Kjelles Naturblogg

Dagen vaknade, såg genast solen stråla från en makalös himmel. Vacker dag ger vackra perspektiv. Ända till jag tog morgonens promenad med hunden, där sprack allt som sken inom mej. Riktigt rejält blåsväder som slet som rev. Promenaden blev kort men hunden tyckte nog som jag - att det lilla är bättre än inget! Sonens fotbollsmatch som domaren blåste igång kvart i tolv blev en riktig kall affär, trots vinterjackan på och ett märkligt rörelsemönster. Undanställt fotbollsmål bakom oss som stod där vid långsidan slets av vinden och förflyttade sig meter för meter av vindarna. So what, vi förlorade och sonen hade redan sin dag planerad med polarna och jag själv drev mej genom dagen. Förflyttar tiden nu till 21.30 och ny hundgång nu med rejäla klädesplagg och naturligtvis hade vinden mojnat till närapå ingenting. Vid hemgång såg jag något röra sig på våran uteplats och faktiskt, det var två Igelkottar som stångades tjurigt och bestämt. Roterade runt varann och stångades då och då. De första kottarna jag sett denna vår. Timmen senare kikade jag ut igen. Igelkottarna var kvar och bufflade på. Gick in hämtade kattmat som fanns kvar sedan fjolårets Igelkottasäsong, la ut och spetsade med en skål vatten. De taggiga roterade fortfarande och en hint i mitt huvud sa mej nåt - det här var inte en fight. Det här var inget annat än ett förspel till ett tvättäkta samlag! Och Nu Blev jag intresserad på allvar. Gick in hämtade kameran la mej i gräset och smällde in en bild då och då. Honan var tillfälligtvis mest intresserad av maten jag lagt ut. För varje varv de roterade knep hon in en bit kattmat medan Igelkottagossen enbart hade annat i huvudet. Jag låg där i en halvtimme, sen gav jag upp med min vetskap att det här snurrandet kan pågå hela natten om så kräver! Gick in och bordade kaffet glassen och hunden i mitt knä. Min käresta sov redan sin sömn som de kloka gör om de vet sig ska tjäna kommunen när hon vaknar till söndag. Tog med mej ficklampan och kameran gick ut, satte mej nån meter ifrån och de varken såg mej eller hörde mej - såpass upptagna var de små taggiga liven. Jag riktade lampan vagt mot djuren och slog in bilden! TÄNK ATT KÄRLEKEN KAN VA SÅ FANTASTISK!

Som när lördagkvällen väntar

Av , , Bli först att kommentera 2

Skulle inget annat göra än bara vara – inuti och nånstans i min lediga lördag. Solen sken och löftet sa en bra dag idag. Jag och hunden och sonen och ingenting annat. Damen i familjen tjänade kommunen denna helg och gick inte göra nåt åt det. Jag hade en fotbollsmatch att luta mej emot när grabben bar lagtröjan på Ålidhems gröna men plastiga gräs. Matchen blåste bort med en storförlust och solen sken men det blåste så kallt och så hårt att det undanställda fullstora fotbollsmålet bakom mej och den torftiga publik som stod där fick se det målet blåsa sin väg längs marken lite då och då – när matchen väl var slut stod det nitti grader åt annat håll!

Kvällen la husfrun tidigt, gäller va taggad när kommunen ska leva. Sonen ägnade sig åt LAN i sitt rum och jag tog kvällspromenaden med hund som jag förlängde liksom bara för att vinden lagt sig och att vi liksom behövde det. Väl tillbaka såg jag två Igelkottar på våran gräsmatta, vilket gladde både mej och hund. De stångades hit och dit och roterade i cirklar. De första Igelkottar jag sett för säsongen. 

Gick in till kaffet och glassen, käbblade med sonen som återvände till sin LAN och jag kikade ut mot uteplatsen och Igelkottarna var fortfarande kvar, men den där fighten jag sett – den handlade om nåt helt annat!

