Etikett: hårdrock

House of Metal 2016

Av , , 2 kommentarer 4

Jag kan väl direkt börja med att varna för ett mastodont inlägg innan ni fortsätter vidare.

HoM2016_Poster-724x1024

Den 4 – 5 mars rullar det 10:e HOUSE OF METAL och uppsättningen ser upp som ovan.

Som delaktig på ett eller annat sätt i denna festival sedan starten, men idag som styrelsemedlem sedan 2013 så blir jag än en gång jävligt stolt över vad vi lyckats åstadkomma. Nu hoppas jag bara att vi lyckas sälja nog många biljetter för att kunna köra ett 11:e år.

Detta inlägg var till en början tänkt att gå in på lite djupare saker när det kommer till att vara arrangör i det stora hela, men även speciellt vad gäller att jobba och ro hem något i den skalan som House of Metal faktiskt är (2-dagar med ca. 24 band, försäljare osv osv.).
Men då det är knappt en vecka kvar till årets festival hoppar vi denna gång över allt det där lite halvjobbiga och negativa (med positiva) och koncentrerar oss istället på att göra reklam för årets upplaga av festivalen som jag älskar (men aldrig riktigt kan njuta av när det väl kommer till kritan då helgen för egen del består till 85% av jobb, 15% njuta av spelningar).

Vi tar helt sonika och går igenom band för band här nedan:

Satyricon i House of Metal sammanhang är förvisso en repris, men det var 10 år sedan bandet senast besökte festivalen så det är välkommet (även om bandet besökt staden på turné 2009 senast). Lite tråkigt tycker jag att det är att HoM-spelningen inte kunde vara en del av ”Nemesis Divina”-jubileumet där bandet river av hela plattan, men om inte annat kan man väl kanske hoppas på ett par extra spår från plattan i fråga?

Som född i Stockholm, men uppväxt i Luleå har jag alltid haft en respekt till Raised Fist även om musiken inte alltid fallit en i smaken. Men i och med ”Ignoring the Guidelines” (2000) där bandet inkorporerade ett aningens mer metalliskt sound till sig så ändrades det. Arg musik går nästan alltid hem hos mig, och med tanke på att jag inte sett bandet live sen kring tiden för nämnda platta så kommer det att bli kul som fan att se utvecklingen som skett under de senaste 16 åren. Fucken Hertz Island!

Ännu en repris *suck*, eller kanske inte riktigt så. Som arrangör efter ett par tunga år med dåligt publikantal, ex. vis 2013 (trots band som Amorphis, Anaal Nathrakh, Aura Noir, Mayhem, Sodom och Tankard mfl.) så var det en sann fröjd att stå uppe på den ännu-icket öppnade balkongen 2014 och se ner på publikhavet som fyllt Idun-teatern (se min bootleg video filmad från balkongen i fråga exklusivt och för första gången här). Singeln ovan från kommande plattan får mig att tänka på min far som älskar finsk tango. Och jag älskar min far.

Jag växte upp på 80-talet. Vad lyssnade man då på uppe i Norrbotten som kid på 80-talet? Jo, det var så att man lyssnade på Twisted Sister, W.A.S.P. och Samantha Fox. Och hur kommer då detta in i bilden kan man fråga sig?
Jo, på så vis att Finska Battle Beast låter lite som en blandning av Samantha Fox-80’tal blandat med Power Metal. Bra? Ja. Nostalgiskt sound? Ja. Finskt? Kyllä.

Vi har verkligen haft otur med svenska band de senaste åren. Katatonia ställde in dagen innan festivalen 2013, i år ställde Dark Tranquillity in, men däremot ett par veckor innan portarna öppnas så att det fanns lite mer tid till att finna en ersättare (2013 – Entombed med en dags frist). Tråkigt tycker jag då jag växte upp med Dark Tranquillity i början av 90-talet men aldrig lyckats sett dessa live.
Men, åter till ersättaren Destruction. Jag har två starka minnen av Destruction

1. Deras re-union gig på Wacken Open Air 1999 där bl.a. ”The Butcher Strikes Back” revs av från kommande alstret ”All Hell Breaks Loose” (2000).

2. En hemmakväll under tidigt 90-tal hos en god vän på den tiden då ”Sentence of Death” spisades samtidigt som Eurosport visade WWF (wrestling dvs. och inte Världsnaturfonden) och det börjades vevas kast i det lilla pojkrummet. Detta resulterade i besök till sjukan med hål i huvudet för en av de inblandade (vi skyller på Alfons).

