Hyr bil hos Burlins motor AB!

Av , , Bli först att kommentera 7

…eller ”Toyota rent a car”, som de visst också kallar sig. Jag kan nu varmt rekommendera det stället, när du behöver en hyrbil.

I morgon har jag haft vår hyrbil i 60 dagar. Längre tid än så betalas inte av min försäkring. När jag ringer Burlins i dag för att resonera om återlämnadet av bilen och sedan hyra av en annan bil på egen bekostnad, kommer så den mycket kundvänliga handläggaren med förslaget att jag ju faktiskt kan fortsätta hyra den fina Lexus 300, som försäkringsbolaget betalar för fram till i morgon.

- Du får hyra den till samma låga pris som du haft för Lexusen, tillägger hon. Ett pris som f.ö. var nedsatt till priset av en hyra för en bil som motsvarar vår lilla Mazda 3 (174 kr/dygn i stället för 295 kr/dygn)!

Vad jag tycker om Umeå bilskadecenter, är en annan fråga. De fick in bilen den 16 november, men tog inte in den i verkstaden förrän den 19 december. Än är den inte klar!

 

Bli först att kommentera

Trump den ”allsmäktige”

Av , , Bli först att kommentera 5

Så många tyckare världen över har på olika sätt kommenterat vad som nu sker i USA. Här kommer mitt lilla bidrag.

Jag bara undrar om de som för många år sedan skrev ihop och beslutade om innehållet i den amerikanska konstitutionen verkligen hade tänkt att landets president skulle få så mycket makt. Kunde man föreställa sig att en framtida president kunde tillåtas göra, säga och skriva i stort sett vad som helt, utan att någon kunde göra något åt det? Åtminstone inte mellan valen.

Var det också tänkt, att presidenten med sitt parti också kunde inneha majoritet i högsta domstolen? Det är ju där man tillsammans med kongressen skall hålla koll på vad hen gör. Varför tänkte man inte så långt att man kom på att majoriteten i ”The Supreme Court” inte borde komma från samma parti som den sittande presidenten gör?

Donald Trumps ”allmäktighet” är uppenbarligen stark nog för att motstå  de ”onda” makterna i samhället, utklädda till Demokrater. Det är som bekant inte alla med ”allmakt” som klarar av det.

Trumps allmäktighet gör dessutom att han som enda person måste godkänna beslut i kongressen för att de skall vinna laga kraft. En man som har sitt ämbete trots att mycket liten del av dem som hade varit röstberättigade, om de demokratiska reglerna rösträtt som vi har i Sverige skulle ha gällt i det kvasidemokratiska USA!!!

Det som sker nu i USA är bara ytterligare ett exempel på att man där både borde modernisera konstitutionen, vilket förstås är lättare sagt än gjort, och förändra valsystemet.

Bli först att kommentera

Dåligt samvete

Av , , Bli först att kommentera 11

Mamma med Lars och anders

 (Mamma Karin med våra söner)

 

Vad skall jag egentliga tycka, när mina barns beteende i viss utsträckning ger mig dåligt samvete? Ger det mig bara en negativ känsla eller också en positiv? Jag ställer frågan här, mest för att få veta om det finns fler fäder som ställer sig samma fråga.

Frågan väcks hos mig varje gång som jag har förmånen att få vara tillsammans med mina barn och barnbarn. När jag ser hur de så kärleksfullt och tålmodigt beter sig mot sina barn, inser jag att jag nog inte vara lika bra som pappa som de är. ”Kärleksfullt” beteende kan förstås ta sig olika uttryck och avgörs inte av det tålamod man visar gentemot sina barn. Inte ”stränghet” heller för den delen. Jag hade definitivt ett sämre tålamod och var tvivelsutan mycket strängare i min strävan att fostra mina söner till att bli så bra samhällsmedborgare som möjligt. Deras strävan är självklart densamma som jag hade, även om det valt en annan metod för att nå samma mål.

Ett annat synsätt på hur barn skall uppfostras rådde självklart för ca 50 år sedan, men när jag upplever mina söners annorlunda och klart ”mjukare” linje, väcks mitt dåliga samvete. Var jag för sträng och krävde jag för mycket är frågor som kanske ingen kan besvara, inte ens mina söner. Visade jag min kärlek till dem på ett sätt som de kanske inte förstod? Nu är jag i alla fall glad över att mitt sätt att uppfostra dem inte har övertagits av dem.

