tillåta skattebetalda vinster för de företag som bygger t.ex. ett sjuhus. Det beror på att dessa företag ägs av män och att de som jobbar med bygget också är män.

Men det är inte OK att tillåta skattebetalda vinster för dem som sedan skall arbeta på sjukhuset. Det i sin tur beror på att huvuddelen av dessa ju är kvinnor!

Man gör därmed frågan till en genusfråga trots den mycket haltande jämförelsen. De som arbetar på sjukhuset gör ju ingen vinst i egentlig mening. De får ju bara sin lön. De kapitalstarka ägarna gör det däremot.

Utan att kunna redovisa någon statistik vad gäller dessa ägares könstillhörighet, vågar jag ändå påstå att dessa till en klart övervägande del utgörs av män.

Jämförelsen haltar alltså och är lika strålande i sin brist på logik, som det är att jämföra äpplen med päron.

Motståndet mot vinster i välfärden har således inte ett dyft att göra med det ojämlika förhållandet mellan män och kvinnor. Dessvärre är det nog inte bara politiskt aktiva som fått för sig att det ändå är så.

Den 11 maj lämnar vi landet för vår årliga USA-vistelse. Spännande och lika trevligt kommer det att bli som de föregående 18 gångerna utgår jag ifrån.

Några gånger går vi på bio, när vi är där. Så här ser biljettpriserna ut, när vi går på bio i den närmaste lilla staden Coloma. Varför måste det vara så dyrt i Sverige, kan man undra.

Matinees All shows before 6:00 PM	Tickets*: $4.00 [3D** $5.25]
Evening All shows 6:00 PM and after	Tickets*: $5.50 [3D** $6.75] Monday Special 2 Tickets* for: $8.00 [3D** $10.50]
* Our bucket refill 50 cents. Also, soda is 50 cents with ticket purchase. ** 3D requires glasses. Bring back your glasses or purchase glasses for $2.00 Our refillable plastic Bucket costs $2.25.

Intressant för mig att gå på bio där är faktiskt att studera den övriga åskådarna, de flesta med en ganska stor "bucket" fylld med popcorn. Billigt är det som synes att få den påfylld. Vi avstår dock från popcorn och ser kanske därför inte ut som den lokalt förankrade publiken.

Ett par veckor före avresan är det Peggys uppgift att hos AT&T beställa telefon och Internet till vår hus i Michigan. Vi har funnit det vara bäst ur ekonomisk synpunkt att säga upp dessa två saker varje år.

Först försöker hon att göra beställningen online men efter ett par-tre försök som varje gång inte kunde bli "processed", ringde hon AT&T. Men inte heller då kunde hon göra sin beställning eftersom man inte kunde identifiera henne i sitt system. Hennes personnummer (social security number) hade en markering som betydde att hon hade något slags kreditproblem. Mer än så kunde man inte upplysa henne om.

Även om hon var säker på att hon inte har några obetalda skulder i USA, ligger det nu nära till hans att misstänka att det kan vara frågan om en identitetsstöld, eller "identity theft" som man säger på andra sidan Atlanten.

Peggy har nu ägnat åtskillig tid åt att läsa på internet och där funnit ett par ställen som hon skrivit till. Själv har hon kommit på att problemet kan hänga samman med att hon har flera adresser kopplade till sitt amerikanska personnummer och att det ka ha gjort myndigterna misstänksamma.

Den 11 maj landar vi på O'Hare och på måndag den 13 maj står ett besök på det speciella kontor som behandlar frågor kring personnummer överst på listan. Fram till dess får vi leva i ovisshet.

Man har nämligen insett att den lägre arbetsgivaravgiften som gäller för äldre bör komma dessa tillgodo, om de väljer att arbeta längre. Det "normala" har annars varit att arbetsgivaren i stället själv tjänat på detta. Dels har man fått behålla den anställde ytterligare en tid och dels har hen "kostat" mindre för arbetsgivaren i form av den lägre arbetsgivaravgiften.

Det tog förstås onödigt lång tid för landstinget att komma fram till detta, men bättre sent än aldrig. För några år sedan testade jag samma idé vid ett lönesamtal på min dåvarande chef, kommunchefen.

Han förstod absolut mitt motiv för att just beroende på den lägre arbetsgivaravgiften få ett extra utfall. Tanken på att det så också skulle bli var dock helt främmande för honom.

Det kunde förstås ha berott på att den lägre arbetsgivaravgiften var något som kommunchefen såg som en kompensation från staten för min förväntade lägre prestationsförmåga fr.o.m. den dag jag fyllde 65. Så kan man förstås också se det.

När jag googlar hennes namn, Karin Bäckström, hamnar jag på ett blogginlägg som jag själv skrivit men glömt! Inte heller fjärminnet tycks vara intakt.

Det inlägget har en bild, där man inte kan känna igen ett antal Vännäsundomar utan även just vår lärare, Karin Bäckström.

HÄR finns det inlägget

Jodå, jag vet att det ibland är ett tecken på åldrande, när fjärrminnet är så mycket bättre än närminnet.  

Jodå, jag vet att det ibland är ett tecken på åldrande, när fjärrminnet är så mycket bättre än närminnet. Hoppsan, den meningen verkar bekant. Jag får skylla det på ett sviktande närminne...

Minnet jag tänker på är från 5:e eller 6:e klass. Jag var en tämligen busig elev. Jag kom från ett arbetarhem och upplevde mig ha en tämligen låg social status i klassen. Förstås hade jag då ingen aning om vad "social status" var, men utifrån mitt vuxenperspektiv nu var det precis så jag kände mig.

Mitt sätt att bli "någon" i klassen var att busa och försöka vara rolig men dessvärre också störande för min lärare Karin Bäckström.

I stället för att på ett eller annat sätt "bestraffa" mig, gav hon mig ett, som jag såg det, mycket förtroendefullt uppdrag. Hon fick sin lön på en postanvisning. Mitt uppdrag var att flera gånger gå till posten och hämta ut den. Detta betydde så otroligt mycket för mig. Själva förtroendet var hundra gånger mer värt än den krona som jag fick för jobbet.

Kanske är detta en efterhandskontruktion, men det förtroende hon gav fick mig att inse att jag i stället för att busa skulle koncentrera mig på att lyssna och lära. Nu försökte jag i stället för att vara den busigaste och "roligaste" eleven bli den duktigaste.

I några ämnen blev jag det också. Jag t.o.m. slog Mats Rhenström, kioskägare Abels son, en gång i en höjdhoppstävling.

Det pågår en hungerstrejk där bland fångarna. Det har vi kunnant läsa om tidigare, men att den pågått ända sedan i februari var nytt åtminstone för mig.

HÄR kan du läsa vittnesmålet.