Tänk efter före

Kumulus är en del av Öppen Gemenskap och i denna stödverksamhet möter vi barn och ungdomar som har någon anhörig som på något sätt är frihetsberövad, dvs sitter på anstalt, på häkte eller är inom frivård eller rättspsykiatri.

När dessa barn kommer till oss är det vanligt att de antingen har varit eller är hemlighetsbärare av något slag. Hemligheten de bär på är ofta förknippad med den anhöriges brott eller straff. Att bära denna hemlighet kan antingen vara självvalt av barnet för att den inte vill riskera att bli retad eller utesluten från sitt kompisgäng eller något som familjen valt att bära tillsammans för att inte riskera att bli utpekade eller uteslutna från sin umgängeskrets. Då utgör Kumulus en trygg plats för barnet och ungdomen där den kan prata om det som den inte kan prata om någon annanstans. En plats att bearbeta och acceptera det som hänt. Detta kan ta tid. För hur lätt är det för ett barn att bära på vetskapen om att ens förälder begått ett grovt brott?

Därför blir vi på Kumulus väldigt upprörda då vi får veta att barnens hemlighet har röjts av någon annan part, exempelvis en yrkesverksam i kontakt med frihetsberövade. Yrkesverksamma som enligt lag har sekretess eller åtminstone är i sådan ställning att den borde veta att det kan skada barnet om andra i dennes omgivning får veta att barnets anhörige begått ett brott. Vi på Kumulus har mött barn som berättat att kompisar fått veta från sina yrkesverksamma föräldrars håll. Ett sådant exempel är det barn som fick veta från sin kompis, vars förälder arbetar inom rättsväsendet, att föräldern blivit dömd för ett allvarligt brott. Detta kom som en chock för barnet som ännu inte fått veta något om frihetsberövandet från sin hemmavarande förälder. Även om domar förvisso är offentliga handlingar så anser vi att det alltid bör göras ett etiskt övervägande om det är lämpligt för yrkesverksamma att tala om detta med sina barn vid middagsbordet hemma.

Vi på Kumulus arbetar för att minska barnens skam- och skuldkänslor, vilket barn ofta bär på då deras anhöriga blivit frihetsberövade. Vi arbetar också för att motivera barnen till att berätta för andra som en del i att minska dessa känslor. Vi vill inte att barnen ska vara hemlighetsbärare då detta, förutom att vara väldigt tungt, bara förstärker känslan av skam och slutligen stigmatisering – men barnet måste själv få avgöra när den är redo att berätta för andra och vem de berättar det för.

Därför vädjar vi till er yrkesverksamma med tystnadsplikt som kommer i kontakt med frihetsberövade – värna om sekretessen. Berätta inte för era barn om de frihetsberövade ni möter i ert arbete då det finns en risk att de känner något av deras barn. Barn till frihetsberövade har nog att bära på sina axlar.