Jag blev lyrisk. Uppmuntrad. Glad och förväntansfull. Hämtade min ficklampa min kamera och mitt bästa humör och smög ut genom dörren och smög mej närmre de jag trott vara de stridande . . . Som Verkligen Inte var några stridande alls! 

Visade sig att de tu var de Älskande . . .

 

 

Dagen vaknade, såg genast solen stråla från en makalös himmel. Vacker dag ger vackra perspektiv. Ända till jag tog morgonens promenad med hunden, där sprack allt som sken inom mej. Riktigt rejält blåsväder som slet som rev. Promenaden blev kort men hunden tyckte nog som jag - att det lilla är bättre än inget! Sonens fotbollsmatch som domaren blåste igång kvart i tolv blev en riktig kall affär, trots vinterjackan på och ett märkligt rörelsemönster. Undanställt fotbollsmål bakom oss som stod där vid långsidan slets av vinden och förflyttade sig meter för meter av vindarna. So what, vi förlorade och sonen hade redan sin dag planerad med polarna och jag själv drev mej genom dagen. Förflyttar tiden nu till 21.30 och ny hundgång nu med rejäla klädesplagg och naturligtvis hade vinden mojnat till närapå ingenting. Vid hemgång såg jag något röra sig på våran uteplats och faktiskt, det var två Igelkottar som stångades tjurigt och bestämt. Roterade runt varann och stångades då och då. De första kottarna jag sett denna vår. Timmen senare kikade jag ut igen. Igelkottarna var kvar och bufflade på. Gick in hämtade kattmat som fanns kvar sedan fjolårets Igelkottasäsong, la ut och spetsade med en skål vatten. De taggiga roterade fortfarande och en hint i mitt huvud sa mej nåt - det här var inte en fight. Det här var inget annat än ett förspel till ett tvättäkta samlag! Och Nu Blev jag intresserad på allvar. Gick in hämtade kameran la mej i gräset och smällde in en bild då och då. Honan var tillfälligtvis mest intresserad av maten jag lagt ut. För varje varv de roterade knep hon in en bit kattmat medan Igelkottagossen enbart hade annat i huvudet. Jag låg där i en halvtimme, sen gav jag upp med min vetskap att det här snurrandet kan pågå hela natten om så kräver! Gick in och bordade kaffet glassen och hunden i mitt knä. Min käresta sov redan sin sömn som de kloka gör om de vet sig ska tjäna kommunen när hon vaknar till söndag. Tog med mej ficklampan och kameran gick ut, satte mej nån meter ifrån och de varken såg mej eller hörde mej - såpass upptagna var de små taggiga liven. Jag riktade lampan vagt mot djuren och slog in bilden! TÄNK ATT KÄRLEKEN KAN VA SÅ FANTASTISK!

Bli först att kommentera

Vattnet rör sig inte mer än vinden stör när haglet slår sig vilt och vackert mot målet . . .

Av , , Bli först att kommentera 1
Precis när stora hagelskuren slog sig ner och brände sönder himlens lugn krackelerade och brann upp och kröp åter in i en vänslande chans sträcka vidare och bryta de krackelerande humlande chanserna gå vidare och nånstans finna en parkering att på nåt sätt landa i . . .

Femte maj, satt ute i skönheten och betraktade livet. Vädret ömsom blåsväder  solsken som hagelskurar. Ena Sångsvanen fick starttillstånd och lyfte från tjärnen skulle med all sannolikhet till Nydalasjön och mätta sin mage. Kvarstående Svan låg på varma äggen i boskålen. Jag såg något komma in över myren. Ett par damer jag känner från vintermatningen av Rådjur. Började långsamt beta längs tjärnens strand, verkligen lugnt och avslappnat. Sakta närmade de sig Sångsvanens lega och det var ingenting som störde. Bara nickade till åt varann. Himlen vred sig en aning och stjälpte ner en kraftigt laddad skur av hagel. Allt var så vackert, så ödmjukt såsom själva tiden stannat upp och lagt sig som bomull runtom mej och min tillvaros härlighet!

