Etikett: Edge of Sanity

Musiken i mitt liv – 1996

Av , , Bli först att kommentera 1

För att läsa mer om idén och tanken bakom denna artikelserie får ni tar en en titt på det ursprungliga inlägget —>>> HÄR. Och för att förtydliga så är skivorna i listan nedan sorterade i bokstavsordning och inget annat.

1996 var ännu ett år som bjöd på fantastiska alster. Men även ett år som bjöd på några riktigt stora besvikelser, den största av de alla Metallica’s ”Load”  album. Det Metallica en gång i tiden var dog på allvar här. Ett annat band som släppte ett väldigt mediokert var Sepultura med deras ”Roots” album. Men vid sidan av de två nämnda skivorna så var 1996 ett alldeles lysande år med bland annat plattor som: ”For Snow Covered the Northland”, ”Vile”, ”Ravedusk in My Heart”, ”A Bloodred Path”, ”The Dark Saga”, ”Latex Cult”, ”The Jester Race”, ”Brave Murder Day”, ”Louder Than Hell”, ”Heaven Shall Burn… When We Are Gathered”, ”Irreligious”, ”Like Gods of the Sun”, ”The Closing Chronicles”, ”Morningrise”, ”The Great Southern Trendkill”, ”Down”, ”Nord”, ”Skogsgriftens Rike”, ”Velvet Darkness They Fear” och ”October Rust”Låtar från dessa plattor och flera andra hittar ni via spellistan längst ner på sidan.

Nystartade band 1996:

  • Arch Enemy
  • Control Denied
  • Decapitated
  • Evergrey
  • Gojira
  • Nightwish
  • Sonata Arctica
  • The Haunted
  • Within Temptation

Saker som hände under 1996:

  • Alice in Chains spelar deras sista spelning med Layne Staley 23 juli, 1996. Bandet läggs senare på is och 20 april 2002 hittas Staley död i sin lägenhet efter en överdos.
  • Original line-upen av KISS (Ace Frehley, Gene Simmons, Peter Criss, Paul Stanley) återförenas.
  • Tim ’Ripper’ Owens tar över Rob Halford  som 1993 lämnade Judas Priest.

Mina Topp 10 för 1996:

BATHORY – ”BLOOD ON ICE”
Black Mark Production
1996 [May 27]

Efter 1995-års katastrof som var ”Octagon” var det extra trevligt att höra Quorthon (R.I.P.) tillbaka i form. Det var än en gång stort och episkt! Det här är min favorit från ”efter 1991”-eran med Bathory.


BEWITCHED – ”DIABOLICAL DESECRATION”
Osmose Productions
1996 [August 12]

Retro-thrash med en stänk av black var en företeelse som var väldigt populär under 1996, med band som Nocturnal Breed, Infernö, Aura Noir och självklart min egna favorit – Bewitched. Det är simpelt och rakt på sak thrashig heavy black metal med en 80-tals attityd rakt igenom.

 

DARK FUNERAL – ”THE SECRETS OF THE BLACK ARTS”
No Fashion Records
1996 [January 28]

Även om jag inte kan påstå att nyinspelningarna av låtarna funna på bandets debut EP är vättre på ”The Secrets of the Black Arts” så är detta en skiva som lämnade ett bestående märke i black metal landskapet. Synd bara att de inte behöll den råa ljudbilden som Dan Swanö rattade till i Unisound Studios på officiella släppet.

 

EDGE OF SANITY – ”CRIMSON”
Black Mark Production
1996 [April 2]

Funkar det verkligen att göra en 40 minuter lång dödsmetall-epos som ett spår? Svaret är ja och ”Crimson” är beviset. Tråkigt nog bandets sista alster innan det splittrades upp i Dan Swanö’s EoS and Icke-Dan Swanö’s EoS.

HYPOCRISY – ”ABDUCTED”
Nuclear Blast
1996 [February 13]

Hypocrisy’s genombrottsskiva cementerade en gång för alla bandets sound. Och med låtar som ”Roswell 47” och ”The Arrival of the Demons (Part 2)” är det ingen större gåta varför bandet slog igenom med just detta album.

 

KING DIAMOND – ”THE GRAVEYARD”
Massacre Records
1996 [October 1]

Det här är plattan som fick mig att inse att Kingen är störst. Konstigt nog ett album som av många andra fans upplevs som en av de svagare i diskografin. Men, även fans kan ju ha fel. Såg KD på turné detta år, med Mercyful Fate som förband. Bättre än så kan det ju inte bli.


