Vi i kören är så sjukt nöjda över vad vi åstakommit dessa veckor. Vi är stolta över varandra och tackar alla som har röstat på oss under dessa veckor också, utan er hade vi inte alls kommit så här långt.

Ni som undrar var som händer nu. Det är inte slut med kören, det är allt vi har att säga. Vi har fått många förfrågningar så ni lär se med utav oss! 🙂

Vi sitter i bussen på väg till TV4 och dagens repetitioner och sändningar. Med åtta timmars sömn i bagaget känns det i varje fall möjligt att få till nåt riktigt bra i afton. Man inbillar sig gärna varje fredag att det kommer finnas tid att njuta av Stockholm åtminstone några timmar på fredag eftermiddag kväll. Förra fredagen slutade det med att jag jag och rumskamrat Anna somnade kl 20 för att vakna av väckarklockan drygt tolv timmar senare. Igår tvingade vi oss in till stan för att njuta av en god middag på gondolens bakficka och hade därefter som vanligt ambitionen att umgås åtminstone en liten stund med goda vänner som bor i stan. Det blev naturligtvis inget av det utan kl 23 sov vi som små grisar igen. De tar på. Men som kompisar i kören skulle ha sagt – ”det är sjukt värt”. Vi är även sjuuukt peppade inför kvällen. Som stort U2-fan känns Sunday bloody sunday helt rätt. Den andra låten är på begäran av Hanna Hedlund -I got life från musikalen Hair. Till en början var vi livrädda. Svår låt… Men med norrländsk tjurighet har vi fixat det o är nu helpeppade. Hej och hå, pannband på!

Förra veckan var man ju den enda i kören och inte hade med sin team jacka. Ja men nu imorgon så tänke jag ta med den till flyget!!!

Sitter på skolan och tittar ut över alla studenter som just nu avnjuter sina små matlådor. Allt är så himla normalt!! Precis som tusen gånger förut sitter jag på exakt samma lunchplats, tittar ut över samma utsikt och äter ur samma matlåda. Skillnaden är bara att i huvudet cirkulerar någonting som börjar på K och slutar något i stil med "örslaget". Ingen vet att tjejen med fula skor och alternativ frisyr som lite obehagligt sitter och tjuvkikar på matglada studenter, igår hade en kamera löjligt nära ansiktet samtidigt som hon pep som en kyckling.

Jag försöker att inte skryta. Jag har än så länge inte ställt mig upp och skrikit ut att JAG är med i Team Lisa!!! Även fast jag egentligen vill… Min mor sköter det jobbet åt mig rätt så bra. Egentligen så skulle jag vilja ha Team Lisa tröjan, jackan, mössan, bilen med den feta Team Lisa loggan och gärna körslaget tatuerat i pannan. Men det kanske blir lite mycket? Eller? Jag gör mitt bästa för att fiska röster men det blir mest i det tysta. Jag kör Team Lisa bilen, saktar in vid varje folksamling och sniglar på dragläget förbi alla busshållplatser samtidigt som jag förargat vrålar i huvudet "MEN KOLLA’RÅ!!!!!" åt alla som förstrött placerar blicken på helt andra ställen än just Volvon som rullar förbi. Tröjan med Team Lisa bar jag i skolan och gick omkring med minen som sa "Ooops.. Det står visst något på min tröja. Fast det tycker jag är normalt."

Nej skärpning Hanna! Jag borde kämpa för röster som aldrig förr. Tiden går så fort att jag får rent gråten i halsen när jag tänker på det! Om två veckor sitter jag kvar här på samma plats och kommer ångra att jag inte njöt mer. Lika bra att gå all in… Imorgon blir det full utrustning banne mig!! Ifall någon på Vårdvetarhuset inte visste att det existerade en kör i Umeå som närmar sig final i Körslaget 2011 med stora steg ledd av självaste Lisa Miskovsky, så ska de bli fullt medvetna om det! Team Lisa… Jag LOVAR! Jag ska dra mitt strå till stacken.

Tycker om er alla så mycket! <3 /// Hanna

Hej!

Ny vecka och nya utmaningar! Två nya låtar har vi fått och det känns som om vi kommer att göra succé när dessa låtar väl sitter! Men just nu kämpar vi! Vi övar för fullt på både stämmor och koreografi, jag som egentligen inte alls har snygga rörelser naturligt i min kropp känner att jag utmanar mig själv men också utvecklas otroligt mycket och lär mig att röra mina lemmar snyggt åt olika håll.. Inte så svårt kanske ni tänker men jag lovar det är är det.