 

Bli först att kommentera

Motvind

Av , , Bli först att kommentera 0

Samma känsla här som där – motvind som sänker ens huvud! Ändå inte lusten sätta granaten i sin mun och låta sig detonera. Egentligen är den här världen så otroligt förbannat vacker, till och med det här! Snön som överfaller mej i kaskader och kyler mej tills jag känner jag brinner! Med rätt mått vill jag ändå in i det där, kränga i det, känna stormen kraften och nånstans där finner jag en glädje en lust att ta den där gatan ner låta stormen föra mej dit jag vill – för jag vet ändå vägen tillbaks!

Till Värmen . . .

DSC_1395 kopiera

Bli först att kommentera

08:11

Av , , Bli först att kommentera 0
Finns inga genvägar i ens liv, gäller att ge sig in i rusket och göra det man måste. För de allra flesta är det bara slit som gäller - kylan kan komma nu som senare...

Gäller att stålsätta sig ibland när det gäller

Gäller att se sig i spegeln om morgon, krafsa tänderna och ge sig iväg – finns inga genvägar! Borra ner huvudet och stångas så gott det går, finna nån slags mening med det man gör. Dag ut och dag in, somliga värre än de värrigaste – de som sänker en till missmod som kräver ens eftertanke. Man ställer sig frågor, man kan alla svar – men svårt att förverkliga! Kallt och djävligt kan livet va – som kan göra en själv just så kall och jävlig inombords . . .

Så kommer den den där dagen . . . Den så sköna och förlösande som om man glömmer det helvete som man styrs igenom ur okänd hand vars mål känns så okänt!

Att leva är en ynnest men kom ihåg en viktig sak – det finns stenar du kan lyfta och bära iväg och när dom inte längre finns – står livet inte längre så oerhört kallt och fuktigt. Finns Värme om du vill den!

Bli först att kommentera

Mystik på rishögen

Av , , Bli först att kommentera 1

Ibland finner jag skönheten som inslängt i ett skrotupplag . . . Ordning är en utopi där inne i kaoset. Inte ens en blind Ängel skulle vilja sig dit, än mindre återvända en andra gång.
Om solen mot alla odds skulle finna sig in där så skulle den kallna till intet inom nolltid.
Så föll den februari månad in och den log inte ens på befallning utav en Gud som sakta, mycket sakta gått och blivit dement.

En god vän till mej försvann, rann ut och iväg. Fick höra om hennes sjukdom alltför sent – trodde inte den var så långt gången!
Och så plötsligt var hon död!

Jag gick ut som jag gick och skogen är min lidelse, min tröst mitt hjärta bor där på nåt märkligt sätt (förmodligen på grund av att jag var ett barn som växte upp i en ödslig liten by där träden buskarna Älgarna Rävarna och Hararna var mina vänner) och jag gick som till mitt altare därute i det vilda och där fann jag känslan, rösten, bilden – jag fann den som talade till mej, gav mej tröst och värme och en tro att hon på nåt sätt för över något till mej – hon som mötte livets märkliga avslut. Jag undrar om hon fann friden nånstans på den där resan, om hon kunde förmå sig känna ett léende värma sina läppar!

Tiden är förbi
men jag har den
bilden som strök mej så varmt
och jag gav den
till hennes kista
kommer att leva med dej
som i en dröm

DSC_0354

Bli först att kommentera

Talgoxen

Av , , Bli först att kommentera 0

Talgoxen

Bli först att kommentera

Finns många sköna vänner därute att studera.