Ännu gladare är jag förstås över att de, trots den pappa de hade under barnaåren och även i dag, blivit två unga och på olika sätt framgångsrika och omtyckta unga män. Att de blivit det beror dock huvudsakligen på deras kärleksfulla mors positiva inflytande på deras uppfostran. Det bästa har de fått från henne. Mitt bidrag har nog huvudsakligen varit en och annan positiv gen, som jag bidragit med.

Trots denna självrannsakan, som nog inte passar i detta forum, fortsätter jag att inbilla mig att jag nog ändå inte var en alltför dålig pappa.

 

Bli först att kommentera

Mamma, Vasaskeppet och Ms Tosterö

Av , , Bli först att kommentera 5

Här kommer en kort berättelse om hur min tidningsläsande mamma överraskade Rex-rederiet AB med sitt telefonsamtal till dem.

I det föregående inlägget berättade jag om Ms Tosterös grundstötning, som skedde vid Tröskel i Stockholms skärgård. Händelsen är förenad med en annan mera lustig händelse, där mamma Lotten var huvudpersonen.

Orolig över sin son ringde hon rederiet, dit Ms Tosterö hörde. Hon torde nog inte ha frågat hur det stod till med Kalle, även om det var anledningen till samtalet. På sin fråga om grundstötningen blev det direkta svaret

- Men hur i alla sin dar kan ni känna till detta?

Rederiet hade förstås all anledning att inte offentliggöra vad som hänt och framförallt då inte med tanke på den berusade 1:e styrmannens uppenbara skuld till det hela. Här handlade det förstås om risken att gå miste om försäkringspengar. Men hur kunde då en hemmafru från Västerhiske i Umeå landsförsamlingen känna till händelsen?

Mamma förklarade då att hon hade läst det Aftonbladet. ”Där står det så här i dag”, berättade hon:

 Bogserbåten Atle lämnade bärgningsarbetet med Vasa för att undsätta MS Tosterö vid Tröskel, där hon hade gått på grund.

Mina citat här ovan torde inte vara alldeles exakta. Innebörden av dem är det dock.

 

Bli först att kommentera

På grund på grund av onykterhet

Av , , Bli först att kommentera 8

Kalle sailor tostero_3Här kommer ännu ett minne från från ”gammdatorns” och min egen ”hårddisk”.

”En onykter styrmans styrförmåga

 

Mitt förra inlägg, där jag efterlyste en kompis från min på sjön, har fått mig tänka tillbaks på den tiden. Hur skönt är det inte att också ibland tittat bakåt på sitt liv och i småportioner återuppleva det! I fick jag anledning fundera över vad en obefaren jungman (jag 17 år) och en berusad 1:e styrman orsakade för ca 50 år sedan och som sannolikt förändrade mitt liv.

Jag var alltså den s.k. obefarne jungmannen på Rex-rederiets MS Tosterö, med sina 13 950 DW ton och ca 150 meters längd, som vid tillfället var på väg från Gdansk i Polen till Luleå för att hämta en ny last järnmalm. Det var natt och jag hade just lämnat över rodret till matrosen Partanen och lämnat bryggan för att övergå till uppgiften som utkik på ”popen” (längst fram i fören). Det var inte helt utan känsla av obehag och viss oro, som jag gjorde det. Styrmannen var nämligen tämligen berusad och hade vid ett par tillfällen somnat med huvudet vilande på den del på radarn som han skulle titta i.

Styrmannens uppgift är att hålla redan på var båten är och sedan ge sjömannen vid roderhjulet order om vilken kurs han skall hålla. Jag hade förmodligen i god tro styrt i fel kurs, men helt enligt order från den sluddrande styrmannen.

Efter en stund nere på popen, aningen misstänksam över en fyr med blinkande rött sken, hördes ett dovt och olycksbådande skrapljud i hela skrovet på båten. Senare fick jag veta att ett rött fyrljus på den sidan av båten, betydde att båten var på fel kurs. Nästan genast började båten få slagsida, samtidigt som den stannade. Jag rusade då upp till bryggan, dit kaptenen då hade kommit. Han gav mig direkt den korta ordern: ”Purra besättningen!”

