----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Artist: Astrophobos
Skiva: Arcane Secrets
Genre: Black Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Dark Matter Records
Låtar: 3 | Speltid: 16min, 30 sek.
BETYG:  7 / 10

ASTROPHOBOS är ett black metal band från Stockholm som bildades 2009 och debuterade med "Arcane Secrets" 2010. Enligt bandets biografi hittas den mesta inspirationen från den svenska och norska black/death metalscenen från nittiotalet och för en gammal stofil som jag som fortfarande sitter fast med ena foten i nittiotalet låter ju detta helt fantastisk. Men hur mäter sig då ett relativt ungt (läs:nybildat) band sig med sina förebilder?

Jag är tacksam över att bandet valde att skicka ett exemplar av sin CD (limiterad till 500 ex.) till Blashyrkhbloggen, för det här är verkligen musik som enligt mig tillhör den av bästa sort. Alla mina försök till att inte låta en nostalgisk känsla ta över känns lönlösa då till och med omslagsilden på "Arcane Secrets" tar mig tillbaka till en höstig dag i Haparanda 1995, då mitt gamla band (TWILIGHT) bestämde sig för att använda sig av exakt samma bild (eller åtminstone väldigt snarlik) till att pryda debut-demot med (fast då var det kassett som gällde). 

Band av ASTROPHOBOS karaktär läggs i dagens metalscen ofta per automatik i kategorin "Hyllnings-band", vilket jag ärligt talat inte riktigt förstår? Ok att bandet valt att spela en form av Black Metal (slingblack) som hade sin storhetstid under nittiotalet, men det behöver ju inte betyda att det enbart är ment som en hyllning? Killarnas val av att spela en subgenre som genomsyrade så gott som alla No Fashion Records och Invasion Records släpp under nittiotalet är för mig bara ett tecken på utmärkt musiksmak och inget annat. "Arcane Secrets" är ingen fullpott, men bjuder däremot på riktigt trevlig melodisk slingblack som för tankarna till band som DISSECTION, SACRAMENTUM ,VINTERLAND och många andra, detta dock utan att för dess skull låta som karbonkopior av nämnda band. Att spela slingblack och inte bli anklagad för stölder av diverse melodier och bisvärms-riff är tämligen nära på ett omöjligt uppdrag (alltid är det någon som tycker att något låter lite för likt något annat).
"Arcane Secrets" har gett mig mersmak och jag ser verkligen framemot att höra vad bandet kommer att koka ihop till sin kommande fullängds-debut (smakprov). Så länge de inte böjer sig för frestelsen att låta som så gott som alla andra black metal band á 2000-talet (antingen skall det gå snabbt som bara fan, eller så skall det vara svårt och antikosmiskt som fan) och behåller den underbara kärnan av svensk/norskt nittiotal är jag helt säker på att skivan kommer att få sig en välförtjänt plats i skivsamlingen. Insvept bland allt godis som No Fashion Records och Invasion Records förgyllde världen med i en tid då Christer Sjögren stod för skönsången och metalbanden enbart koncentrerade sig på att skrika, skräna och growla. 

Så surfa över till bandets hemsida och beställ dig ett exemplar av "Arcane Secrets", eller ta dig först en provlyssning via Spotify och surfa sedan in och köp skivan innan den tar slut.

 http://www.astrophobos.com
Astrophobos@Spotify

 ---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------- 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Artist: Colossus
Skiva: Spiritual Myiasis
Genre: Progressive doom/post-hardcore
Utgivningsår: 2011
Bolag: Dark Matter Records
Låtar: 3 | Speltid: 18min, 33 sek.
BETYG:  7 / 10

COLOSSUS hade den goda smaken att höra av sig till Blashyrkhbloggen och fråga om intresset fanns för att recensera bandets senaste alster i utbyte mot ett exemplar av EP'n. Utan att tveka fick bandet svaret ja. Det är saker som detta som ibland gör det extra roligt att driva en blogg som denna. Jag gör inte detta för pengar, hade jag gjort det så hade jag legat på ett stort minus, jag har nämligen ingen lön utan snarare bara utgifter;) Men jag driver denna blogg enkom av kärleken till musiken och allt runt omkring det så jag klagar inte det minsta. Som skivsamlare är COLOSSUS EP'n välkommen och kommer att få sig ett bra hem, mellan CLAWFINGERs "Deaf Dumb Blind" och COMECONs "Megatrends in Brutality" i CD hyllan. Nu får det vara färdigsvamlat, raskt över till recensionen av "Spiritual Myasis".

------------------------------

COLOSSUS härstammar från Stockholm och EP'n "Spiritual Myiasis" visade sig bli svårare att recensera än jag trott vid första anblick/lyssning. Detta på grund av det varierande materialet på EP'n, det känns tyvärr lite som att bandet inte riktigt bestämt vilken riktning de skall ta med sin musik.
Inledande spåret "Parasite"  är banne mig en tio-poängare, och även anledningen till det relativt höga slutbetyget för denna produkt. "Parasite" för tankarna till Franska GOJIRA, med sitt smått progressiva gung och en sång med fantastisk inlevelse. Efterföljande spåret "The Gnawing" fortsätter förvisso i samma stuk men har inte riktigt samma punch och hitfaktor som inledande spåret.
Avslutande spåret "Eternal Return" är det största frågetecknet på denna utgåva, det är inte en dålig låt utan en mer klassisk stoner/doom dänga som tyvärr känns malplacerad i sällskapet av de två första låtarna som bjuder på ett mycket mer progressivt sound. Låten "Parasite" kommer onekligen att få en plats i min lista över 2011 års bästa spår, nu kan jag inte annat än att hoppas och önska att bandets kommande material drar åt detta håll. För mer av denna vara skulle jag mer än gladeligen vilja höra i framtiden.

 http://www.colossus.se

 ----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Artist: The Project Hate MCMXCIX
Skiva: Bleeding The New Apocalypse
Genre: Bra jävla metal helt enkelt!
Utgivningsår: 2011
Bolag: Season of Mist
Låtar: 6 | Speltid: 66min, 6 sek.
BETYG:  9.5 / 10

3 veckor, 12 lyssningar, stereo, hörlurar, i soffa, på buss, på Ica och Konsum.
Först nu känner jag mig nog inlyssnad och säker för att avkunna en dom. 

Till att börja med så skall jag inte sticka under stolen med att jag varit ett stort fan av THE PROJECT HATE MCMXCIX (härefter refererad till som TPH) sedan mitten på 2000-talet ungefär. Förvisso så var jag inte obekant med bandet innan, utan debuten "Cybersonic Cyberchrist" (2000) och "When We Are Done, Your Flesh Will Be Ours" (2001) var två album som kunde höras på diverse fester i min gamla hemstad Luleå. Men av någon anledning så föll TPH i glömska kort efteråt och återupptäckten av bandet skedde inte förrän just kring släppet av "Armageddon March Eternal - Symphonies of Slit Wrists" (2005).

Det skedde en del saker i TPH lägret innan inspelningen av "Bleeding The New Apocalypse" (2011), bandets sjunde fullängdare, och den största skillnaden från bandets tidigare alster är bytet av sångerska. Svenska Jo Enckell som figurerat med sin skönsång på bandets fyra senaste alster ersattes med Portugisiska sångerskan Ruby Roque (ex. Witchbreed), en dam med ett helt annat sångregister än det vi tidigare varit vana med hos TPH. Även Tobben Gustafsson (Vomitory, Torture Division) värvades som trummis, ett bra drag.

Kanske dags att sluta svamla och skriva något om recensionsobjektet. Hur låter då detta nya TPH?

