Chokladfestival och Bruce Springsteen

Av , , Bli först att kommentera 0

På fredag lyfter planet som ska föra mig till Stockholm och Hanna. Då det är fyra veckor sedan vi sågs så blir det (minst sagt) ett kärt återseende.

Stockholmsbesöket innebär även ett besök på Chokladfestivalen. Ja, ni läste rätt, en chokladfestival. På Nordiska museet dessutom. Någonting säger mig att översta knappen på byxorna kommer vara ännu svårare att knäppa efter helgen.

Är mitt uppe i Bruce Springsteen – The Rolling Stone Files och är mer än nöjd, Än så länge i alla fall. Rekommenderas för den som vill ha en helhetsbild av hans musik, karriär och kanske framför allt den samhällskontext i vilka de olika skivorna tillkom. Stundtals är det helt underbar läsning.

När vi ändå är inne på tema Springsteen så finns det nu tidigare opublicerade bilder på honom och E-Street Band på Mojos hemsida. Bilderna är tagna från den, framför allt i Sverige, mytologiskt upphöjda världsturnén 1975. Det rör sig inte om något revolutionerande material utan de flesta bilderna föreställer Bruce och bandet i turnébussen, skivaffärer och dylikt. Men för en rock-junkie som undertecknad är det ett lyckopiller.

Bob Dylans Julskiva

Av , , Bli först att kommentera 0

13:e oktober släpps Bob Dylans Christmas in the heart, en julskiva med nyinspelningar av kända och, för oss svenskar, mindre kända sånger vars profit går till välgörande ändamål.

Blir det fågel eller fisk?

Jag tror, med en dåres envishet att det kommer bli fantastiskt. Och efter att ha läst detta är jag inte direkt mindre förväntansfull. Det som David Hidalgo gjorde på Together through life kan inte hyllas tillräckligt. Han såg till att lyfta en Dylan-skiva med hjälp av ett dragspel…

Hatten av!

* * * * *

Nu bär det av till universitetet för en föreläsning med Kalle Ljungkvist, Aftonbladet.se:s tidigare chefredaktör. Intressant.

Lyssna på Kents nya singel

Av , , 3 kommentarer 1

Eftermiddagen har ägnats åt att skapa mig en uppfattning om Kents nya singel, Töntarna. Recensionerna har hittills varit tämligen spridda så jag hade inga egentliga förväntningar.

Låten är ett smärre mästerverk! De elektroniska influenserna som definierade Tillbaka till samtiden är fortfarande kvar. Skillnaden är att det här är en i grunden fruktansvärt bra låt som enbart växer och växer. Kanske krävdes det en skiva för att vänja sig med att det Kent som överöste oss med distade gitarrer är borta och en ny tid är inne. Det är tungt, träffsäkert och trots elektronikan är det fortfarande väldigt mycket Kent.

Det må vara hur det vill med den saken. Jag älskar låten!

Lyssna på Töntarna via Spotify

Töntarna

Så häng dom högt
Så häng dom långsamt
Men häng dom högt
Jag kräver hämnd

En tidig morgon
Född till tönt

Så lägg dig ner och sov lillasyster
Bara lägg dig ner och bida din tid nu
Jag vet du vet vad som måste ske nu
Jag tror stenhårt på din plan

Häng dom högt
Häng dom högt

När du grät på festerna
Var jag aldrig bjuden in
Du föll isär inför gästerna
Jag byggde upp dig bit för bit igen

Bit för bit igen
Bit för bit igen

Så blev jag expert på att vänta själv
Man vänjer sig snabbt
Man väntar på någon

Glasögonormen reflekterar ljus
Skjutsar dig hem, villkorslöst
Bakom min cykel höll mig hårt som i kramp
Du landande hårt du var nog alltid sjuk

Lägg dig ner och sov lillasyster
Bara lägg dig ner och bida din tid nu
Jag vet du vet vad som måste ske nu
Jag tror stenhårt på din plan

Häng dom högt
Häng dom högt

När du grät på festerna
Var jag aldrig bjuden in
Du föll isär inför gästerna
Jag byggde upp dig bit för bit igen

Bit för bit igen
Bit för bit igen

Leonard Cohen i fokus

Av , , Bli först att kommentera 1

Det är mycket Leonard Cohen nu. Inte nog med att han kollapsade under en konsert, vi svenskar har tydligen gett oss fan på att hylla honom maximalt under hans kvarvarande tid på jorden. Ebba Forsbergs svenskspråkiga hyllning av den kanadensiska bardens låtskatt var mycket bra. Men frågan är om inte Cohen – The scandinavian report är ännu bättre.