Och sen som ett gammalt Thrash-fan kan man ju inte sticka under stol med att det är rätt coolt att 3/4-delar av den Tyska ”The Big Four” av Thrash faktiskt besökt lilla Umeå genom åren. Nu fattas bara Kreator som tyvärr verkar vara svåra som fan att locka upp hit.

Jag har aldrig sett bandet live, men mitt intresse för Ensiferum väcktes 2001 då en herre vid namnet Georg Laakso skickade mig promoversioner på ”So Pale is the Light” med Cadacross och ”The Heart of Turisas” med Turisas och det nog i samband i denna brevväxling även nämndes just Ensiferum. Även om jag är en först-född svensk ur en lång släkt av finnar så har jag alltid vurmat lite extra för de finska melodierna, och då snackar vi om saker som AmorphisSentenced med flera som under 90-talet släppt helt makalösa album. Jag antar att det kanske sitter i blodet?

Låten ovan är en låt som jag valt skall spelas på min begravning (kom ihåg det nu folks, ifall det ”vita brevet” råkar komma bort). Nämen, allvarligt talat – ännu en repris *suck*. Naglfar gästade festivalen senast 2013 på Idun-scenen med vad jag själv anser vara ett ”Maffigt & eldigt gig”. Varför en repris då? Vill vi spara in på pengar våra snåla jävlar och bara boka in ”polare”, va?
Svaret lyder: NEJ.
Ska man någonsin hinna med att se Naglfar så som åtminstone jag anser att de skall ses så är det nere i Studion. Inga eldar, inget andrum, utan bara ”rakt i ditt ansikte hat” á klubbspelning. Faktumet att jag sen äger världens största Naglfar-samling har heller absolut inget med denna bokning att göra.

Naglfar

Lokalt Testament-Thrash som överraskar. Men med tanke på vad det är för folk bakom projektet så är det i och för sig inte så överraskande.

Får man vara helt ärlig? Klart i helvete man får.
Entombed (både med och utan .A.D.) tappade egentligen mitt intresse för länge sedan (fast nya plattan ”Dead Dawn” som släpptes igår är fan solid).
Det är då Firespawn lyckas med att väcka mitt intresse igen! Det finns All-star line-ups och så finns det ”All-star line-ups”, allt begrundat lite på åskådarens synpunkt. I och med Entombed referensen hoppar vi självklart direkt in på L-G Petrov som inte sjungit så här bra på länge (på platta), lägg till detta skönheter som Alex Friberg (Necrophobic), Victor Brandt (Totalt Jävla Mörker, Entombed A.D.), Fredrik Folkare (Unleashed, Necrophobic) och den mänskliga grind/trummaskinen Matte Modin (ex-Defleshed, ex-Dark Funeral, Raised Fist etc.)

Dödsmetall av den gamla skolan! Tyvärr osäker på om jag hann se underskattade Vomitory eller ej så ser jag då i alla fall detta som det bästa substitut någonsin till tragedin av att aldrig ha sett Vomitoty live (ifall jag nu inte gjorde det?!).

Tyska Holy Moses har aldrig riktigt varit min kopp av speed/thrash. Däremot så säg jag bandet live i Finland på Jalometalli Metal Music Festival 2013 och förvånades över hur vitalt ett band som bildades 1980 fortfarande kan låta. Passar på att referera till ett äldre inlägg från 2010 i bloggen här som fortfarande är aktuell angående min ståndpunkt vad gäller kön inom metal.

Ens första Moloken-gig är något som aldrig går att glömma, speciellt inte som bassist. Hellbound-Nicke fick mig att vilja slänga mina basgitarrer genom fönstret. ENERGIN, SKAPANDET och framförallt INLEVELSEN i det som detta band skapar upplevs bäst live, även om det gör sig bra även på skiva. Mitt stora tips för de som vill uppleva Umeås lokala scen!

Sån där Sleaze ”Metal” – Inte min kopp för 5 öre, vare sig nu eller förr. Men efter att ha sett detta lokala band live på Guitars här i stan för ett par månader sen så vet jag att de kan leverera – och detta speciellt i gitarrsoloavdelningen = min favoritavdelning.