Jag kan ju börja med att proklamera att TPH absolut inte är något för alla, det krävs en hel del från lyssnaren. TPH skapar något eget, en stil som är svår att placera i ett endaste generellt fack. TPH's musik är byggt på ett fundament av döds metall, men istället för att vara en envånings villa så skulle man snarare kunna säga att TPH är ett femvånings höghus. Förrutom dödsmetall så finner vi industriella influenser, fantastiskt thrashiga riff, en aning drum'n'bass, men framför allt en tyngd i musiken som är makalös. Tyngden hörs inte bara i den fantastiska produktionen, signerat Dan Swanö, utan även om tempot stundtals höjs så tappar musiken aldrig tyngd utan maler helt enkelt på, på ett sätt som bara TPH kan.
Dödsmetallens svar på Tom Jones*, Jörgen Sandström, gör ett fantastiskt jobb och visar än en gång varför han av många anses som världens bästa growlare. Nyförvärvet, Ruby Roque's, kraftulla pipa kändes vid första anblick lite skrämmande, men efter ett par varv med plattan så insåg jag genidraget av att plocka in denna tös.

Inget som bandet har gjort hittills har kunnat rubba 2003-års "Hate, Dominate, Congregate, Eliminate"  från förstaplatsen på prispallen, men nu har det banne mig hänt. "Bleeding The New Apocalypse"  har i sin helhet en helt annan dynamik än bandets tidigare alster och jag kan faktiskt för första gången inte göra annat än att hålla med bandets grundstomme och skapare, Kentha Philipson, om att detta är den bästa skivan som THE PROJECT HATE MCMXCIX gjort. Detta är en fantastisk resa, på 66 minuter och 6 sekunder, där man automatiskt sveps med, anknäbben åker fram och det är praktiskt taget omöjligt att inte sitta och gunga med huvudet på ett gillande maner. En del av riffen på skivan är så pass jävla tuffa att många av de största riffmakarna inom dagens metall förtjänar att ställa sig i skamvrån och ta lärdom härifrån.

Nu hoppas jag bara att folk får upp ögona för detta band på allvar, förhoppningsvis så innebär bytet till bolaget SEASON OF MIST att bandet och skivan får den spridningen och marknadsföringen de förtjänar.

http://www.myspace.com/theprojecthate

*Nu referar jag till Tom Jones gyllene pipa och inget annat.

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Artist: Dolmen
Skiva: Anhelos Ancestrales
Genre: Symphonic Folk / Power Metal
Utgivningsår: 2011
Bolag: Ancestral Tunes
Låtar: 8 | Speltid: 42,15 min
BETYG:  4 / 10

Comprei um quadro novo para minha sala DOLMEN. Acenda a luz para eu ver melhor Power Metal, vou ligar para o médico. Eu gosta de ver novelas todos os dias, acordo frequentemente ás sete da manhã. Eu tenho um tempo difícil para esse tipo de música, principalmente quando é cantado em português. Mas eu acho que DOLMEN podem atrair fãs de Folk Metal sinfônico misturado com influências de Power Metal. Não é meu copo de chá, DOLMEN porém, se sente um pouco flácido.

http://www.myspace.com/dolmenancestral

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Artist: Thornium
Skiva: Fides Luciferius
Genre: Black Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Soulseller Records
Låtar: 10 | Speltid: 58,36 min
BETYG:  9 / 10

Jag nämnde redan tidigare förra året då jag recenserade THORNIUM's uppträdande på FORLORN FEST här i Umeå att detta är jävligt bra. Jag får tacka Thyph för att han skickade upp ett exemplar av plattan, nu har jag kunnat spisa alstret för fulla muggar i hushällets samtliga musikapparater.

Nu över till själva recensionen av föremålet i fråga.
Det var en lång tystnad från Mölndalsbaserade THORNIUM mellan debuten "Dominions of the Eclipse" (1995) och 2009-års comeback "Mushroom Clouds and Dusk", men något mer tänker jag inte gå in på detta, vill ni veta mer kan ni googla er fram. "Dominions of the Eclipse" (1995) var en skiva som spisades mycket i pojkrummet kring dess release och jag tycker faktiskt att den än idag håller en viss charm, musikaliskt är den dock ljusår ifrån 2010-års "Fides Luciderius". THORNIUM anno 2010 är ett mycket mer finslipat maskineri och bjuder på black metal i en av de formerna jag gillar bäst, det är rått men även samtidigt välproducerat, men utan att musiken för dens skull tappar någon själ. Musiken låter '00-tal men har en kärna i '90-talets black, det bjuds på både rens och melodier tidsvis. IMMORTAL jämförelserna är svåra att undvika, fast detta mest p.g.a Thyph's Abbath liknande stämma och frasering. Det här är helt enkelt bra jävla black och trots skivans långa speltid, på nästan en timma, så blir jag aldrig uttråkad utan längtar snarare bara efter en ny platta av samma kaliber.

http://www.thornium.com

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Artist: The Howl
Skiva: Skins of Our Backs
Genre: Death/Thrash Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Självsläpp
Låtar:11 | Speltid: 27,50 min
BETYG: 6,5 / 10

Jag brukar i de städer som har en lokal skivbutik kolla mig för ifall de har någon avdelning för lokalproducerad musik och under en snabbvisit till Tornio/Finland med målet att affischera för årets House of Metal festival nappade jag åt mig ett exemplar av Torniobaserade THE HOWL's självfinansierade debut platta, "Skins of Our Backs" CD 2010. Rent designmässigt så är plattan en läckerbit för att vara självfinansierad, men nu är ju detta inte en modeblogg så låt oss gå rakt på musiken istället.

Inledande spåren "As above..." och "...So below" drar igång plattan på ett jävligt bra sätt, THE HOWL's sound påminner om någon slags MACHINE HEAD/GOREFEST/SATYRICON hybrid, thrashig döds med rock'n'roll attityd och det gillas starkt, jag skulle kunna dra paraleller till lokala LESRA's gamla sound samt PLECTOR, men THE HOWL har mer spår av rock'n'roll i sin musik jämfört med dessa lokala akter. Jag måste tyvärr säga att "Skins of Our Backs" stagnerar en aning efter de 4 första spåren för att plocka upp sig igen mot det absoluta slutet, låtarna vill inte riktigt fastna eller sätta, kanske p.g.a att skivan känns lite spretig genremässigt. Om THE HOWL skulle ha mer material i stuk med de två inledande spåren så tror jag nog inte det skulle dröja länge innan ett bolag snappar upp dessa gossar (därmed inte heller sagt att de inte kan få napp med detta släpp), men just nu känns tyvärr plattan i sin helhet aningen för spretig i sin struktur. Jag kan höra att THE HOWL vill väl, men ojämnheterna i stuket och stilen på låtarna drar tyvärr ner helhetsbetyget för min del. 

http://www.the-howl.net

THE HOWL - "As Above..., .....So Below" Live at The Blues Station, Tornio, 2010

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Artist: Diamanthian
Skiva: Arcana Doctorina
Genre: Death Metal
Utgivningsår: 2009
Bolag: Ossuary Industries
Låtar: 9 | Speltid: 46,35 min
BETYG: 366/666

DIAMANTHIAN, namnet får mig att tänka på ett uselt power metal band eller kanske rent utav något uselt black/gothic band från Portugal med minst två brudar i uppsättningen. Som tur är så är det bara namnet som suger när det kommer till detta Engelska gäng som utövat sin musik sedan 1999. Detta är dock mitt första möte med bandet och via Metal-Archives får jag lära mig att loggan är designad av ingen mindre än Jeff Walker (vet inte vem det är?, klicka här), det är ju lite creddigt om inte annat.