 

Ett som är säkert är dock att Moto Boys version av It may be your will är bland det bästa jag hört på länge i cover-väg. Det är nästan, men bara nästan, Antony-klass på framförandet (Antony Hegartys hyllning till Leonard Cohen ni kan ta del av HÄR).

Olle Ljungström, Lars Halapi och framför allt Jenny Wilson, gör även de utmärkta och innerliga tolkningar av vad som kan vara några av de finaste låtarna genom musikhistorien.

Men varför ville ingen ge sig i kast med Cohens pièce de récistance, Famous blue raincoat?

Marilyn Manson ställer in

Av , , Bli först att kommentera 0

Marilyn Manson ställer alltså in sina sverigespelningar i Stockholm och Malmö. Hade det varit år 2000 hade det känts tråkigt. Idag är det mest ett stort…ingenting. 

Under högstadie- och gymnasietiden lyssnade jag en hel del på Marilyn Manson och redan då var jag mer imponerad än fascinerad. Myterna om bortopererade revben, utomjordingar och fan och hans moster kändes inte speciellt spännande. Tvärtom, och vad de flesta glömmer bort när man talar om honom, var det musiken i sig som var det väsentliga. Den fullkomligt stenhårda manglingen av trumhinnorna och de ständigt pseudoprovocerande texterna (som för den sunt tänkande människan inte är särskilt "farliga") som diskuterades på rasterna såväl som i tv-debatter.

Vid tiden för den tragiska Columbine-massakern (1999) var Manson på topp, såväl musik- som relevansmässigt. Han visade att bakom de olikfärgade linserna dolde sig mer empati och förståelse av den samtida ungdomen än någon politiker eller myndighet kunde förmedla.

Sättet han förmedlade detta i sin musik var en slags omvänd psykologi. Genom att visualisera den amerikanska mardrömmen tvingades moralväktarna närskåda sig själva och det utopiska samhälle de trodde sig befinna sig i. Varje föräldagrupp, kyrkogrupp och egenutnämnda förespråkare av den rena oskyldiga ungdomen som protesterade visade nämligen med all önskvärd tydlighet hur långt bort de befann sig från den ångestfyllda tonåringen som ingen ville lyssna på. Med skygglappar stora som ladugårdsdörrar lyckades dessa grupper undgå att se dessa ungdomar och deras problem. Inte ens när Eric Harris och Dylan Klebold sköt tolv skolkamrater insåg de vilket grundläggande problem som låg bakom; en utbredd känsla av total uppgivenhet och ett allt starkare har riktat mot den oförstående omgivningen.

Istället var problemet likställt med en enda man, Superstjärnornas Antikrist. Om han bara plockades bort ur ungdomarnas vardag skulle problemet vara borta och allt vore frid och fröjd. Så stor roll spelade Marilyn Manson 1999.

Det var då.

Idag sitter han, blekfet och med tom blick bredvid Filip och Fredrik och kastar ur sig slentrianmässiga påståenden som varken chockar eller rockar. Hans målgrupp har hittat andra visionärer att luta sig mot. Kvar finns egentligen bara ett skal av en människa som inte längre har något att säga. Tragiskt, men ändå väntat.

* * * * *

Slutligen bjuder jag på en Spotify-playlist med fem personliga Manson-favoriter:

  • Lunchbox
  • Disposable teens
  • The dope show
  • The beautiful people
  • The man that you fear

 

Promenad i batterilöst höstväder

Av , , Bli först att kommentera 0

En och en halv timmes promenad ute i den kalla försmaken av hösten gjorde gott. Det finns något befriande i att se löven sakta men säkert gulna. Vore jag filosofiskt lagd skulle jag här skriva en harang om tiden, varat och den mänskliga existensen. Men eftersom jag för närvarande inte känner mig som någon Sartré, Camus eller någon annan ifrågasättare av alltings existens så nöjer jag mig med att konstatera att löven är fina att titta på, luften frisk och min kondition är kass.