Med bultande hjärta och en ökad halt av adrenalin i blodet (utan att då ha en aning om vad det var för hormon) sprang jag runt i den tämligen stora båten för att väcka alla som sov djupt efter en kväll i Gdansk, som inte BARA hade bestått av intagande av fast föda. Ett par av de yngre i besättningen sov ute på däck på grund av värmen, men hade dessbättre inte ”tippats” av båten. Slagsidan var nu så stor att jag fick gå med det ena benet vinklat och det andra uträtat.

Det märkliga var att jag faktiskt det allvarliga i situationen till trots kände mig mera upprymd av spänning än panikslagen. Dessbättre hade vi kört så pass hårt på grund, att vi inte behövde ta till livbåtarna. Det var nästan komiskt, när vi senare i gryningen fick besök av småbåtar från de skärgårdsöar som vi kunde se på ömse sidor av båten.

En som sannolikt inte såg något komiskt alls i det hela var med största säkerhet den allteftersom tillnyktrande 1:e styrmannen och fartygets kapten.”

 

Bli först att kommentera

För ca 10 år sedan…

Av , , Bli först att kommentera 7

… skrev jag detta som ett blogginlägg i VK. I dag kan jag konstatera att jag tycker likadant som då. Jag tar mig friheten att än en gång återanvända ett tidigare blogginlägg.

En farfars reflektioner

 

Två hela dagar ensam tillsammans med min då fyraårige sonson (”snart fem”, enligt honom själv) ger anledning till många tankar. Det är säkert inget unikt med dem, men jag vill ändå ta upp dem här.

Allt annat överskuggande är utan tvekan min egen känsla av lycka över att överhuvudtaget ha barnbarn och att under hela två dagar så här få ”rå om” ett av dem. Lyckan som ligger i att ha barn förflyttas därmed ett steg vidare till barnbarnet. Många människor saknar av olika skäl egna barn men kan i stället på olika sätt glädjas åt andras barn.

Det är lätt att bli rörd av att märka hur beroende ett barn är av sin vuxna omgivning. Som den naturligaste sak i världen söker sig den lilles hand till tryggheten i farfars hand, så snart omgivningen känns hotande eller på något sätt otrygg. Det kan då vara trängseln i ett varuhus, trafiken längs en gata som skall korsas eller bara en litet för realistiskt skrämmande scen i ett barnprogram på TV. Upplevelsen av en varm barnbarnshand som söker sig till tryggheten i min hand stannar länge kvar i mitt minne.

T.o.m. det för de flesta välbekanta innebörden i ropet ”färdig” utgör ett slags mycket konkret bevis för den tillit som ett barn kan visa en vuxen som för tillfället utgör hans viktigaste trygghet.

Och alla dessa frågor på temat ”varför det då”?, som ett barn måste ställa om och om igen för att allteftersom lära sig förstå alla de tusentals saker i livet som det behöver för sin utveckling och som en vuxen måste lära dem. Ibland kan frågandet vara tröttande och särskilt då när ens förklaring aldrig tycks vara tydlig nog. Men skulle ett barn kunna utvecklas normalt, om det inte ständigt sökte svar hos en vuxen på de många mysterier som de fortlöpande ställs inför?

Alla vuxna, inte bara far- och morföräldrar, borde ges möjlighet att ensamma vara tillsammans med barn. En insikt som de då skulle få är komplexiteten i barn-vuxenrelationen, arbetsmängden, betydelsen av en nära relation till barn samt mängder av annan information för att bättre kunna förstå barnfamiljers verklighet. Och givetvis också för att bättre kunna förstå barn, som nog är det allra viktigaste för oss alla i samhället.

Ett besök på Åkersberga köpcenter, där ett av målen var att besöka den stora leksaksaffären som finns där, fick mig att inse något annat som för många föräldrar måste vara ett ”problem”. Jag tänker på det enorma utbudet av mycket dyrbara leksaker. Nu var det barnbarnet som visade MIG runt och ivrigt lät mig förstå, vilka av dessa saker som han INTE hade men som han förstås önskade sig till jul. Många av sakerna hade vi redan tillsammans sett på TV i de försåtliga reklaminslagen i barnkanalen CartoonTV (eller vad den nu heter).

Nu visste jag i alla fall vad som stod högst på önskelistanlistan. Någon del bland de s.k. Transformers blir det nog från farfar Kalle och ”farmor” Peggy. Farfar vet nu vad Transformers är – men inte före besöket i leksaksaffären!

