Skulle du vilja bo i en lägenhet som är sliten och där det inte går att få ordentlig värme i elementen på vintern? Där det luktar illa, är stökigt och bråkigt. Där grannarna är högljudda, det är ständiga konflikter och mycket drickande samtidigt som du själv försöker få ordning på ditt liv kantat av missbruk. Det går inte riktigt ihop, eller hur?
Vi på Öppet Hus möter dagligen de personer med missbruk som blivit tilldelade plats på olika kategoriboenden. Många av de vi pratat med vill inte bo där och liknar det mer vid en förvaring än ett hem. Att ångesten liksom sitter i väggarna. Nästan dagligen får vi höra om konflikter mellan de boende, hur det inte går att ta sig en varm dusch och hur man bjuder varandra på alkohol. De som kan prata för sig verkar kunna få en egen lägenhet i någon annan stadsdel, medan de allra mest socialt utsatta blir kvar. Vi har även förstått att flera personer med missbruksproblematik tappat motivationen under sin behandling då de fått veta att de ska bo på ett kategoriboende efter att behandlingen är avslutad. Det blir en så tydlig exkludering från resten av samhället när personer med ett långtgående missbruk samlas på ett och samma ställe. De blir än mer utsatta, än mer beroende av varandra och vägen till ett aktivt samhällsdeltagande kan verka oändlig.
Vi ställer oss därför frågan hur man ska kunna motiveras till eller lyckas bibehålla ett nyktert leverne då detta är vad som erbjuds – ett boende där du är omgiven av missbruk? Det innebär tak över huvudet men är det verkligen lämpligt? Hur är synen på personer med missbruk idag? Och hur ser samhällets myndigheter på kategoriboenden samt dess standard?
Senaste kommentarerna