House of Metal 2016

Jag kan väl direkt börja med att varna för ett mastodont inlägg innan ni fortsätter vidare.

HoM2016_Poster-724x1024

Den 4 – 5 mars rullar det 10:e HOUSE OF METAL och uppsättningen ser upp som ovan.

Som delaktig på ett eller annat sätt i denna festival sedan starten, men idag som styrelsemedlem sedan 2013 så blir jag än en gång jävligt stolt över vad vi lyckats åstadkomma. Nu hoppas jag bara att vi lyckas sälja nog många biljetter för att kunna köra ett 11:e år.

Detta inlägg var till en början tänkt att gå in på lite djupare saker när det kommer till att vara arrangör i det stora hela, men även speciellt vad gäller att jobba och ro hem något i den skalan som House of Metal faktiskt är (2-dagar med ca. 24 band, försäljare osv osv.).
Men då det är knappt en vecka kvar till årets festival hoppar vi denna gång över allt det där lite halvjobbiga och negativa (med positiva) och koncentrerar oss istället på att göra reklam för årets upplaga av festivalen som jag älskar (men aldrig riktigt kan njuta av när det väl kommer till kritan då helgen för egen del består till 85% av jobb, 15% njuta av spelningar).

Vi tar helt sonika och går igenom band för band här nedan:

Satyricon i House of Metal sammanhang är förvisso en repris, men det var 10 år sedan bandet senast besökte festivalen så det är välkommet (även om bandet besökt staden på turné 2009 senast). Lite tråkigt tycker jag att det är att HoM-spelningen inte kunde vara en del av ”Nemesis Divina”-jubileumet där bandet river av hela plattan, men om inte annat kan man väl kanske hoppas på ett par extra spår från plattan i fråga?

Som född i Stockholm, men uppväxt i Luleå har jag alltid haft en respekt till Raised Fist även om musiken inte alltid fallit en i smaken. Men i och med ”Ignoring the Guidelines” (2000) där bandet inkorporerade ett aningens mer metalliskt sound till sig så ändrades det. Arg musik går nästan alltid hem hos mig, och med tanke på att jag inte sett bandet live sen kring tiden för nämnda platta så kommer det att bli kul som fan att se utvecklingen som skett under de senaste 16 åren. Fucken Hertz Island!

Ännu en repris *suck*, eller kanske inte riktigt så. Som arrangör efter ett par tunga år med dåligt publikantal, ex. vis 2013 (trots band som Amorphis, Anaal Nathrakh, Aura Noir, Mayhem, Sodom och Tankard mfl.) så var det en sann fröjd att stå uppe på den ännu-icket öppnade balkongen 2014 och se ner på publikhavet som fyllt Idun-teatern (se min bootleg video filmad från balkongen i fråga exklusivt och för första gången här). Singeln ovan från kommande plattan får mig att tänka på min far som älskar finsk tango. Och jag älskar min far.

Jag växte upp på 80-talet. Vad lyssnade man då på uppe i Norrbotten som kid på 80-talet? Jo, det var så att man lyssnade på Twisted Sister, W.A.S.P. och Samantha Fox. Och hur kommer då detta in i bilden kan man fråga sig?
Jo, på så vis att Finska Battle Beast låter lite som en blandning av Samantha Fox-80′tal blandat med Power Metal. Bra? Ja. Nostalgiskt sound? Ja. Finskt? Kyllä.

Vi har verkligen haft otur med svenska band de senaste åren. Katatonia ställde in dagen innan festivalen 2013, i år ställde Dark Tranquillity in, men däremot ett par veckor innan portarna öppnas så att det fanns lite mer tid till att finna en ersättare (2013 – Entombed med en dags frist). Tråkigt tycker jag då jag växte upp med Dark Tranquillity i början av 90-talet men aldrig lyckats sett dessa live.
Men, åter till ersättaren Destruction. Jag har två starka minnen av Destruction -

1. Deras re-union gig på Wacken Open Air 1999 där bl.a. ”The Butcher Strikes Back” revs av från kommande alstret ”All Hell Breaks Loose” (2000).