 

 

 

 

Bli först att kommentera

Återanvänt minne

Av , , Bli först att kommentera 3

Under räddandet av innehållet i en döende dators hårddisk, hittade jag bl.a. gamla blogginlägg. Nu skall ju inte saker kastas bort utan återanvändas. Jag tycker att detta var en roligt inlägg.

Minne från ålderdomshemmet

 ”I en kommentar till mitt tidigare inlägg ”Att åldras” blir jag påmind om hur spjuveraktig min farbror Eriks Sjöström var. Detta i sin tur påminner mig om ett exempel på just hans spjuveraktighet.

Förtroenderådet på Vängården hade just avslutat sitt sammanträde. Som vanligt övergick det då till ett mera informellt (informellare än själva mötet, som inte heller var särskilt formellt) samtal där ett par av gubbarna började berätta minnen från Andra världskriget. Erik satt tyst och plirade litet tvetydigt men sina ögon.

Efter en stund började han berätta om när han stod vakt vid bron över Vindelälven (eller om det nu var Umeälven). En gammal gumma kom gående och brydde sig inte om Eriks ”Halt eller jag skjuter skarpt” så var han instruerad att säga. ”Ja ska ba hämt na vattn”, svarade hon och gick vidare – utan att bli beskjuten.

Det spjuveraktiga i historien var när Erik upplyste oss om att detta hände under det Första världskriget! Den andra, betydligt yngre gubbarna, hade med ens ingenting att berätta om sina krigsminnen.

Jag minns också hur uppklädd han alltid var, när han gjorde sina återbesök på NUS. När jag kommenterade det, sa han med ett brett leende: ”Klart man gett klä opp sä, när man ska åk åt stan ve en sån här grannjänt”. Även om ”grannjäntan” ofta var ett moget vårdbiträde i 50-årsåldern så var hon för den dryga 90-årige gentlemannen ändå en grann jänta.

 

Bli först att kommentera

Återanvänt blogginlägg

Av , , Bli först att kommentera 8

Kan TV köra med sina repriser, d.v.s. återanvända filmer m.m., kan väl jag återanvända gamla blogginlägg. Det här skrev för flera år sedan om att vara god man.

Att vara god man

Trots min relativt korta erfarenhet som god man, vill jag gärna berätta litet om det. Jag inser att mina hittills så positiva erfarenheter, kan komma att förmörkas att saker som kan hända i framtiden. Men just nu känns det mycket bra.

Vad är det då som känns så bra? För mig är det mer än en sak. Kanske är det främst känslan av att än en tid kunna göra nytta för fler än bara mina närmaste. Känslan av att inse, att kunskaper och erfarenheter från mitt tidigare yrkesverksamma liv, ännu inte har blivit oanvändbara på grund av egen glömska och allmän ”rost”, gör mig så gott. Det samma gäller de reaktioner av tacksamhet och förtroende som jag får från inte bara huvudmännen utan också från andra personer, som är mer eller mindre inblandade. ”Huvudmän” kallas de som jag är god man för.

Att jag nu som nybliven pensionär med erfarenheter från minst 25 års arbete inom kommunens äldre- och handikappomsorg som den enskildes företrädare få efterfråga hjälp och stöd från kommunens socialtjänst, är en spännande och annorlunda erfarenhet. Bl.a. inser jag att det verkligen finns skäl att ifrågasätta mycket av den kritik man ofta hör angående den påstått dåliga äldreomsorgen. Hittills har jag bara fått uppleva en effektiv handläggning av ”mina” frågor såväl från vårdcentralens distriktssköterska som från företrädare för  kommunens äldreomsorg.

Erfarenheter hittills av uppdraget som god man har på ett mycket tydligt sätt fått mig att inse hur oerhört svårt livet måste vara för många äldre, sedan deras förmågor av skilda slag gått förlorade. Dagens samhälle är inte lätt att förstå sig på, ibland inte heller för oss yngre, men förstås än svårare för de riktigt gamla. Ta bara all slags post som skickas ut via myndigheters datasystem! Alla som vill fråga om något och sedan provat att ringa t.ex. Skatteverket, Försäkringskassan eller någon annan större organisation, förstår vad jag menar.