Trots bandnamnet DIAMANTHIAN så är bandet mer av en kolbit som eventuellt med tids nog förvandlas till just en diamant. Produktionen på plattan är mer GROV SNUS än ETTAN och detta är enbart något som jag tycker är till bandets fördel i.o.m att vi snackar om skitig, gungig old-school döds utan att för dess skull försöka vara "Old-School" old-school (vi snackar inte AUTOPSY döds). Jag drar mycket paraleller till tidig '90-tals döds under tiden jag lyssnar på "Arcana Doctorina" men kan inte riktigt sätta fingret på vilket band (kanske tidiga CANNIBAL CORPSE?) jag skulle kunna referera till som förebild, låtom oss säga iaf att det påminner mig mer om den tidiga Florida dödsen än den skandinaviska. Nej, det här rekommenderas absolut till dig som inte kräver att din dödsmetall har en krisp och kristallklar produktion utan klarar av den nakna sanningen utan allt för mycket triggar, studio-klippa-klistrande etc.

http://www.myspace.com/diamanthian

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Artist: Istapp
Skiva: Bleking
Genre: Black Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Metal Blade
Låtar: 10 | Speltid: 37,57 min
BETYG: 550/666

ISTAPP, jag säger det igen ISTAPP. Det är så löjligt så att det nästan blir tufft (jamen, kan man heta KVIST så varför inte ISTAPP?). Lirar man black metal så skall man ha ett namn som osar black metal och vad är inte mer black metal än en istapp?
Jag är relativt 100% säker på att bandet startade som ett komplett skämt men det visar sig att grabbarna råkade ta sig lite längre än vad de eventuellt tänkt, detta i form av ett skivkontrakt med det välkända bolaget METAL BLADE. Från att för ca. fem år sen skrattat åt bandets debutdemo "Må Det Aldrig Töa" (2005) med fantastiska låttitlar så som "Förevigt minusgrader", "Må det aldrig töa" och "I väntan på den absoluta nollpunkten" samt "fantastisk" lyrik (citerat här nedan) så förvånas jag faktiskt lite av att jag fem år senare faktiskt sitter och recenserar en fullängdsdebut på fullaste allvar.

"En hisnande färd ibland kottar och barr
hör ett mystiskt och underligt knarr
jag träffas i ögat av taggig ond gren
stupar tvärt emot spetsig sten
på stubbe jag vilar mig blott en sekund
plötsligt så slängs mot mig boll så rund
faller på knä, till min gud jag ber
vänder mig om och till min fasa jag ser

Snö, snö, kalla flingor landet styr
Snö, snö, stormen tilltar snön den yr"
[Lyrik: Istapp-"Snö]

Detta är banne mig bra skit (förutsatt att man har humor nog att acceptera de inte så fullt seriösa texterna) och för er som ev. läst mina tidigare recensioner så är jag en "sucker" för ´90-tals soundet och det är vad denna skiva besitter. Skivan innehåller även en bra variation i låtmaterialet, ta t.e.x en låt som "I väntan på den absoluta nollpunkten", jag kan inte annat än att konstatera att refrängen på den låten är antingen en "spoof" eller en hyllning till VINTERSORG (jag väljer att tro på det sistnämnda) eller varför inte låten "Köldens Union" som helt sonika stundvis i sina melodier påminner om något från DISSECTION's "Reinkaos" platta.
Nej, det är bara att konstatera att Mordechai von Renvaktar & co spelat in en både underhållande och lyssningsvärd debutplatta.

http://www.myspace.com/istapp

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Artist: Withershin
Skiva: The Hungering Void
Genre: Black Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Canonical Hours
Låtar: 3 | Speltid: 15,14 min
BETYG: 555/666

Stockholmsbaserade WITHERSHIN har fastnat i '90-talet med sin musik och jag fullkomligt ÄLSKAR det!!! 1990-talet gav oss enligt mig det bästa som producerats inom black, death & black/death metal. Det här är inte mitt första möte med WITHERSHIN men däremot så fastnade jag inte riktigt för deras fullängdsdebut "Ashen Banners" (2008), riktigt varför vet jag dock ej, måste nog efter att ha lyssnat på denna nya EP ge skivan en till chans. WITHERSHIN's musik skulle väl närmast kunnas jämföras med band så som tidiga DISSECTION, dagens WATAIN och diverse andra band som fortfarande rotar sig i den s.k "sling black/dödsen" från '90-talet. Nej, detta är banne mig satans bra och det enda frustrerande är att detta enbart är en EP på 15 minuter, men det får mig att längta efter en ny fullängdare desto mer.

http://www.myspace.com/withershin

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Artist: Fleshgod Apocalypse
Skiva: Mafia
Genre: Technical Brutal Death Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Willowtip
Låtar: 5 | Speltid: 23,57 min
BETYG: 500/666

FLESHGOD APOCALYPSE spelar teknisk döds av den nya skolan. Jag var till en början villig att avfärda bandet som bara ett till band i skaran av teknisk dödsmetall som satsar på enbart teknikalitet som i sin tur leder till avsaknad av substans i låtskrivandet. Till min förtjusning så  gav jag dock denna EP en ärlig chans och det är jag glad över för att detta tillhör nog toppskiktet av band i denna genre, att skriva låtar verkar vara prio#1 för FLESHGOD APOCALYPSE och sen att de är duktiga musiker får man liksom på köpet. Öppnande spåret "Thru Our Scars" chockar t.o.m med partier av rensång inbakat på ett väldigt bra sätt i den annars så brutala käftsmällen som bandet serverar. Vad många av dagens band i denna genre gör är att baka in metal-core liknande element, men som tur är så ansluter sig inte FA till denna skara. Som lite grädde på moset så river bandet även av en väl framförd cover-version av AT THE GATES klassiska "Blinded by Fear". 5 låtar på ca. 24 minuter är alldeles lagom och perfekt när det kommer till band som FLESHGOD APOCALYPSE, jag tror inte att jag skulle palla av att lyssna på ytterligare 20 minuter utan att riskera att bli uttråkad. Nog för att den avslutande titellåten "Mafia" hade kunnat strykas för att den består enbart av tråkigt och meningslöst piano-plinkande. 

http://www.myspace.com/fleshgodapocalypse

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Artist: Aeon
Skiva: Path of Fire
Genre: Death Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Metal Blade Records
Låtar: 11 | Speltid: 41,48 min
BETYG: 616/666

Det kommer som en föga överraskning att AEON infriar varenda liten förhoppning som jag haft inför nya alstret "PATH OF FIRE". Egentligen behöver jag inte skriva mer än att AEON är världens mest underskattade dödsmetallpluton. Nej, vet ni vad? Det är exakt vad jag väljer att göra. Jag hänvisar ALLA att bege sig till sin närmaste skivbutik för att införskaffa sig ett exemplar av just nämnda skiva. Om ni inte litar på mitt omdöme så tycker jag att ni skall trycka HÄR och höra hur rätt jag har.

http://www.myspace.com/aeon666

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Artist: Al-Namrood
Skiva: Estorat Taghoot
Genre: Black Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Shaytan Productions
Låtar: 11 | Speltid: 56,08 min
BETYG: 113/666

Black metal från Saudiarabien, inget man hör på RIX MorronZoo direkt, eller för den delen inget jag någonsin hört förresten. Jag har hört metall från så gott som alla världens håll men detta är mitt första möte med Saudiarabien som enligt Metal-Archives har hela 11 metallband. Mina förhoppningar var inte speciellt stora innan jag hörde denna platta i.o.m tidigare möten med band från mellanöstern. Det banden från mellanöstern ofta gör är att inkorporera element från deras folkmusik, ungefär som många av banden i de nordiska länderna etc. gör. Problemet där är dock att "Arab-musik" (inget illa eller rasistiskt menat) är bland det värsta jag vet, det låter fruktansvärt illa i mina öron. Nej, detta var verkligen inget för mig förrutom att jag tycker att det är härligt att det verkligen verkar finnas metalband från alla världens håll och kanter.

http://myspace.com/alnamrood

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Artist: Mastifal
Skiva: Intermundia
Genre: Thrash/Groove/Death Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Self-released
Låtar: 12 | Speltid: 60,46 min
BETYG: 267/666