 

Tyvärr fick inte Otis glänsa med sin Try a little tenderness under promenaden då batterierna tog slut mitt under Day Tripper. Jag måste verkligen införa en regelbunden uppladdning av iPod:en. En gång är ingen gång, två gånger i veckan är första stadiet till demens.

På promenad med Otis

Av , , Bli först att kommentera 0

Efter en dag i föreläsningens tecken är man så hemma. Fylld av nya kunskaper och insikter som trängs med de redan befintliga. Det börjar nog bli dags att rensa ut några gamla kunskaper för att de nya ska få frodas i fred.

Nu ska jag greppa kameran och ge mig ut på en sjuhelsikes lång och rask promenad. Det börjar nämligen bli svårt att bevisa att det finns några magmuskler under den gelemassa som envisas med att växa sig allt tätare. Och om jag inte vill spendera mina surt förvärvade pengar med att köpa en helt ny uppsättning kläder i storleken Large är det nog bäst att börja snarast.

Med mig på den långa marchen tar jag med mig en oumbärlig energikälla, nämligen Otis Reddings Live in London and Paris. Att bara kalla det för soul känns nästan futtigt, snarare skulle jag definera det som Punk-Soul. Det är så kompromisslöst, rått och aggressivt att man finner sig sitta där med öppen mun och fånig blick. Helt uppslukad av hur mycket en person lyckas öppna sig och bara ösa ösa ösa tills det inte finns ett uns kvar att ge. Sen är jag för evigt imponerad över de artister som förmår uttrycka sig genom vad som bäst kan beskrivas som primalskrik utan att för en endaste sekund tappa vare sig ton, innehåll eller rytm. Vill ni ha bevis? Lyssna på de fyra avslutande minuterna av Try a little tenderness så förstår ni.

* * * * *

Basshunter blir inte populärare i mitt tycke genom att konstant avbryta musiklyssnandet med information om en skiva som ingen någorlunda normalt funtad person kan uppskatta.

Kent släpper nytt!

Av , , 1 kommentar 0

091005-tont-340

Som en blixt från klar himmel slår det mig att bandet Kent fortfarande existerar. Det har varit så tyst, så tyst om dem under den senaste tiden, samtidigt som den svenska popscenen fullkomligt sprutar ut nya fina band.

I mitt tycke är de fortfarande Sveriges största rockband. Åtminstone förblir de så till motsatsen är bevisad och någon annan tar vid. Det börjar dock bli ett tag sedan jag även ansåg dem vara Sveriges bästa band. Det var vid Du och jag döden-perioden som de senast visade vilka som är herrarna att blicka upp mot. Tillbaka till samtiden var tyvärr, i min bok, en parentes knappt värd att nämna och därför känns kommande skivsläppet än intressantare.

För nu meddelas det från olika håll att nytt material är klart och redo att släppas. Redan imorgon släpps förstasingeln Töntarna (underbart namn på en låt!) och 6 november släpps skivan som fått det korta men koncisa namnet Röd. Det skulle vara rent underbart om Kent än en gång kunde släppa en sån där skiva som bara slår undan fötterna. För när vi om femtio år sammanfattar åren 1995-2010 kommer det att finnas ett band och en artist som definierade den tiden. Bandet heter Kent och artisten är en Göteborgare vid namn Håkan.

Kents egen hovreporter, Per Sinding Larsen, har lyckats få en intervju med Jocke Berg. Läs den HÄR.

RED_2-550px

 

Vad säger ni; är Kent fortfarande spännande och relevanta eller har de gjort sitt?

Ny plattform, samma koncept

Av , , 2 kommentarer 0

Detta kommer att handla om musik och inget annat. Ny som gammal, känd som okänd. Är det tillräckligt bra så skriver jag om det. Så har ni musiktips, beröm eller klagomål; tveka inte att plita ner något i kommentatorsfältet. Eller om ni hellre tar det via mail så är adressen [email protected]

Som det framgår i presentationen figurerar jag som musikskribent och detta sker bland annat på Groove, Musiklandet och Skivkoll.

Efter att ha bloggat via WordPress under en tid är det så dags att se sig om efter något nytt. Om detta endast blir en temporär lösning eller inte återstår att se. Mina gamla inlägg hittar ni HÄR.

Förhoppningsvis uppskattar ni, liksom jag, vad som komma skall.

Sådärja…då sätter vi igång!