Säsongen 13 – 14 var en lättsam period för Rådjuren när den riktiga kölden höll sig undan, snön aldrig vräkte ner på riktigt och det var väl bara stormarna som ven nån gång då och då. Behövde aldrig ta till skidorna en enda dag för att forsla foder och fågelmat. Tur det för jag snålade i det längsta med inköp av nya Tegsnäs tills vintern dog ut.  Rentav förskjuter inköpet tar det till hösten med nya fräscha lagg . . . 

Innan julen såg jag Stora Damen där vid foderkrubban, i sen kväll, våran trogna dam med sin charm och ett bygge av erfarenhet. Är däremot inte hon på bilden här ovanför, det är Lilla tjejen som dök upp nån månad senare in i 2014. Tjejen gick först för sig själv men anslöt snart till Stora Damens rutin och omsorg. 

Foderkrubban var nyheten för i år. Tog nån vecka innan Stora Damen vågat sig fram till den och inspekterat nymodigheten såpass hon tryggt tuggade sitt foder. 

Kanske inte ska nämna ordet ”tryggt” när Rådjuren äter. Kanske så nära trygghet de kan komma, men i alla fall kräver de full koll runtom sig och de hade nog känslan av större trygghet när inte krubban fanns där i fjol och åren innan när maten las ut i högar på marken i snön. Tillvänjningen att sticka in sitt huvud sin hals ner i krubban med  all den osäkerhetskänsla märktes tydligt för en invigd!

Den 29 December var jag där och väntade in mörkret när ett märkligt Rådjur steg in mot krubban . . . Jag kisade och tvivlade men till sist var jag övertygad om att det var en bock med ett endaste horn på sitt huvud. Såg märkligt ut!

Men väl hemma slog jag upp en bok där det förklarades att ungbocken fäller sina horn i sena December – så var det med den märkligheten!