För 10 år sedan drev jag ett webzine där jag under en kort tid hade en sektion där jag letade upp intressanta band från udda länder och presenterade de som "Månadens Band". Och för ungefär 10 år sedan så kom jag i kontakt med just MASTIFAL från Argentina. På den tiden lirade bandet skitig och charmig thrash i tysk anda och jag blev så pass charmad att jag till slut satt hemma med inte bara skivan, "Holocausto Mental", utan även en t-shirt från bandet (som för övrigt är den fulaste tröjan i min ägo). Det skulle dröja tre år tills jag hörde bandet igen och det i form av följande video, bandet hade bytt stil till en mer dödsmetall influerad thrash som faktiskt föll mig i smaken. Nu, sju år senare möter jag än en gång bandet med nya plattan "Intermundia" och än en gång så har bandets sound ändrats och tyvärr inte till det bättre. Det är ett rätt så skönt groove i många av bandets låtar men jag kan även skönja lite metalcore influenser och det faller mig tyvärr inte riktigt i smaken. Men jag tycker ändå att ni skall ta er en tur till bandets MySpace och kolla om det faller er i smaken.

http://myspace.com/mastifal

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Artist: Danko Jones
Skiva: Below the Belt
Genre: Rock/Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Bad Taste Records
Låtar: 11 | Speltid: 40,10 min
BETYG: 455/666

Första gången jag såg namnet DANKO JONES var på Hultsfreds-festivalen 2001. Den mannen vet hur man gör reklam för sig själv, vart man än vände huvudet så såg man minst två affischer med mannen i fråga. Klart som fan man blev nyfiken, nu kommer jag dock inte ihåg om jag var och kollade in showen eller om jag satt fast i ett jobbpass. Nio år har gått sedan namnet DANKO JONES etsade fast sig i mitt huvud och jag är långt ifrån en expert på allt DANKO relaterat, han lirade på HOUSE OF METAL 2009, han skriver en underhållande krönika i CLOSE-UP etc. Vad gäller tidigare skivor så är det låtar som "Lovercall", "Sticky Situation" och "She's Drugs" som jag tänker på när jag tänker på DANKO JONES. Jag skulle ändå vilja påstå att "Below the Belt" är en skiva som är mycket lättare att ta till sig som en helhet jämfört med tidigare alster där jag som sagt enbart kommer ihåg enstaka låtar. "Below the Belt" är fylld med gungig lättsmält rock på gränsen till punk, med andra ord inte värst mycket metal här inte. Men som ett fan av gammal punk så köper jag detta med hull och hår, tankarna svävar iväg till MISFITS, VOLBEAT, TIGER ARMY etc. under skivans gång och jag misstänker att denna skiva kommer att snurra en hel del i bergsprängaren under sommaren 2010.

http://www.myspace.com/dankojones

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Artist: Royal Jester
Skiva: Night is Young
Genre: Power Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Scarlet Records
Låtar: 10 | Speltid: 43,23 min
BETYG: 111/666


ROYAL JESTER låter Schlager och "cheese". Om fordonsraggarna på tiden då jag gick gymnasiet hade lyssnat på hårdrock istället för E-type hade nog detta hörts ur bilarna eller om Bumbibjönarna skulle behöva en ny titelmelodi skulle man kunna välja och vraka fritt från denna skiva. Missförstå mig rätt, jag gillar en hel del power metal MEN "Night is Young" erbjuder ingenting, och då menar jag INGENTING nytt till en scen som redan består av alldeles för mycket kopior av kopior av kopior osv. Det är absolut inget fel i musicerandet på skivan, dock känns musiken alldeles för själlös och studio-klipp-och-klistrad, vilket just kan vara en stor anledning för att det enda intrycket jag får av skivan är att om det fanns en fabrik som tillverkade power metal (POWER METAL AB) så är det detta som skulle komma ut ur maskinerna. ROYAL JESTER är ett ungt band och "Night is Young" är på så vis en passande titel i och med att det absolut finnes potential i detta gäng om de jobbar med att försöka bryta sig lös från alla klyschorna inom dagens power metal och jobba med att hitta en egen identitet/sound. 

http://myspace.com/royaljestermetal

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 Artist: Darkthrone
Skiva: Circle The Wagons
Genre: Punk/Metal (NWOBHM)
Utgivningsår: 2010
Bolag: Peaceville Records
Låtar: 9 | Speltid: 40,44 min
BETYG: 333/666

Kungörelse: DARKTHRONE är ett av världens bästa band.
Det är därför jag med en liten tår i ögat insett att jag nu är tvungen att säga adjö till något som en gång varit så fantastiskt, tiderna ändras och så gör även musiken.
I DARKTHRONE's fall så började övergången från världens bästa black metal till punkig heavy/black redan sakta med 2006-års "The Cult Is Alive" och har med följande släpp lett till att black metallen är helt raderad från bandets repertoar till förmån för den skitiga '80-tals doftande blandningen av heavy metal och punk. 
Jag kan inte sticka under stolen med att jag tycker att Herr Fenriz & Herr Culto är ett radarpar som verkar ha djävulskt roligt när de skapar sin musik och det är även ingen tvekan om att de har en skön självdistans (ta bara och läs följande seriestrip, så förstår ni vad jag menar). Men är detta verkligen något jag gillar är den stora frågan?
Svaret är både JA och NEJ, jag sörjer bortgången av ett band som gett mig "A Blaze in the Northern Sky", "Under a Funeral Moon", "Transylvanian Hunger" , "Panzerfaust" och "Goatlord" men gläds i samma veva över ett band som skiter i alla trender och bara gör exakt det som faller de in. "Circle of the Wagons"...oooops! "Circle The Wagons"  (sitter med skivan i bakgrunden medans detta skrivs och riffet osar CELTIC FROST) är en charmig liten sak, dock är jag inte än övertygad över "nya" DARKTHRONE och väljer därför att betygsätta skivan med ett medelbetyg.

http://myspace.com/officialdarkthrone

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Artist: Sadist
Skiva: Season in Silence
Genre: Progressive Death Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Live Global / Scarlet Records
Låtar: 12 | Speltid: 46,34 min
BETYG: 500/666

Ända sedan urminnestider så tänker jag på Italienska SADIST som ett band som velat stå utanför ramarna av det som är "normalt" inom extrem metall, ja eller om vi nu kan kalla 1991 för "urminnestider". Men det jag vill ha sagt är att bandet i fråga alltid inkorporerat udda inslag i sin musik. År 2000 så tog sig SADIST lite för mycket vatten över huvudet och släppte skivan "Lego" vilket för många sågs som ett slut på bandet, skivan är verkligen någon slags urursel form av Metalcore, detta resulterade även i att bandet lade ner sin verksamhet. SADIST är dock tillbaka på marknaden sedan 2005 och detta är bandets andra album sedan katastrofen med "Lego".

Hur klarar sig då SADIST anno 2010 i dagens stenhårda konkurrens?

Jo, det skall jag berätta att det gör de ALLDELES GALANT. Även om SADIST's musik i dagens läge inte längre känns lika egen och innovativ som den en gång gjorde så har de med "Season in Silence" släppt en alldeles ypperlig progressiv dödsmetallskiva som kan rekommenderas starkt till fans av band så som ATHEIST, DEATH, CARCASS etc. Ut & Köp!!

http://www.myspace.com/sadistribe

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
 Artist: Under That Spell
Skiva: Apotheosis
Genre: Black Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: War Anthem Records
Låtar: 9 | Speltid: 45,43 min
BETYG: 613/666

Tyska UNDER THAT SPELL är en av de största överraskningarna jag hört på väldigt länge. Känslan jag upplever när jag lyssnar på debuten "Apotheosis" påminner vagt om när jag 2008 hörde Stockholmsbaserade THE UGLY's debutalster. Varken UTS eller THE UGLY tillför något nytt till scenen men i mina öron så gör det de de skall med sådan precision att jag inte kan värja mig. UTS bjuder lyssnaren på en 45 minuter lång resa bestående av lika delar rå black metal känsla som en känsla av något som dog ut i slutet på 1990-talet (Jag snackar självklart om "sling black/döds" som tagist upp i bloggen tidigare). Ta bara en låt som "Their Last Creation", öppningsriffet ger mig GÅSHUD DELUXE och det låter som att det kunde ha skrivits 1995 lika gärna som i detta fallet 2009/2010. Band som jag kommer att tänka på när jag lyssnar på UTS är NAGLFAR & DARK FORTRESS men ändå inte, bandet har ett relativt eget sound som närmast skulle kunna ses som en potpurri av diverse stilar inom dagens (och gårdagens) black metal .
Nej, ut nu och KÖP FOR HELVEDE!!

