Barn med frihetsberövad förälder eller annan nära anhörig – en målgrupp att räkna med

Av , , Bli först att kommentera 3

Varje år är det ca 30 000 barn i Sverige som har en eller båda sina föräldrar på anstalt eller inom frivården. Denna beräkning är dock inte exakt och gäller enbart biologiska barn till föräldrar som frihetsberövats på anstalt eller inom frivård.

Skulle man även räkna in andra för barnen viktiga familjemedlemmar som exempelvis bonusföräldrar, mor-/farföräldrar eller äldre syskon blir siffran mycket högre. Lägger vi dessutom till alla de som frihetsberövats inom häkte och rättspsykiatri hamnar vi på en ännu högre siffra.

Visst, någon kan här opponera sig över att de som är häktade ej ännu inte blivit dömda för något brott. Men ett barn påverkas negativt redan vid ett gripande och ett häktande då föräldern plötsligt försvinner ur bilden. Och en person kan sitta häktad rätt länge.

Nå, vart var vi? Jo, sedan kan man ju i en liten räkneövning försöka komma fram till en ackumulerad siffra på antalet barn, sett över exempelvis 10 år, som varit med om en förälders eller nära anhörigs frihetsberövande. För alla dessa barn har ju denna erfarenhet med sig i livsbagaget.

Nu förs som sagt inte någon statistik över barn berörda av ett frihetsberövade så det är förstås omöjligt att räkna ut den exakta siffran men låt oss vara överens om att det förmodligen är ett hisnande stort antal barn som tillhör denna specifika målgrupp.

Ett annat försök till att räkna antalet barn i målgruppen utgår från det genomsnittliga antal barn en svensk man har multiplicerat med antalet personer som lagförs för brott i landet på ett år. Den summan blir att ca 160 000 barn har en förälder som lagförts för brott per år. Men, alla dessa föräldrar har inte blivit frihetsberövade och man missar också andra frihetsberövade anhöriga runt ett barn.

Vad vi kan fastslå av dessa matematiska beräkningar är att det är svårt att få fram en exakt siffra på antalet barn i målgruppen då inte den statistiken förts. Framgent behöver Kriminalvården hitta sätt att föra sin statistik så att det ger en tydlig och rättvis bild över hur många barn som omfattas.

Att veta hur många barn som berörs är viktigt då det ger en extra tyngd till frågan om insatser för målgruppen och är ett incitament för politikerna. Även om alla kan förstå att barnen är många och i stort behov av stöd.

Vem bär ansvaret för våra hemlösa kommuninvånare?

Av , , Bli först att kommentera 3

Att arbeta på ett akutboende innebär att träffa på många olika livsöden och väldigt ofta möts vi av att människor i hemlöshet känner sig bortglömda och förbisedda. De menar att de går i en ständig väntan på handläggning om behandlande insatser eller annat, och upplever att de, gång på gång, hänvisas till nästa instans för att hamna i ännu en väntan.

En vanlig uppfattning om vad det innebär att vara hemlös är att det finns en missbruksproblematik som grund.
Vi på Akutboendet Umeå har erfarenhet av att majoriteten inte är i ett missbruk. Vi träffar nästan dagligen på människor, som förlorat sitt hem av helt andra anledningar, då inte minst psykisk ohälsa. Andra orsaker kan vara skilsmässa, arbetslöshet eller någon annan form av livskris.

Att vara hemlös innebär att vara i avsaknad av det primära, exempelvis att inte veta var man ska sova, inte ha möjlighet att ta hand om sin hygien och att inte kunna ha en näringsriktig kost. Att tvätta sina kläder blir en bristfällighet och så vidare.
Att sakna ett hem innebär att man många gånger sover utomhus och på offentliga platser. Detta inbringar en stor rädsla och att många gånger vakna upp med upptäckten att ha förlorat alla sina tillhörigheter, därmed även identifikationshandlingar, vilket är ett grundkrav vid kontakt med myndigheter. Som hemlös kan detta ställa till med stora konsekvenser.

Det finns få boenden som erbjuder plats för par. Vilket många gånger leder till att man utesluter att sova på ett akutboende och därmed hellre sover utomhus, för att få vara tillsammans.