2. En hemmakväll under tidigt 90-tal hos en god vän på den tiden då ”Sentence of Death” spisades samtidigt som Eurosport visade WWF (wrestling dvs. och inte Världsnaturfonden) och det börjades vevas kast i det lilla pojkrummet. Detta resulterade i besök till sjukan med hål i huvudet för en av de inblandade (vi skyller på Alfons).

Och sen som ett gammalt Thrash-fan kan man ju inte sticka under stol med att det är rätt coolt att 3/4-delar av den Tyska ”The Big Four” av Thrash faktiskt besökt lilla Umeå genom åren. Nu fattas bara Kreator som tyvärr verkar vara svåra som fan att locka upp hit.

Jag har aldrig sett bandet live, men mitt intresse för Ensiferum väcktes 2001 då en herre vid namnet Georg Laakso skickade mig promoversioner på ”So Pale is the Light” med Cadacross och ”The Heart of Turisas” med Turisas och det nog i samband i denna brevväxling även nämndes just Ensiferum. Även om jag är en först-född svensk ur en lång släkt av finnar så har jag alltid vurmat lite extra för de finska melodierna, och då snackar vi om saker som AmorphisSentenced med flera som under 90-talet släppt helt makalösa album. Jag antar att det kanske sitter i blodet?

Låten ovan är en låt som jag valt skall spelas på min begravning (kom ihåg det nu folks, ifall det ”vita brevet” råkar komma bort). Nämen, allvarligt talat – ännu en repris *suck*. Naglfar gästade festivalen senast 2013 på Idun-scenen med vad jag själv anser vara ett ”Maffigt & eldigt gig”. Varför en repris då? Vill vi spara in på pengar våra snåla jävlar och bara boka in ”polare”, va?
Svaret lyder: NEJ.
Ska man någonsin hinna med att se Naglfar så som åtminstone jag anser att de skall ses så är det nere i Studion. Inga eldar, inget andrum, utan bara ”rakt i ditt ansikte hat” á klubbspelning. Faktumet att jag sen äger världens största Naglfar-samling har heller absolut inget med denna bokning att göra.

Naglfar

Lokalt Testament-Thrash som överraskar. Men med tanke på vad det är för folk bakom projektet så är det i och för sig inte så överraskande.

Får man vara helt ärlig? Klart i helvete man får.
Entombed (både med och utan .A.D.) tappade egentligen mitt intresse för länge sedan (fast nya plattan ”Dead Dawn” som släpptes igår är fan solid).
Det är då Firespawn lyckas med att väcka mitt intresse igen! Det finns All-star line-ups och så finns det ”All-star line-ups”, allt begrundat lite på åskådarens synpunkt. I och med Entombed referensen hoppar vi självklart direkt in på L-G Petrov som inte sjungit så här bra på länge (på platta), lägg till detta skönheter som Alex Friberg (Necrophobic), Victor Brandt (Totalt Jävla Mörker, Entombed A.D.), Fredrik Folkare (Unleashed, Necrophobic) och den mänskliga grind/trummaskinen Matte Modin (ex-Defleshed, ex-Dark Funeral, Raised Fist etc.)

Dödsmetall av den gamla skolan! Tyvärr osäker på om jag hann se underskattade Vomitory eller ej så ser jag då i alla fall detta som det bästa substitut någonsin till tragedin av att aldrig ha sett Vomitoty live (ifall jag nu inte gjorde det?!).

Tyska Holy Moses har aldrig riktigt varit min kopp av speed/thrash. Däremot så säg jag bandet live i Finland på Jalometalli Metal Music Festival 2013 och förvånades över hur vitalt ett band som bildades 1980 fortfarande kan låta. Passar på att referera till ett äldre inlägg från 2010 i bloggen här som fortfarande är aktuell angående min ståndpunkt vad gäller kön inom metal.

Ens första Moloken-gig är något som aldrig går att glömma, speciellt inte som bassist. Hellbound-Nicke fick mig att vilja slänga mina basgitarrer genom fönstret. ENERGIN, SKAPANDET och framförallt INLEVELSEN i det som detta band skapar upplevs bäst live, även om det gör sig bra även på skiva. Mitt stora tips för de som vill uppleva Umeås lokala scen!