Av , , Bli först att kommentera 0

Därute i en skog nånstans befinner jag mej på deltid. Bara sitter där resonerar med mej själv och håller gluggarna öppna. Ekorrarna kommer och går. Fåglarna sjunger ut sin glädje nu när våren klivit ner och gett ett löfte att allt ställer om sig till blomning igen. Vi har vårt liv att sköta, göra det på mitt sätt - du på ditt vis. Finns inget att vänta på där bakom hörnet - Lev Nu!

 

Underbart bara sitta där och njuta Ekorrarna som sträcker upp som ner för träden, springer mark gömmer sina frön som de kanske aldrig hittar igen. Men kanske finner en annan korres gömma, vad spelar roll när någon några glider in var dag och levererar fågelfrön bröd och annat smått och gott! De liv vi ser som vackra och underhållande  för en stunds njutning för oss de har nog annat att bära – har nog att kämpa för sin dag sin natt ändå! Fällor finns det överallt som faror – Höken tar dagliga inspektionsrundor och Räven smyger vi hade en sommar en Ekorre som med mycket stora svårigheter klättrade ner var kväll för att söka sig en ledig hög frön. Om det var Höken som slagit till vet jag inte, men stor del av svansen var bortskalad och den hade svårt att gå. Att ligga där på mage och se den lille svårt skadade krabaten gjorde ont men värmde ändå. Sen haltade den till sitt träd och det tog den lång färd, steg för steg där smärtan grinade illa innan den kämpat sig upp till sitt skydd i trädkronornas bo. 

Vet inte hur det gick för den vännen – men kan tänka mej . . .

Det är svårt veta rätt eller fel. Avkorta någons lidande eller inte . . men när man ligger där och ser lilla livet skala sina frön och kanske känna nån slags härlighet för en stund så är det svårt att ingripa i tidens ordning . . .

Kjelle

 

Bli först att kommentera

Rådjursvintern som vart, eller snarare – Vart tog Vintern vägen!

Av , , Bli först att kommentera 0

Gångna vintern drog sig igenom på ett lagom lättsamt sätt för de vackra djuren, här är det lilla tjejen som besöker sin krubba för ett skrov mat . . .DSC_0504

 

Säsongen 13 – 14 var en lättsam period för Rådjuren när den riktiga kölden höll sig undan, snön aldrig vräkte ner på riktigt och det var väl bara stormarna som ven nån gång då och då. Behövde aldrig ta till skidorna en enda dag för att forsla foder och fågelmat. Tur det för jag snålade i det längsta med inköp av nya Tegsnäs tills vintern dog ut.  Rentav förskjuter inköpet tar det till hösten med nya fräscha lagg . . . 

Innan julen såg jag Stora Damen där vid foderkrubban, i sen kväll, våran trogna dam med sin charm och ett bygge av erfarenhet. Är däremot inte hon på bilden här ovanför, det är Lilla tjejen som dök upp nån månad senare in i 2014. Tjejen gick först för sig själv men anslöt snart till Stora Damens rutin och omsorg. 

Foderkrubban var nyheten för i år. Tog nån vecka innan Stora Damen vågat sig fram till den och inspekterat nymodigheten såpass hon tryggt tuggade sitt foder. 

Kanske inte ska nämna ordet ”tryggt” när Rådjuren äter. Kanske så nära trygghet de kan komma, men i alla fall kräver de full koll runtom sig och de hade nog känslan av större trygghet när inte krubban fanns där i fjol och åren innan när maten las ut i högar på marken i snön. Tillvänjningen att sticka in sitt huvud sin hals ner i krubban med  all den osäkerhetskänsla märktes tydligt för en invigd!

Den 29 December var jag där och väntade in mörkret när ett märkligt Rådjur steg in mot krubban . . . Jag kisade och tvivlade men till sist var jag övertygad om att det var en bock med ett endaste horn på sitt huvud. Såg märkligt ut!

Men väl hemma slog jag upp en bok där det förklarades att ungbocken fäller sina horn i sena December – så var det med den märkligheten!

Bli först att kommentera