Obetalda räkningar, ej uppsagda avtal, felaktigt betalda räkningar, missade sjukhusbesök m.m., m.m. blir en naturlig följd när alla krångligheter kombineras med en varierad grad av demens. Då blir det svårt att inse vad som behöver göras med post som är mer eller mindre obegriplig för mottagaren. Sannolikt finns det många äldre i samhället som saknar hjälp från anhöriga eller andra, där förordnande av god man verkligen skulle behövas.”

De positiva erfarenheterna förmörkades ”i framtiden”, precis som jag befarade. Vad jag nu tänker på är när överförmyndarnämnden mot bättre vetande anklagade mig för ett felaktigt sätt att sköta mitt godemansuppdrag och drev frågan ända upp i hovrätten för att där få veta att nämnden hade fel och jag rätt.

 

 

Bli först att kommentera

Mer om resan till Seychellerna

Av , , Bli först att kommentera 11

Nu har jag tagit del av såväl samverkansavtalet med republiken Seychellerna och en inbjudan (den enda?) till Umeå att komma på besök. Det jag läser i dessa handlingar väcker frågor, som jag inte kan besvara.

Det aktuella samverkansavtalet från 2004 är undertecknat av Marie-Louise Rönnmark och Danny Faure, ”Minister of Education and Youth”. Det skrevs när Danny Faure besökte Umeå den 25 och 26 september 2003.

I början på februari 2004 inkom en inbjudan till Marie-Louise Rönnmark, Umeå, från samme Danny Faure om ett besök på Seychellerna ”this year”, alltså 2004. Blev det ett besök det året, finns det kanske anledning att undra över. Eller är det den inbjudan som föranleder det nu beslutade besöket 2019?

Carin Nilsson säger visserligen i VK-artikeln att man fått en inbjudan från Seychellernas socialminister och inte från utbildnings- och ungdomsministern, som den inbjudan jag fått från Malin Sundbom visar. Kanske var man tvungen att bjuda två gånger för att få något besök från Umeå.

Det som sägs i avtalet, eller snarare INTE sägs, är överraskande. I avtalet anges vilka prioriterade områden som framtida samarbete skall avse. Några av dessa är riktigt omnämnda i VK-artikeln.

Det för mig överraskande är att äldreomsorg eller demensvård inte tillhör de prioriterande områdena enligt samverkansavtalet! Är det måntro den bristen i avtalet, som gett anledning för äldrenämnden att åka till Seychellerna för att ”utveckla” det?

Det är onekligen svårt att utifrån VK-artikeln uppfatta annat än att huvudskälet till resan är äldreomsorg med betoning på demensvård.

Bli först att kommentera

Misslyckad studiebesök?

Av , , 3 kommentarer 10

Frågan i rubriken föranleds av uppgiften i dagens VK, att en delegation från Saeychellerna besökte Umeå så sent som i september. De ville studera ”äldreomsorg med fokus på demensvården”.

Nu skall en delegation från Umeå besöka Seychellerna för att ”berätta om hur Umeå jobbar med äldreomsorgsfrågorna, med fokus på demensvården”. Vilket jättemiss av Umeå att inte berätta om detta när delegationen från Seychellerna var här i September!

”Syftet med resan är att se om Umeå kommun kan bidra till att öka kompetensen inom äldreomsorg då särskilt kopplat till demensvård på Seychellerna”, säger nämndens ordförande Carin Nilsson.

Men nog är det väl ändå en övertro på den svenska delegationens förmåga om någon verkligen tror att besöket alls kommer att bidra till att öka kompetensen inom Seychellernas äldreomsorg?

Ett annat skäl till resan är att ett redan befintligt avtal måste ”utvecklas”. Alla måste begripa att detta måste ske hemma hos motparten till avtalet, eller hur?

Resan kommer att kosta skattepengar, även om man är ditbjudna av självaste socialministern på Seychellerna. Carin Nilsson lämnar dock det lugnande beskedet att äldrenämnden inte skall betala med sina skattepengar utan det gör i stället kommunstyrelsen med sina skattepengar!

Nu är det bara att hoppas att delegationens deltagare får någon liten tid över för att njuta det fina vädret, som man nog kan förvänta sig den tiden på året på Seychellerna. Utöver tiden som kommer att ägnas åt kompetensskapande insatser och avtalsutvecklande insatser, menar jag förstås.

3 kommentarer