Som hemlös kvinna, vågar vi påstå att situationen kan vara än mer svår än för män. Många kvinnor blir utnyttjade då de tvingas att sova hos män som i gengäld ofta förväntar sig någon form av betalning. Med det sagt utesluter vi inte att även män lever i liknande utsatthet.

Tusentals människor i Sverige saknar boende och i Umeå har Socialstyrelsens kartläggning från 2017, registrerat 388 personer i alla åldrar. Tilläggas bör mörkertalet där Akutboendet inte har någon insyn.

Vi som möter hemlösa och får ta del av deras berättelser, upplever en frustration över att vi enbart kan erbjuda dem en tillfällig lösning, som i vårt fall är för en natt. För dem så är det mesta tillfälligt.
Det råder en stigmatisering om vad det är innebär att vara hemlös, så det är helt förståeligt att dessa människor upplever att det känns svårt, och många gånger förödmjukande att berätta och förklara sin situation.

Vem är det som bär ansvaret för att skapa en human livssituation för människor som av olika anledningar lever i hemlöshet? Många av dessa förmår inte att ta hand om sig själv och än mindre ett hem, och behöver därför individuella insatser. Hur kan vi komma till en lösning utan en väntan på flera månader och vem tar ansvaret för att agera?

Hur lämpliga är egentligen kategoriboenden?

Av , , Bli först att kommentera 0

Skulle du vilja bo i en lägenhet som är sliten och där det inte går att få ordentlig värme i elementen på vintern? Där det luktar illa, är stökigt och bråkigt. Där grannarna är högljudda, det är ständiga konflikter och mycket drickande samtidigt som du själv försöker få ordning på ditt liv kantat av missbruk. Det går inte riktigt ihop, eller hur?

Vi på Öppet Hus möter dagligen de personer med missbruk som blivit tilldelade plats på olika kategoriboenden. Många av de vi pratat med vill inte bo där och liknar det mer vid en förvaring än ett hem. Att ångesten liksom sitter i väggarna. Nästan dagligen får vi höra om konflikter mellan de boende, hur det inte går att ta sig en varm dusch och hur man bjuder varandra på alkohol. De som kan prata för sig verkar kunna få en egen lägenhet i någon annan stadsdel, medan de allra mest socialt utsatta blir kvar. Vi har även förstått att flera personer med missbruksproblematik tappat motivationen under sin behandling då de fått veta att de ska bo på ett kategoriboende efter att behandlingen är avslutad. Det blir en så tydlig exkludering från resten av samhället när personer med ett långtgående missbruk samlas på ett och samma ställe. De blir än mer utsatta, än mer beroende av varandra och vägen till ett aktivt samhällsdeltagande kan verka oändlig.

Vi ställer oss därför frågan hur man ska kunna motiveras till eller lyckas bibehålla ett nyktert leverne då detta är vad som erbjuds – ett boende där du är omgiven av missbruk? Det innebär tak över huvudet men är det verkligen lämpligt? Hur är synen på personer med missbruk idag? Och hur ser samhällets myndigheter på kategoriboenden samt dess standard?

När välfärden vittrar sönder drabbas de svagaste

Av , , Bli först att kommentera 1

Utanförskap är förödande. Inte bara för individerna själva, utan det innebär även stora kostnader för samhället. Utanförskap tar sig olika former och det är inte en homogen grupp som drabbas.

131 500 unga människor mellan 15–29 år varken arbetar eller studerar i Sverige. Det är en grupp som riskerar att hamna i ett långvarigt utanförskap och risken är särskilt stor för de unga som bor i socioekonomiskt utsatta områden.

33 000 människor lever i hemlöshet, enligt Socialstyrelsen. De flesta är män, men kvinnorna blir allt fler. Psykisk sjukdom och beroendeproblematik är vanliga problem. Många har varit hemlösa längre än ett år och är i stort behov av vård och omsorg. Men vården blir allt svårare att ta del av, inte minst eftersom ett ökande antal vårdtjänster kräver BankID, vilket hemlösa sällan har.

