Tystnad råder.

Det sägs att första tiden i körlaget är lite som ett jättedagis. Många människor som umgås tätt och är sjuka hela tiden. Handspriten flödar i tv4s magasin där programmet spelas in, men det hjälper föga. Förra veckan hade vi med lätthet kunna byta namn till sanatoriekören. Det hostas, snörvlas, rosslas och bihåleinflammationer gror. Jag vet inte vad vi skulle behöva. Spons på naturläkemedel eller en egen husdoktor/kördoktor kanske?! Vi har ju fått en egen tandläkare nu (Eva Hellström) men även om hon är en raring och bra på bett så tror jag att hon skulle behöva viss förstärkning för att ta hand om det bakom tänderna. 🙂 Själv har jag infört total röstvila på mig själv sedan igår eftermiddag. När pipan började låta "brärrrrg..väääs" istället för "tut", så var det dags. Det är redan urtrist fast jag har sovit en hel del av de tysta timmarna! Kommunikationen sköts nu med hjälp av sms, mail och visslingar. Hundarna svarar sällan på mess men visslingar och kroppspråk KAN funka. De är ju bulldogar och således inga självskriva lydnadschampions.

Ikväll är det rep igen och för mig blir det observation och inget annat. Hoppas att de flesta andra är piggare. Vi har tre låtar att hacka i oss i veckan så det kommer att bli massor med sjungade i veckan. Dessutom hårdnar konkurrensen hela tiden och vi måste "steppa upp" som Lisa säger, för att få umebornas röster och därmed chans att stanna kvar. Det är många (även kören) som undrat om det var så att vi fick lägst antal röster av dem som var kvar i tävlingen. Vi fick då förklarat för oss att de slumpar fram den ordning som körerna presenteras i. Vi vet faktiskt inte alls hur vi låg till i förhållande till de andra körerna. Läskigt var det i alla fall att stå där så länge och vänta. Även om det kändes jättebra och känslomässigt kraftfullt så började tvivlet sprida sig när vi stod där i trappan och väntade. Jag hörde en röst som sa: "Hörni kompisar, om vi åker nu så är det med flaggan i topp". Sedan blev det tyst, läskigt tyst. Å vilken lättnad det sedan var att vi fick en vecka till på denna resa. Det gäller att komma ihåg att reflektera och njuta i detta rasande tempo för varje lördag kan det ta slut. Det är faktiskt inte så länge kvar tills det gör det hur som helst. Jag tycker det var mer vår i Umeå igår än vad det var i fredags morse när vi åkte. Nu blir det att dra ner mössan över öronen och stirra ner i backen när jag och hundarna ska ut igen. Det är ohyggligt svårt att var tyst och osocial när man möts av glada tillrop så fort man går utanför dörren. Tack alla ni fina umebor och alla andra som hejjar och röstar på oss. Vi gör allt vi kan för att ni ska kunna vara stolta över oss det ska ni veta.