MERCYFUL FATE– ”INTO THE UNKNOWN”
Metal Blade Records
1996 [August 20]

1996 bjöd inte bara på en ny platta från KD utan även ett nytt alster från MF. Ett album som snabbt växte till en av mina absoluta favoriter med bandet. ”You would not know of me…we never met before. The name is Damian and I used to live in this house”…….

 

SACRILEGE – ”LOST IN THE BEAUTY YOU SLAY”
Black Sun Records
1996 [-]

Fruktansvärt underskattat album. Problemet ligger nog främst i att plattan kom under den värsta boomen och skrevs ner av många tidningar som en karbonkopia av band som In Flames mfl. Fel! Det här är GBG-soundet i sitt esse!


SAMAEL – ”PASSAGE”
Century Media
1996 [August 19]

Samael hittade verkligen sitt ”nya” sound i och med ”Passage” (även om ”Ceremony of Opposites” var och sniffade på ett snarlikt sound). En kanonskiva helt enkelt!!


THERION– ”THELI”
Nuclear Blast
1996 [August 9]

När jag lyssnar på ”Theli” idag märker jag direkt hur mycket saker och ting ändrats sedan den såg dagens ljus för första gången. Men 1996 var detta album verkligen banbrytande och majestätiskt och förtjänar därför den sista platsen i detta års lista.

 

Klicka på knappen ovan för att ta del av samtliga favoriter från året i fråga.

Musiken i mitt liv – 1994

Av , , Bli först att kommentera 2

För att läsa mer om idén och tanken bakom denna artikelserie får ni tar en en titt på det ursprungliga inlägget —>>> HÄR. Och för att förtydliga så är skivorna i listan nedan sorterade i bokstavsordning och inget annat.

1994 var ännu ett magnifikt år för metallen. Massor med klassiker såg dagens ljus under detta år – eller vad sägs om klassiska titlar som: ”Tales from the Thousand Lakes”, ”The Principle of Evil Made Flesh”, ”Purgatory Afterglow”, ”In the Nightside Eclipse”, ”Soulless”, Opus Nocturne”, ”De Mysteriis Dom Sathanas”, ”Burn My Eyes”, ”Far Beyond Driven”, ”Lunar Strain” med flera…..

Nystartade band 1994:

  • Ayreon
  • Deströyer 666
  • Dødheimsgard
  • Hatebreed
  • Lacuna Coil
  • Rammstein
  • Scarve
  • Six Feet Under
  • Strapping Young Lad
  • Symphony X
  • Vintersorg

Saker som hände under 1994:

  • Kurt Cobain i NIRVANA begår självmord 5 april.
  • Ralf Scheepers lämnar Gamma Ray.

Mina Topp 10 för  1994:

AMORPHIS– ”TALES FROM THE THOUSAND LAKES”
Relapse Records
1994 [1 september]

Keyboardintrot till ”Black Winter Day” är en riktig klassiker som är svår att missa. I övrigt så bjuder albumet på briljanta finska melodier sammanbakat med tidsenlig dödsmetall.


CRADLE OF FILTH – ”THE PRINCIPLE OF EVIL MADE FLESH”
Cacophonous Records
1994 [24 februari]

CRADLE OF FILTH kom med ett helt eget sound i och med debuten. Kängpunk-influerad black metal med vampyrtema. Jag köpte aldrig riktigt vampyrtemat, men musiken talade sitt klara språk. En skiva som drog igång en helt ny sub-genre på både gott och ont.

 

 

DARK FUNERAL – ”DARK FUNERAL”
Hellspawn Records
1994 [4 maj]

Även om jag var frågande mot DARK FUNERAL till en början så tog det inte länge innan jag föll pladask för bandets fräscha sound. Blackmoon (R.I.P)/Ahriman-kombon skrev en hel del odödliga klassiker tillsammans.

 

EDGE OF SANITY – ”PURGATORY AFTERGLOW”
Black Mark Production
1994 [1 oktober]

Kanske inte bandets bästa men fortfarande ett briljant album med hits som ”Twilight”, ”Blood-Colored” och den lite mer gotiska ”Black Tears”.


EMPEROR – ”IN THE NIGHTSIDE ECLIPSE”
Candlelight Records
1994 [21 februari]

Även om jag fortfarande föredrar EMPEROR/ENSLAVED splitten (mest pga. ljudbilden) så är detta en klassiker som bör finnas i hyllan hos alla som påstår sig på ett eller annat sätt lyssna på black metal. EMPEROR visade med detta alster att det även går att skapa black metal med fantastisk musikalitet och komplicerade riff utan att tappa själen.

