Banksekretessen!

Av , , Bli först att kommentera 10

Banksekretessen är viktigt för såväl bank som bankkunderna, men ibland fungerar den dåligt, ja rent av erbarmligt dåligt.

Jag har nu under minst en månad försökt öppna ett investeringssparkonto för ett långsiktigt sparande för en av mina huvudmän. Den nödvändiga kommunikationen mellan mig och banken har till sist lett till att jag gett upp och sagt upp kontot.

Trots inlämnat bevis på att jag är vederbörandes förvaltare, har man sett mig som vilken obehörig som helst. Frågor från mig via e-post har alla lett till uppmaning till mig att logga in eller ringa. Tre-fyra telefonsamtal har inte gett svar på mina frågor.

Den s.k. droppe, som fick bägaren att rinna över var när man i e-brev meddelade mig att man inte kan lämna ut några inloggningsuppgifter (trots att man uppmanat mig att logga in!), eftersom jag bett att kontot skulle ha överförmyndarspärr och även fått ett skriftligt besked om att det fått ett sådant.

Men trots det beskedet, så skickar banken uppgift om användarnamn och lösenord till min huvudman, d.v.s. den person som jag är förvaltare för och vars ekonomi jag är satt att sköta.

Bankens namn är nordnet – med litet ”n” -, som jag alltså inte alls vill rekommendera för vanliga småsparare i vart fall.

 

 

 

Bli först att kommentera

Överförmyndarinfo i Vännäsfullmäktige

Av , , 1 kommentar 9

I går lyssnade jag till en, där här gången, tekniskt perfekt webbsändning från kommunfullmäktige i Vännäs.

Där gavs bl.a. en mycket bra information om överförmyndarverksamheten av två företrädare från Umeå kranskommuners gemensamma överförmyndarnämnd. Frågor ställdes av ledamöterna och svar gavs.

En av ledamöterna tog upp en fråga, eller ”lyfte” den som många föredrar att kalla det, där en god man fick vidkännas en illa dold kritik. Hen hade nämligen sålt två skogsfastigheter efter det att huvudmännen hade flyttat till kommunens äldreboende.

Eftersom den beskrivningen av händelserna nästan precis stämde in på mig, lyssnade jag förstås extra noga på det svar som ledamoten fick på sin frågor i sammanhanget. Svaret var dessvärre inte särskilt upplysande. Självklart förstår jag förstås att man inte kunde ge sig in på de enskilda ärendena.

Jag har faktiskt som god man/förvaltare sålt just två skogsfastigheter. Inte helt själv utan naturligtvis med hjälp av en mäklare. Och det var ingenting som jag kunde göra helt på eget bevåg som den frågande fullmäktigeledamoten tycks tro att gode män kan.

Enligt överförmyndarkontorets rutiner behövde jag först ansöka där, om det var ok att sälja fastigheterna. Huvudmännen saknade själva helt förmåga att bedöma nödvändigheten av försäljningen. Överförmyndarkontoret krävde bl.a. yttrande från huvudmännens närmaste släktingar samt ett värderingsutlåtande från godtagbart håll. Först efter klartecken från överförmyndarkontoret, kunde jag så överlämna försäljningsärendet till mäklare.

När till sist köparna var utsedda, krävde överförmyndarkontoret ytterligare handlingar, för att skriftligen godkänna försäljningen.

Utifrån denna beskrivning, tycker jag att ledamotens kritik mot gode mannen borde riktas mot överförmyndarkontoret i stället. Gode mannen har faktiskt bara initierat försäljningen, som blivit av utifrån överförmyndarkontorets rutiner.

Bäst att tillägga att det inte var mig , som fullmäktigeledamoten åsyftade.

 

 

 

 

1 kommentar

Vännäsby centrum?

Av , , Bli först att kommentera 2

Vby

FOTO: Albert Ohlander

Den här bilden visar väl en del av Vännäsby, som möjligen torde ansetts som byns centrum. Joel Ingerlunds affär, skolan och inte så långt från kyrkan som den ju låg.

I huset som skymtar längst till höger på bilden bodde jag och resten av min familj en tid. I det huset bodde också tvillingarna Åhden och deras far och mor. Ingen visste då att deras framtida gitarrsamling efter ett antal år skulle bli världsberömd.