P.S: Skivan finnes att beställa från Swedrock för billiga 100 SEK (+frakt).

http://myspace.com/underthatspellblackmetal

 ----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------Artist: Master
Skiva: The Human Machine
Genre: Death Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Pulverised Records
Låtar: 10 | Speltid: 45,43min
BETYG: 111/666

Grattis PAUL SPECKMANN!! 28 år i scenen och du lyckas än idag helt galant med att förstöra bra musik med din mongo-stämma. Jag kan inte finna ord för hur jag skall beskriva sången på "The Human Machine", tänk dig ett fyllo som skall förklara något för dig men han är så jävla trött så han inte orkar uttala orden utan sluddrar bara fram fraserna, ungefär så låter Herr Speckmann. Musiken på skivan är faktiskt helt ok och skulle absolut kunna vara lyssningsbar om det inte vore för exkrementet som kommer ur munnen på ovannämnda karl. PAUL SPECKMANN får vara hur jävla kultförklarad som helst av folk inom scenen, för mig har han dock alltid varit farbrorn som förstör skivor med sin mongo-röst. Grattis PAUL SPECKMANN du låter sludrrigare än Christer Petterson "in his prime".

P.S: Sedan jag hörde denna platta har jag gjort mig av med samtligt material i min skivsamling innehållandes karln ovan, mer om detta kan ni läsa HÄR.

http://www.myspace.com/masterspeckmann
 

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------Artist: Valborg
Skiva: Crown of Sorrow
Genre: "Progressive" Death Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Zeitgeister Music
Låtar: 8 | Speltid: 35,50min
BETYG: 222/666

Efter ett tips så valde jag att dagen till ära recensera bandet med det fantastiska namnet VALBORG. VALBORG härstammar från Tyskland och har förutom det utomordentliga namnet även en "utomordentlig" logga som inte ser så speciellt tilltalande ut. Musikmässigt hade jag av någon anledning förväntat mig antingen black metal eller power metal men det visar sig att dessa tyskar sysslar med någon form av dödsmetall, åtminstone till en viss del av skivan. Inledande stycket "Wisdom from the Vortex" upplevde jag till början som väldigt obehaglig i sin uppbyggnad, riffen kändes helt enkelt bara fel. Det slog mig dock lite senare att uppbyggnaden av låtarna påminner mig om VED BUENS ENDE (p.s:jag älskar VBE) som är kända för att inte hålla sig inom ramarna av vanligt musikskapande. Skivan vänder dock tvärt efter de tre inledande spåren i.o.m låten "Tristesse" som faktiskt låter en hel del som VED BUENS ENDE ända ner till sången. Om ni trodde detta var nog så gör skivan en till U-sväng med låten "I am Space" som närmast kan liknas med något åt heavy metal hållet. Nej, detta är för schizofrent (även för min udda smak) för att jag på allvar skall kunna ta till mig skivan, jag försöker gång på gång hitta en röd tråd i musiken men utan att lyckas. 

http://www.myspace.com/siebengebirge

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Artist: Sabaton
Skiva: Coat of Arms
Genre: Power Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Nuclear Blast
Låtar: 10 | Speltid: 39,53min
BETYG: 444/666

Jag måste erkänna att jag är barnsligt förtjust i SABATON's "debut-alster" "Primo Victoria" (2005) samt uppföljaren "Attero Dominatus" (2006). 2008 års "Art of War" blev dock en besvikelse och det kändes som att bandet mer var ute efter att bevisa att de minsann kan spela sina instrument än att skriva den hittiga och allsångsvänliga musiken de gjort sig kända för, eller så var det helt enkelt produktionen på skivan som jag på något sätt upplevde som alldeles för "polerad och fin". Med "Coat of Arms" kan jag dock skönja en återgång till bandets rötter i låtar som "Coat of Arms", "Screaming Eagles" och avslutande  "Metal Ripper" (som är i stuk med tidigare tributalster som "Metal Machine" och "Metal Crüe"). Jag vet inte om det är våren och solen utanför mitt fönster som får mig att digga denna skiva extra mycket, men på något sätt så associerar jag SABATON 's musik med öl, grillning & sommar och det tolkar jag som något positivt.

http://www.myspace.com/sabaton

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Artist: Defeated Sanity
Skiva: Chapters of Repugnance
Genre: Brutal Death Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Willowtip Records
Låtar: 9 | Speltid: 31,50 min
BETYG: 111/666

Chugga-Chugga..Blouuurrrriigghhh...Wihwihwoh..schweee...bloribligh...blast-beats...voivoi...överton...Basslinga...bleeeee...roooooooooooo-aigh...jazz-parti...chugg-chugga....wrutu...wruwruuu...tuuuuuuuu osv.
Jag förstår mig fan inte på detta skit? Brutal, slamming, guttural dödsmetall liksom, va? Det som i mina öron skulle kunna vara hyffsad teknisk dödsmetall förstörs av en sångare som låter som en aspackad grizzlybjörn som tappat bort sin honungsburk i skogen. Jag älskar dödsmetall som är brutal men när sången endast består av en enda tjock grötig klump ackompanjerat av random riff så väljer jag fan i mig att avstå...Fy fan vad dåligt!! Slöseri på musikalisk talang är vad detta är. 

www.myspace.com/defeatedsanity

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------Artist: Bitter Frost
Skiva: Bitter Frost
Genre: Neo-Classical/Melodic Black Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Osignerat
Låtar: 13 | Speltid: 73,32min (utan Bonus-spår)
BETYG: 444/666

"BITTER FROST - from sunny california" känn på den. En-mans-projekt av svenskättade Lord Christopher A. Erikson, känd som metal-ikon i kalifornien(?!). Sex år i produktion, 21 låtar och 7 sångare senare sitter jag nu och lyssnar på detta neo-klassiska melodiska black metal mästerverk eller hur var det nu?
Vid första lyssningen på bandets Myspace så lät detta exakt som något jag skulle kunna älska, fläskig orkestral black metal, tyvärr så har dock "Lorden från soliga kalifornien" tagit sig lite för mycket vatten över huvudet. Jag kan förstå att ambitionerna och avsikten med musiken som nu ljuder i mina högtalare är god men det blir tyvärr ofta lite för mycket av det goda, kaka på kaka helt enkelt. Vad jag skulle vilja är att Lord Erikson lägger sitt ego åt sidan och koncentrerar sig på att hitta en uppsättning med duktiga musiker och gör detta hemmasnickeriprojekt till ett fullskaligt band. Mannen i fråga har absolut talang för att komponera en fin komplott av boombastic black metal men som en-mans-projekt så kommer nog detta inte att lämna ett värst stort avtryck efter sig i metalvärlden. Betyget 444/666 som är klart över godkänt får dock detta alster för att det faktiskt finns partier som får mig att hoppas på något i framtiden.

www.myspace.com/bitterfrost
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Konceptet har fått en liten förändring, betygsystemet har ändrats och istället för att försöka mig på lite mer djupgående recensioner så kommer jag att skriva korta recensioner. Detta utan att tappa det som för mig är viktigast i en recension, nämligen en liten inblick i vad bandet/filmen/konserten/ölen/diskmedlet etc. har att erbjuda.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Artist: Soreption
Skiva: Deteriation of Minds
Genre: Death Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Ninetone Records
Låtar: 8 | Speltid: 30,15 min
BETYG: 600/666