Enligt Socialdepartementet finns det ungefär 5 000 EU-medborgare i Sverige med rätt att stanna här i tre månader, men som saknar uppehållstillstånd. De flyr fattigdom och diskriminering i sina hemländer. Tiggeri är ofta den enda möjligheten till inkomst när de kommer hit. De sover vanligtvis utomhus i kojor, tält eller bilar. Ungefär 70–100 barn följer med sina föräldrar till Sverige varje år.

Ytterligare en utsatt grupp är fattiga pensionärer, som trots att de har arbetat större delen av sitt liv i Sverige, har svårt att få vardagen att gå ihop. De har inte har råd att aktivera sig för social gemenskap och lever ett liv i ensamhet och isolering.

Lösningen för att stävja utanförskap handlar till stor del om samverkan mellan olika aktörer i samhället. Det har flertalet offentliga utredningar redan slagit fast. Men för att vi ska lyckas krävs en politik som säkerställer att:

  • Alla barn och unga får det stöd som de behöver utifrån sina förutsättningar. De behöver få tillgång till sammanhängande stöd, anpassad utbildning och utvecklande aktiviteter.
  •  Hemlösa får vård och stöd i sin egen miljö, till exempel med hjälp av mobila sjukvårdsteam. Detta är en grundläggande förutsättning för att de på sikt ska bli integrerade i samhället.
  •  Utsatta EU-medborgare får tydligare rättigheter. De behöver bland annat få tillgång till en tryggare boendemiljö och medföljande barn bör ha rätt till utbildning.
  •  Fattiga pensionärer får tillgång till social gemenskap.

Våra organisationer har kunskap om utsatta människor i utanförskap. Kunskap som vi har byggt upp under sammanlagt 100 år i våra olika verksamheter. Vi är den utsträckta handen längst ut i systemet. Det innebär att vi söker upp, hjälper och guidar människor varje dag. Vi lotsar utsatta människor till olika myndigheter och institutioner för att de ska få sina grundläggande rättigheter tillgodosedda.

Under en längre tid har vi sett välfärden vittra sönder och skyddsnäten försämras. Det är inte längre självklart att hjälpa de som är allra svagaste i vårt samhälle. Nu har du som folkvald politiker chans att göra skillnad. Vi vill samverka. Tillsammans kan vi vända utvecklingen.

 

Fakta om skribenterna

Convictus i Stockholm, Göteborgs Räddningsmission, Musketörerna i Rågsved & Sollentuna och Öppen Gemenskap i Umeå samverkar för att stärka ideellt socialt arbete i Sverige, med stöd av Stenbecks Stiftelse och Inter Business Initiative.

Hur ser samhället på våldsutsatta kvinnor med eget missbruk/beroende?

Av , , Bli först att kommentera 3

I Umeå finns en kvinnojour för våldsutsatta kvinnor med eget missbruk/beroende. En av tre kvinnojourer i hela Sverige som tar emot denna multiutsatta grupp. Öppen Gemenskaps kvinnojour är en av dessa tre kvinnojourer.

I regeringens proposition (prop. 2006 707 .38 c 16 ff) belyser man några grupper som anses särskilt utsatta. Det är kvinnor med eget missbruk, kvinnor med utländsk bakgrund, kvinnor med funktionsvariationer, kvinnor som utsätts för hedersrelaterat våld samt kvinnor över 65 år. Man kan se ett samband mellan social och ekonomisk marginalisering och utsatthet för brott, särskilt gällande våld och hot. Kvinnor från ovan nämnda grupper har ofta sämre förutsättningar att ta sig ur en våldsam relation och/eller söka stöd och hjälp än andra kvinnor. Detta beror bland annat på bristande resurser och handlingsutrymme, eller brist på socialt nätverk eller försvagat sådant. Dessa särskilt utsatta grupper kan även utsättas för diskriminering, fördomar och okunskap i mötet med tex. somatisk sjukvård, socialtjänst, polis, psykiatri och andra samhällsbärande insatser.