 

 

GRAVE – ”SOULLESS”
Century Media
1994 [1 juni]

Trumintrot till titelspåret ”Soulless” är för dödsmetallen tillsammans med CARCASS ”Corporal Jigsore Quandary” vad JUDAS PRIEST ”Painkiller” är för heavy metal. Sista GRAVE alstret med Übergrowlaren Jörgen Sandström. En sann klassiker!


MACHINE HEAD– ”BURN MY EYES”
Roadrunner Records
1994 [1 juni]

Klassisk post-thrash/groove metal med megahiten ”Davidian” som ljudigt en och en annan gång på hårdrocks/metalkrogar runt om i landet. Chris Kontos trummande är briljant. Let freedom ring with a shotgun blast!!!

 

MARDUK – ”OPUS NOCTURNE”
Osmose Productions
1993 [1 december]

När den här damp hem från Ginza på releasedatumet var besvikelsen ett faktum. Nu, 20 år senare, förstår jag inte varför? Detta är den bästa svenska black metal skivan genom tiderna.


MAYHEM – ”DE MYSTERIIS DOM SATHANAS”
Deathlike Silence Productions
1994 [24 maj]

Som med ”Opus Nocturne” var denna skiva till en början en stor besvikelse. Här var det dock Attilas sånginsats som gjorde tonåringen i mig förvirrad. Men när väl polletten ramlade ner så föddes en av världens bästa black metal album.


PANTERA– ”FAR BEYOND DRIVEN”
EastWest Records
1994 [22 mars]

Världens bästa groove metal platta, kronjuvelen helt enkelt. ”Far Beyond Driven” är fylld till bredden med hits framförda med en fantastisk energi som få, om ingen, lyckats överträffa (inte ens bandet själva).

 

Klicka på knappen ovan för att ta del av samtliga favoriter från året i fråga.

Den perfekta skivan

Av , , 2 kommentarer 1


Den perfekta skivan?

Jag gjorde det igen, trots att jag varit rädd för att göra det. Härom veckan delade jag än en gång ut full pott, dvs. 5 av 5 till ett album, detta trots att jag sköt mig själv i foten en aning förra året (fast för stunden kändes det ju helt rätt). Det var först månader senare, när det var dags att summera skivåret som gått, vid en tillbakablick på sådant som recenserats under året som jag helt plötsligt upptäckte att skivorna inte längre var solklara 5 av 5:or, definitivt starka 4:or, men inte 5 av 5 material.

Finns den perfekta skivan? Kan man betygsätta en skiva med 5 av 5?

Det finns mycket delade meningar om detta, men i min värld går det ju som sagt att dela ut 5 av 5. Men betyder detta per automatik att skivan är perfekt på alla sätt och vis? Man skulle faktiskt kunna dra paraleller till studier här. Om en elev får betyget MVG eller 5 tror jag sällan att läraren syftar på att eleven är 100% felfri och presterat ett arbete som omöjligen skulle kunnat justeras och tweakas bara en liten aning till. Däremot så tror jag nog att läraren tycker att eleven presterat så pass bra ifrån sig att denne förtjänar toppbetyg även om det kan finnas små brister som inte påverkar helhetsbilden av elevens prestationer.
Det pågick en diskussion om detta på Global Domination för ungefär en månad sedan och även om jag inte höll med om många av argumenten så har jag full förståelse för exempelvis folk som aldrig gett en skiva fullpott med premissen att de än inte hört en skiva där allting varit 100% perfekt. En annan sak som även kom upp ganska mycket var just faktumet att det aldrig går att betygsätta en ny skiva med betyget 5 av 5, en skiva som däremot utstått tidens tand och låter lika fantastisk exempelvis 10 år senare, den kan belönas med 5 av 5. Ett argument som jag faktiskt har full förståelse och respekt för, men som sagt inte delar fullt ut. 
En kollega till mig uttryckte sig helt enkelt genom att säga: "Jag har inga problem med att dela ut femmor eftersom att det är ett så otydligt betyg. En skala på 1-10 har mer rum för nyanser. En femma kan vara allt mellan 8-10 på en tiogradig skala"
Även här kan jag förstå tankesättet och när jag en gång i tiden (i ett internet för länge sedan) drev ett eget webzine så körde jag faktiskt just med betygskalan 1-10 vilket resulterade i att det blev en bredare fördelning rent siffermässigt om man kollade igenom listan med recenserade skivor. 

Men hur kommer det sig då att jag kan dela ut 5 av 5 till en skiva trots att jag till viss del både håller och inte håller med om påståendena ovan?