SOREPTION's minimonster "Illuminate the Excessive" EP 2009 bleknar och förvandlas till ett mumintroll i jämförelse med debut fullängdaren "Deteriation of Minds" CD 2010. Att potential fanns till storverk kunde man redan höra på bandets EP men föga kunde jag ana att jag skulle bli så bortblåst från stolen vid första genomlyssningen av detta alster. Trots den tekniska nivån i bandets stycken så blir det aldrig påfrestande med alla små "quirks" och dylikt som under skivans dryga 30 minuter bombaderar lyssnarens öron. Produktionsmässigt så håller skivan hög klass även då den stundtals gränsar till en lite för mekanisk ljudbild (som är rätt så vanlig i dagens scen), även musicerandet är "top-notch" och Fred's growlpipa är en av de bättre ute på dödsmetallmarknaden. Än så länge så är SOREPTION's debut det bästa som kommit från dödsmetall Sverige i år, dock väntar jag med spänning på vad Sveriges okrönte kungar AEON har att bjuda på med plattan "Path of Fire" som släpps i Maj.

www.myspace.com/soreption

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------Artist: Ikuinen Kaamos
Skiva: Fall of Icons
Genre: Progressive Death/Black Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Maddening Media
Låtar: 5 | Speltid: 54,11min
BETYG: 444/666

Jag är förmodligen inte den enda som saknar OPETH från "Orchid" eran, eller? Finska IKUINEN KAAAMOS bjuder på sin andra fullängdare lyssnaren på en resa tillbaka i tiden, till en tid då Herr Åkerfeldt & Co. antingen saknade kunskapen eller ambitionerna till att spela en alltför spretig kombination av metal och progrock. Tro det eller ej men jag har varit nära att somna på en OPETH konsert i början på 2000-talet just p.g.a spretigheten i många av OPETH's storverk (notera ordet "storverk", jag gillar bandet men de gör sig tyvärr inte bra live i mitt tycke förrutom på de mer riviga låtarna).
För att återgå til IKUINEN KAAMOS så bjuder de lyssnaren på fem långa epos som vandrar mellan hårdare partier och lugna akustiska stycken utan att för dens skull låta som ett 100% OPETH rip-off band. Dock så faller IKUINEN KAAMOS lite på vokalisten Risto Herranen's ojämna sångprestation, growlen även dock relativt basic fungerar bra medans den mer blackiga sången inte riktigt håller måttet och då har jag inte ens kommit till rensången än. Den rena sången är i sig inte det sämsta jag hört, men långt ifrån det bästa (Obs! Varning för Fingelska). Musikmässigt är dock "Fall of Icons" CD 2010 lite av en våt dröm för oss som drömmer oss tillbaka till ett inte lika fullt utvecklat OPETH.

www.myspace.com/ikuinenkaamos

----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Artist: Hour of Penance
Skiva: Paradogma
Genre: Death Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Unique Leader Records
Låtar: 10 | Speltid: 37,36min
BETYG:555/666
MANGEL...Behemoth...MANGEL...Italien...MANGEL...Dödsmetall....MANGEL...
Kvalité...MANGEL...Överraskning...MANGEL...Köp!!!!

www.myspace.com/hourofpenance
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Tänkte fortsätta på temat med att recensera ord inom hårdrock/metal och veckans ord är: 

SNOW
"Snow" är det engelska ordet för "Snö" och snö är kallt vitt vatten som faller från skyn.
"Snow" kan även referera till bla. kokain, knark är bajs och skall inte stoppas i ögat.
"Snow" var även en vit rappare på 90'talet som plågade världen med detta.
Snow är inte metal, kanske en aning black men förtjänar inte mer än betyget:
111 / 666

Denna gång har jag valt ut ca. 60 låtar med anknytning till ordet "Snow" och recenserar låtar på shuffle. Till skillnad från ordet "Fire" som genererade i 27012 låtar på Spotify så ger inte ordet "Snow"  dig mer än 8486 låtar att välja mellan.

1. Darkwoods My Betrothed - From The Snowy Hillsides They Came (Album: "Heirs Of The Northstar" CD 1995)
Helt fantastiskt!! Jag må vara den enda på denna planet som älskar DMB (om man inte räknar med Robban "Zoid" Sundelin). Kaos-sång Black Metal. Helt klart  555/666

2. Stratovarius  - The Land of Ice and Snow (Album: "Stratovarius" CD 2005)
"Where Koskenkorva flows, Where the freezing wind blows
Summer nights are white and warm, In the land of ice and snow" . 111/666

3. Kari Rueslåtten - Snow (Album: "Pilot" CD 2002)
Jag älskar Kari Rueslåtten's fantastiska röst, speciellt på The 3rd and the Mortal's "Tears Laid in Earth" platta från 1994. Detta är dock en annan femma och hon låter mest bara spejsad (space). 225/666
 

4. My Dying Bride - The Snow in My Hand (Album: "Turn Loose the Swans" CD 1993)
Stilbildande, vackert, melankoliskt, ångestfyllt, upplyftande, tungt, slött, ösigt...Orden räcker inte till för att beskriva vad MDB åstadkom förr i tiden. 666/666

5. Dawn of Relic - Snowfall (Album: "Lovecraftian Dark" CD 2003)
Oj!, jag råkade visst markera filen och trycka på "Delete" knappen och välja "OK" innan jag hört klart på låten. Nå tattrig Gothmusik med tattrig tjejsång hann jag med att höra iaf. 000/666
 

6. Lordi - In Snows in Hell (Album: "The Arockalypse" CD 2006)
Våjne våjne, jag lär få äta upp det här någon dag men detta låter ju banne mig inte sämst. Hittigt värre, kan dock påpeka att jag avskyr saker som "Hard Rock Hallelujah"  . 333/666
 

7. Rotting Christ - Snowing Still (Album: "Triarchy of the Lost Lovers" CD 1996)
Varken bandets bästa eller sämsta platta eller låt men en relativt platt och tråkig låt dock. Men det är alltid något visst med Rotting Christ's säregna melodier som träffar rätt. 355/666

8.Kiuas - Across the Snows (Album: "Winter in June" EP 2004)
Finskt band som jag spådde en ljus framtid för när 2003 års Demo "Born Under the Northern Skies" damp ner i brevlådan. Skivkontrakt roddes i land men tyvärr så kapsejade musiken på kuppen.  222/666
 

9. Throes of Dawn - Black Carbon Snow (Album: "Quicksilver Clouds" CD 2004)
Vad är det med finska band och snö? Ännu ett finskt band på listan som just nu domineras av finland. Melodisk finsk metall med små black metal anor. 223/666

10. Black Sabbath - Snowblind (Album: "Vol.4" LP 1972)
"Crystal world with winter flowers, Turns my day to frozen hours
Lying snowblind in the sun, Will my ice age ever come?"
Black Sabbath är Black Sabbath, så är det. 666/666

11. Defleshed - Snowballing Blood (Album: "Fast Forward" CD 1999)
Defleshed gjorde jävligt tuff manglig thrash/döds och detta är faktiskt en av mina favoritlåtar från detta eminenta band som tyvärr ej längre existerar. 556/666
 

12. Barathrum - Winter of the Black Snow (Album: "Hailstorm" CD 1995)
Först så trodde jag att mina högtalare pajat, men det visar sig att det finns band som har för necro/kvlt ljud på sina inspelningar. Vilket jävla pellejönseri.. 000/666

13. Illdisposed - We Lie In The Snow (Album: " There's Something Rotten in the State of Denmark" CD 1997)
Danmark har några ljuspunkter, en av de är Carlsberg och en annan är Illdisposed de gångerna de levererar sin tung-gung döds på det vis som de gör på "TSRitSoD" plattan. 550/666

14. Battlelust - Snow And Ice And Demonmight (Album: "Of Battle and Ancient Warcraft" CD 1997)
Om du är ute efter black metal rens utan antydan på tyngd och bas i produktionen så är detta helt rätt. Jag gillar't 333/666

15. Ancient Wisdom - They Gather Where Snow Falls Forever (Album: "For Snow Covered The Northland" CD 1996)
Mest synd för alla de andra låtarna på listan att ett av mina absoluta favoritband kom med. Allt annat känns nu meningslöst i.o.m denna låt. 666/666

Vad vore hårdrock och metal utan läder, nitar, patronbälten, långt hår, blod, svett mm. (låter ju i.o.f sig lite som handlingen i en dålig homoerotisk thriller) Men det jag vill komma till är att hårdrock och metal är inte bara musik utan en livsstil för de som håller sig till den. Klart att det finns folk som lyssnat på hårdrock och metal som en del av en tonårsrevolt eller så har man helt enkelt fallit för grupptrycket från kompisar i sin omgivning men sedan övergett det hela antingen p.g.a att de vuxit ur det eller helt enkelt aldrig riktigt brann för livsstilen.