Lite av en klassiker i min bok. Jävligt kompetent musik (thrash i detta fall) som förstörs av sång som inte faller i smaken. Lite grann som alla band Paul Speckmann öppnat sin mun i. Inget illa ment mot någon i bandet (eller Paul Speckmann), men sången faller mig helt enkelt inte i smaken.

Ett klassiskt At the Gates”Go!” minsann. Jamen fan, detta gäng från Piteå svänger ju helt ok. Bandnamnet däremot är fan jobbigt. Eberitor? Ebreator? Ebrator? Ebritor? En bira tack!

Forgetting the Memories tillhör det här nyare gardet av metallmusik som jag aldrig riktigt kunnat ta till mig. Men, jag har i alla fall hört nog pass mycket av denna genre att jag kan påstå att FTM gör det minst lika bra som de populäraste banden inom denna rörelse. Sen så tillför detta även bredd till årets festival, något som jag personligen varje år försöker sträva efter när det kommer till bokningar.

Modern metal med både kvinnlig och manlig sång. Det svänger, men är nödvändigtvis inte riktigt min kopp av té.


Inte i min smak. Men breddar absolut festivalens musikaliska utbud genremässigt.

Det här gillar jag. Ett ungt gäng från Västerås som levererar musik som osar lite Polen. Black/döds som inte är helt finslipat än, men jag känner på mig att med nästa släpp så kommer Helvegen att sätta allt som en smäck!

Hardcore var aldrig riktigt min grej, men som förklarat ovan så ändrade Raised Fist på saker och ting för mig. På en festival som HoM så välkomnar jag denna typ av arga musik som fungerar som perfekt komplement till årets döds,black och thrash. Får mig att tänka på Hatebreed som besökte festivalen 2014, och som jag även såg som senast live i somras under mitt besök till Rock Fest Barcelona (kanonfestival!).

Ja? Vad ska man säga? Finsk Urban Grind. Även om man inte är ett fan av grindcore (vilket jag förvisso är) så kan man ju helt enkelt inte tycka illa om dessa finnar som dyker upp där man minst anar – i hissen, på toaletten, ute på gatan eller som i fallet av denna (aldrig förr publicerade) video från mitt första möte med bandet under House of Metal 2011 då de riggade upp på sidan av scenen då folk stod och väntade på U.D.O..


Thrash/Speed metal med en hel del intressanta disharmoniska riff (eller?, är inte så haj på tekniska termer). För att vara helt ärlig så tycker jag att Sverige översvämmats med unga thrash-band de senaste 6-7 åren. Men med det sagt har jag absolut inget emot det, bara att det blivit lite övergött. Östersundska Hypertension låter sura och framför allt med en lite black-själ, åtminstone baserat på videolåten ovan. Blashyrkhbloggen gillar!


Tillsammans med lokala Moloken står Oro för den mer artistiska musiken under årets festival. Sludge/Post-metal från gnällbältet säger bandet själv och då jag inte är någon expert så litar jag på bandets egna beskrivning. Jag gillar sånt här.

Och förutom detta så kommer ni under denna helg även kunna ta del av:

HatpastornHoM-banner
Föreläsningen ”20 år av black metal – från kyrkbränder till diplomatkurser” med Hatpastorn och Heidenhammer i samarbete med Krutdurk Förlag.

Föreläsningen är gratis och öppen för alla i mån av plats.
Tiden är kl 13.00 på lördag den 5 mard och mer specifik info om lokal kan ni hitta via House of Metal Facebook eller hemsida senast under nästa vecka.

FreakDrumming

Trumklinik med Björn Fryklund på Guitars son ligger så gott som vägg-i-vägg med House of Metal. Killen kan trumma.

 

Hoppas vi ses!

”Så Jävla Metal” på Folkets Bio (Umeå)

Av , , Bli först att kommentera 3

Jag har gått och sett framemot DVD releasen (2011-11-30) av denna svenska dokumentär om hårdrocken i Sverige, nu erbjuder dock FOLKETS BIO i Umeå intresserade under tre torsdagar framöver chansen att gå och se denna dokumentär på en bioduk och detta tackar åtminstone jag för. Mer info om detta nedan:

SÅ JÄVLA METAL 
Visas: 24/11, 1/12 & 8/12
Tid: kl. 19:00
Biljettpris: 70 kr
av Yasin Hillborg, Sverige, 2011, 110 min 
Medverkande: Arch Enemy, At The Gates, Bathory, Europe, Hellacopters, November, Satyricon, Hammerfall, In Flames, King Diamond, Celtic Frost, Metallica, m fl.