Jo, av den simpla anledningen att en skiva helt enkelt kan ligga så rätt i tiden just när den väl kommer ut på marknaden att den fyller en slags tomhet som behövts fyllas under en längre tid. Och om nu inte skivan längre känns som en 5 av 5 ett år senare så är det inte annat än att beklaga för sig själv att man hade fel, för om man (som jag) jobbar med att recensera dagsaktuella/färska skivor så har man inte 5-10 år på sig att vänta och se om skivan verkligen åldrats med värdighet eller ej. En annan aspekt då jag delar ut en 5 av 5 är att en fullpott oftast drar blickarna till sig och det är EXAKT vad jag är ute efter, även om skivan ett år senare "bara" är en stark 4:a i mina öron så är det fortfarande en skiva som förtjänar/förtjänat exakt alla de nyfikna blickar/öron den förhoppningsvis dragit åt sig på grund av ett högt betyg.

Efter att jag skrev grunderna till detta blogginlägg har jag även gått igenom och reviderat betygen på mitt Discogs konto för att se hur många av de skivorna som jag har hemma i samlingen faktiskt är 5 av 5 material. Jag har länge sagt att de skivor som jag någonsin delat ut fullpott till kan räknas på mina två händer, men jag får nog ta tillbaka detta då jag idag ser att jag skulle behöva fyra händer för detta då nämligen 20 st skivor förärats med 5 av 5. Nu snackar vi alltså om 20 stycken skivor av de 1306 skivor som jag i skrivande stund hunnit bokföra. I matematiska termer ger detta en procentsats på 1,5% skivor med fullpott. Det skulle jag inte vilja kalla för en speciellt hög siffra. 

 

 

Vilka är då dessa 20 skivor som i min värld är perfekta?
(listan presenteras i bokstavsordning)


01. Ancient Wisdom – The Calling [1997]

02. Arcturus – Aspera Hiems Symfonia [1996]
03. At The Gates – Slaughter Of The Soul [1995]
04. Darkhtrone – A Blaze In The Northern Sky [1992]
05. Diabolical Masquerade – Nightwork [1998]
06. Dissection – The Somberlain [1993]
07. Dissection – Storm Of The Light’s Bane [1995]
08. Edge Of Sanity – Unorthodox [1992]
09. Emperor – In The Nightside Eclipse [1994]
10. Entombed – Clandestine [1991]
11. Eucharist – A Velvet Creation [1993]
12. Immortal – Pure Holocaust [1993]
13. Judas Priest – Painkiller [1990]
14. Mörk Gryning – Tusen År Har Gått [1995]
15. Marduk – Opus Nocturne [1994]
16. Mayhem – De Mysteriis Dom Sathanas [1994]
17. Metallica – Ride The Lightning [1984]
18. My Dying Bride – The Angel And The Dark River [1995]
19. Sentenced – North From Here [1993]
20. Symphony X – The Divine Wings Of Tragedy [1997]

Och sen kan man förvisso diskutera ihjäl sig med både vänner, läsare och bekanta angående saker som exempelvis att det inte finns en enda Slayer skiva med på listan. Eller hur "Ride the Lightning" kan stå med, men inte "Master of Puppets" . Eller varför inte Naglfar finns med  trots att det är ett av mina absoluta favoritband. Eller varför inte………och varför inte…..

 

Veckans Playlist V.51-2011-Kristian ”Necrolord” Wåhlin

Av , , Bli först att kommentera 0

   

KRISTIAN "NECROLORD" WÅHLIN

Till årets näst sista playlist har jag sparat en av mina stora favoritkonstnärer, nämligen KRISTIAN "NECROLORD" WÅHLIN. Jag tror inte att denna konstnär nehöver någon närmare presentation, hans målningar talar för sig själv. Listan med omslag till klassiska skivor kan göras lång, nedan ser du ett litet utbud av hans konstverk. 
  

 


Kristian "Necrolord" Wåhlin

 

Veckans Playlist V.45-2011-Dan Seagrave

Av , , 2 kommentarer 1

     

DAN SEAGRAVE


I en tid innan internet så lade man som konsument mycket större vikt på saker som omslagskonst, lyrik, tacklistor osv. Omslagskonsten var oftast det första man lade märke till och om en skiva hade ett intressant omslag så grävde man vidare i bookleten, kollade lyriken (om sådan fanns) men även tacklistorna var en viktig del. Om ett band tackade en massa andra bra band kunde man ofta räkna med att skivan man höll i handen också höll en viss standard. Tacklistorna hade även en annan funktion, man upptäckte nämligen nya band via dessa.

