BlashyrkhBloggen

Blashyrkbloggen koncentrerar sig på den extremare sidan av metal, men även en och en annan ballad kan dyka upp mellan varven. En hel del ironi och humor kan förekomma. Allt innehåll läses på egen risk. 




Namn: TK
Född: -77
Sysselsättning: Studerande, DJ, Frilansrecensent m.m.
Bor: Ålidhood
Är: Basist i orkestern Hellmasker sedan 1998.
Har: verkat som basist i Deathbound, The Duskfall, Daemonicus etc.
Intressen: Musik, grafisk design, tv-spel. 
Ser gärna på: Tv-serier & icke Hollywoodproducerad film.
Lyssnar på: Metal i alla dess former, hårdrock & The Prodigy
Lyssnar inte på: Hammerfall, r'n'b & soul.

Blashyrkh tar tyvärr för tillfället inte emot material för recension p.g.a tidsbrist, band som redan lämnat in material kan räkna med recensioner så småningom. För frågor etc. maila till:
blashyrkhbloggen@deathdomain.com

OBS! Blashyrkhbloggen kan innehålla spår av nötter samt material som kan uppfattas stötande för herr och fru Konservativ. Allt innehåll läses på egen risk.

Denna blogg är inte Internet Explorer vänlig.

Skrivs av

Musikens makt!

Nu skall vi ta en liten stund och prata om känslor här på Blashyrkhbloggen. Inte känslor i form av "snutti, snutti", "Kram & puss", "Jag älskar dig" osv. utan om musikens makt och hur musik kan påverka en. 

Musiken har alltid så långt bak som jag kan minnas varit en stor del av mitt liv och förklarar ju även varför jag valt vissa inriktningar i livet. Jag har varit verksam i diverse band sedan 91-92, jag har släppt compilation tapes i mitten på 90-talet, jag har drivit webzine, jobbat som DJ sedan 2004 och sedan 2009 drivit denna blogg samt landat jobb som frilansrecensent för Västerbottens Folkblad. Jag kanske inte ens behöver nämna att jag är en stor skivsamlare;) Har jag då någonsin blivit rik på det jag gör?

Svaret blir ett nej. Och det gör faktiskt ingenting, jag har alltid pysslat med detta p.g.a kärleken till musiken, och i mitt fall så snackar vi en bred kärlek till allt från klassisk hårdrock till de flesta sub-genrerna inom metal. Och just här skattar jag mig väldigt lyckligt lottad, även fast att min sambo tycker att jag har en smal musiksmak, att kunna lyssna och uppskatta det mesta inom hårdrock/metal världen utan att vara insnöad på en eller bara ett par genren. 

Anledningen till varför jag skriver detta blogginlägg är videon ovan. 

Jag satt tidigare idag och skrev recension av skivan som ovanstående låt är hämtad från till Fredagens VF och när jag var klar kände jag mig alldeles utpumpad och slut. Musik kan verkligen röra upp starka känslor inom en:

  • Jag har storlipat på Norrlandsoperan till tonerna av "Settings - Orchestral Game Music" konserten.
  • Jag har lipat mitt i SABBAT (UK) återförenings-gig på Wacken.

Det finns fler exempel, men vi nöjer oss med ovanstående två exempel. En sak som alltid för min del har förstört den fullkomliga euforin som jag upplevt vid tillfällen som de ovanstående är känslan av skam. Men kan ju fan i mig inte stå och lipa inför 2000 andra hårdrockare, eller kan man? Det kanske man kan, och jag lovar mig själv att nästa gång denna eufori infinner sig så skall jag bara släppa lös och njuta av ögonblicket. Ögonvittnen eller ej. Jag älskar musik.

 


Kommentarer

+ Skriv kommentar Skriv kommentar

Skriv kommentar

Prenumerera på kommentarer via RSS