Nu kom jag dock av mig en aning i.o.m att detta är inte ämnet för veckans recension, eller man kan kanske recensera olika livsstilar?
Hur detta skulle gå till vet jag dock ej, hur ska jag kunna recensera någon annan livsstil än livet som hårdrockare/metallare när det är det enda livet jag känner till.

I veckans recension har jag tänkt recensera ett ord inom hårdrock och metal istället för en skiva, veckans ord är:

FIRE
"Fire" eller eld som det heter på svenska är jävligt hårdrock/metal och förtjänar betyget:
  555 / 666

Men nu skall ju jag inte vara så jävla tråkig att jag bara recenserar ordet "fire" utan här kommer lite snabbrecensioner på låtar med temat "fire". Jag upptäckte nämligen vid en sökning av hårdisken att jag har hundratals låtar innehållandes detta magiska ord och om ni vill prova något ännu roligare så ger Spotify dig hela 27012 låtar på sökordet FIRE. Jag bestämde mig för att slänga in 45 låtar i Winampen, slå igång shuffle och recensera de 10 första låtarna som ljuder i högtalarna, nu kör vi.....

1. Anaal Nathrakh - More of Fire Than Blood (Album: "In The Constellation Of The Black Widow" CD 2009)
En dänga från senaste plattan med dessa galningar från England, inte lika kaotiskt som det kan vara i vissa fall med detta band, riktigt skön allsångsvänlig refräng. 333/666

2. Immortal  - Norden on Fire (Album: "All Shall Fall" CD 2009)
Klassisk Immortal början på låten, väldigt stor Bathory faktor i låten.
Immortal är Immortal och Immortal är kungar av Frostbitten Blaskyrkh Metal. Detta är dock inte en av deras bästa låtar. 555/666

3. Dragonhammer - Fire (Album: "Blood of the Dragon" CD 2001)
Vad fan är detta? var min första tanke. Visar sig vara ett italienskt power metal band. Har hört betydligt sämre saker, men detta var verkligen halvdassigt. 222/666
 

4. Bewitched - Fucked by Fire (Album: "Spiritual Warfare" CD 2006)
Oj, nu snackar vi...lokala hjältarna Bewitched har alltid varit ett band som får mitt hjärta pumpa aningen snabbare. Blackig thrash av rang, ny platta snart eller åtminstone en spelning på hemmaplan? man får hoppas...555/666
 

5. Bathory - Lake of Fire (Album: "Destroyer of Worlds" CD 2001)
Vare sig den bästa plattan eller låten med Mr. Quorthon men som ett fan av Bathory kan man inte tala illa om detta. 333/666

6. Pantera - Like Fire (Album: "Projects in the Jungle" LP 1984)
Först av allt så avksyr jag så gott som 99% av all Glam/Sleeze som någonsin gjorts. Trots att detta är Pantera hjälper det tyvärr inte, "Power Metal" 1988 är första lyssningsbara skivan tack vare Phil Anselmo. 111/666
 

7. Gorgoroth - Cleansing Fire (Album: "Quantos Possunt ad Satanitatem Trahunt" CD 2009)
"Pentagram"1994 har alltid varit min favoritplatta från dessa norrmän, men detta är banne mig inte dåligt heller. 333/666

8. Amorphis - Perkele (The God of Fire) (Album: "Eclipse" CD 2006)
Gud förbannat vad bra detta var. Är ett fan av Amorphis sedan "Tales from the Thousand Lakes" eran men denna platta passerade nog lite för obemärkt. Skitjävla bra helt enkelt!! 555/666
 

9. Piledriver - The Fire God (Album: "Stay Ugly" LP 1986)
Kanadensiska Piledriver har ett kultrykte i thrash-scenen och det är absolut förståeligt. Jag fastnade dock tyvärr aldrig riktigt för de men detta är inte för det en dålig låt. 333/666
 

10. Viperine - Fire, Wind and Rain (Album: "The Predator Awakens" CD 2004) Oj, Manowar komplex? Inte igår jag hörde detta Kalix band,  är man ett stort fan av Manowar så köper man nog detta med hull och hår. För mig blir det tyvärr bara lite för komiskt med de överdrivna Manowar influenserna. 222/666

Artist: Helloween | Album: Unarmed
Genre: Avföring? | Bolag: Sony Music
Låtar: 11 | Release: Ute nu 
Hemsida: www.helloween.org
Betyg: 111 / 666 (tack vare 1 låt)

25-års jubileum i pumpafabriken och jag föreställer mig att det kan ha föregåtts en tankeverkstad enligt följande:
-Hörrö gubbar!!
-Ja
-Vi firar ju 25 år som band i år och har skrivit en hel del bra låtar genom åren, vad sägs om att vi tar och väljer ut lite blandade låtar från karriären och lirar in ett jubileumsalbum?
-Jaaa!! Men kan vi inte göra det lite roligt?
-Vad menar ni?
- Jamen, du vet...många band går ju bara in i studion och spelar in nyinspelningar av klassiska låtar, kan inte vi göra något mer originellt?
-Som vad då??
- Jamen du Andi, du lyssnar väl på dansband? och du Sascha gillar väl att titta på MTV om dagarna? och icket att förglömma Markus som gillar country osv.
- Jaaaaa, vi gör något roligt av det (utropas i gemensam kör)

Scenariot ovan är min bild av hur det kan ha gått till när det bestämdes att denna skiva skulle bli till, sen om det ligger någon sanning bakom det eller ej har jag ingen aning om och inte heller bryr jag mig.

Jag kan ju börja med att förklara att jag är ett stort fan av Helloween's fyra första verk (1985-1988), de har skrivit ett flertal av de mest klassiska låtarna inom genren Power Metal. En och en annan strölåt från senare album har jag även kunnat finna mig själv nynnandes på, men detta..."Unarmed", sväljer jag inte. Inte ens som ett skämt, vilket jag i.o.f sig förstår att skivan inte är ämnat som.

Inledande spåret "Dr.Stein" låter som en dansbandsversion av originalet, fråga mig inte varför?

Bättre blir det ju tyvärr inte på efterföljande "Future World" som låter som en Country/Pop version av originalet.
Låt nr.3 "If I Could Fly", Auto-tuner??
Låt nr.4 "Where the Rain grows", smör a´la Tesla?
Låt nr.5 "The Keeper´s Trilogy", 17 minuters epos som faktiskt är den enda behållningen på plattan. Inspelad tillsammans med den sjuttioman stora symfoniorkestern Prague Symphonic Orchestra.
Låt nr.6 "Eagle Fly Free", Helloween goes folkmusik.....

Nej, nu orkar jag inte mer...köp skivan på eget bevåg men glöm inte att ni blivit varnade. Det är en tunn linje mellan att skapa något nytt och genialiskt av gammalt material och sen finns det Helloween.
Här nedan kan ni lyssna på Kurt Helloweenz Orkester's version av Dr.Stein.

Helloween - "Dr.Stein" (2010)

Artist: Finntroll | Album: Nifelvind
Genre: Humppa/Folk Metal | Bolag: Century Media
Låtar: 12 | Release: 24/03/10 (Sverige) 
Hemsida: www.finntroll.net
Betyg: 444 / 666

Det har hänt mycket i de Finntrollska skogarna sedan genombrottet med albumet "Midnattens Widunder" (1999). Vid lägerelden saknas forna jättar/vättar så som Tapio "Papa" Wilska samt den tragiskt bortgångna gitarristen Teemu "Somnium" Raimoranta. Bandets förra fullängdare "Ur Jordens Djup" (2007) kändes i mina öron som en relativt trött produkt från ett band som trots sina tappra försök inte lyckades leverera annat än ett gott försök att återupprepa formulan från bandets två första album.
 

