Utanförskap är förödande. Inte bara för individerna själva, utan det innebär även stora kostnader för samhället. Utanförskap tar sig olika former och det är inte en homogen grupp som drabbas.

131 500 unga människor mellan 15–29 år varken arbetar eller studerar i Sverige. Det är en grupp som riskerar att hamna i ett långvarigt utanförskap och risken är särskilt stor för de unga som bor i socioekonomiskt utsatta områden.

33 000 människor lever i hemlöshet, enligt Socialstyrelsen. De flesta är män, men kvinnorna blir allt fler. Psykisk sjukdom och beroendeproblematik är vanliga problem. Många har varit hemlösa längre än ett år och är i stort behov av vård och omsorg. Men vården blir allt svårare att ta del av, inte minst eftersom ett ökande antal vårdtjänster kräver BankID, vilket hemlösa sällan har.

Enligt Socialdepartementet finns det ungefär 5 000 EU-medborgare i Sverige med rätt att stanna här i tre månader, men som saknar uppehållstillstånd. De flyr fattigdom och diskriminering i sina hemländer. Tiggeri är ofta den enda möjligheten till inkomst när de kommer hit. De sover vanligtvis utomhus i kojor, tält eller bilar. Ungefär 70–100 barn följer med sina föräldrar till Sverige varje år.

Ytterligare en utsatt grupp är fattiga pensionärer, som trots att de har arbetat större delen av sitt liv i Sverige, har svårt att få vardagen att gå ihop. De har inte har råd att aktivera sig för social gemenskap och lever ett liv i ensamhet och isolering.

Lösningen för att stävja utanförskap handlar till stor del om samverkan mellan olika aktörer i samhället. Det har flertalet offentliga utredningar redan slagit fast. Men för att vi ska lyckas krävs en politik som säkerställer att:

• Alla barn och unga får det stöd som de behöver utifrån sina förutsättningar. De behöver få tillgång till sammanhängande stöd, anpassad utbildning och utvecklande aktiviteter.
•  Hemlösa får vård och stöd i sin egen miljö, till exempel med hjälp av mobila sjukvårdsteam. Detta är en grundläggande förutsättning för att de på sikt ska bli integrerade i samhället.
•  Utsatta EU-medborgare får tydligare rättigheter. De behöver bland annat få tillgång till en tryggare boendemiljö och medföljande barn bör ha rätt till utbildning.
•  Fattiga pensionärer får tillgång till social gemenskap.

Våra organisationer har kunskap om utsatta människor i utanförskap. Kunskap som vi har byggt upp under sammanlagt 100 år i våra olika verksamheter. Vi är den utsträckta handen längst ut i systemet. Det innebär att vi söker upp, hjälper och guidar människor varje dag. Vi lotsar utsatta människor till olika myndigheter och institutioner för att de ska få sina grundläggande rättigheter tillgodosedda.

Under en längre tid har vi sett välfärden vittra sönder och skyddsnäten försämras. Det är inte längre självklart att hjälpa de som är allra svagaste i vårt samhälle. Nu har du som folkvald politiker chans att göra skillnad. Vi vill samverka. Tillsammans kan vi vända utvecklingen.

I Umeå finns en kvinnojour för våldsutsatta kvinnor med eget missbruk/beroende. En av tre kvinnojourer i hela Sverige som tar emot denna multiutsatta grupp. Öppen Gemenskaps kvinnojour är en av dessa tre kvinnojourer.

I regeringens proposition (prop. 2006 707 .38 c 16 ff) belyser man några grupper som anses särskilt utsatta. Det är kvinnor med eget missbruk, kvinnor med utländsk bakgrund, kvinnor med funktionsvariationer, kvinnor som utsätts för hedersrelaterat våld samt kvinnor över 65 år. Man kan se ett samband mellan social och ekonomisk marginalisering och utsatthet för brott, särskilt gällande våld och hot. Kvinnor från ovan nämnda grupper har ofta sämre förutsättningar att ta sig ur en våldsam relation och/eller söka stöd och hjälp än andra kvinnor. Detta beror bland annat på bristande resurser och handlingsutrymme, eller brist på socialt nätverk eller försvagat sådant. Dessa särskilt utsatta grupper kan även utsättas för diskriminering, fördomar och okunskap i mötet med tex. somatisk sjukvård, socialtjänst, polis, psykiatri och andra samhällsbärande insatser.

