Hallå??

 Att man aldrig landar…

Jag har en känsla av att jag hade ett liv någonstans innan körslaget som aldrig riktigt kommer tillbaka och som jag heller inte vill återvända till. Jag säger som en kär vän uttryckte sig. "Det här med körslag är beroendeframkallande.. Det här vill jag aldrig sluta med." Kunde inte sagt det bättre själv…

Dygnet runt längtar jag bara till lager med smink i ansiktet, en hårsprays-kladdig iphone, mustaschprydda studiomän, muffins på planet, hotellfrukost, bussresor genom huvudstaden, toktidiga fredagar, ett underbart vitt litet tält på överkroppen, skor som massakerar fötterna, klättring bland väskor, färgsprakande lokaler av alla scenkläder, kaffemaskiner, matkuponger, uppsjungningar, adrenalinkickar, brännheta lampor i ansiktet, vattendunkar, fikapåse på lördagskvällen, hotellets sköna duschar, gratis chips, att öppna rumsdörren åt fel håll, våra vänner från söder, vår underbara koreograf, kranen, "femman", kameramannen som springer runt Gry, cocosbollar, pressrummet, boxningsdockan, "PASS PÅ! APPLÅDER, APPLÅDER, APPLÅDER", osv, osv, OSV!!!! 

Till och med musiken innan man får veta om man får stanna en vecka till eller inte saknar jag. Den som inte bara ger mig fjärilar i magen utan får mig att vilja kräkas ut dem lite diskret innanför min poncho. Jag landar aldrig riktigt….. jag vill aldrig landa! <3 

Tack.