Jag saknar min väninna mma Ramotswe, hon som trots sin traditionella byggnad är nöjd med sin kropp och unnar sig en kaka till sitt " bush-tea". Hon som löser vardagens mysterier som drabbar vanliga människor. Hon som gråter över svek och står upp för de svaga och samtidigt är ödmjuk och kan tvivla på om hon gjorde rätt.

Jo jag mår illa över trådsmala perfekt stylade som ironisk samtalar över ett styckad kropp och snabbt drar i sig en bryggkaffe i farten. Jag tappar inlevelse när Dna analysen kommer efter en kvart och massmördare liksom flimmrar förbi…

Jag förstår att det liksom inte är inne eller coolt eller grymt eller rätt att gilla empati eller medmänsklighet eller ens sympati.

Men jag vägrar, jag står upp för det som fel. jag står upp för allt som anses svagt och känslosamt och mänskligt.

OCH Jag tror det finns fler  väninnor som mma Ramotwes där ute; traditionellt byggda och fulla av klokhet!