Sån där Sleaze ”Metal” – Inte min kopp för 5 öre, vare sig nu eller förr. Men efter att ha sett detta lokala band live på Guitars här i stan för ett par månader sen så vet jag att de kan leverera – och detta speciellt i gitarrsoloavdelningen = min favoritavdelning.

Lite av en klassiker i min bok. Jävligt kompetent musik (thrash i detta fall) som förstörs av sång som inte faller i smaken. Lite grann som alla band Paul Speckmann öppnat sin mun i. Inget illa ment mot någon i bandet (eller Paul Speckmann), men sången faller mig helt enkelt inte i smaken.

Ett klassiskt At the Gates-”Go!” minsann. Jamen fan, detta gäng från Piteå svänger ju helt ok. Bandnamnet däremot är fan jobbigt. Eberitor? Ebreator? Ebrator? Ebritor? En bira tack!

Forgetting the Memories tillhör det här nyare gardet av metallmusik som jag aldrig riktigt kunnat ta till mig. Men, jag har i alla fall hört nog pass mycket av denna genre att jag kan påstå att FTM gör det minst lika bra som de populäraste banden inom denna rörelse. Sen så tillför detta även bredd till årets festival, något som jag personligen varje år försöker sträva efter när det kommer till bokningar.

Modern metal med både kvinnlig och manlig sång. Det svänger, men är nödvändigtvis inte riktigt min kopp av té.

Inte i min smak. Men breddar absolut festivalens musikaliska utbud genremässigt.

Det här gillar jag. Ett ungt gäng från Västerås som levererar musik som osar lite Polen. Black/döds som inte är helt finslipat än, men jag känner på mig att med nästa släpp så kommer Helvegen att sätta allt som en smäck!

Hardcore var aldrig riktigt min grej, men som förklarat ovan så ändrade Raised Fist på saker och ting för mig. På en festival som HoM så välkomnar jag denna typ av arga musik som fungerar som perfekt komplement till årets döds,black och thrash. Får mig att tänka på Hatebreed som besökte festivalen 2014, och som jag även såg som senast live i somras under mitt besök till Rock Fest Barcelona (kanonfestival!).

Ja? Vad ska man säga? Finsk Urban Grind. Även om man inte är ett fan av grindcore (vilket jag förvisso är) så kan man ju helt enkelt inte tycka illa om dessa finnar som dyker upp där man minst anar – i hissen, på toaletten, ute på gatan eller som i fallet av denna (aldrig förr publicerade) video från mitt första möte med bandet under House of Metal 2011 då de riggade upp på sidan av scenen då folk stod och väntade på U.D.O..

Thrash/Speed metal med en hel del intressanta disharmoniska riff (eller?, är inte så haj på tekniska termer). För att vara helt ärlig så tycker jag att Sverige översvämmats med unga thrash-band de senaste 6-7 åren. Men med det sagt har jag absolut inget emot det, bara att det blivit lite övergött. Östersundska Hypertension låter sura och framför allt med en lite black-själ, åtminstone baserat på videolåten ovan. Blashyrkhbloggen gillar!

Tillsammans med lokala Moloken står Oro för den mer artistiska musiken under årets festival. Sludge/Post-metal från gnällbältet säger bandet själv och då jag inte är någon expert så litar jag på bandets egna beskrivning. Jag gillar sånt här.

Och förutom detta så kommer ni under denna helg även kunna ta del av:

HatpastornHoM-banner
Föreläsningen ”20 år av black metal – från kyrkbränder till diplomatkurser” med Hatpastorn och Heidenhammer i samarbete med Krutdurk Förlag.

Föreläsningen är gratis och öppen för alla i mån av plats.
Tiden är kl 13.00 på lördag den 5 mard och mer specifik info om lokal kan ni hitta via House of Metal Facebook eller hemsida senast under nästa vecka.

FreakDrumming

Trumklinik med Björn Fryklund på Guitars son ligger så gott som vägg-i-vägg med House of Metal. Killen kan trumma.

 

Hoppas vi ses!