Våld mot kvinnor med eget missbruk/beroende och psykisk ohälsa har sedan länge varit marginaliserade grupper. Vi anser att det är oerhört viktigt att uppmärksamma dessa kvinnors utsatthet då de ofta befinner sig i livssituationer där risken att utsättas för våld är stor. Tyvärr är det så att i många av de samhälleliga insatserna finns en tendens att tona ned våldsproblematiken och istället fokusera helt på missbruket och/eller den psykiska ohälsan. Det saknas kunskap om kombinationen våldsutsatthet och missbruk, psykisk ohälsa. Samhället tenderar att bemöta kvinnorna som missbrukare och inte som offer för våld. Missbruket blir ett hinder för att kvinnan ska få rätt stöd och vård för sin våldsutsatthet. Att våldet ses som en konsekvens av missbruket och om missbruket upphör, upphör även våldet.

Missbruk och våldsutsatthet är två separata problem utan inbördes ordning och ska så behandlas.

Kumulus är en del av Öppen Gemenskap och i denna stödverksamhet möter vi barn och ungdomar som har någon anhörig som på något sätt är frihetsberövad, dvs sitter på anstalt, på häkte eller är inom frivård eller rättspsykiatri.

När dessa barn kommer till oss är det vanligt att de antingen har varit eller är hemlighetsbärare av något slag. Hemligheten de bär på är ofta förknippad med den anhöriges brott eller straff. Att bära denna hemlighet kan antingen vara självvalt av barnet för att den inte vill riskera att bli retad eller utesluten från sitt kompisgäng eller något som familjen valt att bära tillsammans för att inte riskera att bli utpekade eller uteslutna från sin umgängeskrets. Då utgör Kumulus en trygg plats för barnet och ungdomen där den kan prata om det som den inte kan prata om någon annanstans. En plats att bearbeta och acceptera det som hänt. Detta kan ta tid. För hur lätt är det för ett barn att bära på vetskapen om att ens förälder begått ett grovt brott?

Därför blir vi på Kumulus väldigt upprörda då vi får veta att barnens hemlighet har röjts av någon annan part, exempelvis en yrkesverksam i kontakt med frihetsberövade. Yrkesverksamma som enligt lag har sekretess eller åtminstone är i sådan ställning att den borde veta att det kan skada barnet om andra i dennes omgivning får veta att barnets anhörige begått ett brott. Vi på Kumulus har mött barn som berättat att kompisar fått veta från sina yrkesverksamma föräldrars håll. Ett sådant exempel är det barn som fick veta från sin kompis, vars förälder arbetar inom rättsväsendet, att föräldern blivit dömd för ett allvarligt brott. Detta kom som en chock för barnet som ännu inte fått veta något om frihetsberövandet från sin hemmavarande förälder. Även om domar förvisso är offentliga handlingar så anser vi att det alltid bör göras ett etiskt övervägande om det är lämpligt för yrkesverksamma att tala om detta med sina barn vid middagsbordet hemma.

Vi på Kumulus arbetar för att minska barnens skam- och skuldkänslor, vilket barn ofta bär på då deras anhöriga blivit frihetsberövade. Vi arbetar också för att motivera barnen till att berätta för andra som en del i att minska dessa känslor. Vi vill inte att barnen ska vara hemlighetsbärare då detta, förutom att vara väldigt tungt, bara förstärker känslan av skam och slutligen stigmatisering – men barnet måste själv få avgöra när den är redo att berätta för andra och vem de berättar det för.

Därför vädjar vi till er yrkesverksamma med tystnadsplikt som kommer i kontakt med frihetsberövade – värna om sekretessen. Berätta inte för era barn om de frihetsberövade ni möter i ert arbete då det finns en risk att de känner något av deras barn. Barn till frihetsberövade har nog att bära på sina axlar.