Den perfekta skivan?
Jag gjorde det igen, trots att jag varit rädd för att göra det. Härom veckan delade jag än en gång ut full pott, dvs. 5 av 5 till ett album, detta trots att jag sköt mig själv i foten en aning förra året (fast för stunden kändes det ju helt rätt). Det var först månader senare, när det var dags att summera skivåret som gått, vid en tillbakablick på sådant som recenserats under året som jag helt plötsligt upptäckte att skivorna inte längre var solklara 5 av 5:or, definitivt starka 4:or, men inte 5 av 5 material.
Finns den perfekta skivan? Kan man betygsätta en skiva med 5 av 5?
Det finns mycket delade meningar om detta, men i min värld går det ju som sagt att dela ut 5 av 5. Men betyder detta per automatik att skivan är perfekt på alla sätt och vis? Man skulle faktiskt kunna dra paraleller till studier här. Om en elev får betyget MVG eller 5 tror jag sällan att läraren syftar på att eleven är 100% felfri och presterat ett arbete som omöjligen skulle kunnat justeras och tweakas bara en liten aning till. Däremot så tror jag nog att läraren tycker att eleven presterat så pass bra ifrån sig att denne förtjänar toppbetyg även om det kan finnas små brister som inte påverkar helhetsbilden av elevens prestationer.
Det pågick en diskussion om detta på Global Domination för ungefär en månad sedan och även om jag inte höll med om många av argumenten så har jag full förståelse för exempelvis folk som aldrig gett en skiva fullpott med premissen att de än inte hört en skiva där allting varit 100% perfekt. En annan sak som även kom upp ganska mycket var just faktumet att det aldrig går att betygsätta en ny skiva med betyget 5 av 5, en skiva som däremot utstått tidens tand och låter lika fantastisk exempelvis 10 år senare, den kan belönas med 5 av 5. Ett argument som jag faktiskt har full förståelse och respekt för, men som sagt inte delar fullt ut.
En kollega till mig uttryckte sig helt enkelt genom att säga: "Jag har inga problem med att dela ut femmor eftersom att det är ett så otydligt betyg. En skala på 1-10 har mer rum för nyanser. En femma kan vara allt mellan 8-10 på en tiogradig skala"
Även här kan jag förstå tankesättet och när jag en gång i tiden (i ett internet för länge sedan) drev ett eget webzine så körde jag faktiskt just med betygskalan 1-10 vilket resulterade i att det blev en bredare fördelning rent siffermässigt om man kollade igenom listan med recenserade skivor.
Men hur kommer det sig då att jag kan dela ut 5 av 5 till en skiva trots att jag till viss del både håller och inte håller med om påståendena ovan?
Jo, av den simpla anledningen att en skiva helt enkelt kan ligga så rätt i tiden just när den väl kommer ut på marknaden att den fyller en slags tomhet som behövts fyllas under en längre tid. Och om nu inte skivan längre känns som en 5 av 5 ett år senare så är det inte annat än att beklaga för sig själv att man hade fel, för om man (som jag) jobbar med att recensera dagsaktuella/färska skivor så har man inte 5-10 år på sig att vänta och se om skivan verkligen åldrats med värdighet eller ej. En annan aspekt då jag delar ut en 5 av 5 är att en fullpott oftast drar blickarna till sig och det är EXAKT vad jag är ute efter, även om skivan ett år senare "bara" är en stark 4:a i mina öron så är det fortfarande en skiva som förtjänar/förtjänat exakt alla de nyfikna blickar/öron den förhoppningsvis dragit åt sig på grund av ett högt betyg.
Efter att jag skrev grunderna till detta blogginlägg har jag även gått igenom och reviderat betygen på mitt Discogs konto för att se hur många av de skivorna som jag har hemma i samlingen faktiskt är 5 av 5 material. Jag har länge sagt att de skivor som jag någonsin delat ut fullpott till kan räknas på mina två händer, men jag får nog ta tillbaka detta då jag idag ser att jag skulle behöva fyra händer för detta då nämligen 20 st skivor förärats med 5 av 5. Nu snackar vi alltså om 20 stycken skivor av de 1306 skivor som jag i skrivande stund hunnit bokföra. I matematiska termer ger detta en procentsats på 1,5% skivor med fullpott. Det skulle jag inte vilja kalla för en speciellt hög siffra.
Vilka är då dessa 20 skivor som i min värld är perfekta?
(listan presenteras i bokstavsordning)
01. Ancient Wisdom – The Calling [1997]
02. Arcturus – Aspera Hiems Symfonia [1996]
03. At The Gates – Slaughter Of The Soul [1995]
04. Darkhtrone – A Blaze In The Northern Sky [1992]
05. Diabolical Masquerade – Nightwork [1998]
06. Dissection – The Somberlain [1993]
07. Dissection – Storm Of The Light’s Bane [1995]
08. Edge Of Sanity – Unorthodox [1992]
09. Emperor – In The Nightside Eclipse [1994]
10. Entombed – Clandestine [1991]
11. Eucharist – A Velvet Creation [1993]
12. Immortal – Pure Holocaust [1993]
13. Judas Priest – Painkiller [1990]
14. Mörk Gryning – Tusen År Har Gått [1995]
15. Marduk – Opus Nocturne [1994]
16. Mayhem – De Mysteriis Dom Sathanas [1994]
17. Metallica – Ride The Lightning [1984]
18. My Dying Bride – The Angel And The Dark River [1995]
19. Sentenced – North From Here [1993]
20. Symphony X – The Divine Wings Of Tragedy [1997]
Och sen kan man förvisso diskutera ihjäl sig med både vänner, läsare och bekanta angående saker som exempelvis att det inte finns en enda Slayer skiva med på listan. Eller hur "Ride the Lightning" kan stå med, men inte "Master of Puppets" . Eller varför inte Naglfar finns med trots att det är ett av mina absoluta favoritband. Eller varför inte………och varför inte…..
Året var 1992 och band som Entombed, Morbid Angel, Deicide, Grave, Dismember mfl. snurrade dagligen varmt i stereon i pojkrummet. 
Ja, en annan grej som var rätt så stor under ’90-talet var ju alla dessa kyrkbränningar, mord blandat med mordhot till höger och vänster, Norge vs. Finland, svarta cirkeln osv. Det enda som jag egentligen fortfarande upplever som att det lever kvar från denna tid är denna true vs. untrue mentalitet, eller den benämns nog inte ofta i just den termen i dagens scen, det handlar mer om elitism och olika läger. Den största skillnaden mellan "Kuno 16 år" vs. "Kuno i dagsläget" är att jag i 33-års ålder inte skulle kunna bry mig mindre om vad som just är true eller inte, musiken är A och O i min värld nu för tiden och själva ideologin överlåter jag till andra.
Artist: Danko Jones
Artist: Royal Jester
Artist: Darkthrone
Senaste kommentarerna