Om filmen:
Sverige är idag en av världens största producenter av hårdrock. Superstjärnor som Europe och Yngwie Malmsteen har visat vägen till de stora scenerna medan band som Candlemass och Bathory etablerat helt nya genrer. Detta är berättelsen om de personligheter som gjort den svenska hårdrock- och metalscenen till vad den är idag. En fascinerande, rörande och humoristisk historia om hur Sverige blev en världsnation i en av de starkaste och största populärkulturella företeelserna någonsin, full av ögonvittnesskildringar, anekdoter och, såklart, en jävla massa metal! 

Regissören Yasin Hillborg är själv hårdrockstrummis och det har tagit honom över fem år att genomföra detta omfattande filmprojekt. I över 100 intervjuer har han fått ”alla” att medverka, från det tidiga 70-talets November och Neon Rose via Europe och Yngwie Malmsteen till dagens metallgiganter Arch Enemy och In Flames. 

http://www.film.umea.com/folketsbio

Club Deströyer – Keep of Kalessin & Setherial

Av , , Bli först att kommentera 0

www.clubdestroyer.se

Club Deströyer är oerhört nöjda med att sparka igång 2011 med Keep of Kalessin och Setherial! KoK är ett band som vi har jagat för en spelning under två års tid.
Äntligen föll alla pusselbitar på plats!

Schlagermetal på Deströyer? Jorå, men här snackar vi inga killar som rakar bröstet eller ligger sked.
Keep of Kalessin startade redan 1995 men det var först med releasen av ”Armada” 2006 som det verkligen började hända grejor för bandet. Efter massor av turnerande i Europa och USA släpptes sedan ”Kolossus” som tog bandet till den absoluta toppen av Norsk extremmetall, lovordande recensioner världen över och de stora festivalerna avverkades. I maj 2010 släppte man så senaste alstret ”Reptilian” som norska Verdens Gang kallade ”ett musikaliskt landskap fyllt av drakar, eld och kamp på liv och död.”

I samma veva skrev bandet historia genom att vara med i Norska melodifestivalen!
Låten “The Dragontower”, som återfinns på “Reptilian”, tog sig sensationellt nog till final och bandet blev därmed det första metalbandet att delta i den norska finalen.

Det är extremt välspelad och kompetent metal, utan att tappa energin.
Det är bara att huka sig i stugorna för KoK lovar att krossa Sundsvall som en kolossal armada.

Samma kväll uppträder Setherial!
Veteranerna i Sundsvallsbandet Setherial behöver knappast någon närmare presentation.
Med sina 18 år som band, 6 albumsläpp och åtskilliga Europaspelningar har Setherial vuxit till en nattsvart institution.

Detta blir bandets första spelning på svensk mark efter släppet av fjolårets ”Ekpyrosis”, som fått fina recensioner världen över.

Missa inte chansen att få se denna nattsvarta black metal-akt, bandet skämmer inte bort oss med spelningar på hemmaplan direkt.
OBS! Setherial kliver på redan kl.21.30! Kom i tid!! (Insläpp 21.00).

Keep of Kalessin på myspace: http://www.myspace.com/keepofkalessin
Officiell hemsida: http://www.keepofkalessin.no
Setherial på myspace: http://www.myspace.com/setherialsweden
Officiell hemsida: http://www.setherial.com/

Metal on Metal – Ny klubb i Umeå

Av , , 5 kommentarer 2

Lördag 20 November så har Umeå’s nya Metal & Hårdrocksklubb premiär på TC.



Premiär för Umeås nya Metal & hårdrocksklubb på TC!
Schysst barhäng med bra priser, djs på två plan och
coverbandet BONNIE LEE underhåller under kvällen!

60kr inkl. garderob, 20år, 22-02

Jag återkommer med mer info nästa vecka om jag lyckas gräva fram lite mer…

Club Deströyer- Enforcer+support

Av , , Bli först att kommentera 1

Den som är sugen på hårdrock för hela slanten under kommande helg kan ta och bege sig ner till Sundsvall och CLUB DESTRÖYER imorgon.