Våld mot kvinnor med eget missbruk/beroende och psykisk ohälsa har sedan länge varit marginaliserade grupper. Vi anser att det är oerhört viktigt att uppmärksamma dessa kvinnors utsatthet då de ofta befinner sig i livssituationer där risken att utsättas för våld är stor. Tyvärr är det så att i många av de samhälleliga insatserna finns en tendens att tona ned våldsproblematiken och istället fokusera helt på missbruket och/eller den psykiska ohälsan. Det saknas kunskap om kombinationen våldsutsatthet och missbruk, psykisk ohälsa. Samhället tenderar att bemöta kvinnorna som missbrukare och inte som offer för våld. Missbruket blir ett hinder för att kvinnan ska få rätt stöd och vård för sin våldsutsatthet. Att våldet ses som en konsekvens av missbruket och om missbruket upphör, upphör även våldet.

Missbruk och våldsutsatthet är två separata problem utan inbördes ordning och ska så behandlas.

 

 

Tänk efter före

Av , , Bli först att kommentera 3

Kumulus är en del av Öppen Gemenskap och i denna stödverksamhet möter vi barn och ungdomar som har någon anhörig som på något sätt är frihetsberövad, dvs sitter på anstalt, på häkte eller är inom frivård eller rättspsykiatri.

När dessa barn kommer till oss är det vanligt att de antingen har varit eller är hemlighetsbärare av något slag. Hemligheten de bär på är ofta förknippad med den anhöriges brott eller straff. Att bära denna hemlighet kan antingen vara självvalt av barnet för att den inte vill riskera att bli retad eller utesluten från sitt kompisgäng eller något som familjen valt att bära tillsammans för att inte riskera att bli utpekade eller uteslutna från sin umgängeskrets. Då utgör Kumulus en trygg plats för barnet och ungdomen där den kan prata om det som den inte kan prata om någon annanstans. En plats att bearbeta och acceptera det som hänt. Detta kan ta tid. För hur lätt är det för ett barn att bära på vetskapen om att ens förälder begått ett grovt brott?

Därför blir vi på Kumulus väldigt upprörda då vi får veta att barnens hemlighet har röjts av någon annan part, exempelvis en yrkesverksam i kontakt med frihetsberövade. Yrkesverksamma som enligt lag har sekretess eller åtminstone är i sådan ställning att den borde veta att det kan skada barnet om andra i dennes omgivning får veta att barnets anhörige begått ett brott. Vi på Kumulus har mött barn som berättat att kompisar fått veta från sina yrkesverksamma föräldrars håll. Ett sådant exempel är det barn som fick veta från sin kompis, vars förälder arbetar inom rättsväsendet, att föräldern blivit dömd för ett allvarligt brott. Detta kom som en chock för barnet som ännu inte fått veta något om frihetsberövandet från sin hemmavarande förälder. Även om domar förvisso är offentliga handlingar så anser vi att det alltid bör göras ett etiskt övervägande om det är lämpligt för yrkesverksamma att tala om detta med sina barn vid middagsbordet hemma.

Vi på Kumulus arbetar för att minska barnens skam- och skuldkänslor, vilket barn ofta bär på då deras anhöriga blivit frihetsberövade. Vi arbetar också för att motivera barnen till att berätta för andra som en del i att minska dessa känslor. Vi vill inte att barnen ska vara hemlighetsbärare då detta, förutom att vara väldigt tungt, bara förstärker känslan av skam och slutligen stigmatisering – men barnet måste själv få avgöra när den är redo att berätta för andra och vem de berättar det för.

Därför vädjar vi till er yrkesverksamma med tystnadsplikt som kommer i kontakt med frihetsberövade – värna om sekretessen. Berätta inte för era barn om de frihetsberövade ni möter i ert arbete då det finns en risk att de känner något av deras barn. Barn till frihetsberövade har nog att bära på sina axlar.

Nu vill vi också vara med och påverka.

Av , , 1 kommentar 0

Nu vill Öppen Gemenskap vara med och påverka genom att varje månad belysa viktiga frågor som rör vår verksamhet. Öppen Gemenskap har funnits i Umeå sedan 70-talet och arbetat framgångsrikt för socialt utsatta i vårt samhälle. Vår vision är att vi vill bidra till ett mänskligare samhälle för alla! Ett samhälle där alla har makt att forma sina egna liv och får känna kärlek, värme och trygghet.

I dagsläget har vi fem enheter som arbetar med olika uppdrag och som kommer att i bloggen lyfta frågor som känns angelägna och aktuella. Vi hoppas vi kan skapa medvetenhet och eftertanke hos er.