And She goes na na na na na na na na na na na na na na na na na na na na na na na. na na na na na na na She’s got the look!

Kan man se ut hur man vill? Får man se ut som man vill? Vad är ok och vad är inte ok?

Frågorna är minst lika många som svaren, men här nedan tänkte jag redogöra lite egna tankar som kretsat i huvudet de senaste dagarna, nu kör vi.

I frågan om man får och kan se ut som man vill när man lirar extrem metal så köper jag det mesta i 9 av 10 fall. I min värld så är musiken "numero uno" följt av allt det resterande som innehåller allt från utseende/image till det grafiska osv. Notera dock att jag skriver i 9 av 10 fall och det är just det där sista fallet som jag kommer att fokusera mig på. Anledningen till att detta ämne har snurrat i mina tankar under ett par dagar stavas ABIGAIL WILLIAMS.

ABIGAIL WILLIAMS, Amerikanskt "Symfoniskt Black Metal" band från Phoenix, skivaktuella med andra fullängdaren "In the Absence of Light" [Candlelight]. Jag finner plattan fantastisk främst på grund av de EMPEROR vibbar jag får, vad jag dock inte "vågat" göra ända sedan jag för första gången hörde bandet är att kolla in hur de ser ut/framställer sig själv visuellt. Vi kan kalla det för en stark fobi mot band som dykt upp under 2000-talet och då främst Amerikanska band. Jag förväntar mig alltid nu för tiden "det värsta".

Och vad är då det värsta i min värld?

Jag antar att jag är gammaldags i denna fråga. Istället för att just här gå in i att detaljerat förklara vad jag menar så tycker jag att ni skall titta på denna video med ABIGAIL WILLIAMS från deras debutplatta "In The Shadow of a Thousand Suns" 2008.

Abigail Williams – "Into the Ashes" Video

Jag vet inte riktigt varför och vad det är som vill få mig att bara skrika att de måste ha lagt fel musik på fel bands video. Som om att ett bra Black Metal bands video av något misstag har mixats ihop med valfritt Amerikanskt Nu-Metal/Metalcore bands video. Jag vet ju själv hur löjligt detta kan låta men jag kan ju inte förneka att just i dessa fall (1 av 10) som vi diskuterar så spelar tyvärr utseendet en stor roll.

Jag kommer så väl ihåg när Ihsahn från EMPEROR (kan dock ha varit Satyr från SATYRICON också?) rakade av sig håret som bland de första inom BM scenen (iaf i mina ögon). Då tänkte man, vad fan är det som händer? Vart är världen på väg?

Va? Tack för hjälpen Google, NOT!

Nu tappade jag ju tråden helt. Ja just ja, fallet ABIGAIL WILLIAMS är långt ifrån första gången då jag tappat lite av lusten att lyssna på ett band. När jag tänker efter så var första fallet redan 14 år sedan i form av HECATE ENTHRONED, som i dagsläge är mer eller mindre ökända för just videon som fick mig att se på bandet på ett helt annat sätt och som slutade med att jag sålde skivan i fråga för att musiken aldrig  lät lika bra efter att videon etsat sig fast i min hjärnbalk.
Hecate Enthroned – "An Ode For A Haunted Wood" Video

Nu kommer jag dock i ABIGAIL WILLIAMS’s fall att glömma bort deras video och fortsätta digga, i HECATE ENTHRONED’s fall så har det redan varit för sent i 14 år. Är detta mån tro ett tecken på mognad? Och eller helt enkelt en större acceptans för att dagens extrema metal scen helt enkelt ser annorlunda ut och att man inte automatiskt pekar på den rakade killen i bandet och säger att han måste vara trummisen?

Jag började detta blogginlägg med frågor, besvarade inga, och lämnar er nu med även mer frågor. Auf Wiedersehen // TK