Arvikas hårdrockande Enforcer gör Sundsvallsdebut fredag 29 oktober!
Som support kan vi presentera powertrion Roadkill och HarleQeen!

Att kalla Enforcers musik för Old School Heavy Metal känns inte helt rättvist, då “tidlös hårdrock” är ett mer passande uttryck. Bandet bilades 2004 och efter några demoinspelningar släppte de debutalbumet “Into The Night” i november 2008. Gruppens andra fullängdare, “Diamonds”, släpptes 24 maj i Europa på det anrika brittiska bolaget Earache Records. En skiva som med all säkerhet kommer att bli det stora genombrottet!

Här snackar vi en djupdykning 20 år bakåt i tiden och bandet har lyckats med att plocka med sig det bästa från giganter som Iron Maiden, Helloween och Rage. 80-talshårdrock i högform. Körerna, riffen, drivet och sången. Allt sitter helgjutet!

Att Enforcer kommer att agera support åt Airbourne på deras Europaturné, som startar i november, säger en hel del om bandets framtidsutsikter!

Oavsett om du går igång på tidlös metal eller ej, du kommer att gå igång på Enforcer. Införskaffa “Diamonds” och höj volymen. Kom ihåg att även om du inbillar dig  att det måste vara en best-of-skiva så är det inte det… I bandet hittar vi bla Adam Zaars som har gästat Deströyer tidigare med Tribulation och Repugnant.

Lokala Roadkill gjorde Deströyerdebut med Tribulation och Kaamos för snart ett år sedan. En spelning som gav blodad Deströyertand. Nu är powertrion tillbaka med nytt, übercoolt material! Norrlands svar på Motörhead!

HarleQeen står för kompetent, melodiös hårdrock som kastar en sylvass flört med 80-talet!

Enforcer – http://www.myspace.com/enforcerswe
Roadkill –
http://www.myspace.com/552824232
HarleQeen –
http://www.myspace.com/harleqeen

Cradle of Shit?

Av , , 3 kommentarer 4

"I sip the blood-red wine
My thoughts weigh heavy with the burden of time
From knowledge drunk from the fountain of life
From Chaos born out of love and the scythe
The forest beckons with her nocturnal call
To pull me close amid the baying of wolves
Where the bindings of Christ are down-trodden with scorn
In the dark, odiferous earth
"

Jag kommer på mig själv sjungandes textraden ovan under tiden jag rakar mig denna morgon, i stereon ljuder nämligen Cradle of Filth (*COF)’s debutalbum från 1994, "The Principle of Evil Made Flesh".
Detta i sin tur väcker en massa gamla minnen från tiden då jag just hade börjat gymnasiet och fick ett telefonsamtal från en polare i Göteborg.
-"Tjena, ****** här….jag har just fått tag på en advance-tape med ett nytt brittiskt band vid namn "Cradle of Filth", du måste bara höra detta, finns ingenting på "marknaden" som liknar detta band."
För att göra en lång historia kort så hade han rätt i sin sak, när jag väl fick höra denna platta för första gången så kunde jag inte mer än instämma.

Cradle of Filth-"The Principle of Evil Made Flesh" CD 1994

Jag är då alltså en 32-årig hårdrockare som står och rakar mig och lyssnar på *COF’s debutalbum, någonting är galet här måste ju tänkas?
*COF, det kan man ju inte lyssna på för det är ju bara tonåringar, emokids & folk med allmänt dålig musiksmak som lyssnar på detta kommersiella sell-out band.
Jag som "var där" när det begav sig delar dock inte denna uppfattning.
*COF kom med något helt eget och nytt, de uppfattades inte som posers eller fake, vad de dock senare blev tänker jag inte ens ge mig in på att diskutera.

Detta inlägg får fungera som en liten försmak på vad min blogg ungefär kommer att involvera, jag står nämligen utan en dator för tillfället p.g.a. att min gamla trotjänare sedan fem år tillbaka lade av i måndags.

På återseende // Kuno (från sin flickväns laptop)

P.S:Min blivande sambo kom just in i rummet med boken "Svenska skrivregler", hon är nämligen språknazi. Hon reserverar sig mot mina radbrytningar.
Jag är dock själv en halvalkoholiserad halvfinsk hårdrockare, så alla stavfel och grammatiska fel m.m får ni och jag helt enkelt leva med i all framtid.