Satt och funderade häromdagen på hur många som vi har att tacka för körens framgång, Alla dessa "hemliga" hjältar som ställer upp på detta knasiga men otroligt härliga spektakel. Själv har jag bland andra min Pappa och hans fru att tacka som har hjälpt mig att ta hand om barnen varje veckokväll när vi är på rep. Min mamma som ställt upp och skött om mitt hem och barnen när jag varit borta och levt Körslaget liv i hufvudstaden. Samt barnens pappa som har varit en riktig hjälte och ställt upp så att jag får lov att leva ut detta äventyr till fullo! Utan er hade jag inte haft möjligheten att få uppleva det här! Och jag är tacksam.

Sedan har vi våra gulliga hårgudinnor från Studio 88 som följer med oss ner till Stockholm för att se till att vi är så snygga i håret som vi faktiskt är på lördagarna. Det betyder fantastiskt mycket att inte behöva fundera på den biten utan att kunna lägga det ansvaret helt i deras händer för att fokusera på det som vi i kören ska göra.. Alltså leverera magiskt bra underhållning till er! Och representera Umeå på allra bästa sätt!

Så Tack till Studio 88 för att vi får se fantastiska ut i tv-rutan. Tack till våra sambosar och mammor och alla närstående för att ni står ut med att vara utan oss! Tack Lisa För att du är så engagerad och inspirerande!

Over and out

Sandra

Ja i helgen blir det en del saker att bita i. Tajming, tajming och tajming är orden att gå efter.

/Jonathan Fastborg

 Att man aldrig landar…

Jag har en känsla av att jag hade ett liv någonstans innan körslaget som aldrig riktigt kommer tillbaka och som jag heller inte vill återvända till. Jag säger som en kär vän uttryckte sig. "Det här med körslag är beroendeframkallande.. Det här vill jag aldrig sluta med." Kunde inte sagt det bättre själv…

Dygnet runt längtar jag bara till lager med smink i ansiktet, en hårsprays-kladdig iphone, mustaschprydda studiomän, muffins på planet, hotellfrukost, bussresor genom huvudstaden, toktidiga fredagar, ett underbart vitt litet tält på överkroppen, skor som massakerar fötterna, klättring bland väskor, färgsprakande lokaler av alla scenkläder, kaffemaskiner, matkuponger, uppsjungningar, adrenalinkickar, brännheta lampor i ansiktet, vattendunkar, fikapåse på lördagskvällen, hotellets sköna duschar, gratis chips, att öppna rumsdörren åt fel håll, våra vänner från söder, vår underbara koreograf, kranen, "femman", kameramannen som springer runt Gry, cocosbollar, pressrummet, boxningsdockan, "PASS PÅ! APPLÅDER, APPLÅDER, APPLÅDER", osv, osv, OSV!!!! 

Till och med musiken innan man får veta om man får stanna en vecka till eller inte saknar jag. Den som inte bara ger mig fjärilar i magen utan får mig att vilja kräkas ut dem lite diskret innanför min poncho. Jag landar aldrig riktigt….. jag vill aldrig landa! <3 

Tack.   

Första dagen efter helgens stora glädje.

Skolan slutar snart och sen bär det av till rep. Dessa rep är verkligen dagens höjdpunkt.
Om ni tror att vi tycker det är jobbigt att repa varje dag så har ni fel. Vi har verkligen dökul på våra rep!

Så nu taggar vi för kvällens rep som förhoppningsvis kommer gå galant.

(Tack för alla röster i lördags! Helt underbar känsla verkligen!!)

Var grymt bra stämning igår kväll och oerhört spännande vid utröstningen. Jag var som vanligt mest nervös av alla. Stod och skakade typ. haha! Frågan om rätt kör åkte ut lämnar jag öppen. Däremot kommer jag sakna dem. Får hålla till godo med Jonas återkommande replik: "äru go ellerrrr?"

Ett stort tack till underbara Nicole, vår körassistent, som offrade sitt nyinköpta lypsyl för min skull eftersom jag hade så torra läppar.

Over and out!

…ligger jag och känner fjärilarna dansa både rumba och quickstep i maggropen. Onödigt! Klockan ringer om mindre än fyra timmar. Det blir nog en härlig upplevelse.