Men för att återgå till omslagskonsten så lärde man sig ganska snabbt att skivor med snygg konst från en viss artist i 9 av 10 fall även stod för att innehållet skulle vara kvalitativt. DAN SEAGRAVE är/var en av dessa konstnärer vars stil man än idag känner igen. DAN SEAGRAVEs konst blev helt enkelt synonymt med kvalitetsmusik, även om jag idag kanske inte riktigt kan hålla med om att alla skivor med SEAGRAVE konst är kvalitativa. Denna veckas playlist är en tribut till denne konstnär i form av en samling skivor som pryds av hans verk.  


Dan Seagrave

 

Veckans Playlist V.41-2011-Dan Swanö

Av , , 2 kommentarer 1

   

DAN SWANÖ


Ja, vad skall man säga. DAN SWANÖ. En legend som gett världen massor av fantastisk musik. Som musiker, låtskrivare, producent osv. Veckans playlist är helt enkelt en samling med musik som inte hade låtit som det låter utan denna fantastiska herre.


Dan Swanö

Deicide bjuder inte till mer än nödvändigt

Av , , 2 kommentarer 2

Jag kom på mig själv jobbandes framför datorn häromveckan med att jag plöjt igenom, inte bara en DEICIDE platta utan hela fyra styckna (första delen av diskografin, den bättre halvan) och började fundera lite på det här med längden på skivor. DEICIDE är ju eller var iaf kända för att inte bjuda lyssnaren på så mycket mer än exakt det som krävdes för att en skiva skulle få kallas just CD eller LP istället för MCD/EP. Jag hänger dock inte riktigt med i DEICIDE’s dalande karriär nu för tiden, mest beroende på Glenppas röst som en gång i tiden tillhörde toppen av kedjan, men som sakta men säkert dalat ner till något grötliknande på sista tiden. Men efter lite snabb research så märker jag att bandet bjudit på ca. 30min musik på samtliga album, åtminstone fram till och med bröderna Hoffmans avhopp, efter detta ökade skivornas längd till ca.40min.

Dagens fråga lyder: Vad är en bra längd för ett fulllängdsalbum?

  • "According to the rules of the UK CHARTS, a recording counts as an "album" if either it has more than four tracks or lasts more than 25 minutes."

Nu bryr ju jag mig föga om någon UK CHART, men jag har för mig att jag läst något liknande någon annanstans en gång i tiden att någonstans mellan 25-30 min. krävs för att en skiva skall få klassas som just fullängdare.

Dagens andra fråga lyder: Är dagens skivor för långa?

Är det något jag märkt med dagens skivor så är det just att många klockar in på 40-45 min. och i många fall kring 60min. och i exterma fall till bristningsgräns kring 74min. Sen har ju musikstilen iof sig en hel del att göra med hur långa vissa plattor brukar vara, snackar vi t.ex. om Grindcore så brukar ju max. en 30min. ligga ganska varmt om hjärtat, men om vi då går över till något som exempelvis Progressiv metal så är det ju inte alls så ovanligt med låtlängder som kretsar från allt mellan 8min. till 15-20min. Vissa band väljer ju t.o.m att göra ett konceptalbum med enbart ett spår, i min värld så tillhör EDGE OF SANITY’s "Crimson" [Black Mark] platta från 1996 som klockar in på 40min. i ett enda spår till en av de bättre inom genren av långa låtar. ABRUPTUM’s 1994 alster "In Umbra Malitiae Ambulabo, In Aeternum In Triumpho Tenebrarum" [Deathlike Silence Productions] klockade iof sig in på 1 timma och 10 sekunder, men den skiten sålde jag för länge sen till någon black metal kid som kunde glädjas åt att lyssna på en timma oljud.

Det finns artister, om än få, som via hemsidor och forum och dylikt efterlyst någon slags ny trend om att banden borde börja dela upp sina skivor i två stycken EP’s som släpps med exempelvis ett halvårs mellanrum, allt för att lyssnaren inte skall tappa fokus efter en halv skiva just p.g.a att skivan är så pass lång. Jag tycker detta låter otroligt fånigt, jobbigt och omständigt. Men det kommer väl helt enkelt från faktumet att jag sällan känner någon slags helhetsbild/tillfredsställelse av att lyssna på just en EP.

Jag skall inte ställa några fler frågor, utan vill hellre helt enkelt bara konstatera att vi som lyssnare av dagens metall scen är nog aningen bortskämda av banden när det kommer till mängden musik (i minuter) som vi får när vi köper deras alster, för visst fan köper ni skivor!?!

Vad var då poängen med dagens blogginlägg egentligen?
Ingen, för att vara ärlig. Men den fungerar utmärkt som bollplank till morgondagens "Veckans Playlist" som kommer att behandla ämnet "Mastodont låtar".