Varje år är det ca 30 000 barn i Sverige som har en eller båda sina föräldrar på anstalt eller inom frivården. Denna beräkning är dock inte exakt och gäller enbart biologiska barn till föräldrar som frihetsberövats på anstalt eller inom frivård.

Skulle man även räkna in andra för barnen viktiga familjemedlemmar som exempelvis bonusföräldrar, mor-/farföräldrar eller äldre syskon blir siffran mycket högre. Lägger vi dessutom till alla de som frihetsberövats inom häkte och rättspsykiatri hamnar vi på en ännu högre siffra.

Visst, någon kan här opponera sig över att de som är häktade ej ännu inte blivit dömda för något brott. Men ett barn påverkas negativt redan vid ett gripande och ett häktande då föräldern plötsligt försvinner ur bilden. Och en person kan sitta häktad rätt länge.

Nå, vart var vi? Jo, sedan kan man ju i en liten räkneövning försöka komma fram till en ackumulerad siffra på antalet barn, sett över exempelvis 10 år, som varit med om en förälders eller nära anhörigs frihetsberövande. För alla dessa barn har ju denna erfarenhet med sig i livsbagaget.

Nu förs som sagt inte någon statistik över barn berörda av ett frihetsberövade så det är förstås omöjligt att räkna ut den exakta siffran men låt oss vara överens om att det förmodligen är ett hisnande stort antal barn som tillhör denna specifika målgrupp.

Ett annat försök till att räkna antalet barn i målgruppen utgår från det genomsnittliga antal barn en svensk man har multiplicerat med antalet personer som lagförs för brott i landet på ett år. Den summan blir att ca 160 000 barn har en förälder som lagförts för brott per år. Men, alla dessa föräldrar har inte blivit frihetsberövade och man missar också andra frihetsberövade anhöriga runt ett barn.

Vad vi kan fastslå av dessa matematiska beräkningar är att det är svårt att få fram en exakt siffra på antalet barn i målgruppen då inte den statistiken förts. Framgent behöver Kriminalvården hitta sätt att föra sin statistik så att det ger en tydlig och rättvis bild över hur många barn som omfattas.

Att veta hur många barn som berörs är viktigt då det ger en extra tyngd till frågan om insatser för målgruppen och är ett incitament för politikerna. Även om alla kan förstå att barnen är många och i stort behov av stöd.

Att arbeta på ett akutboende innebär att träffa på många olika livsöden och väldigt ofta möts vi av att människor i hemlöshet känner sig bortglömda och förbisedda. De menar att de går i en ständig väntan på handläggning om behandlande insatser eller annat, och upplever att de, gång på gång, hänvisas till nästa instans för att hamna i ännu en väntan.

En vanlig uppfattning om vad det innebär att vara hemlös är att det finns en missbruksproblematik som grund.
Vi på Akutboendet Umeå har erfarenhet av att majoriteten inte är i ett missbruk. Vi träffar nästan dagligen på människor, som förlorat sitt hem av helt andra anledningar, då inte minst psykisk ohälsa. Andra orsaker kan vara skilsmässa, arbetslöshet eller någon annan form av livskris.

Att vara hemlös innebär att vara i avsaknad av det primära, exempelvis att inte veta var man ska sova, inte ha möjlighet att ta hand om sin hygien och att inte kunna ha en näringsriktig kost. Att tvätta sina kläder blir en bristfällighet och så vidare.
Att sakna ett hem innebär att man många gånger sover utomhus och på offentliga platser. Detta inbringar en stor rädsla och att många gånger vakna upp med upptäckten att ha förlorat alla sina tillhörigheter, därmed även identifikationshandlingar, vilket är ett grundkrav vid kontakt med myndigheter. Som hemlös kan detta ställa till med stora konsekvenser.

Det finns få boenden som erbjuder plats för par. Vilket många gånger leder till att man utesluter att sova på ett akutboende och därmed hellre sover utomhus, för att få vara tillsammans.

Som hemlös kvinna, vågar vi påstå att situationen kan vara än mer svår än för män. Många kvinnor blir utnyttjade då de tvingas att sova hos män som i gengäld ofta förväntar sig någon form av betalning. Med det sagt utesluter vi inte att även män lever i liknande utsatthet.

Tusentals människor i Sverige saknar boende och i Umeå har Socialstyrelsens kartläggning från 2017, registrerat 388 personer i alla åldrar. Tilläggas bör mörkertalet där Akutboendet inte har någon insyn.

Vi som möter hemlösa och får ta del av deras berättelser, upplever en frustration över att vi enbart kan erbjuda dem en tillfällig lösning, som i vårt fall är för en natt. För dem så är det mesta tillfälligt.
Det råder en stigmatisering om vad det är innebär att vara hemlös, så det är helt förståeligt att dessa människor upplever att det känns svårt, och många gånger förödmjukande att berätta och förklara sin situation.

Vem är det som bär ansvaret för att skapa en human livssituation för människor som av olika anledningar lever i hemlöshet? Många av dessa förmår inte att ta hand om sig själv och än mindre ett hem, och behöver därför individuella insatser. Hur kan vi komma till en lösning utan en väntan på flera månader och vem tar ansvaret för att agera?