HÄR KAN MAN SE TVILLINGARNA OCH DERAS GITARRER

Hela huset betraktades som en lärarbostad, där f.ö. också rektor Ohlssons med familj bodde samtidigt som vi.

Bli först att kommentera

Vapenälskande USA?

Av , , Bli först att kommentera 2

VapenVapen

En bild från vapenälskande USA tänker nog många, men  så är det inte. 

Den här synen möter man i en hobbyaffär i Umeå. Man kan lätt tänka sig vad som skulle kunna hända, om polisen mötte en misstänkt brottsling med någon av dessa vapen i handen. Det är säkert helt lagligt att sälja sådana här plastkopior av dödsbringande vapen. Ändå tycker jag att butiken ifråga borde tänka litet längre än bara på vad den kan tjäna i pengar på att sälja dem.

Jag minns f.ö. mycket lätt från min ungdomstid, när katalogen kom från det aktuella företaget och hur jag ivrigt tog del av dess innehåll. I den fanns t.ex. en ritning på en trampbil, som jag kastade lystna blickar på men som jag inte beställde, eftersom jag insåg att jag saknade förmåga att bygga den.

Bli först att kommentera

Musiken förenar

Av , , Bli först att kommentera 3

För några år sedan blev Peggy kontaktad av en kvinna i Lansing, Michigans huvudstad. Hon hade sett Peggy spela hammered dulcimer på Youtube och blivit så förtjust i vad hon såg och hörde.

Kontakten ledde till att vi numera träffar henne och några av hennes musikkompisar för att spela och umgås med dem i park strax utanför Lansing. Så har det skett nu i sex år, trots att vi har ca 20 mil att köra för att ta oss till Lansing.

I den här videon spelar Lee Ann Whitman, Chuck Deyo, Jeff Wilmore, David Gander och Peggy Sjöström. Lee Ann var den som ”hittade” Peggy på andra sidan Atlanten (precis som jag gjorde f.ö.). Mannen i mitten, Jeff, är bror till Dave Wilmore som har gjort låten, Thornapple River.

LYSSNA PÅ THORNAPPLE RIVER HÄR

Bli först att kommentera

En orgels berättelse

Av , , Bli först att kommentera 10

Tramporgeln

Bilden visar den orgel, som min svärfar, Arvid Kaddik, använde under sina predikoturer bland samerna i Arjeplogs och andra kommuner, där samer fortfarande bodde i lappkåtor. Jag vägrar undvika ordet ”lapp”, precis som min svärfar också gjorde.

Orgeln mäter i hopfällbart skick endast 114x38x20 cm. Även i den storleken var det säkert inte helt bekymmersfritt för min svärfar att ha den med i väglöst land såväl under vinter som sommar. Men med skulle den givetvis vara och man kan lätt föreställa hur psalmsången i kåtorna med svärfar spelande på orgeln förstärkte upplevelsen av gudstjänsten. Förmodligen sjöngs psalmerna av såväl svärfar som av de övriga.

När min fru såg orgeln undanställd i källaren och fick veta vad det var, ville hon direkt att den skulle tas upp till vårt vardagsrum. Och även om hon inte kan spela orgel, ville hon förstås provspela på den. Den fungerade även om luft förmodligen läker ut från bälgen och kräver ett extra trampande.

Nästan omedelbart kunde vi båda förnimma en omisskännlig doft från de många öppna eldar som brunnit i de kåtor, där orgeln hade använts. Bilden för mig av en lappkåta, där elden fanns i centrum, men där svärfar och hans orgelspelande för tillfället utgjorde en annan sorts centrum, blev så lätt att frammana. Även om rökhålet i toppen på kåtan stod helt öppet, så vädras inte röken och röklukten ut helt. Det var alltså den röken som pumpades in i orgeln och som stannat i åratal, en doft som nu spred sig i orgels närhet i vårt vardagsrum!

Orgeln hade inte använts på åtskilliga år och det tog några spelningar här i vårt vardagsrum för att röklukten skulle vädras ut helt.

Bli först att kommentera

Gott om direktörer…

Av , , Bli först att kommentera 11

Den finurlige bloggaren Lennart Forsberg har liksom jag noterat att det är gott om direktörer i ”den kommunala fabriken”, som han väljer att kalla Umeå kommun.

