Håller jag på att bli en gubbe vid 33års ålder?
Nja, jag skulle snarare kalla det att jag fått gåvan i form av ett musikaliskt öra som inte enbart låser sig till en endaste form av musik eller genre. Detta är på både gott och ont i.o.m att notan för skivinköp ofta kan skjuta i höjden jämfört med om jag t.ex. bara lyssnade på BURZUM, mellan 1999-2010 hade jag inte behövt lägga en spänn på skivor.

Varför tar jag då upp detta? Jo, p.g.a skivan här nedan:

Jag sprang här om veckan runt på de flesta skivbutiker/second-hand butiker som finnes i Umeå och bestämde mig för att spendera hela 5:- på vinylen ovan som då är MAGNUM’s "Wings of Heaven" LP 1988. Jag har några svaga minnen över att jag i början av ’90-talet faktiskt fattade tycke i en eller två av bandets plattor, men bandet föll ganska snabbt i glömska. Nu ca.10 år senare anländer jag ovetandes hem från Returbutiken och slår mig ner i soffan för att kolla vad jag spenderat hela fem kronor på. De smått pessimistiska tankegångarna om att det bara är gubbar som lyssnar på MAGNUM ersätts redan efter fem minuter till att jag bara halvligger i soffan och fullkomligt älskar det jag hör, Progressiv Arena Rock med en fantastisk kristallklar produktion som passar musiken perfekt.

Om man måste vara gubbe för att lyssna på MAGNUM så är jag gärna en gubbe. Redan vid 33-års ålder. Jag ser verkligen framemot att få gräva mig vidare i detta bands diskografi, och en rätt så diger sådan har de med tanke på att debuten kom 1978 och bandet fortfarande håller på och är aktuella med ett nytt album.

Detta får mig att tänka tillbaka till tiderna kring 94-95 då jag läste en intervju med Wojtek Lisicki som var skivaktuell med LUCIFERION’s "Demonication (The Manifest)" (jävligt bra dödsplatta för övrigt). Han proklamerade om sin stora kärlek till den Tyska synthpopgruppen ALPHAVILLE i intervjun, det enda jag kunde tänka på var: "Men men, är det inte de som gjort den där jävla "Forever Young" och "Big in Japan" dyngan?"

Mycket riktigt så är det ALPHAVILLE som gjort dessa låtar, men det man ofta glömmer är att dessa band som slagit igenom och fått hits med en eller två låtar faktiskt kan låta helt annorlunda än vad man tänkt sig när man gräver lite djupare. Ett bra exempel på detta för min egen del är när TOTO lirade här i stan förr om året. Jag fick erbjudande om att jobba med konserten och tackade ja, föga intresserad av musiken; "Hold The Line", "Rosanna" och "Africa" liksom, vem bryr sig?
Till min förvåning så njöt jag av giget en hel del, detta p.g.a att jag fick se ett progressivt TOTO med musiker av världsklass när de lirade sina mindre "icke-hitlista-vänliga" progressiva kreationer. Jadu, man uppnår aldrig att förvånas, för att i slutändan så är bra musik alltid bra musik oavsett om det är socialt accepterat i ens umgängeskrets eller ej.

Redo för lite Gubbrock?
Om svaret är Ja, klicka då på följande länk: Magnum-"Wings of Heaven" (1988) @ Spotify