Kjelles Naturblogg

Motvind

Av , , Bli först att kommentera 0

Samma känsla här som där – motvind som sänker ens huvud! Ändå inte lusten sätta granaten i sin mun och låta sig detonera. Egentligen är den här världen så otroligt förbannat vacker, till och med det här! Snön som överfaller mej i kaskader och kyler mej tills jag känner jag brinner! Med rätt mått vill jag ändå in i det där, kränga i det, känna stormen kraften och nånstans där finner jag en glädje en lust att ta den där gatan ner låta stormen föra mej dit jag vill – för jag vet ändå vägen tillbaks!

Till Värmen . . .

DSC_1395 kopiera

08:11

Av , , Bli först att kommentera 0
Finns inga genvägar i ens liv, gäller att ge sig in i rusket och göra det man måste. För de allra flesta är det bara slit som gäller - kylan kan komma nu som senare...

Gäller att stålsätta sig ibland när det gäller

Gäller att se sig i spegeln om morgon, krafsa tänderna och ge sig iväg – finns inga genvägar! Borra ner huvudet och stångas så gott det går, finna nån slags mening med det man gör. Dag ut och dag in, somliga värre än de värrigaste – de som sänker en till missmod som kräver ens eftertanke. Man ställer sig frågor, man kan alla svar – men svårt att förverkliga! Kallt och djävligt kan livet va – som kan göra en själv just så kall och jävlig inombords . . .

Så kommer den den där dagen . . . Den så sköna och förlösande som om man glömmer det helvete som man styrs igenom ur okänd hand vars mål känns så okänt!

Att leva är en ynnest men kom ihåg en viktig sak – det finns stenar du kan lyfta och bära iväg och när dom inte längre finns – står livet inte längre så oerhört kallt och fuktigt. Finns Värme om du vill den!

Mystik på rishögen

Av , , Bli först att kommentera 1

Ibland finner jag skönheten som inslängt i ett skrotupplag . . . Ordning är en utopi där inne i kaoset. Inte ens en blind Ängel skulle vilja sig dit, än mindre återvända en andra gång.
Om solen mot alla odds skulle finna sig in där så skulle den kallna till intet inom nolltid.
Så föll den februari månad in och den log inte ens på befallning utav en Gud som sakta, mycket sakta gått och blivit dement.

En god vän till mej försvann, rann ut och iväg. Fick höra om hennes sjukdom alltför sent – trodde inte den var så långt gången!
Och så plötsligt var hon död!

Jag gick ut som jag gick och skogen är min lidelse, min tröst mitt hjärta bor där på nåt märkligt sätt (förmodligen på grund av att jag var ett barn som växte upp i en ödslig liten by där träden buskarna Älgarna Rävarna och Hararna var mina vänner) och jag gick som till mitt altare därute i det vilda och där fann jag känslan, rösten, bilden – jag fann den som talade till mej, gav mej tröst och värme och en tro att hon på nåt sätt för över något till mej – hon som mötte livets märkliga avslut. Jag undrar om hon fann friden nånstans på den där resan, om hon kunde förmå sig känna ett léende värma sina läppar!

Tiden är förbi
men jag har den
bilden som strök mej så varmt
och jag gav den
till hennes kista
kommer att leva med dej
som i en dröm

DSC_0354

Finns många sköna vänner därute att studera.

Av , , Bli först att kommentera 0

Därute i en skog nånstans befinner jag mej på deltid. Bara sitter där resonerar med mej själv och håller gluggarna öppna. Ekorrarna kommer och går. Fåglarna sjunger ut sin glädje nu när våren klivit ner och gett ett löfte att allt ställer om sig till blomning igen. Vi har vårt liv att sköta, göra det på mitt sätt - du på ditt vis. Finns inget att vänta på där bakom hörnet - Lev Nu!

 

Underbart bara sitta där och njuta Ekorrarna som sträcker upp som ner för träden, springer mark gömmer sina frön som de kanske aldrig hittar igen. Men kanske finner en annan korres gömma, vad spelar roll när någon några glider in var dag och levererar fågelfrön bröd och annat smått och gott! De liv vi ser som vackra och underhållande  för en stunds njutning för oss de har nog annat att bära – har nog att kämpa för sin dag sin natt ändå! Fällor finns det överallt som faror – Höken tar dagliga inspektionsrundor och Räven smyger vi hade en sommar en Ekorre som med mycket stora svårigheter klättrade ner var kväll för att söka sig en ledig hög frön. Om det var Höken som slagit till vet jag inte, men stor del av svansen var bortskalad och den hade svårt att gå. Att ligga där på mage och se den lille svårt skadade krabaten gjorde ont men värmde ändå. Sen haltade den till sitt träd och det tog den lång färd, steg för steg där smärtan grinade illa innan den kämpat sig upp till sitt skydd i trädkronornas bo. 

Vet inte hur det gick för den vännen – men kan tänka mej . . .

Det är svårt veta rätt eller fel. Avkorta någons lidande eller inte . . men när man ligger där och ser lilla livet skala sina frön och kanske känna nån slags härlighet för en stund så är det svårt att ingripa i tidens ordning . . .

Kjelle

 

Rådjursvintern som vart, eller snarare – Vart tog Vintern vägen!

Av , , Bli först att kommentera 0

Gångna vintern drog sig igenom på ett lagom lättsamt sätt för de vackra djuren, här är det lilla tjejen som besöker sin krubba för ett skrov mat . . .DSC_0504

 

Säsongen 13 – 14 var en lättsam period för Rådjuren när den riktiga kölden höll sig undan, snön aldrig vräkte ner på riktigt och det var väl bara stormarna som ven nån gång då och då. Behövde aldrig ta till skidorna en enda dag för att forsla foder och fågelmat. Tur det för jag snålade i det längsta med inköp av nya Tegsnäs tills vintern dog ut.  Rentav förskjuter inköpet tar det till hösten med nya fräscha lagg . . . 

Innan julen såg jag Stora Damen där vid foderkrubban, i sen kväll, våran trogna dam med sin charm och ett bygge av erfarenhet. Är däremot inte hon på bilden här ovanför, det är Lilla tjejen som dök upp nån månad senare in i 2014. Tjejen gick först för sig själv men anslöt snart till Stora Damens rutin och omsorg. 

Foderkrubban var nyheten för i år. Tog nån vecka innan Stora Damen vågat sig fram till den och inspekterat nymodigheten såpass hon tryggt tuggade sitt foder. 

Kanske inte ska nämna ordet ”tryggt” när Rådjuren äter. Kanske så nära trygghet de kan komma, men i alla fall kräver de full koll runtom sig och de hade nog känslan av större trygghet när inte krubban fanns där i fjol och åren innan när maten las ut i högar på marken i snön. Tillvänjningen att sticka in sitt huvud sin hals ner i krubban med  all den osäkerhetskänsla märktes tydligt för en invigd!

Den 29 December var jag där och väntade in mörkret när ett märkligt Rådjur steg in mot krubban . . . Jag kisade och tvivlade men till sist var jag övertygad om att det var en bock med ett endaste horn på sitt huvud. Såg märkligt ut!

Men väl hemma slog jag upp en bok där det förklarades att ungbocken fäller sina horn i sena December – så var det med den märkligheten!