Nu väntar vi med spänning på den dag då Umeå kommun också får en disponent.

LÄS MER OM DET HÄR

Bli först att kommentera

Umeå rekryterar – och avskedar

Av , , 1 kommentar 15

En toppchef i Umeå passade inte in och fick ”sluta”. Den här gången är det flera politiker, som har synpunkter på kommunens märkliga personalpolitik. Detta framgår av en artikel i VK i dag.

För några år sedan såg man sig om kring i ”omvärlden” och fann då en nyligen uppsagd kommunchef med inte alltför imponerande meriter, men med goda kontakter inom kommunen. Vederbörande anställdes och detta fick många att undra och ställa olika frågor till de ansvariga.

Den gången var tystnaden från politikerna total. Ett undantag från tystnaden var dock länets ende riksdagsman (M), som naturligtvis försvarade sin partikamrat. Därutöver var det knappast någon som brydde sig om tillsättningen. Ytterligare ett undantag från tystnaden, som inte bör glömmas, var en fråga i kommunfullmäktige från en folkpartist. Svaret på den frågan, levererad av Holmlund himself, slog alla tänkbara rekord i rent svammel.

Varför är politikerna så pratsamma den här gången? Finns det några besvärande politiska kopplingar som vi som VK-läsare inte känner till? Eller gäller motsatsen, d.v.s. saknas sådana som hade kunnat vara till stöd för den som fann det för gott att lämna in sin avskedsansökan?

Jag ställer frågan men med tanke på den ”anda” som gäller i Umeå, räknar jag inte med några svar.

1 kommentar

Alliansens klarsyn

Av , , Bli först att kommentera 10

Nu har alliansen i landstinget tagit upp en fråga som tyder på en klarsyn som är få förunnat. Man har nämligen upptäckt något som för andra länge stått helt klart, nämligen att det ”bollas” med våra äldre sjuka.

Så har det varit så länge jag minns och det är länge eftersom mitt långtidsminne än så länge är hyggligt intakt. Äldre, som till sist hamnar i ett hälsoläge som gör att de svårligen kan förbli där de är ända tills de lämnar detta jordeliv, måste acceptera en eller ett par flyttningar innan den dagen kommer.

Alliansen har nu utifrån sin klarsyn och sin självupplevda smarthet fått för sig att detta är något som den S-märkta landstingsmajoriteten rår för och vill nu ha svar på vad den tänker göra för förhindra bollandet.

Låt oss ta ett exempel med den gamle som i sin bostad drabbas av ett akut insjuknande. Samhället kommer aldrig att kunna erbjuda den kvalificerade sjukvård som skulle behövas i hemmet för att undvika ett första ”bollande” till erforderlig sängplats på NUS. När den gamle har botats från sitt akuta sjukdomstillstånd, kan ingen längre acceptera att hen fortsätter att nyttja den akutplats som hen inte längre behöver. Så kommer då det tredje ”bollandet” till ett korttidsboende i hemkommunen. Efter en relativ kort tid där, aktualiseras flyttning hem till vederbörandes ordinarie bostad, ett fjärde ”bollande” alltså, men kanske det mest efterlängtade för den gamle.

Med en tämligen sannolik utveckling inträffar saker, som kräver nya ”bollanden”, men nu kanske först till ett s.k. särskild boende i kommunen. Men där kan inte den sjukvård som NUS har erbjudas, varför risken för en ny serie av bollande till sist blir oundviklig.

Hur i all sin dar kan alliansen ens i sin vildaste fantasi tänka sig att man politiskt ska kunna sätta stopp för detta i och för sig högst olyckliga bollande? Det finns inga politiska åtgärder som ger oss den stabila hälsa som skulle krävas för att förhindra det. De finns heller inget ekonomisk utrymme som skulle ge den gamle sjuke precis vad som behövs just där hen bor, när hen drabbas. Kompetens, personal och erforderlig utrustning finns på annat håll. Att bollas dit får man alltså lov att acceptera.

Naturligtvis kan man vägra flytta, och invänta döden på plats. Risken är dock stor att den rättigheten inte skulle accepteras.

Bli först att kommentera