Finntroll anno 2010 känns dock än en gång som en frisk vind, detta kan dock bero på att jag inte lyssnat på Finntroll speciellt mycket de senaste åren eller så har de helt enkelt lirat in ett kanonalbum. Öppningsspåret "Solsagan"  är nog den hårdaste låten som bandet någonsin levererat samtidigt som låtar som "Ett Norrskensdåd" får mig att tänka på Nordman.
 

Det kännetecknande Humppa-soundet som Finntroll gjort sig kända för återfinnes även på "Nifelvind" men jag måste nog säga att bandet har blivit mycket mer orkestrala, nu snackar vi inte Nightwish orkestralt men låtar som "Tiden utan tid" får mig absolut att tänka på ovanämnda band.

Det finns nog inga låtar på "Niflvind" som kommer att bli odödliga klassiker så som "Rivfader", "Födosagan", "Kitteldags", "Försvinn Du som lyser" eller "Trollhammaren" men skivan är väl värd att kolla in oavsett om du är ett fan av bandet sedan tidigare eller vill bekantskapa dig med ett band som väcker lusten att skaka på de lurviga. 

Artist: Demonica | Album: Demonstrous
Genre: Thrash Metal | Bolag: Massacre Records
Låtar: 11 | Release: 26/02/10 
Hemsida: www.demonica.net
Betyg: 333 / 666

Demonica är de senaste i skaran att ansluta sig till djävulska bandnamn som börjar på Demon, Daemon etc. The Monica...hhrrrmmm, sorry, Demonica är inga duvungar dock utan nu snackar vi om Hank "Mercyful Fate" Shermann's (gitarr) nya skötebarn. Med sig på gitarr har han Craig Locicero kanske mest känd från danska legendariska thrasharna Forbidden, på sång hittar vi Klaus Hyr som figurerat i bla. Artillery, bakom trummorna sitter Mark Hernandez som figurerat i klassiska band som Vio-lence, Vicious Rumors & Forbidden samt Marc Grabowksi på bas mer känd som frontmannen i Corruption (USA). Line-upen skulle ju kunna få vilken Thrashare som helst att börja dräggla lite, men tyvärr så ser det bättre ut på papperet än vad det förefaller sig i verkligheten.

Inledande spåret "Demon Class" öser igång plattan i värsta Slayer stuk men jag märker ganska snabbt en ändring i attityden och skivan förefaller sig snarare aningen platt och tråkig istället för att få igång "Mr.Thrash" som huserar i min kropp. Demonica gör egentligen alla rätt, men faller ändå på att lyckas låta som så många av dagens andra band som blandar bay-area thrash med det europeiska soundet. Som ett stort fan av Mercyful Fate så värmer det dock mitt hjärta att få lyssna på Hank Shermann's underbara gitarrspel genom plattan, detta är dock tyvärr ingen Mercyful Fate platta.

I det stora hela skulle man väl kunna säga att Demonica har hjärtat på rätt plats men lyckas tyvärr inte leverera en platta som lämnar några större bestående "men".
Dock är jag rätt så säker på att denna platta kommer att tas emot väl av mången folk som lyssnar på thrash i form av Testament mfl.

Här nedan kan du lyssna på smakprov från Demonica-"Demonstrous" CD 2010

Nu är det så här att Moloken från Umeå är inget annat än ett monster, men nu tar vi det här från början.

Publik: Många
Bäst: Den allmänna stämningen på Scharinska denna afton.
Kvällens citat: "Det är som Dr Alban", Hulkoff (Raubtier) efter att han fått alla i publiken att höja sina händer och gunga de i takt.
Sämst: Det lite ojämna ljudet när Raubtier spelade.

Gårdagskvällen var något som jag hade sett framemot ända sedan jag tyvärr insåg att jag inte kunde befinna mig på Moloken´s releasefest på Droskan för ett par månader sen. Jag har sett bandet live ett antal gånger tidigare, allt från spelningar med 13 tonåringar i publiken mitt på dagen på en parkering i Hörnefors till House of Metal och det som fortfarande knockar mig är energin och inlevelsen som bandet framför oavsett förhållandena.

Om jag skall vara helt ärlig så har jag aldrig varit ett större fan av den typen av musik som Moloken framför, men ända sedan första gången jag såg bandet live i spanska salen på Scharinska här om året så har jag inte haft ett annat val än att kapitulera. Folk pratar ofta om hur jävla bra Cult of Luna är t.e.x. och OK jag kan nog gå med på att de inte är helt tokiga men där de förlitar sig på att erbjuda publiken sitt allt med 7-8 personer på scen så tycker jag personligen att Moloken mosat detta band och det som trio. Men för att sluta svamla och återgå till gårdagskvällen så kan vi börja med att bandet nu för tiden är en kvartett och detta fungerar helt fantastiskt i.o.m att det tillför en utökad atmosfär till musiken. Och det är just atmosfären i Moloken's musik som är det magiska, eller som jag och en vän (som vi lämnar anonym) konstaterade igår är att det måste vara något fel i huvudet på dessa musikmakare, det går ju bara inte skriva sådan här musik utan att fungera lite annorlunda än oss andra. Detta menar jag ju dock i all välmening i.o.m att det behövs folk som Kristoffer och Niklas Bäckström & co för att röra om i den annars så generiska musikvärlden som vi lever i.

För att summera gårdagens spelning med Moloken så var det magi från första tonen ända till jag inte stod ut längre ca.30 minuter in i spelningen då jag valde att lämna spanska salen, inte för att jag upplevde bandet som dåligt utan på grund av att min hjärna inte klarade av mer efter de multipla örgasmer jag redan blivit serverad.

För att gå vidare till Raubtier så kan jag börja med att konstatera att största delen av gårdagens publik hade nog anlänt till Scharinska just för detta bands skull, mycket nya ansikten under kvällen vilket är något jag i o.f.s. bara välkomnar.
Till skillnad från den magnifika ljudbilden som Moloken serverade så kändes ljudet under Raubtier's spelning väldigt torrt och djuplöst, men vad gör det när stämingen i spanska salen närmast skulle kunna jämföras med en folkfest (precis som när Helltrain var och gästade Umeå). Bandet lirade alla hitsen från "Det Finns Bara Krig" plattan och allsången ekade under hela spelningen. Hulkoff är en härlig frontman, sådär lite lagomt kaxig men ändå med en underbar ödmjukhet som bara går att hitta i hjärtat på en äkta norrbottning. Lite överraskad blev man när bandet helt plötsligt drog av Venom's "In League With Satan", men detta var enbart ett välkomnat tilltag.

Om man nu skulle behöva dela ut betyg för gårdagskvällen så skulle det nog se ut som följande:
MOLOKEN 4½ av 5
Även om det var tight och välljudande var det inte 100% men banne mig inte långt ifrån (ostämd gura).
RAUBTIER 3½ av 5
Ljudbilden var som sagt inte den bästa, vad det berodde på vet jag ej och bryr mig inte heller så mycket om i.o.m att bandet bjöd upp till folkfest på dansgolvet. Dessutom så har jag en väldigt speciell relation till just Haparanda p.g.a att jag varit frekvent besökare av staden i fråga ända sedan tidigt '90-tal i.o.m att min mor är bosatt där (eller i Nikkala nu för tiden om man nu skall vara exakt) och det var även i Haparanda som jag var med och bildade mitt första seriösa band 1995 i form av Twilight (nu för tiden känt under namnet Deathbound).

Kvällen i sin helhet får dock betyget 5 av 5 ,inte mycket som kan gå fel när en kväll startas med  bastu i goda vänners lag följt av livemusik.